tag:blogger.com,1999:blog-206203562024-03-13T18:49:21.984+01:00Another CyborgManifestoChrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.comBlogger1551125tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-42056165921177660322022-08-15T10:24:00.000+02:002022-08-15T10:24:12.935+02:00Måndag 15 augusti 2022<p><!--[if gte mso 9]><xml>
<o:OfficeDocumentSettings>
<o:AllowPNG/>
</o:OfficeDocumentSettings>
</xml><![endif]--><!--[if gte mso 9]><xml>
<w:WordDocument>
<w:View>Normal</w:View>
<w:Zoom>0</w:Zoom>
<w:TrackMoves/>
<w:TrackFormatting/>
<w:HyphenationZone>21</w:HyphenationZone>
<w:PunctuationKerning/>
<w:ValidateAgainstSchemas/>
<w:SaveIfXMLInvalid>false</w:SaveIfXMLInvalid>
<w:IgnoreMixedContent>false</w:IgnoreMixedContent>
<w:AlwaysShowPlaceholderText>false</w:AlwaysShowPlaceholderText>
<w:DoNotPromoteQF/>
<w:LidThemeOther>SV</w:LidThemeOther>
<w:LidThemeAsian>X-NONE</w:LidThemeAsian>
<w:LidThemeComplexScript>X-NONE</w:LidThemeComplexScript>
<w:Compatibility>
<w:BreakWrappedTables/>
<w:SnapToGridInCell/>
<w:WrapTextWithPunct/>
<w:UseAsianBreakRules/>
<w:DontGrowAutofit/>
<w:SplitPgBreakAndParaMark/>
<w:EnableOpenTypeKerning/>
<w:DontFlipMirrorIndents/>
<w:OverrideTableStyleHps/>
</w:Compatibility>
<m:mathPr>
<m:mathFont m:val="Cambria Math"/>
<m:brkBin m:val="before"/>
<m:brkBinSub m:val="--"/>
<m:smallFrac m:val="off"/>
<m:dispDef/>
<m:lMargin m:val="0"/>
<m:rMargin m:val="0"/>
<m:defJc m:val="centerGroup"/>
<m:wrapIndent m:val="1440"/>
<m:intLim m:val="subSup"/>
<m:naryLim m:val="undOvr"/>
</m:mathPr></w:WordDocument>
</xml><![endif]--><!--[if gte mso 9]><xml>
<w:LatentStyles DefLockedState="false" DefUnhideWhenUsed="false"
DefSemiHidden="false" DefQFormat="false" DefPriority="99"
LatentStyleCount="376">
<w:LsdException Locked="false" Priority="0" QFormat="true" Name="Normal"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 7"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 8"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="heading 9"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 5"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 6"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 7"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 8"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index 9"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 7"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 8"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="toc 9"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Normal Indent"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="footnote text"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="annotation text"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="header"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="footer"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="index heading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="35" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="caption"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="table of figures"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="envelope address"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="envelope return"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="footnote reference"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="annotation reference"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="line number"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="page number"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="endnote reference"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="endnote text"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="table of authorities"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="macro"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="toa heading"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Bullet"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Number"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List 5"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Bullet 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Bullet 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Bullet 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Bullet 5"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Number 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Number 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Number 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Number 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="10" QFormat="true" Name="Title"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Closing"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Signature"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="1" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="Default Paragraph Font"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text Indent"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Continue"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Continue 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Continue 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Continue 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="List Continue 5"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Message Header"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="11" QFormat="true" Name="Subtitle"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Salutation"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Date"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text First Indent"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text First Indent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Note Heading"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text Indent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Body Text Indent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Block Text"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Hyperlink"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="FollowedHyperlink"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="22" QFormat="true" Name="Strong"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="20" QFormat="true" Name="Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Document Map"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Plain Text"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="E-mail Signature"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Top of Form"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Bottom of Form"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Normal (Web)"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Acronym"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Address"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Cite"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Code"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Definition"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Keyboard"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Preformatted"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Sample"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Typewriter"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="HTML Variable"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Normal Table"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="annotation subject"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="No List"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Outline List 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Outline List 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Outline List 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Simple 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Simple 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Simple 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Classic 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Classic 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Classic 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Classic 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Colorful 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Colorful 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Colorful 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Columns 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Columns 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Columns 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Columns 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Columns 5"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 5"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 6"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 7"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Grid 8"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 4"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 5"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 6"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 7"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table List 8"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table 