måndag, augusti 31, 2009

Smashing pink ladies!

Lovade ju att inte träningsblogga men jag tänker underkläder måste vara undantaget. Är det inte lite komiskt att mina finaste trosor sen idag utgörs av ett par knallrosa funktionsditon, så säg. Min underklädessamling, lieber Gott im Himmel. Den är uhuglyh. Obs, beror ej på relationsstatus, den var i princip ännu värre innan vi hookade up. Sladdrigt, urtvättat, resårband av tvivelaktig karaktär. Mitt ex fångade upp en gammal BH som råkade ligga framme här en gång och ba: men HAR DU INTE SLÄNGT DEN HÄR. Vi bodde ihop när jag var tjugo, liksom, jag är ett suhunkoh.

Mat nu.

söndag, augusti 30, 2009

58.58

blev det. Jag är inte särdeles upphetsad över tiden men med tanke på att de tre första kilometrarna mer eller mindre går i snigelfart är det väl ok. Det var hursomhelst första och sista gången jag spang tjejmilen. Klarar som sagt inte folkmassan, jippot, kommersen, bananmoset, umpaumpan. Detta borde jag definitivt kunnat lista ut i förväg. Jag vet att det är ocharmigt men jag har ett människoförakt som mår bättre av att stanna hemma vid dylika tillfällen.
Sen är det nåt med mängden quinnor på samma plats (asså jag hade inte gillat lika många män på samma plats heller). Östrogenförväntningarna ligger som en tät dimma i luften, liksom ALL TOGETHER NOW, umpaumpaumpa, kom igen tjajor osv. Jag skulle vilja göra en djupsinnig genusanalys här om 1) varför jag har såna problem med könssegregerade aktiviteter och 2) hur det kommer sig att tjejer som ingår i könsuppdelade grupper och sammanslutningar alltid är "tjejer" när de omnämns, medan killar är "anmälda", "deltagare" eller typ får vara det de gör, som cyklist, löpare, arkitekt eller vad det nu må vara. Om jag är tjej måste jag tydligen vara mitt kön och det är ju hemskt förvirrande eftersom tjejkön i alla andra fall helst bör täckas över och hållas käft om. Jag vill liksom inte förneka mig genom att inte ansluta mig till tjejgruppen, men jag pallar inte att bli tilltalad som ett får i en flock där alla bara är "tjejer". Kan nån hjälpa mig med en förklaring till detta? Vad är det jag menar egentligen?

Oavsett är jag galet glad att vi anmälde ett jobblag till tävlingen eftersom det har fått mig att börja springa på allvar och inse att det är en fantastisk träningsform som passar mig perfekt. Jag tycker att det är hur grymt som helst att lalla runt i ett spår och känna att jag har kontroll över min puls och mina ben, och jag klarar också att inte bli manisk och börja pressa tider. Mina anorexiadagar är faktiskt om inte ett minne blott så i alla fall riktigt avlägsna. Nästa lopp är Stockholm halvmarathon 12 september. Jag hoppas och tror att fokus kommer att vara på löpning då, och inte på fotmassage och holabalo. Lovar dock dyrt och heligt att det här INTE, under inga som helst omständigheter, kommer att bli en träningsblogg. Har svårt att tänka mig nåt töntigare.

Satmaran

Idag: Tjejmilen. Laddar med pannkaksfrukost. Fasar mängden människor på liten yta. Jippot. Reklampåsarna med cocoskakor och mintpastiller och båsen med prova-på-spikmattor och typ "blir spådd" etc etc. Jag vill bara springa. Har fin röd sponströja från jobbet och myror i benen. Kom inte och heja, ok?

måndag, augusti 24, 2009

Fitta, pengar och power pc's

Typ hälften av mina bloggposter börjar med att jag berättar vad jag hade tänkt skriva om och sen skriver jag nåt annat. Så även denna gång. Jag hade nämligen tänkt göra en Julia och skriva om en ordinary dag på jobbet, men det var så mycket annat som bubblade upp när jag skulle försöka formulera mig. Till att börja med blev allt jag tänkte ut ironiserande. Ni vet, man skulle kunna skoja hur mycket som helst om en c-programmerares vardag? Liksom riktigt spä på alla fördomar som finns om tjocka, joltcolasörplande, närsynta hackers som snyter sig i tangenbordet och skrattar åt comic strips på xkcd och im-chattar med sin skrivbordsgranne istället för att prata med munnen, mest om hur man gör för att få ligga. Det skulle vara så lätt, med ett undantag: jag hatar ju den där bilden. Den är skit, men tyvärr är den bekant skit. Även jag trillar dit.

