Fucking star(dust) quality

Åh... amen... asså... åh.. ååh...jesus, så fantastiskt bra, på alla sätt, ååh. Se Little Miss Sunshine! Ba gör det. ÅÅÅH!

Tappat de'

En gång skrev jag ett tretimmarsspex på vers (hej teknolog) och visste varför 'fallskärmsjägare' och 'ägare' inte rimmar. Nu kan jag knappt finna ett snuskrim på Ulla. Hur ska julen gå, vojne vojne. Vi får foka på gröten och skippa rimmen.

Det är träd i vägen

Idag: trött. Det verkar som om månadens tema har varit inställt, i alla fall för mig och Cohen. 2*Babyshambles och 2*Valerie Solanas på Dramaten. Vi har således en lucka i planeringen och är fria att knarka vad vi vill ikväll. Förslag? [Ingenting] spelar på Södra. Känns sådär. Laga middag prata skit se på TV. Känns lite bättre. Vinna på Lotto. Känns absolut bäst. Jag vill läsa "Xavier" av Mare Kandre men vet inte om jag någonsin sett den i mammas hylla. Steg ett på listan blir att slinka in på hallarna och köpa Roberts lyxkaffe. Mina ögon mina ögon världen är så liten lilla mamma! Och det enda jag vill är att skriva och sova. Någonstans är jag helt övertygad om att den här världen inte är menad att fungera som den gör.


Editerat: och så har det sabla Urban Outfitters öppnat i Stcokholm om man kunde bli galen för mindre. Mon dieu jag knarkar kläder. Jävla skit.

Det är just nu många som ringer till oss. Tack för att du väntar. Ditt samtal har nummer fEm i kön.

Så fett med pepp så klockan stannar

Rakade huvuden, skalade glasögon, folk som heter Candy, spiralburr, redaktionsråd! norrland på åttiotalet, professorer, hasiga strumpor och samtal samtal samtal! Jag är eld! Lågor! Möten, det handlar om möten, sådana som är mänskliga och inte kalendariska. När det övergår från att vara tiden som går till att vara rummet som vrider sig. Lågor! Jag måste jobba med sånt här. Jag måste. Måste.

Tvångstankar

Jag räddar vantar, har jag sagt det? Små ensamma barnvantar som ligger glömda och tappade på iskalla höstblöta grustrottoarer och skriker och kvider i all sin övergivenhet. Jag plockar upp dem, gråter en skvätt och hänger dem på en bil nära. Jag får hjärtsvikt av ensamma vantar.

Men hallå?

En helt tom tunnelbanevagn så när som på mig och min träningsväska. Ja, kanske en liten gube också, och en liten guma på väg mot okända destinationer okristligt tidigt. Så stiger det på en ung kvinna med kort svart hår, röd halsduk och tunna kängor. Det kunde ha varit jag om tio år eller så fast jag hoppas inte. Hon böjde sig ner med ansiktet jättenära mitt och avbröt mitt i Tom Waits nya bara för att fråga om jag kunde flytta min väska från sätet så att hon fick sitta där. Sen satt vi jämte varandra i en tom tunnelbanevagn tills vi nådde Slussen och jag steg av. Strano.

Tidsfördriv, ärligen stulet

[x] Rökt en cigarett.
[x] Rökt en cigarr.
[x] Varit kär.
[x] Blivit dumpad.
[-] Fått sparken.
[-] Varit i knytnävsslagsmål.
[-] Rymt hemifrån.
[x] Haft känslor för någon som inte känt samma sak.
[-] Blivit arresterad.
[x] Skolkat.
[-] Sett någon död.
[x] Flugit.
[-] Varit i Kanada.
[-] Varit i Mexiko.
[x] Varit i USA.
[-] Varit i Afrika.
[-] Spytt i en bar.
[x] Ätit sushi.
[x] Åkt snowboard.
[x] Crowdsurfat under en konsert (med FBAB, haha).
[x] Tagit smärtstillande.
[x] Saknat någon.
[x] Gjort en snöängel.
[x] Haft ett te-party.
[x] Byggt ett sandslott.
[x] Hoppat i en vattenpöl.
[-] Åkt släde.
[-] Fuskat när jag spelat spel.
[x] Varit ensam.
[x] Använt ett falskt id.
[x] Tittat på en solnedgång.
[-] Varit med i en jordbävning.
[x] Rört en orm.
[x] Blivit rånad.
[x] Vunnit en tävling.
[x] Gått mot rött.
[-] Fått böter.
[x] Varit vilse (duh).
[x] Varit på andra sidan landet.
[x] Simmat i havet.
[x] Sjungt karaoke.
[x] Skrivit ett brev till tomten.
[x] Åkt rullskridskor/inlines.
[x] Varit sambo.
[-] Gift mig.
[-] Skilt mig.
[x] Sjungit i duschen.
[-] Fastnat med tungan i metall.
[-] Varit en cheerleader.
[-] Pratat i telefon i mer än sex timmar.
[x] Stannat uppe hela natten.
[-] Inte duschat på en vecka.
[x] Varit rädd för att titta på skräckfilm ensam.
[-] Trott på spöken.
[-] Blivit puttad i en pool med kläderna på.
[x] Skrattat så mycket att jag grät.
[x] Snott den här listan från någon.
[x] Snattat någonting.
[-] Spelat med i en teaterpjäs.
[-] Varit med i en tvreklam.
[-] Varit med i en film som gått på biografen.
[x] Stått på händerna och druckit ett glas vatten.
[x] Varit ärlig när du fyllt i detta formuläret hittills.
[x] Tatuerat mig.
[x] Hånglat med en främling.
[x] Gått på en blinddejt.
[x] Ljugit för en kompis.
[-] Varit kär i en lärare.
[-] Piercat mig.
[-] Legat med en medarbetare.
[x] Haft one night stand.
[x] Avfyrat ett vapen.
[x] Somnat i skolan eller på jobbet.
[x] Sovit under stjärnorna.
[-] Varit besatt av post-it lappar.
[x] Betalat för mat med bara mynt.
[x] Fyllt på olja i bilen.
[-] Hoppat från en bro.
[x] Legat på sjukhus.
[-] Brutit ett ben.
[x] Fuskat på ett prov.
[-] Haft en Britney Spears-skiva.
[x] Varit alldeles för snäll.
[-] Fjällvandrat.
[x] Badat naken.
[-] Haft sex på en badstrand.
[-] Blivit utslängd från krogen.
[-] Hoppat fallskärm.