3D effects 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table 3D effects 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table 3D effects 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Contemporary"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Elegant"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Professional"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Subtle 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Subtle 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Web 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Web 2"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Web 3"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Balloon Text"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="Table Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Table Theme"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" Name="Placeholder Text"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="1" QFormat="true" Name="No Spacing"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" Name="Light Shading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" Name="Light List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" Name="Light Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" Name="Medium Shading 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" Name="Medium Shading 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" Name="Medium List 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" Name="Medium List 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" Name="Medium Grid 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" Name="Medium Grid 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" Name="Medium Grid 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" Name="Dark List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" Name="Colorful Shading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" Name="Colorful List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" Name="Colorful Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" Name="Light Shading Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" Name="Light List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" Name="Light Grid Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" Name="Medium Shading 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" Name="Medium Shading 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" Name="Medium List 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" Name="Revision"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="34" QFormat="true"
Name="List Paragraph"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="29" QFormat="true" Name="Quote"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="30" QFormat="true"
Name="Intense Quote"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" Name="Medium List 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" Name="Medium Grid 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" Name="Medium Grid 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" Name="Medium Grid 3 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" Name="Dark List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" Name="Colorful Shading Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" Name="Colorful List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" Name="Colorful Grid Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" Name="Light Shading Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" Name="Light List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" Name="Light Grid Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" Name="Medium Shading 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" Name="Medium Shading 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" Name="Medium List 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" Name="Medium List 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" Name="Medium Grid 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" Name="Medium Grid 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" Name="Medium Grid 3 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" Name="Dark List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" Name="Colorful Shading Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" Name="Colorful List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" Name="Colorful Grid Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" Name="Light Shading Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" Name="Light List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" Name="Light Grid Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" Name="Medium Shading 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" Name="Medium Shading 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" Name="Medium List 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" Name="Medium List 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" Name="Medium Grid 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" Name="Medium Grid 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" Name="Medium Grid 3 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" Name="Dark List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" Name="Colorful Shading Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" Name="Colorful List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" Name="Colorful Grid Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" Name="Light Shading Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" Name="Light List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" Name="Light Grid Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" Name="Medium Shading 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" Name="Medium Shading 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" Name="Medium List 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" Name="Medium List 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" Name="Medium Grid 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" Name="Medium Grid 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" Name="Medium Grid 3 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" Name="Dark List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" Name="Colorful Shading Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" Name="Colorful List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" Name="Colorful Grid Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" Name="Light Shading Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" Name="Light List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" Name="Light Grid Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" Name="Medium Shading 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" Name="Medium Shading 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" Name="Medium List 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" Name="Medium List 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" Name="Medium Grid 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" Name="Medium Grid 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" Name="Medium Grid 3 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" Name="Dark List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" Name="Colorful Shading Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" Name="Colorful List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" Name="Colorful Grid Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" Name="Light Shading Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" Name="Light List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" Name="Light Grid Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" Name="Medium Shading 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" Name="Medium Shading 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" Name="Medium List 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" Name="Medium List 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" Name="Medium Grid 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" Name="Medium Grid 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" Name="Medium Grid 3 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" Name="Dark List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" Name="Colorful Shading Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" Name="Colorful List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" Name="Colorful Grid Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="19" QFormat="true"
Name="Subtle Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="21" QFormat="true"
Name="Intense Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="31" QFormat="true"
Name="Subtle Reference"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="32" QFormat="true"
Name="Intense Reference"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="33" QFormat="true" Name="Book Title"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="37" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" Name="Bibliography"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" SemiHidden="true"
