onsdag, mars 27, 2013

Vi kan inte välja rådande världsordning men vi kan påverka den

All den här jävla "välj peppen" som florerar. Senast i dag, i den folkpartistiske statssekreterarens text i DN. Vet ni, det går inte att tänka sig till förändring på strukturella problem. Jag antar att problemet är att Selimovic inte ens ser rasism, kvinnoförtryck och annan diskriminering som strukturella felaktigheter, och då finns det ju mycket lite man kan göra åt dem. Om människor, i så fall utan kontext, beter sig som as mot varandra återstår individuell uppfostran (hur?) eller att acceptera status quo. Människor är as, punkt. Det finns ingen strukturell diskriminering, individer handlar enskilt och det är bara att acceptera. Selimovic tycker att det man som enskild individ kan göra är att välja att se på dem som diskriminerar på ett annat sätt, och det sättet ska vara... förlåtande. Hur de som diskriminerar ska se på dem de misshandlar (fysiskt/psykiskt) framgår inte. De är alla enskilda rötägg och deras handlingar bottnar inte i en struktur. Jag säger att det är precis tvärtom. Genom att erkänna strukturen, genom att inse att ingen agerar utan input från sin omvärld, går det att vara förlåtande. Jag kan förlåta en enskild kvinnohatare, borsta den idiotens handlingar av mig, genom att erkänna att hen inte enbart är ensamt skyldig. Eftersom hen är född in i och levt sitt liv med och genom andra människor som delar en rasistisk/androcentrisk världsordning kan jag möjligtvis förlåta den enskilda idiotens förtryck av mig. Jag kan närma mig ett förlåtande därför att jag inser att jag själv till en viss grad delar hens tankar och även om jag låter bli att agera på dem kan se var de kommer ifrån. I Selimovic värld måste jag förlåta en idiot som helt utan anledning ger sig på människor som inte ser ut som hen. Det kan jag aldrig acceptera.

söndag, mars 17, 2013

Jag hör inte min egen röst för den överröstar sig själv

Det är så svårt att göra vad man vet är bäst för en när allting runt omkring en skriker: Gör något annat! Att lyssna till sig själv när detta Själv är beroende, ja tom definierat, av allting runt omkring och utanför en. Jag vill lägga ner mitt eget individuella projekt. Jag vill inte bli bättre längre. Eller: jag vill inte vilja det. Jag kanske inte är bra, kanske inte dålig, men jag är trött på själva strävandet. Och jag förstår ju att det är revolutionärt att lägga ner. Jag förstår ju att det är det största tabut, det största misslyckandet. Att bara sluta jaga. Sluta jaga mer, jaga efter, jaga nytt. Typ vakna en morgon, kolla ut genom fönstret och sen ta det därifrån. Inte känna dåligt samvete någonsin igen för att jag inte drar in kapital åt någon annan eller mig själv, inte skapar mervärde varenda jävla minut av mitt liv. Att sluta upp med den eviga strävan att åstadkomma. Jag vet bara inte hur. Jag vet inte hur jag ska kunna tvätta bort något som utgör en så grundläggande del av min personlighet. Inte bara av min, av allas. Vi ska inte vara nöjda. Vi ska ha dåligt samvete, inte för att människor sitter utefter Liljeholmsbron och svälter utan för att vi slappar för mycket, har satt för låga personliga mål, inte gör något av våra liv. Underförstått: vill bli chefer. Mellanchef, allra minst. Jag vill inte vilja det. Jag vill fräta bort den del av min hjärna som skriker högt i mig varje gång jag sätter mig i soffan och slutar producera. Sure, jag kan ta hjälp. Jag kan ringa vårdcentralen, få en remiss till en kbt-terapeut eller en psykolog av annat slag som kan hjälpa mig att hantera mig själv. Men jag vill inte behöva ta hjälp. Det som är felet med mig är inte mitt eget fel att rätta till. Jag vill inte behöva kbt:a bort arbetslinjen ur min hjärna för det var inte jag som stoppade in den där från början. Det bär mig emot att krypa till korset och ta på mig samhällets fuck up som om det vore mitt eget individuella ansvar att se till att jag mår bra. Ja, jag skrev just så. Du läste rätt. Vad då inte mitt eget ansvar? Jag är så trött på den inställningen. Det är just den attityden som har gjort att vi har hamnat här. Jag och alla andra tiotusen utmattningsdeprimerade "moderna" människor som jobbar "för mycket". Jag vill inte gå i terapi. Jag vill skicka chefen på terapi. Gå och fixa till din hjärna så du slutar suga ut människor. Det bär mig emot att jag ska behöva ta av den lilla fritid jag har för att lära mig att hantera ett arbetsmarknadssystem som vill att jag ska tjäna in så mycket pengar som möjligt åt någon annan som inte alls gör något solidariskt av dem utan använder dem för att tjäna ännu mer pengar som inte heller kommer att mätta några munnar längs med Liljeholmsbron. Så om någon har några tips tar jag gärna emot dem. Jag behöver nya idéer för att närma mig avvecklandet av mig själv.