Sthlm-Oslo

Femtiotvå mil. Hoppa på mitt frustrerade vidöppna hjärta femtiotvå gånger med spikskor. Jag vill det.

Samtal hos psyk, del 2

"Du skulle se dem på söndagar. Det är då galenskaperna är som värst. Är det okej om jag tar en? Jag hade slutat men mina nerver, jag klarar inte att leva i avhållsamhet. Tack, jag lägger tändstickan i asken igen. Jo, alltså oftast är de inte hemma på vardagkvällar så sammandrabbningen om söndagar blir chockartat intensiv. Det brukar börja i köket, runt tio-tiden. Ibland tvättar den ena av dem kläder redan vid sju. Dörren ut i trapphuset smäller som helvetets portar. Hon har inte fattat att nyckeln måste vara i för att den ska gå att stänga. Köket är som en krigszon. Imorse, imorse stekte de pannkakor och åt direkt med fingrarna ur järnet. De pratar alltid med maten i mun, fast när de pratar är det mest som höga ljud. Den andra, den som inte brukar tvätta, stod vid spisen och totalmaroderade pannkaka efter pannkaka. Det är inte klokt, jag svär, ingen kan leva så här utan att tappa förståndet. Jag och den lilla gör så gott vi kan. Till en början försökte jag vara lite faderlig du vet, visa var lådan stod och gav honom till och med bästa platsen längst in under sängen. Nu är han också fördärvad. Igår blev han av med kulorna. De tog honom bara i en gallerbur helt sonika och stack iväg. Fy fan vilket liv. Ah, tack för rökat, jag uppskattar det verkligen. Det sista de gjorde nu senast var att banka ihop en trådback så att hallgolvet sprack. Kläderna de äger tar upp varenda kubikcentimeter i skåpen. Vi två får inget eget utrymme. De lägger alla sina pengar på förvaring och mer kläder och låter oss äta torrfoder. Jag har inte sett skymten av färsk fisk sen jag fick lämna min gamla matte. Fy fan vilket liv. Det är inte värdigt. Jag har funderat på att söka FN-tjänst; komma bort lite, vidga mina vyer. Jag har hört att det är terriers som värvas i år, så jag är väl fast. Vad gör man. Min enda glädje är att ha sönder deras prylar så gott det går. Tapeten vid badrumsdörren är jag riktigt nöjd med, och krukan i fönstret. Det räcker inte för att hålla mig uppe då, så imorse försökte jag ändå ta livet av mig men jag tror inte att tre våningar räcker."

Söndag morgon på ön

Katten igen, det är nåt fel på den. Inte Ångström-snipp-snipp utan Sulan nu. Han är typ självmordsbenägen. Det var varmt i köket imorse så jag öppnade fönstret lite för att vädra ut (middag med vänner och ganska mycket vin, mer vin och en översovare genererar tydligen en hel del värme (och disk)). Kattfan var ute på blecket innan jag hade hunnit ta första klunken kaffe och jag fick i panik dra in honom i svansen för att rädda honom från Hades tre våningar nedanför. En timme senare finner vi honom i badkaret, ylandes. Jag antar att drunkningsdöden var alternativ två. Nu funderar vi på att smula ner lyckopiller i maten och ringa kattpsyk. "Jag ville aldrig hamna hos ett kvasilesbiskt par. Det var den svartaste dagen i mitt liv när min gamla matte lämnade bort mig. Där fick jag förvisso slåss med två andra katter och ett barn, men på det här stället, jisses, treåringar med syltfingrar got nothing on these two bitches. De lyssnar på Dolly Parton och har fula pyjamasbyxor och skriker när de pratar med varandra. De skrattar som häxorna från Eastwick. Ibland dansar de magdans i vardagsrummet mitt i natten. Jag måste ut... jag håller på att tappa förståndet."

Kött och Blod

All I ever wanted
was the freedom to refuse
Or something of my own to love enough
to hate
to lose

Ångström hos vet, del 1

Idag åker kulorna av, snipp snipp!

Nya samtal

Man träffas på restauranger mitt i turiststråken och äter italienskt, dricker lite öl, pratar resor och minnen och livet och hjärtan som slår och andra som sprack och skrattar och känner sig som hemma. Man promenerar från Gamla stan till Odenplan i sakta sakta mak, pratar ytterligare om allt och funderar stilla över vad man säger och viker av mot Östermalm till och det går så sakta att gå men så fort att prata om allt, om färg och konst och ljus och fönster högt uppe under himlen. En del känner man redan från början. Det var ett rasande trevligt möte!

