fredag, april 24, 2015

Tiden

Man vill ha allt. Jag vill också ha allt. Pilarna längs Årstaviken har knoppat nu och skriker ut sin livsduglighet, helt vulgärt och oblygt i våren. Ljuset studsar hårt i vattnet, träffar mig vasst i ansiktet, på handlederna, på alla avtäckta delar av huden som inte sett dagen sen fjolårets sista sneda strålar föll in någon gång i september. Det gör mig arg. Jag vill ha allt, varenda foton, varenda grön liten knopp, varenda glas rosé och all tid som finns, som någonsin funnits, som kommer att finnas. Jag blir arg för att det kommer vara över innan det ens har börjat. Innan jag har fått allt, hunnit ta det. Vi rör oss genom sirapsströmmen av söderbor som promenerar med halsdukar och kappor över underarmarna, skjuter vagnar och hundar framför sig medan de tjattrar och dricker kaffe, äter korv, fångar dagen. Är de verkligen nöjda? Våren är en hängbro man trodde gått förlorad i vinterstormarna. Man hittar den igen mellan klipporna och den är ranglig och skev och verkar hal att ge sig ut på men den är enda vägen över. Jag vill över. Allt jag vill är att ta mig över utan att någonsin komma fram. Jag vill fara till Hamburgsund, till Skillinge och Shanghai, sitta på bryggan och se när linfärjan går över sundet, räkna skolskeppen, ana hägringen av Bornholm sväva precis innan horisonten, så tydlig och så obegriplig, dricka drinkar på taken längs The Bund, kisa och se neonet flyta ihop, flyta ut, färga hela natten. Ljus och löv, knoppar och svettpärlor, hastigt uppgjorda planer om att träffas, om att inte gå hem trots att det blir natt, att stanna upp på asfalten i gryningen och fågelkören, jag måste hinna allt innan Årstaviken förångats i värmen. Ett godståg femtio vagnar långt kryper över Liljeholmsbron. Jag är också bunden på rälsen medan tiden rusar förbi och våren våldsamt skriker ur sig livet i ett enda överdrivet tjut. Jag vill ha allt, vill ha hela världen. Ta mig dit, ta mig överallt, innan tiden tar slut. Ta mig innan tiden tar slut.

lördag, april 18, 2015

Ord

Så mycket jag hade velat säga, så mycket jag hade velat höra. Så många ord jag önskar att jag kunde skriva här men inte kan, trots att jag borde. Jag skriver dagbok igen. Det är en liten svart moleskine som jag fick av S. Hon förstod precis, för övrigt. Vi satt på hennes persiska matta och drack kaffe ur små koppar och pratade igenom oss. Efter ett tag la hon sig på rygg, sa jag tänker bättre så här. Så borde jag också göra. Tänka bättre, känna efter. Vi har så väldigt mycket känslor som vi aldrig lyssnar på. Man straffas om man försöker. S rotade i sin stora skänk och grävde fram den där anteckningsboken till mig. Jag gör en notering så ofta jag kommer ihåg. Torra konstaterande fakta om vad som hände den tjugonde januari, andra april, dagen efter och så vidare. Julia säger att allt skrivande är bra, så jag skriver på lappar och i dagboken och på bloggen, på händerna ibland. Och konstant i huvudet. En strid ström ord som jag spelar upp och in i realtid i huvudet medan jag promenerar och springer i skogen. En del ord låter så olika i tanken och på pappret. Den lilla följden hej då, till exempel. Så många ord jag hade kunnat säga. Och få höra.

torsdag, april 16, 2015

A change is gonna come

Jag sitter vid matbordet med solen i ryggen och arbetar. Balkongdörren är uppställd på glänt och en svag virvel vårluft strömmar in genom solgasset. I sanning försöker jag bara arbeta, halvhjärtat och långsamt. Min hals gör ont och matbordet kändes som ett bättre val än kontoret. I morgon är det klubb och jag vill vara frisk, kunna dansa, glömma allt vad shared pointers, polymorfa klasser och så kallade kommunikationsproblem heter. Min arbetsvärld domineras av män. Det är manliga chefer och manliga kollegor och manliga arbetssökande. Manliga före detta kollegor till mina manliga kollegor som kommer på tal när vi ska nyanställa, manliga bekanta som kommer på besök, äter lunch, är professorer i det ena eller andra, män som vill köpa en av våra produkter. När jag då och då träffar på en kvinna i samma bransch finner jag mig själv dragen till henne som en geting till socker. Jag blir helt till mig. Det behöver inte ens vara någon jag är lik i övrigt, en kvinna vilken som helst gör mig uppspelt. Vi är två kvinnor på min arbetsplats nu. Det skiljer tio år mellan oss. Hon är precis nybliven ingenjör och vi har diametralt olika intressen. Hon snickrar och labbar, bygger hemelektronik och har ingen TV, läser inte böcker, går inte på teater. Hon är engagerad i makerspaces och samhällsbyggnad, är en sann ingenjör, från insidan och ut. Vi pratar engelska med varandra, en barriär till. Jag vill helst inte koda en rad på fritiden. Jag försökte vara en geek men jag tycker för mycket om min TV, mina böcker, mina populärvetenskapligt skrivna avhandlingar i genusvetenskap, mitt internet. Mitt vin, mina kvinnor och vår sång. Vi kunde egentligen inte vara mer olika men trots alla våra skillnader är vi så lika, hon och jag. Jag brukar fräsa att jag hatar folk, men jag älskar faktiskt människor. De jag får lära känna. Man får väldigt sällan lära känna män. Jag släpper kanske inte in dem heller, av självbevarelsedrift. Empiriska studier har visat att insläppta män är en farlig business. Som att släppa loss en sjöko i en porslinsaffär. De förstår inte vad de har att göra med, saknar skolning, saknar all den känslomässiga finstämdhet vi kvinnor impregnerats med från födseln och som nu konstituerar hela mitt jag. Samtidigt vill de åtnjuta fördelarna vår kvinnlighet ger oss. Vår lätthet att knyta an, de vill ha tillgång till våra vänner och våra känslor, i saknad på egna. Även på jobbet. Jag har förtroliga samtal med min manliga chef som för alla utom för honom måste framstå som coachningssamtal, men åt fel håll. Jag står där och velar. Hur hög ska jag bygga min mur? När skadar det mig själv mer än gynnar att jag håller mig bakom den? Jag måste ha mänsklig kontakt men min tillgång är begränsad till sjökor och jag är en porslinsaffär. Och innan ni kommer sättande och försvarar det kvinnliga psyket som ju inte alls är skört och klent så vet att det inte är det jag menar. Män är också gjorda av porslin, svagt och krackelerat. Det farliga är att män inte kan hantera det.