UnhideWhenUsed="true" QFormat="true" Name="TOC Heading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="41" Name="Plain Table 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="42" Name="Plain Table 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="43" Name="Plain Table 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="44" Name="Plain Table 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="45" Name="Plain Table 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="40" Name="Grid Table Light"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46" Name="Grid Table 1 Light"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="Grid Table 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="Grid Table 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="Grid Table 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="Grid Table 5 Dark"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51" Name="Grid Table 6 Colorful"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52" Name="Grid Table 7 Colorful"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="Grid Table 1 Light Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="Grid Table 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="Grid Table 3 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="Grid Table 4 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="Grid Table 5 Dark Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="Grid Table 6 Colorful Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="Grid Table 7 Colorful Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="Grid Table 1 Light Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="Grid Table 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="Grid Table 3 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="Grid Table 4 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="Grid Table 5 Dark Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="Grid Table 6 Colorful Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="Grid Table 7 Colorful Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="Grid Table 1 Light Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="Grid Table 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="Grid Table 3 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="Grid Table 4 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="Grid Table 5 Dark Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="Grid Table 6 Colorful Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="Grid Table 7 Colorful Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="Grid Table 1 Light Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="Grid Table 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="Grid Table 3 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="Grid Table 4 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="Grid Table 5 Dark Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="Grid Table 6 Colorful Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="Grid Table 7 Colorful Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="Grid Table 1 Light Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="Grid Table 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="Grid Table 3 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="Grid Table 4 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="Grid Table 5 Dark Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="Grid Table 6 Colorful Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="Grid Table 7 Colorful Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="Grid Table 1 Light Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="Grid Table 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="Grid Table 3 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="Grid Table 4 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="Grid Table 5 Dark Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="Grid Table 6 Colorful Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="Grid Table 7 Colorful Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46" Name="List Table 1 Light"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="List Table 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="List Table 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="List Table 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="List Table 5 Dark"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51" Name="List Table 6 Colorful"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52" Name="List Table 7 Colorful"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="List Table 1 Light Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="List Table 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="List Table 3 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="List Table 4 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="List Table 5 Dark Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="List Table 6 Colorful Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="List Table 7 Colorful Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="List Table 1 Light Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="List Table 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="List Table 3 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="List Table 4 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="List Table 5 Dark Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="List Table 6 Colorful Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="List Table 7 Colorful Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="List Table 1 Light Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="List Table 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="List Table 3 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="List Table 4 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="List Table 5 Dark Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="List Table 6 Colorful Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="List Table 7 Colorful Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="List Table 1 Light Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="List Table 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="List Table 3 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="List Table 4 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="List Table 5 Dark Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="List Table 6 Colorful Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="List Table 7 Colorful Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="List Table 1 Light Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="List Table 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="List Table 3 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="List Table 4 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="List Table 5 Dark Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="List Table 6 Colorful Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="List Table 7 Colorful Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="46"
Name="List Table 1 Light Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="47" Name="List Table 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="48" Name="List Table 3 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="49" Name="List Table 4 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="50" Name="List Table 5 Dark Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="51"
Name="List Table 6 Colorful Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="52"
Name="List Table 7 Colorful Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Mention"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Smart Hyperlink"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Hashtag"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Unresolved Mention"/>
<w:LsdException Locked="false" SemiHidden="true" UnhideWhenUsed="true"
Name="Smart Link"/>
</w:LatentStyles>
</xml><![endif]--><!--[if gte mso 10]>
<style>
/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:"Table Normal";
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:"";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
line-height:150%;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:11.0pt;
font-family:"Calibri",sans-serif;
mso-ascii-font-family:Calibri;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Calibri;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:"Times New Roman";
mso-bidi-theme-font:minor-bidi;
mso-fareast-language:EN-US;}
</style>
<![endif]-->
</p><p class="MsoNormal">Något sker, eller har redan skett och nu lever jag i efterdyningarna
av ett osynligt skifte. Jag slutade färga håret redan innan jag fyllde fyrtio. Jag
blev sjuk och måste till slut klippa av mig allt och det föll sig praktiskt, och billigare, att
låta det växa ut som det var. Då var det grått. Men det är inte vad som hände.