Förlåt ursäkta

Som jag vet vad hon menar. Som jag vet precis exakt vad hon menar. Rör mig inte snälla bara älska mig för min briljans, på håll, kan du inte sluta röra mig din idiot. Inte där inte där och inte där. Inget du gör kan tända mig. Så menar hon. Sen bannar hon sig själv för att det är något som är galet i världen och att det uppenbart är hennes fel. Det är sådana som vi, det är vårt fel. Sorry alla! Vi tar på oss det här! Det är inte ert fel att ni inte kan tända oss, det är vårt. Ursäkta ursäkta ursäkta, jag ska be om lov att kräla ut baklänges och släpa tungan i smutsen på golvet här. Jag är så hemskt ledsen. Förlåt.

Torsdag 23/11

En dag fylld av blandade händelser, heliga moder Maria. Jag tycker alltid att det är trevligt att bli utskälld och gärna innan lunch. Kvinnan hade dessutom mage att påpeka att hon själv hade varit i min situation (utskälld stackare bakom disk) under tio års tid, var på jag uppriktigt sårad och med handen på bröstet frågade henne med mina nästan tårdränkta ögon varför hon i så fall behandlade mig på det viset. Då höll hon käften, kärringen. Obegripliga händelser, före lunch alltså.
Sen blev jag attackdeprimerad utan att fatta varför. Efter två timmars moloket stirrande in i intranätet analyserade min avskurna hjärna fram anledningen och fann den vara hemrest pojkvän. Ja, ni kanske undrar varför det tog två hela timmar att dra den slutsatsen och jag kan bara skylla på ovana. Så här är det. Raset blir så ohjälpligt påtagligt när han inte är här längre från att ha varit här så.. mycket. Inte liksom länge men mycket. Sabla as.
När jag kom hem var i alla fall min alldeles egna E hemma och fipplade papper i köket så jag fick mig middagssällskap innan hon for för att vara barnvakt åt systerdotter. Vi ska leka hela lördagen, har vi bestämt. Ity E är skadad i huvudet ska vi gå på öppet hus i riksdagen först och sen blir det troligtvis lite julklappsshopping. I så jävla god tid så man dör. Jag har en idé men den är klart outvecklad. Själv ska jag önska mig kläder, bara kläder. Det sista jag behöver, det enda jag vill ha.

Ja, sa Svensson

Sulan möter mig med nosen halvvägs utanför dörren nästan innan jag har öppnat den och trampat av mig skorna. Jag sitter på ett flygplan på väg till det kokande kalla vattnet i Värtan. Vilja har förbytts i vara. Jag är det kalla vattnet i hamnen. Jag är raderna mellan rubriken och ingressen. Jag är Karl XII och hennes mannar. Jag är hela Sveriges historia i ett enda ögonblick. Jag är tippen av en ögonfrans i universums virvelvinande avloppsrondell, rakt ner i kloaken. Att vara är att vilja ner i avloppet. Det handlar om att koka puchero medan man lyssnar på Otis Redding och att äta grytan innan den svalnar. Annars gör någon annan det.

”Att försöka är det dummaste man kan göra. Det handlar om att göra det. Har du tanken att ’nu ska vi försöka’ då har man redan misslyckats.”

Äta grytan. Klappa katten. Älska hata förgör! förfära rör om i den. Grytan alltså.

”Det är ju bara så djävla fel. Alla som någonsin varit på besök i Stockholm vet ju att du är allt annat än välkommen hit. Det finns nämligen bara två städer i världen som är mer ovälkomnande: Johannesburg och Caracas.”

Göra sig välkommen. Vara, inte vilja. Pumpa, kål, potatis, lök, sötpotatis, chorizo, kanske bacon eller högrev. Salta efter behag, var stolt, rör om. Jag är mindre än Sulan. Jag är en amöba i Sulans mage. Det är lönlöst att bara försöka, ju. Fönstren lyser i höghusen, vilda matta kalla varma flimrande randiga ögon, över Baggeby station när jag går hemifrån klockan 0600 och återvänder sexton timmar senare. Det finns ingenting där emellan jag svär om vi inte suger av dem är det ingen som är glad i oss.

”Det finns saker som inte kan sägas i ord, men som ger sig själv tillkänna.”

Men jag ser att elräkningen är betald.

I förbifarten apropå

Ensamhet. Ensamhet som syfte eller ensamhet som medel? Jag är klart förvirrad här.

Lilla tiden på väggen där

Två dagars semester, back 2 work, femton uppdateringar att hämta ner, 45 minuter att starta upp datorn, rasande trevliga minnen från helgen som gick, nytränad*, nykaffad och nykammad. Nå, mindre trasslig. Intressantare inlägg om det Harawayska lilla livet kommer senare. Nu: mer kaffe och på telefon. Det straffar sig att vara borta från jobbet.

*har fått ett gymschema av en sån där PT. Asså man kunde inte tro sånt om mig, jag vet. Nu ska här mås fina fisken serni.

Låt mig vara!

Det känns inte bra just nu. Inte alls. Mina finaste jeans och jag som skulle råsteka potatis. Det är så vackra fickor på de jeansen, lila sömmar och dubbla knappar. Råsteka potatis. Obehagliga välbekanta ilskor i benen i själen jag är invaderad av myror. Vill ringa henne också och skälla men på vad då vad vet jag bara jag slipper råsteka potatis. Även om jag fick fram vad jag menade står jag ändå med händerna i skalvattnet och skrubbar rotknölar. Mina egna händer, kan inte byta ut dem byta ut dem byta ut dem. Invaderad.