För det andra är jag gruvligt ambivalent inför mitt jobb och min arbetsplats. Jag menar inte just som i Företaget där jag råkar jobba, utan typen av arbetsplats. Det hela är rått, kapitalistiskt, slarvigt teknikskit som under andra omständigheter hade kunnat göras så jävla mycket bättre. Kvartalsekonomi är förödande för kreativiteten mina damer, no doubts. Samtidigt älskar jag teknik. Jag älskar att sitta i ett rum fullt av hårdvara och fundera på hur man skulle kunna få fram ett tidsmedelvärde på en signal med hjälp av en kackig riscwatch och ett grenuttag. Jag tycker att det är så galet grymt att mänskligheten lärt sig att behärska kiselchip som är så små att de nästan inte finns, och sen tryckt in hela databaser på dem. Det är liksom helt sjukt, ur det där större perspektivet. Samtidigt, ur ett annat större perspektiv, undrar jag vad vi ska med allt det här till när allt kommer kring. Vi kommer att bli bitna i ändan av våra ppc's och intels, jag är ganska säker.

För det tredje kan jag inte sätta mig själv och tekniken ihop utan att drabbas av en ofantlig lust att skrika högt att tjejer är så jävla vassa och duktiga och smarta och fina och underbara personer. En översvallande värme sköljer över mig när jag tänker på hur hårt vi sliter för att tas på allvar på våra arbeten. Många kämpar utan att ens veta om det, de bara böjer huvudet i idiotblåsten och stångar vidare. Vi tar ett djupt andetag när någon garvar åt en rosa ruta i ett flow chart och begär att den ska ändra färg till nåt mindre tjejigt. Vi ifrågasätter när nån drar en sk rolig historia om silikonbröst och vi lär oss dubbelt så mycket för att få hälften så mycket respekt, men vi gör det fan. Och jag både hatar och älskar det, för samtidigt som jag kan gömma mig bakom insikten om att det inte är mitt fel att jag uppfostrats till en blyg viol (haha, nåja) så blir jag skogstokig varje gång gubbsnacket går i korridoren.

Så jag kom aldrig så långt att jag fick ihop min dag i text. Jag fastnade i nån form av beslutsångest om jag skulle försöka friskriva nörden, läxa upp kapitalet eller slå ett slag för jämställdheten. Sen tänkte jag så här, att jag sitter ju här. Som ett levande, bröstförsett, glasögonfritt, socialt kompetent vänstervridet bevis för att vem som helst kan jobba med vad som helst och ve den som luftar sina fördomar högt för vi biter huvudet av den som törs. Det är ju måhända långt mellan ord och känsla, tanke och handling, men ibland kanske det helt enkelt räcker att bara finnas till för att göra världen lite, lite bättre.

Om det är nån som vill ska jag beskriva en dag på jobbet nästa gång. Bis dann.

onsdag, augusti 19, 2009

Extreme ffs!

Eh, jag har sprungit 1,5 mil i fucken* terräng. Jag och H dräpte den idag efter jobbet. Det kändes faktiskt ganska juste precis just då och jag kunde spurta på slutet etc etc, men NU. Omg, min bak. Så 'scuse me men jag ska gå och dö i sängen nu.

Ps. Hillegren???!!1? Etikettsregler alltså.

*som Vernon Little hade sagt.

Hur kul är det på en ställning

Asså ÅHHHH det jobbigaste av allt är inte att de är idioter pga av sina åsikter utan för att de inte ens begriper vad som hör till diskussionen och inte. Nivån på allt = sub zero. Folk ba: men HALLÅ FRÖKEN, tycker du att en tjej som drar ner kalsongerna på sin kille när han läser tidnigen ska få två års fängelse??? Ba, NÄ, det är inte det hon menar, eller nån annan heller som med rätta blivit upprörd över Hitlergrens uttalande (tack Eff babe). Läs kommentarerna tex här (om du pallar frustrationen).