Jag var mycket nära att lämna min älskare. Jag var på väg att gå sönder och valde
den nya erfarenheten att hålla ihop. Även vi höll ihop, till slut. Men det var
inte heller vad som hände. Jag kan inte sätta fingret på själva övergången och
jag antar att det beror på att den inte består av en singularitet utan utgörs
av en rad mer eller mindre betydelsefulla skeenden som alla ledde in i något
annat, som över en vågformad tröskel. Så är det kanske för det mesta, att en
dag leder in i nästa medan vi kokas levande, fast den här gången måste jag ha
haft tur, för min fyrtioårskris verkar vara godartad. Jag har aldrig känt mig
så dödlig, och så levande. Två för mig bekanta i ännu ung ålder har förlorat
sina allra närmaste den senaste tiden. Jag läser deras texter. Plötsligt vet jag
på ett nytt sätt att jag själv kommer vara där. Människor kommer dö ifrån mig, och jag från dem,
och i bästa fall dröjer det lite till men det kommer ändå kännas som i morgon. Och
då, när det händer, kommer det kännas som igår som jag satt här vid matbordet i
ett ganska stökigt kök, där duken som jag köpte för en vecka sedan redan blivit
fläckig och jag har lämnat syskrin, fållad klänning och datorladdare framme och
egentligen är tvungen att resa mig för att gå ut med hunden. Hunden kommer vara borta, om jag får leva. Jag har varit så rädd för det. Duken köpte jag
förresten därför att min mamma hade köpt en likadan och det väckte ett starkt habegär i mig,
att kunna sitta vid samma blå mönster som hon, sextio mil bort. I övergången
har jag blivit åttio år lika gärna som fyrtio. Men också tio igen, till och med
fem. Åldrarna har kollapsat in i en enda där vetskapen om allt som har varit
och allt som kommer ske på något sätt uppenbarar sig genom nuet. Jag fick ta
över en folkdräkt av min svärmor. Det var inte heller vad som hände, men när
jag höll det lila- och grönrandiga linet i mina torra sommarhänder var det som
om jag kunde vävt det själv för hundra år sedan. På en trädgårdsfest
återberättade en gammal vän en anekdot som jag plötsligt mindes att jag en gång
mindes. För honom var den levande, för mig – för vilken den inte betytt lika
mycket – är den undanstuvad. Den är bara hans ord nu. De korta detaljerna ger vika. Fram träder
långa svep. Minuter bleknar i betydelse men år och till och med decennium
tar form som enheter. En känsla jag hade som barn ger plötsligt mening,
nu när den färdats många år i min kropp som blivit en annan men har kvar alla
barnkänslor i små fickor inuti. Jag uppskattar värme, även om den inte är riktad
till mig. Oförrätter går att lämna. Nya går att undvika. Det finns miljontals
milda ögonblick och vem vet när de egentligen exploderade. En gång när jag var
fjorton och fortfarande försökte lära mig applicera mascara köpte jag en liten,
liten ögonfranskam. Hur kan något så litet gå att återfinna i ett så stort
universum tänkte jag, hur kan det gå att hålla reda på något så minimalt, med
ännu mindre tänder, hur kan det vara användbart i en värld där vi också räknar
avstånd i ljusår och inte ens siffrorna räcker till. Och nu slår det mig att
jag inte minns hur badrummet i Hässelby såg ut. Jag har glömt allt annat än hur
min egen mascarablick mötte mig i spegeln och att plasten i den lilla kammen var transparent innan den blev svartfläckig av sminket. I går skulle min farmor fyllt år.<br /></p><p class="MsoNormal">Tomas skriver till sin döda make, han fortsätter
berätta om deras skeenden. Nya vänner skickar meddelanden till varandra, andra verkar
återfå kontakten. <a href="https://www.patreon.com/posts/70514338" target="_blank">To me, these are your ashes spreading in the wind, your
loving essence making new connections. </a><span lang="EN-US" style="mso-ansi-language: EN-US;"><a href="https://www.patreon.com/posts/70514338" target="_blank">This is how you live on in us, beyond us.</a> </span>Han skriver att han en
dag hoppas kunna glädjas i känslan av närvaro, även om den ändrat skepnad, och
att han tror att han kommer komma dit. </p>
<p></p>Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-31462683971987283102019-08-12T14:03:00.001+02:002019-08-12T14:03:25.546+02:00Vi är tillbaka i stugan vid havet och jag skriver havet havet havet för här förvandlas allt till hav. Blåsten river utan uppehåll i tallen och i slyn, ute på udden skjuter vädret blixtar i vågorna. Som vanligt tog det några dagar att vänja sig men nu finns inget annat. Årets kor är svarta, de betar som hästar med spelande nackar. Min mor min mor min mor försöker jag, men jag vill inte skriva om min mor. Jag läser om en annans istället. Mödrar önskar och fäder stjäl, eller om det var tvärtom. Hur ska man veta till sist vem som gjorde vad? Tanken följer strandkanten, sen bryggorna och ljungen. Blåsten gungar den häftigt, den blir också till hav. Till ryggar; bär vidare; min mor min mor min mor. Den grå himlen lyser. Jag ser ju inte ljungen här från köksbordet men jag vet. På kvällarna tar vi varsin vindjacka från krokarna i hallen och vandrar ut på klipporna mot Kråkerön. Jag har som en rytm i huvudet jag inte kan bli av med. Alla meningar inleds och slutar likadant. Min mor min mor min..<br />
Vi försöker sitta ner och titta på solnedgången men hon går alltid ner i bank – jag minns inte vad det betyder. Vädret förblir detsamma, mitt favoritväder, sol och blåst. Allt förvandlas till sig själv, löses upp och fortsätter. Samma tempo, samma väder, himlen flammar inte nu. På dagarna skänker solen sin värme lika till ingen speciell. En sjöfågel dyker ner bland blixtarna och jag försöker igen.<br />
När solen försvunnit bakom jorden går vi tillbaka mellan klippsnåren. Det sista dröjande skumrasket håller dagen fången lite till innan det spricker och släpper in nattens oöversättliga stjärnmörker. Kan min mor se det här? Fast mörker är det vi inte ser. Jag ville ge henne min lycka så hon slapp vrida sig om nätterna men hon ville inte veta av den sort som gjorde mig lycklig så jag lät bli.