Back in town

Vi har pratat väldigt mycket om bajs. Jag fattar egentligen inte riktigt hur det alltid spårar in på ämnet men så var det, i helgen också. Fint. Om någon mot förmodan råkade ta upp en seriös tråd, säg t ex Rumsfeld eller facklig anslutning, såg någon annan omedelbums till att styra kosan mot skiten igen. Så att säg.

Andra framsteg involverade bland annat en presentation. Nu har jag semester i två dagar!

Åter sön

Jamen jag sticker bort över helgen nu igen då, men bara till Roslags-Rörvik den här gången. Någon gång mitt nästa liv ska jag vara hemma på helgerna och ta det lugnt. Inte i detta då, puss puss!

I varsin värld

I ögonvrån förvandlas de till ett älskande par; hon på tå och han med lutad nacke. Det kanske stramar i hennes axlar när hon sträcker sig uppåt hans mun. När jag vrider huvudet och tittar rakt på dem har djupseendet spelat mig ett spratt. Hon står bakom stången i mitten av vagnen, han framför, och de stirrar stint ut i luften djupt inne i varsin iPod. Ingen älskar på tunnelbanan klockan åtta en fredagmorgon. Inte ens ett vanligt heterosexuellt par.

TP, utmaningen, E goes stursk

-men asså ska vi spela i par?
-vaere för fel på det då, as.
-men herre, i PAR?
-äsch, jag mot er då.
-du mot rubb, ja det blir fint. Vem troru att du e?
-bäst!
-ja, det är klart. Men du är ett as.
-vi säger så. Ses i köket ikväll då.
-köp vin.


Asså den här kvällen kommer att bli episk. EPISK.

Äh, vaddå jobba

Stilla undran så här en torsdag förmiddag: tuber med olika färger eller smaker i? Hur mycket man än går in för att mosa ut innehållet blir det alltid tre eller två olika ränder ur en sån där tub. Asså tänk Kalles kaviar med ägg eller tandkräm som är vit-grön-röd.. Hur funkar det? Jag och flickorna, the E and the Holmskan, var inne på skiljeväggar eller nåt, men vi hade ingen tub att klippa upp för att kolla. Är det nån som sitter inne på info?

En knytnäve i underlivet

"Kyrkans makt biter sig fast i Latinamerika som har världens hårdaste abortlagar. I Nicaragua tillåts sedan i slutet av oktober inte längre kvinnor som riskerar att dö av sin graviditet att göra abort." (Metro typ i måndags.)

I Polen är tillsnävningen av abortlagen också på tapeten. Det är en fläckad tapet, som sitter på väggen hos en kvacksalvare någonstans, och flagnar av brunt levrat blod från svenska kvinnor bland andra.

En gravid kvinna hyser två liv i sin kropp; sitt eget och fostrets. Hon delar inte bara kropp med fostret utan är även fostrets kropp samtidigt som fostrets är hennes. I Nicaragua delar kvinnan dessutom sin kropp med staten, om man får tolka landets abortlagstiftning. Kvinnan slutar i någon mening att vara sin egen och blir deras, alternativt Kroppen, i sin bestämda form. Eftersom det är oklart vem som har störst rätt till Kroppen har man helt enkelt bestämt att det är staten och fostret. Kvinnans uppgift är att vara armar, ben, aorta och lite annat krafs, i syfte att försörja det eventuella liv som hennes före detta kropp innesluter. Hennes största uppgift är att bära fostret, och att göra det till statens belåtenhet. Att kvinnans livmoder hyser ett (potentiellt) extra liv innebär inte en större bestämmanderätt utan tvärtom en inskränkt sådan. Var ligger logiken i detta? Varför har det ofödda barnet större rätt till Kroppen än kvinnan? Varför är fostret mer ett ofött barn när det ligger som några sammanslagna celler i livmodern än när det finns uppdelat i ägg och spermier? Dessa två beståndsdelar är också potentiellt liv, bara lite mer distansierat. Bör man inte helt förbjuda preventivmedel, för logikens skull? Kanske rent av påbjuda öppet sex på gator och torg? (Hedvid Eleonora kyrkopark i närheten av Östermalmstorg torde duga utmärkt för kopulering.) Förbjuda asexuella förhållanden? Det kan verka löjligt men i slutänden handlar det om frihet, människors och i synnerhet kvinnors. I Aftenposten härom veckan skrev en ung kvinna frågande om varför så många aborter måste genomföras. Jag frågar mig snarare om så många oönskade barn verkligen måste födas och vad vi kan göra för att inte ens hamna i en abortsituation. Och trenden? Fler länder närmar sig Nicaragua, som sagt t ex Polen. Waky paky poeple!

Mantra

Ej smått
Ej antecknat
Ej genomgånget

Vintern är här

Kort underrättelse: jag blöder på läppen.

Orkeslösheten vänner, orkeslösheten. Håll till godo med en lista (till)

Dagens

näst mest sorgliga: "love is watching someone die" (Iron&Wine)
mest sorgliga: mikrade fiskbullar
pepp: E's mail
största plus: redaktionsmötet
näst största plus: de här jeansen*
nämen?: kollektivtrafiken i tid
ängel: hon kvinnan på vp-info
satkärring: c e n s u r

Kvällens

tema: TV. helt klart TV.

