Patriarkatjäveln din jävla fan

Ok, har oerhört kort om tid på mig men måste få ur mig detta angående dagens (icke)våldtäktsdom. Det spelar för mig mindre roll om det är lagen eller uttolkningen av den det är fel på, men fel är det uppenbarligen någonstans. Dom på dom på dom frikänner män åtalade för våldtäkt och övergrepp för att bevisning för att männen ej hanterat i ca god tro inte verkar föreligga. För att en man ska dömas för våldtäkt måste, om jag förstår lag och rättspraxis rätt, alla rimliga tvivel vara undanröjda, och det är och ska vara svårt när ord står mot ord. Men. Det är här det finns ett enormt jävla stort kunskapsgap om hur människor egentligen fungerar i egenskap av män och kvinnor (som vi _blivit_, ej fötts som). Kvinnan i dagens mål har enligt domen haft sex med de åtalade innan övergreppet skett och trots att de åtalade männen sen TVINGAT isär hennes ben och penetrerat hennes underliv med en GLASFLASKA så att hon börjat BLÖDA kan alltså inte rimliga tvivel undanröjas. Det antas finnas en rimlig chans att männen typ handlat i god tro för att de redan haft sexuellt umgänge med kvinnan. Och jag undrar (igen): exakt hur jävla störda förväntar vi oss att män är och vad är rimligt att man ska förstå är fel utan att en kvinna försöker klösa ögonen ur en? Vidare: finns det överhuvudtaget någon förståelse för vad könsapartheid gör med kvinnor? Hur internaliserade känslor som skuld och skam är (och hur de verkar inom oss) som kanske gör att man faktiskt någonstans själv tror att det inte GÅR att säga nej till att bli penetrerad med glasflaska om man redan har haft sex på andra sätt med männen innan? I synnerhet om tre män som kanske är större än en själv befinner sig i samma rum och de DE FAKTO redan har kommit på idén att köra upp en vinare i underlivet på en och liksom HÅLLER FAST EN? Alltså hur hade DU reagerat i en sån situation? Hade du känt att det var bortom allt rimligt tvivel att du skulle råka ännu sämre ut om du protesterade? Jag bara undrar. Hur fan kan det vara okej att behandla kvinnor så utan att bli dömd, och att behandla män så. Som om de vore djur.

Veckans rant: offerkoftan

Så var det den språkliga och idémässiga förvirringen kring begreppet offer. Ibland, ganska ofta faktiskt, kan man få uppfattningen att offer är det absolut fulaste man kan vara och att det samtidigt, märkligt nog, är någon man gör sig själv till. Ett effektivt sätt att avfärda all kritik som pekar på att olika hierarkiska strukturer i samhället utgör hinder för människor är att be dem ta av sig offerkoftan. Det här är givetvis inga nyheter, men låt mig påminna om detta: det absolut värsta man kan vara är inte ett offer. Det värsta man kan vara skulle i så fall vara en förövare, men jag tycker inte att det är sant heller. Man kan däremot, faktiskt, bli ett offer för olika omständigheter. Man kan bli offer för förövare. Man kan bli offer för krig, dåliga gener, dåligt sällskap och missgynnande strukturer. Huruvida det leder till att man tar på sig en offerkofta eller inte är möjligtvis intressant för individen men helt sekundärt ur ett samhällsperspektiv. Det viktigaste är att erkänna att de personer som lidit skada av att vara offer för något får hjälp (individen) och att strukturen bakom arbetas bort (samhället). Det minst kreativa vi kan göra är att frånta människor deras rätt till sina egna upplevelser genom att be dem sluta vara offer, som om det vore något valbart. Att påtala sin utsatthet är för övrigt väldigt långt ifrån att ikläda sig offerkofta, det är att agera individuellt, vilket paradoxalt nog ofta är offerkoftehatarnas lösning på så gott som alla strukturella problem. Det här är som sagt inte precis nyheter. Tex Niklas Hellgren skrev utförligt om offerrollen här och Anna Svensson förtydligar skillnaden mellan att ha varit drabbad av något och att antas ha antagit en identitet som offer här.