Men hon. Hon frågar hur jag mår. Hon ser om jag är ledsen och lämnar en lapp på mitt skrivbord. Inga krusiduller, bara en färgglad post-it med en mening eller två. Vi kollar om den andra har lunch med sig eller ska äta ute. Hon high fivar mig när saker inte brinner upp och jag dunkar henne i ryggen när hon byggt ihop sin första maskin helt själv efter bara tre månader på jobbet. Vi söker varandras blick innan vi drar hem och nickar hej då genom glasrutan till labbet. Hon retar mig för min fåfänga, hjärtligt och öppet, innan hon frågar om hon får låna mitt schampo i duschen. Hon berättar om sig själv. Frågar om mig, lyssnar intresserat och kommer ihåg vad jag har sagt. Första gången hon mindes vad jag skulle göra i helgen blev jag helt perplex. Hur ovant det kändes! Hon vill lära känna mig, ber om att jag ska lära känna henne, räcker ut sina händer och begär att jag ska ta dem. För det är så vi gör. Vi vill veta hur människor är och hur vi fungerar, och är vi ingenjörer vill vi omvandla det vi lär oss om människan till maskiner, hjälpmedel och program som gör oss till bättre människor. Tekniken ska serva oss, den ska vara till för oss, vi ska inte vara robotar som måste sysselsätta oss med teknik för att försvinna från arbetslöshetsstatistiken.

Så vad håller jag på med? Jag stannar i en bransch där det inte finns människor. Inga möten, ingen värme, inget utbyte. Jag generaliserar. Men jag stannar. Tänker att det finns så många skitbranscher utan anställningstrygghet och anständig lön, utan möjlighet till facklig anslutning, där maktmän söndrat och smulat ner varenda bit av värdighet till delade turer och stressfrakturer på hjärnan. Jag har tänkt att det inte finns några alternativ. Nu är jag här, jag har det bra. jag har det så bra man kan förvänta sig, bättre än de flesta. Väl? Det har börjat kännas annorlunda. Om det finns ett bord, borde jag inte flippa det? Vi har i alla fall rätt att försöka. Vi skulle kunna organisera oss i mindre kvinnodominerade kluster och arbeta utifrån dem. Hyra ut oss ihop. Arbeta för och åt varandra. Vi vet att vi är bättre än de flesta eftersom omständigheterna tvingat oss till det. Ingen tar en kvinnlig ingenjör på allvar om hon inte är minst 50% bättre än sin manliga kollega. Jag vet att det låter självförhärligande och defensivt men verkligheten har hittills visat att antagandet stämmer. Vi kan teknik och vi förstår människor. Vi är din drömanställda drömingenjör med drömkunskaper men vi krossas mot glastaket innan vi fyllt 30, 35, 40. Vi blir samordnare, administratörer, områdesansvariga för dokumentation. Vi blir isolerade små öar utan möjlighet till personlig utveckling eftersom vi lider akut brist på sparringpartners. Våra manliga kollegor blir gruppchefer, tekniska experter och finanschefer. Finanschefer! De är 29 år, de är tom 27, men de tjänar mer än min mormor gjorde under hela sitt liv och har visitkort med titeln "Europachef". Inte en sekund har de lagt på att försöka förstå människor, lämna en lapp på någons skrivbord, att vara en medmänniska, att lyfta någon annan. De tycker det räcker med att plocka ur diskmaskinen en gång i halvåret. De är goda feministiska män och familjefäder som arbetar 60-timmarsveckor (jobb jag kunde gjort på 40) när deras egna barn inte ens börjat på dagis, de skickar upp sina egna fruar i glastaket. De har gått en tredagarskurs i personlig utveckling i nån gammal militärlokal där gruppövningar visat om de är lejon, orm, papegoja eller angorakanin men de har aldrig frågat hur deras kollegor mår. De tror att de förstår människor och klistrar upp läsvärda citat på sina kontorsdörrar: glaset är så jävla halvfullt. Jag vill flippa det där bordet i ansiktet på dem. Något har verkligen förändrats.