*Värsta fyndet på BikBok för nån månad sen (kunde man inte tro), passform noll och sitter som en smäck (kunde man inte heller tro). Skitsnygg varmblå tvätt och smala ben.

Jeans, svart tight, röd jacka, plåsterstövlar

Hurra hurra jag är så glad för att:

-det är en bra hårdag (vad det verkar)
-vi har plåster hemma (hansaplast!)
-det är redaxmöte ikväll

...

...

Nej, jag tänker inte rada upp ledsna saker. Jag måste vara jävligt hipp idag, mössa på!

Crazy Love

Vid köksbordet, Dylans sträva stämma surrar ut ur datorn, jag vill sluta ögonen och lyssna, lyssna för all framtid. Jag vill bada min hjärna i en subterranean homesick blues viska tweedelee dum till the man in me lära känna sarah innan jag somnar sova pledging my time. Vi har sett så konstig film idag. Jag har bilder av brinnande oljekällor på näthinnan. Imorgon är det måndag, sen tisdag sen onsdag sen. Jag vill sova och backa långsamt iväg från fönstret. Lys inte längre lilla fönster. Ljuset flämtar i onödan och gardinerna kan börja brinna. Jag vet inte om jag såg dig, om jag skulle kyssa eller döda dig.

Toulouse!

-Allå'
-Hej baby, var är du?
-På banan, kommer snart.
-Kan du hyra djungelboken på hörnan på vägen?
-Du är inte klok.
-Det är jag visst.
-Jaja psycho, jag hyr den.

Djungelboken fanns bara på VHS så vi har sett Aristocats istället. Sjukt bra. Asså, sjuukt bra.

Gamla vänner nya tider

Igår kväll var det fest igen: O's exöl med vänner från förr, nu och senare samt en himla massa öl, dårå. Grabben la fram sitt exjobb och fick anställning på Teknisk Firma på samma dag och sånt firar man. Asså det gör man bara. Jag, Cohen, Señorita, Malli och E gav honom en mycket tjusig filofax (flera kalvar hade förmodligen fått sätta livet till) och en måste-ha-klickpenna. Jo, en sån där fyrfärgspenna som man klickar på för att byta färg (rött, grönt, blått eller svart). Om man är teknisk fysiker (som Gåspennan och O t ex) har man med sig två saker på en föreläsning; rutat papper och en penna. Blyerts eller bläck är valfritt, men inte mer än så. Ibland läser man kurser som även andra barn läser, hualigen, tex biologer eller statistiker, där det finns lite fler flickor. Det enda man hör på de föreläsningarna är klick klick klickklick klick klickklick när alla byter färg samtidigt för att föreläsaren ritar koordinatsystem i både grönt och rött. Det är hysteriskt. Biologiflickorna har dessutom pennskrin i blommigt tyg och linjaler, överstrykningspennor och suddis med troll på. Ja, ni hör ju. Störtlöjligt. Själv skrev vi alltså bara anteckningar i enfärg och resultatet blev jätteball och hårt. Givetvis totalt oläsligt varför jag aldrig någonsin har tittat på mina anteckningar igen, men alltså jävligt hårt.

Idag: jag har ont i halsen (skrikit Stad I Ljus), ont i huvudet (jävla O och hans generositet) och ont i magen (jämt denna SATANS). Av resultatet att döma var det alltså en mycket lyckad tillställning igår.

Om det var en riktig låda hade det gärna fått vara en från Rizzo som innehöll de gudomliga stövlarna jag inte har råd med

Nej jag vet inte. Engelens ide med låda för blåa dagar är en bra idé. Jag har en mental sådan låda. Den består av mitt tangentbord, min ordbok, min sambo (älskade älskade E) och ett par viktiga telefonnummer. I andra änden på de där numren finns röster som jag också älskar. Jag tror, att det kan vara så att jag öppnade en kanal en gång. Hur det nu än kom sig (vi kan ta den knöliga historien en annan gång) lärde jag mig att direktaccessa det område i mig där all melankoli och sentimentalitet och nostalgi, all ångest och oro, ja där allt det bor. Det blev hemma att vara mitt uppe i det. Jag kunde alltid vända inåt och känna efter och veta att jag bar mitt inre utanpå och vara mina känslor. Så mycket annat orkade jag inte vara, och visste inte heller hur jag skulle vara det. Annat, alltså. Det blir en vanesak att vara sorgsen. Jag var sorgsen, som mitt enda varande. Nu, när jag inte känner något behov att vara det längre eller åtminstone inte i lika stor utsträckning, kan jag inte bomma för kanalen dit. Jag hittade vägen en gång och glömmer den inte. Jag är inte sorgsen, men något rinner sakta nerför mina inre kinder ändå. Gud vet att jag samlar på mig all bomull i världen för att stoppa flödet och att det för det mesta lyckas alldeles utmärkt. Bara, låt det få ta tid.

hejda sig

Sov till 11 stopp borde träna stopp regnet strilar ner där ute stopp mandelbiskvierna bränner i min mage stopp varför gråter du på insidan? stopp när allting ändå är så ljust att gamla skuggor smält och dött stopp min mormors gamla lodenrock har en ny ägare stopp c'est moi stopp