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-44580928137768445492018-09-27T11:50:00.003+02:002018-09-27T11:52:53.430+02:00En värdelös syssla<i>En tom scen så när som på en dörr i en dörrkarm placerad mitt på golvet. Dörren
är stängd. Två personer pratar på samma sida om den slutna
fyrkanten.</i><br />
<br />
- Men det är väl
en modern tid nu? Allt det där gamla spelar ingen roll.
<br />
- Spelar och
spelar.<br />
- Komma och gå
som man vill. Dörren är öppen. Eller stängd.<br />
- Öppen, eller
stängd.<br />
- Bara de svaga
tror att nåt spelar roll.<br />
- Vad gör vi
här?<br />
- Jag är min
egen aktör, jag lägger bara handen på handtaget här, jätteenkelt,
se.<br />
- Jag ser hur du
lägger handen på handtaget där. Det ser lite ansträngt ut.<br />
- Min hand är
lätt som siden, jag kan lägga den var jag vill.<br />
- Det tror jag
inte på.<br />
- Bara de svaga
har svårt att tro!<br />
- Om jag lägger
handen där är jag alltså inte svag.<br />
- Precis.<br />
- Du måste ha en
härlig tillvaro som tror på allt.<br />
- Ren
viljestyrka.<br />
- Och kanske en
gnutta tur?<br />
- Tur och tur!
Jag lämnar inget åt slumpen. Om jag vill ha dörren öppen lägger
jag handen på handtaget och öppnar den, och vill jag ha den stängd
gör jag bara hela rörelsen igen, fast i motsatt ordning. Jag
bestämmer över riktningen, jag är min egen regissör.<br />
- Jag är min
egen sufflör..<br />
- Vad menar du,
va?<br />
- Sitter i
skuggorna och viskar åt mig själv.<br />
- En värdelös
syssla, gå genom dörren!<br />
- Tvivlar och
tvekar. Går framåt, sen bakåt. Sticker näsan ut i scenljuset men
backar sakta in i byxan igen. Jag säger fel hela tiden, snubblar på
mina egna ord.<br />
- Stadigt – så
här<br />
<br />
<i>Sidenhanden
trycker ner dörrhandtaget och kliver demonstrativt genom öppningen
och ut på andra sidan. </i><br />
<br />
- Såg du hur jag
gjorde.<br />
- O ja du ser
nöjd ut.<br />
- Nöjd och nöjd!
Det blir man.<br />
- När då?<br />
- När man tar
saken i egna händer. Som jag. Jag tar allt i mina egna händer. De
här händerna / <i>håller fram två knutna nävar</i> / är som
skapta att ta tag i saker. Jag är som Atlas! Håller hela världen
uppe. Eller nere om jag vill.<br />
- Mina händer
darrar.<br />
- Ja se
människan.<br />
- Det kanske är
den nya tiden som drar in / <i>kikar genom öppningen</i> /<br />
- Kom nu då, jag
är trött på att vänta på dig.<br />
- Jag vet inte,
det kanske inte gör nån skillnad.<br />
- Ett stort kliv bara, rakt igenom, pang. Sen är det gjort, du har tagit tag i saken.