söndag, mars 10, 2013

Feminism som reaktion

Så här post 8 mars kan jag konstatera två saker: ett) kvinnoseparatistiska rum kan vara fantastiskt i rätt kontext och två) kvinnoseparatism, kvinnors kamp för jämställdhet och feminism samt vad det innebär i framför allt praktiken är jättesvårt att förklara för någon som inte är insatt. Det behöver inte vara av ointresse, utan bara kanske män som, eftersom de själva tillhör normen, aldrig känt patriarkatet flåsa dem i nacken. Det svåra är att förklara hur ett kvinnoseparatistiskt dansgolv på klubben Gubbhen kan vara det bästa som händer på hela året, medan en arbetsgrupp på jobbet som ska ta hand om arbetsmiljöfrågor (blommor och fika och sånt) och som av en slump bara består av kvinnor är ett utslag av könsstereotypa föreställningar och inte ett dugg frigörande.

Det är tydligen knepigt med genus. I dag finns knappt några framträdande feminister som hävdar att våra biologiska olikheter spelar roll för våra intellektuella kapaciteter. Särartsfeminismen är, på goda vetenskapliga grunder, övergiven. Det finns samtidigt knappast en enda feminist som inte pratar om kvinnors behov, kvinnors levnads- och arbetsvillkor och kvinnors situation(er), vilket lätt av en oinsatt kan förstås som att vi ändå gör skillnad på grupperna män och kvinnor. Det som för mig är självklart får sägas om och om igen: det finns inga av naturen givna skillnader mellan dessa två grupper som spelar roll för vad vi tex skulle kunna arbeta med eller ha för personlighet, men skillnaden i de sociala förutsättningarna för män och kvinnor är så stora att det i praktiken blir omöjligt att inte behandla dem som särskilda grupper med särskilda intressen, eftersom det i praktiken är det som blir resultatet av våra kulturella mönster.

Eftersom gruppen vuxna kvinnor genom tex de processer vi kallar uppfostran och utbildning kommit att få erfarenheter och personligheter som inte är desamma som våra manliga vänners, finns ett behov av kvinnoseparatistiska rum. Detta beror inte på att vi är oförmögna, som Maria Ludvigsson i SvD beskyller feminismen för att mena:

Efter några dagar med diverse debatter om jämställdhet, de inträffar årligen under 8 mars-veckan, är eländighetskvoten överfull. Seminarier och rapporter med linjära resonemang om kvinnors löner, kvinnors uteblivna styrelseposter och kvinnors behov av hjälp på traven för att över huvud taget åstadkomma något av värde har stått tätt.

Det beror på att vi görs oförmögna. Det är orättvist att beskylla den rörelse som påpekar detta enkla faktum för att vara den som hindrar kvinnor. Skjut inte budbäraren. Att få dansa en kväll i ett sammanhang där ens utseende och rörelser inte ständigt riskerar att bli objekt för den manliga blicken handlar inte om att kvinnor inte kan hantera att någon tittar på dem, utan om att män på krogen inte kan bete sig när de tittar på kvinnor. Det handlar inte om att vi är oförmögna att röra oss utan om att män är oförmögna att låta oss röra oss. Det handlar om att hur förmögna vi än är spelar det ingen roll om hotet om att bli bedömd, utstirrad och i värsta fall trakasserad, drogad och våldtagen är ständigt närvarande.

Kvinnoseparatistiska rum är en reaktion på en ojämställd värld. Det är inte en illvillig aktion för att utesluta män utan en konsekvens av att vi som kvinnor inte får vara ifred från många män som anser sig ha rätt till oss, på ett eller annat sätt. För att förstå den skillnaden måste man vara lyhörd, påläst och intresserad. Man måste kunna göra en genomgång av maktfördelning, hotbilder och under- och överordning och sätta in det i sitt sammanhang, se hur detta i praktiken påverkar människor och hindrar dem, alternativt gynnar dem. Det är jättesvårt och många misslyckas. Många tror att gruppen som har hand om fikamaskinen och kaffebrödet och som händelsevis bara består av kvinnor är ett utslag av kvinnofrigörelse och ett tecken på att kvinnor visst har makt. Kolla, det finns ju inga män i gruppen! (Att ledningsgruppen däremot bara består av män lämnas okommenterat). Det är nämligen knepigt med genus och det som i ett sammanhang betyder något kan i ett annat sammanhang betyda något helt annat. Att få dansa en kväll bland bara andra kvinnor är kvinnoseparatism som betyder något viktigt. Att ingå i en all female kaffefixargrupp på jobbet är inte ens kvinnoseparatism. Fyi.