Middag med min bror

George B var på besök hos dronningen av England och satt, troligtvis över en cuppa (smuggelte) och surrade. George ville gärna veta hur man lyckas med konststycket att anställa rätt slags folk och dronningen svarade glatt att man bara behöver ställa dem en klurig fråga. Får man rätt svar är kontraktet biff. -Se bara, sa hon, vi frågar Tony B: om dina föräldrar har ett barn som inte är din syster och inte din bror, vem är det då? -Det var lätt, sa Tony, det är jag. George kunde glad i hågen åka hem till USA:t och när han träffade Dick C frågade han lurigt: om dina föräldrar har ett barn som inte är din syster och inte din bror, vem är det då? Dick C kunde inte svara och bad om att få återkomma i frågan. George B spridde gåtan vidare omkring sig och en dag träffade Dick C Colin P på herrarnas (det hade varit nåt.. olämpligt i lunchen). Dick C passade på att fråga Colin P om han visste svaret, och vilken glädje när Colin P svarade "det är ju jag". Dick C ringde genast upp George B och sa att han visste svaret. "Det är ju Colin P!". George B plirade med ögonen på telefonen ett tag, innan han tyvärr lät beklaga. Ack. -Rätt svar är Tony B, sa han, och la på.

Upplevt torsdag Östermalmstorg ca 1830

Det gick omkring en konstig pojke på perrongen. Han skjöt fram huvudet och kutade med ryggen så att han såg ut som en gam. Klafsiga kliv, fram och åter fram och åter. Jag tänkte på att han hade kunnat vara ganska snygg, kanske till och med mycket söt, om han bara hade varit rätt gängad. Den där gången tog udden av hans smala höfter. I övrigt hade han en snygg grön jacka, en modern rutig halsduk och välputsade men ändå lagom slitna skor. Håret låg liksom ett par centimeter ovanför huvudet, lyft av gud vet vad för produkt. Det såg ut att finnas en hel del medel i det där håret, mörkt. Det fanns en viss aura av barnslig mognad under den snedstrukna luggen, ännu ej bitter fastän ändå bevandrad. Himla synd tänkte jag, att han var så ett sådant gökbo.

Tre minuter innan Ropstenståget skulle komma in rann Mörbytåget förbi på perrongen och två flickor klev av. De såg också moderna ut, baskrar, guldskärp och klippetiklopp i rask takt. När pojken fick ögonkontakt med en av flickorna sken han upp som en sol. Plötsligt sträckte han på sig, släppte ner axlarna, drog handen genom håret, log brett och varmt och tog händerna ur byxfickorna. Flickorna gick fram till pojken med sina egna leenden mellan näsan och hakan och alla hälsade glatt och hjärtligt och kramades och frågade om hur helgen hade varit. Pojken var som förbytt. Tillsammans stegade de tre iväg mot rulltrapporna, precis som vilken trio som helst som ska ses för att fika en kväll efter jobbet. Jag hann se hur avslappnat pojken fick flickorna att skratta innan de försvann upp under taket.

Det var så himla märkligt. Varför gjorde han så där?

All work

Nu surrar det i cash outen serru!

(Min kollega om våra arbetsrutiner.)

Mussepiggmolekyler worth dying for

Jag har fått såna kalla fötter nu igen. De är inte riktigt som isbitar, men klart kylslagna. Trippat ut på djupa vatten månne? (Vill ju dit.) De här namnen som folk började droppa, på maillistan där jag och vi hittills är okända för varandra, hur kan jag kontra där? Visst är det de vanliga "lilla jag"-känslorna som gör slag i den förbannade saken och slår på cymbaler i mitt huvud, men just i det här fallet känns det befogat. Men nej. Jag ska minnas att jag vill drunkna och bara ge mig in i det, med frusenfötterna före.

Under Paris' fucking Skies en gång till och jag dör

Asså kan NÅN bara göra en stor humanitär insats och sjasa bort mannen med dragspel? PLEASE!

Ändrade planer

Jag och Cohen skulle ha sett Valerie Solanas ska bli President i Amerika ikväll, på Dramaten. Föreställningen inställd, jag antar pga sjukdom. Bytte in biljetterna mot sena novemberditon, knatade upp på Söder och åt middag på En Till Grek, pratade neonaturrätt och hoppade över kaffet. Cohen. Det finns människor som gör en själv till en bättre sådan, och han är en av dem. När vi skildes åt var jag hel.

Kom igen, ta en till

Till mannen på torget som har spelat dragspel i halvton, helton och monoton precis hela dagen: hjärta hjärta dig!

Old girlfriends

När jag var liten hade jag en bästa kompis på gatan. Hon var nästan exakt en månad äldre än jag och bodde i ett stort gult trähus längst in på återvändsgränden. Vi lekte jämt. Hemma hos hennes familj gällde andra lagar än hos Haraways. De hade en skogstomt som vi brukade tälta på, och buskar med bär och jordgubbar i ett vilt land. Vi hade en gräsmatta för krocketbruk och en blå lekstuga full av utomhusmöbler. De var vegetarianer och åt bara potatisgratäng med vinsås ibland. Hos oss åt man grillspett till potatisgratäng. På lördagar steg hela familjen upp klockan sju. Jämt. Fastän de inte skulle göra något särskilt. Hos oss sov alla så länge vi fick, jämt, fastän vi skulle göra något särskilt. Min kompis och jag gjorde magasin med modeillustrationer och recept. Det godaste vi visste var stekta mackor med ost, tomat och örtsalt. Ibland satt vi uppe i hennes lekrum på övervåningen i det stora gula trähuset, under vinden i en fönstersmyg, och pratade om efterlivet. Hon trodde på det, inte jag. Vi blev osams en gång. Vi var fem.