Eller foten. Ett litet steg för dig men ett stort steg för, ja, du
vet. För oss finns inga gränser.<br />
- Tänk om det
drar då?<br />
- Om du är rädd
för lite vind har du inget här att göra.<br />
- Gräset är
inte grönare har jag hört.<br />
- Hört och hört!<br />
- Jag vill bara
försäkra mig om att allt arbete inte är i onödan. Säg att jag
tar sats och tar mig över där / <i>pekar på den imaginära
tröskeln</i> / bara för att fortsätta rakt in i nya skuggor, på
samma gräs, med samma gamla omoderniteter flåsande i nacken.<br />
- Jag lovar. Vi
kommer få det bättre här. Allt jag vill är att ge dig en annan
möjlighet.<br />
- Ok, nu kommer
jag.<br />
- Ja!<br />
- Nej.<br />
- Jo nu!<br />
- Jo.. nej.<br />
- / <i>ilsket</i>
/ Jag kan känna den nya tiden bli gammal bara av att vänta på dig!<br />
- Förlåt.<br />
- Bara de svaga
säger förlåt.<br />
<br />
<i>Sidenhanden
lägger armarna i kors och vänder ryggen till. Darrhanden blickar
förtvivlat genom fyrkanten in i ryggtavlans mörker. Flera minuter
passerar. Efter ett tag lägger darrhanden handflatorna mot
träkarmens obehandlade material och börjar undersöka den. Trevar
uppåt och nedåt. Flera minuter till passerar. Till
sist tar darrhanden några steg åt sidan, och går sedan runt dörren
på utsidan av karmen. Förvånat ser darrhanden
ner på sina fingrar som utsträckta mot den andra kroppen
vibrerar i luften.</i>
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-8605689426045684162018-06-06T21:16:00.001+02:002018-06-06T21:38:59.313+02:00Mellandagarna, fortsättningFrån
hörnet av denna inrättning betraktar nuet nuet. Samma som för sex
månader sen. Samma som år noll. Från hörnet stjäl man ordens
innebörd men inte deras ordning. Korna råmar, trasten drillar,
havsvidden ligger tung under saltet – mot öppningen blåser suset
i öronen så hårt att det bara går att koncentrera sig på den.
Havet öppnar sig. Jag blev kvar. Fastklämd i nuets ovissa glipa
mellan gårdagens stenskiva och det som kommer bli i morgon. Det som inte
går att ändra och det som ännu måste förstås som ett hopp. Jag
menar, också, kärleken. Helt konkret sitter jag i ett hörn i en
soffa och ser utan en känsla av förpliktelse på min tid här som
en som måste berättas. Konkret är
ett var ett när, när?, jo nu. Nu, år noll, ett valår – jag ser som om
jag aldrig kommer behöva förstå vad jag har sett, jag ser bara det
som syns nittio grader åt höger och nittio grader åt vänster,
bort från hörnet. Och hör. Jag tror kon vill in, så nära hörs
den. Bakom är det rosor
på tapeten. Jag betraktar dem som ett sätt att stanna kvar i
glipan. Bli just nu. Bländas av nu om tvåtusen år till. Våren gick ju så fort, vi satte våra fötter
i det där luftslottet men hettan svalde häggen och syrenerna med
hungern av ett helt folkslag. Hungern gjorde alla andfådda. För
närvarande vill jag inte tänka på allt som gick så fort, det vore
att missförstå potentialen – jag menar alltså att det inte gått
klart, det som gick, det går ännu i – inuti. Jag tänker på
potentialen i ingenting samtidigt som jag betraktar nyponrosorna, samtidigt som jag tänker på nu om tvåtusen år, samtidigt som nuet fönstrar sig själv.Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-1035913538417469872018-03-11T17:32:00.000+01:002018-03-11T17:32:13.694+01:00För sakens skullJag springer. Jag
sitter ner, jag reser mig, jag springer. Över sidor, över fält.
Längs med viken, sen vänder jag. Jag tar samma sträcka tillbaka,
utom i dag, i dag sprang jag över bron. Mina lår orkade inte, jag
har suttit för mycket. Baksidan spänner, som pianovajer, jag
stretchar och tror att något ska gå av, senorna brista – jag tror
det är åldern, jag tror verkligen det. Det gör inget, jag springer
ändå. Jag tror att allt är arbete sa P. Det tror jag med men det
gör mig glad nu, det är en bra sorts arbete, rätt sorts, det som
börjar i mitten, tar sig ut, det som inte är funktionellt, allt det
där falska alla harvar med, alla måste harva med – jag måste x
för att kunna y, ja, men det finns annat också, ärligt arbete
finns, det som börjar någon annanstans, i något annat, upptäckarlust
heter det. Avtäckarlust. <i>För sakens skull</i>. Ja.
