söndag, februari 27, 2011

En afton i slutet av februari

Vi hade melodifestivalenafton på hematologen igår. Man skulle ju kunna tro att den dåliga stämningen kom sig av det något bisarra faktum att en av oss fick cellgifter under tiden men det var programmet, helt i egen skepnad, som gjorde oss alla minst sagt illa till mods. Kort sagt, vilket jävla skräp. Jag vet att folk antagligen tittar på det och ursäktar det med det ska ju vara så där, det är ju schlager och blablabla, men det är faktiskt inte okej. Musiken är det jag har minst problem med, men den är ändå vedervärdig. Smaken kan uppenbart vara olika. Eftersom jag själv behärskar den inte helt avancerade konsten att lyssna på både text och melodi blir nutidsschlager outhärdlig, men jag förstår om alla inte är lika upplysta och musikaliskt bevandrade som jag. Även scenkläderna och koreografin fick oss att önska att vi var blinda, men som sagt är det ju en annan femma. Men programledarmanuset! Den största skämskudden i världen hade inte räckt. Programmet har alltså typ one gazillion tittare och de lyckas inte skaka fram en manusförfattare som kan skriva lite vanlig trevlig lördagsunderhållningsdialog? Han trollet som ba, tuttar, höhöhöhö. Krystade skämt, höhöhö. Gud, knip i hjärtat. Ville hoppa ut genom fönstret. Melodifestivalen är citat värre än att kräkas ur näsan slut citat. Det är allt som är ont här i världen. Jag är på riktigt orolig för att min hjärna ska ha tagit skada på något sätt. Gula fjädrar! Lårhöga stövlar! Köttslipsar! Skjortbröstattrapper! Mon dieu, ej förlåtligt. Men det var fint att träffa K. Wie immer.

söndag, februari 20, 2011

Vad som kommer inifrån och vad som kommer utifrån

Plötsligt förstår jag inte längre hur vi, samhället, vården, jag, kunnat klassa anorexi som en individuell psykologisk sjukdom över huvud taget. Min första instinkt var just detta, det är den sjuka det är fel på. Det var innan jag själv kände av sjukdomen men känslan satt kvar efter att jag vände den också. Det var ett temporärt hack i matrisen, en liten avvikelse från min vanliga friskhet. Friskheten tillät jag komma utifrån. Jag såg min friskhet som ett resultat av lyckliga omständigheter - snäll familj, ekonomisk trygghet, intelligens. Jag tillät mitt normaltillstånd av välbefinnande komma utifrån och var ödmjuk nog att inte tacka enbart mig själv för min individuella lycka, men när det kom till sjukdom såg jag det till en början som bara mitt eget fel. Jag blandade ihop aktörskap och vilja. Det var jag som utförde dessa handlingar, men varför ville jag utföra dem. Jag begriper inte hur jag inte kunde se, nu när det är glasklart vad som hände. Jag ville agera därför att samhället är sjukt. Min sjukdom är samhällets. Min sjukdom är en dom på mig från allt som omger mig, som omgett mig hela livet. Jag begrep inte att även min sjukdom kom utifrån och angrep den därför som en parasit som fanns inuti mig. Vad kunde ha varit mer fel och varför gjorde vården samma sak? Vi lever alla som symptom av samhällsnormer. Några får tjocktarmscancer för att de äter för mycket rött kött för att handeln subventionerar det. Jag fick anorexi för att jag var perceptiv nog att känna ett tryck. Det finns egentligen ingen skillnad, förutom vårdmetoden. Men nu ska jag ut i solen.

måndag, februari 07, 2011

Jämställdhetsplaner och 356 kommentarer om varför de inte behövs

Fick ett mail av min kollega, som är fab btw:

Ang Wikipedias jämställdhetsplan.

"Läs kommentarerna. De går i tur och ordning igenom varje standardargument emot att ha en jämställdhetsplan, varför den är onödig, att det är en meritokrati, hur det diskvalificerar kvinnor att ha ett sånt mål, hur man borde ha jämställdhetsplaner för alla andra grupper i samhället (pensionärer, minoritetsgrupper etc), individbaserade argument (men JAG gör inte så, därför X)."

Ganska roligt ändå i all sin absurda förutsägbarhet, och beviset för att jämställdhetsplaner behövs. Bara inte där just JAG är, etc etc.

söndag, februari 06, 2011

Hitta på en egen rubrik

Så sitter man en söndagkväll och lusläser internet på information om akut leukemi, vårens nya klänningskollektioner och om det egentligen ska vara konjak eller cointreau i en riktigt äkta tiramisu. K är sjuk. Jag försöker förhålla mig och tror att det bästa är att förhålla sig som det faller sig, dvs ledsen när man är ledsen och humoristiskt när det känns bättre. Givetvis finns inget roligt i situationen men man måste ju ha en hållning. Jag fick tyvärr inte krama henne pga infektionsrisken men snart är hon lite bättre och då ska jag krama inälvorna ur henne, fast försiktigt. Hon får dunderbehandling deluxe. Vi kör pyrolysprogrammet på vår ugn. Livet. Det luktar bränt i hela lägenheten (som nåja, mest består av ett stort rum) medan det senaste halvårets middagar förkolnas där inne. Absurdt nog funderar jag på om några gamla smulor som tillagats med K är med i skrapet. Klänningarna då. Jo men jag tänker mig något färgglatt men det håller inte mina favoritdesigners med om. Det är svart och grått och elfenbensvitt för hela slanten. Du behöver väl inte vara helsvart, försökte mamma trevande. Jag såg oron i hennes ansikte, hon vet jag blir galen. Men jag håller med henne i detta. Jag ska inte vara helsvart. Jag vill kunna se skillnad på våra bröllopsbilder och begravningsbilder. Nu måste jag faktiskt ta av mig en skjorta här i pyrolyshettan, hua! Så där ja, vars var jag. Eller jag kanske var klar. Jag önskar att jag hade nåt intelligent att säga men det är blankt. Min sambo hytter just med näven åt tv:n och tycker att boendeparkering kunde kosta tvåhundratusen kr, minst. Vi hatar på bilarna som vanligt. Nu måste han också gå och sätta sig med ryggen mot tv:n när jag kollar på solsidan och han inte klarar av det pga skammen. Livet, en söndagkväll.

Dåliga nyheter

I fredags när jag satt på Snotty fick jag ett sms med besked om att en fin vän fått diagnosen akut leukemi. Omedelbar påbörjan av cellgiftsbehandling. Jag satt som bäst och fräste över den frisör jag besökt tidigare på dagen som helt rått förfulat mig helt emot mina instruktioner. Perspektiv. Sen började jag fundera på vad man kan säga, hur man ska kunna säga något alls ens som inte bara är banalt. Jag fick ge mig och skriva ner några banaliteter och trycka på send. Det finns förmodligen ingen tanke hon inte redan tänkt. Det jag skulle vilja göra är att ge henne en lång kärleksförklaring och säga att allt blir bra men det kan ju fan inte jag veta. Jag ska hälsa på henne i eftermiddag.