Ibland tänker jag mer på henne än annars. Vi träffas några gånger om året av en slump ännu. Hennes föräldrar bor fortfarande kvar i närheten av mina, om än inte i det gula huset. Jag undrar vem som bor där nu. Jag hittar i varenda vrå av det där huset. Jag vet precis vilken tid på året som det alltid blir ett spindelbo på ytterdörren, hur färgen flagnar på det vita träräcket på altanen, hur trappan knirkar där inne. Precis allt. I mitt minne är ingenting ombyggt renoverat igenspacklat. När vi träffas minns jag henne också, och mig, som vi var då. Jag undrar vad hon gör just nu, just idag. Vi har nog spacklat igen en del sen dess.

Ikväll: Love and Theft räddar mitt liv

18 minuter till Ropsten. 18 minuter till Ropsten? 18 minuter till Ropsten! Det är alltså så här vi ska ha det? Man får stå i evinnerligheter och vänta i artonminutertillropsten.

Det var bättre förr.

Puh, vilken dag

Det ska vara styr på saker. De ska ligga i prydliga högar i fack i rader under ordnade omständigheter inunder varandra så att man kan lyfta på det översta och beta sig ner till det understa, linjärt och vackert. Papper till höger, gafflar i mittenfacket och brustna hjärtan till vänster, här hålls saker och ting isär minsann. Katter bajsar under bordet i hallen, vi andra på toaletten (jordgubbar, alla kvinnor bajsar jordgubbar). Ordning och reda aldrig pengar på fredag men kanske de mest regelbunda äppletärningarna någonsin ner i yoghurten på morgonen. Reda!

Så har mitt vuxna liv aldrig sett ut.

Det ligger papper i travar som inte är raka. De är inte heller höga men de är utbredda. Böcker, tidningar, magasin, idéer, post-its och mind notes slåss om utrymmet mellan mina öron mellan mina ögon. Min hårddisk är en krigszon. Det är sällan något som tappas bort förutom tiden det tar mig att hålla reda på det. (Ge mig den tillbaka din grinige jävel.) Det ser ut som Ramallah i min kalender. Hur kan jag leva så här?

Jag lever så här. Jag ska bara lära mig att jag lever, så här.

Nu är det middag hos Señorita. Det blir fint.

Tisdag 7 nov 09.53

Jag har varit lite arg på sistone, har jag inte? (Och tydligen brittisk nu.) Det är inte sanningen om mig just, bara min blog. Vi ska fika nu. Sen ska jag stå och vara rar i min randiga kapitalistskjorta. Vad de inte ser är mitt blödande hjärta där under.

orkar inte skriva m stora bokstäver

kom hem imorse men inte till jobbet. det var något av en flight from hell, resan från oslo, eller snarare entire morning gone Wrong. till en början var det inte kul att lämna Sovande Varm Människa Jag Håller Av klockan 04.55, men just det var iofs väntat och en del av dealen. den ursprungliga dealen. promenaden ner till jernbanetorget gick också efter ursprungsplanen och efter tre minuters travande fram och tillbaka väl inne på station hittade jag ner på rätt spår (jag är så sjukt förvirrad så det är inte sant ibland). inget kaffe.

klev av flytoget på gardermoen och ja, vad ska jag säg. kaos. k a o s. hundar och väskor och handsfrees och sol-jävla-turister med lanzarote i blicken och plastpåsar för schampoo, överallt dessa återförslutningsbara plastetuier i högar, på hyllor i travar på golvet och folks totala sinnesförvirring inför vad som borde gå där i och vad som eventuellt kunde tänkas stanna kvar i handbagaget. ompackning hullerombuller överallt, fler barn hundar turister mobiltelefoner folks packning uppochner och magknip. jag vet ju om det, klarar inte av att stiga upp och gå och lägga mig i otakt. en mycket argsint svenska i check in-kön före mig, gud vet varför. inget kaffe än. alla var stressade. givetvis dög inte min röda mascara till att åka utanför den lilla plastpåsen och mina hänglsen pep. alla underkläder utspridda över hela bänken i rostfritt stål, mobilladdaren som ett långt spagettistrå i näven på securitykillen, förmaningar på obegriplig grötnorska om att röda mascaror skall, SKALL, fraktas i genomskinliga plastpåsar. ojoj, hur kunde jag glömma, ska aldrig hända igen, såklart. (underdånigast din jävel, som hade mage att vara skrattig och trevlig mot mig mitt i allt strul, eländige gladtott till att fördärva mitt humör.) inget kaffe.

vidare genom femhundratusen människors plågade stressade trötta glåmiga ansikten med ompackade väskor. fler som fått sina fiskar varma angående ditten eller datten, troligtivis nagellacket eller endera som tydligen också räknades som flytande, eller varför inte bebins nappflaska, ajaj, små barn paketeras med fördel i genomskinlig plast eller checkas in, vet hut resenärer! i fortsatt rysk anda anno 1985 tog sedan boardingen trehundra år eller så, och ingens biljett verkade vara korrekt. planet lyfte alldeles för sent och kvinnan bredvid mig blev påtagligt irriterad över att jag måste sätta mig i mitten, innanför henne, trots att planet bestod av enbart lediga mittenplatser (vad är det med folks logistiksinne?). flygresor är i övrigt kul om man vore ett boskap men jag är ingen ko. (kanske ett nöt.)

på arlanda gick, aber selbstverständig, inte expressen. "spänningslöst" ekade rösten i högtalaren och där stod vi, anlända från oslo köpenhamn huttenbuttenbu och frös våra ändalykter av oss i fyrtiofem minuter innan någon klipsk blue collar* lyckades "slå på spänningen" igen. när det första tåget rann in på perrongen blev det givetvis knökfullt på tre röda och lilla jag kände mig så fruktansvärt liten och magontig och står står står, redan försenad till möte och under alla omständigheter absolut syndas om i hela världen. inget kaffe.

på centralen gick inte röda.

så jag ringde min chef och sa tack, men nej tack. det blir inte så idag att jag står en minut, en m i n u t, längre. hon är rar, min chef. nu är jag således hemma, har gjort kaffe och har inte längre ont i magen mer än uthärdligt. katterna ligger i mitt knä. nu blir det inget mer flygande på ett tag, tack gud, för jag är inte skapt till det här vanvettet trots att jag inte vet hur jag skulle leva utan. uppåt, framåt kamrater!

klart slut från partiordföranden.