Det allra mest frustrerande är att det är de här fullständigt efterblivna ursäkterna till människor som en egentligen borde lägga tid på att argumentera med. Grejen är att det känns ungefär som att köra huvudet i en betongvägg dagen efter en bättre kräftskiva där värden inte snålat på drickat och kräftorna på riktigt visat sig ha smittsamt H1Nx-virus från helvetet, och hur kul är det på en ställning...

måndag, augusti 17, 2009

En liten reflektion om hopplöshet

Yo yo

Jag skulle skriva och sy ikväll men fastnade i googlehelvetet. "Det där internet, kan det allt?" frågade min mormor. Ja, visst fan kan det allt. Det är därför jag fastnar bakom min flimrande skärm och låter fröken eee värma mitt knä med sitt tretimmarsbatteri när jag från början hade sett för mig en kväll i hemslöjdens tecken.

Jag hade tänkt skriva om hur det läskigaste med uttalanden om våldtäkter som någon form av "gentlemannamässig" "förseelse" inte är yttrandet i sig utan den fullkomliga storm av bifall och försvar av dylika åsikter som det orsakar i bloggar, på tidningssidor och säkert hemma i stugorna. Det läskiga då naturligtvis att fultomten gläntar på dörren och visar hur det verkligen ser ut; hur det står till med åsiktsklimatet i detta världens mest jämställda land. Folk (både män och kvinnor) försvarar Hillegren?! Man drar in ämnen i debatten som berör kvinnans riktiga plats (hemmet), hennes egen skuld om hon klär sig i kort kjol och att feministhetsarna vill avsexualisera allt som har med kroppen att göra och förstöra all heteronormativ spänning. Man tycker, på riktigt, att det är viktigare att analysera gamla domar än att faktiskt läsa Hillegrens uttalande rakt upp och ned för vad det är. Ingen som har en hjärna kan väl undgå att han faktiskt först sa att det är mindre illa att bli våldtagen av en närstående (man) och sen försvarade samma uttalande vid ett senare tillfälle.

Så det mest obehagliga med hela jävla helvetesskiten är inte Herr Kammaråklagare själv utan att han bara speglar ett generellt läge. Att han innehar en samhällsposition som innefattar en relativt stor dos makt gör såklart inte saken bättre. Att vi år 2009 forfarande gör så stor skillnad på män och kvinnor att den ena sorten utan vidare eftertanke kan förväntas ställa upp på sex de inte vill ha medan den andra sorten förväntas vilja ha sex hela tiden, även med personer som inte vill. Att vi fortfarande beskyller den ena sorten (de med fitta) för att i själva verket lura den andra sorten (de med kuk) att begå sexualbrott och att dessa därför näst intill borde vara förlåtligt. Kort kjol? Du tigger om det. Att vi fortfarande hellre säger till unga tjejer att byta om (till nåt kyskt) än säger till unga killar att de inte bara kan ta det de vill ha. Att vi fortfarande uppmuntrar unga killar till att skapa sig en sexualitet som är starkt förknippad med våld.

Jag säger som utrikeskorrespondenten Lotta Schüllerqvist sa på Ship To Gaza i söndags: "jag gillar inte att använda ordet hopplöst, men ibland..."

söndag, augusti 16, 2009

Det borde finnas en speciell plats...

Här har man helg i godan ro och sen uttalar sig ett stört jävla pucko (jag vet, det borde finnas en bättre beskrivning men jag har bråttom) om våltäkter och plötsligt måste vi alla fira helg år 1897. Eller typ 1597. Det finns så många bra som redan skrivit och jag kan inte tillägga nåt mer nyanserat än LID I HELVETET R HILLEGREN. Läs också kommentarerna hos Tanja. Minst lika bisarrt som Hillegrens eget uttalande är också mängden kommentarer hos bla skribenterna ovan, som faktiskt inte verkar se problemet med hans uttalande utan istället gormar om manshatare etc etc.