*menat med största vördnad och på intet sätt ironiserande.

...

Kyss mig i nacken och jag ska göra vad helst du vill. Det är fan en hälsofara.

Drinktips och ompackning

Åhå, nu har vi stängt för helgen. Är glatt stressad på allahelgonsmärkligavis. Sen -92 har jag alltid besökt kyrkogården och tänt ljus på alla helgons dag men i år får jag tända ljus i tanken, från Olsohållet till. Verkar som om Gåspennan är på ständigt resande fot nuförtiden, kanske mer än någonsin. Å då har det ändå rests ett par fötter. Jäjä, tur att E sköter katterna.

Ps. Annakahn, basilikadrinkar, do it. Ds.

Halva tankar halva dagar

Tankar till morgon-TV sätter dem i halsen i örat i vägen för mig själv kanske? Ser barnprogram med äldre man yngre tjej han visar hon tittar gör grimaser verkar inte förstå det han säger om galaxer vetenskap kunskap, som vanligt i framtiden dåtiden nutiden? Och jag tänker hepp, ännu en generation som går förlorad. Ännu ett gäng femåringar som lär sig att den riktiga kunskapen kommer från äldre man yngre kvinna göra sig icke besvär. Kanske ja, mest ivägen för mig själv. Senare på tunnelbanan mellan tusen ansikten alldeles pyttenära mitt eget jag behöver inte hålla i mig för vi står tätt tätt tätt intill ihop tillsammans fjärmade mellan ihopknycklade metro city a-delar kulturdelar och jag tänker, människor trivs inte tillsammans det blir för mycket kött för lite själ på samma yta. På kontoret byter jag jeans mot pressveck dricker espresso tänker på min avtalspension sorterar gamla papper jobbar undan längtar ut på torget, i solen, amen.

Vad vi har på oss

Att jobba på bank är en materialsport. Utrustning i urval:

-HH långkalsonger
-silkesundertröja
-vinterstövlar inomhus
-sjalar en masse
-dubbla polojumprar
-te te te i baljor koppar och kannor
-yllepantalonger

Själv står Gåspennan idag för långkalsonger och vinterstövlar. Yllepantalonger finns också i egen ägo (jovisst) men begagnas inte just.

Trött hungrig längtar

Är på FRUKTAT dåligt humör efter att ha ägnat trehundra timmar totalt ge-jävla-päckt i tunnelbanan bara för att få ägna cirka femhundra timmar till på FULLSTÄNDIGT överfulla och skadligt djupfrysta Ropsten för att ta banan sista sträckan hem. Håret i istappar under baskern och tårna som arktisk potatis i mina i övrigt sjukt snygga men dock ej lämpade bruna stövlar från förra säsongen. Busstrafiken i hela länet är inställd pga väglaget. HALLÅ? VI BOR I STOCKHOLM DET BLIR SNÖ HÄR VARJE VINTER ERA JÄVLAR! Spårtrafiken klarar inte av blöta löv. Ett blött löv är typ en liten sladdrig naturbit och därför står sl still. Det är tamigfan helt otroligt.

Okej, men nu ska det bli ändring på humöret. Säg den ilska och vanmakt som inte lite Douglas Unger kan råda bot på, speciellt som jag råkar veta att skivan är köpt direkt ur handen på Carl-Johan Vallgren. Snömos, jo jag tackar.

(Det gick i alla fall bättre på gymet idag.)

Uppfinnarjockar

Jag är helt avskärmad från världen i kylan idag. Det är apkallt på jobbet, jag vandrar omkring som en zoombie. Sen den vintern då jag var mest ben klarar jag inte av att frysa utan att det sätter sig på psyket. Jag står knappt ut. Lunchen blev fnissig när jag väl kom bort härifrån och in i värmen på Örtagården. Fick sällskap av O som var på liknande flamshumör. Lunchens bästa idé får jag säga var mobiltelefon med snurrskiva. Fatta knixigt att skriva sms med snurrskiva. Jävligt camp. Jag skrattade grönsaker över de andra lunchgästerna.

Snöstorm, kaffe och Uncut

Vagnbristen på röda linjen börjar gå mig på nerverna och de är som bekant svaga i största allmänhet och om morgnar i synnerhet så här års. Hur kan det vara 13 minuter till Norsborgstågets avgång när man står som en packad sill på perrongen i Ropsten och bara fryser ihjäl i stormen? Det verkar helt omöjligt, men icke, så har skett två morgnar i rad. Det enda jag ville när jag kom till jobbet (med köldskador I might ad) var att tjyvläsa Uncut som jag köpte till morgonkaffet men jag kan inte gärna låsa in mig på toan hela morgonen och överallt annars syns jag. Detta dilemma livet utgör.