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-9444705534395374892017-12-27T20:40:00.000+01:002017-12-28T11:39:08.400+01:00MellandagarnaNåja,
i det här rummet sitter jag nu, och här sitter jag fast. Det är
för att jag sitter här som jag inte sitter någon annanstans, och
han, ja han där, han sitter också i samma lilla rum med julblommiga
gardiner och en prunkande kaktus, men han sitter inte med mig, nej
inte alls, han sitter där med sig själv. Jag här, han där,
framför, eller bakom, varsin skärm, eller bok, eller annan
förströelse, eller det vi kallar arbete. Nu för tiden kallar vi
allt för arbete, allt är ett projekt. Jag har suttit här i rummet
mycket länge och nu är det för sent att slå sig ned någon
annanstans. Jag har redan försuttit mig, det är märken efter mig i
dynorna, min väldiga röv har gjort sig permanent hemmastadd, jag
har allaredan lovat att aldrig mera gå, men gå har jag såklart
gjort, jag har rest mig och gått, jag har redan vandrat vidare, jag
har hunnit lämna den plats där jag var för att strax ett tag
därefter befinna mig på annan ort, annars hade jag inte kommit hit,
det är så det går till, det var så jag kom hit, man reser sig,
man går, jag reste mig, jag gick. Jag gick hit, hit till min
älskare. Det är hans rum. Han disponerar små rum runt om i
världen. Till exempel det här där vi nu befinner oss, var och en
för sig, jag här, han där, i skydd av varsin ridå, helt borta för
varandra, trots att vi kom hit ihop. Sidorna i boken är ett hem utan
ljus. Jag bläddrar och bläddrar, det går framåt, utom ibland, då
det går bakåt. Han slår på sina tangenter, och på mina, fast det
vet han inget om. Vi sitter bakom våra apparater, våra små händer
som håller i små saker, vi håller oss i oss själva, i våra egna
tingestar, inte i varandra och varandras, här sitter vi bra, var och
en för sig. Det var ett jävla liv. Han skriver sig brinnande för
att komma ut ur det, för att komma levande ut, han är inte nöjd
med det han har, jag är inte nöjd med det jag har säger han, han
vill också gå, han vill också vandra vidare. Gudarna vet vad det
ska bli av mig då, jag som lovat att sitta still, här, jag som
lovat att så att säga ha traskat klart en gång för alla. Vem ska
jag begravas bredvid, det vill han inte svara på. Han vill skriva
tills friktionen glöder mellan honom och orden, tills själva luften
brunnit slut, tills livet verkligen inte har någon annanstans att ta
vägen än framåt: dit vill han, det säger han, dit vill han ta
vägen, framåt, och om jag följer med får jag göra det på egen
hand, han kommer inte ha några över, han behöver sina händer för
sig själv, vem vet vad man behöver hålla sig i i framtiden, just
det, det vet ingen, inte han och inte jag, man kanske måste ha en
hand över till sig själv, bort med tassarna, händerna i luften,
andiamo, davaj, let’s go. Han skriver och skriver medan jag sitter
här och passar opp, helt tyst, andas mellan orden, bläddrar och
bläddrar, glöder, bläddrar, han skriver som för livet, alldeles
för långsamt. Livet går så långsamt som blommorna vissnar, som
havet slutar skumma, som tevattnet i bryggaren kallnar; det går, sen
går det inte, först pinnar det på, sen hör det upp men inte
plötsligt, nej, för då märkte man ju själva upphörandet, märkte
hur det slutade, man la i så fall märkte till det och kunde hejda
det och då satt vi väl inte här, om vi kunde hejda det, nej nej,
vi märker ingenting och sitter kvar som två statyer. Vi är av
marmor i det här rummet, två av nöd skillda kroppar karvade ur
olika bitar sten, men dyrbar. Vi har det gemensamt. Vi passar inte
ihop, inte han med mig och inte jag med honom, vilket gynnsamt
sammanträffande, det är det vi har byggt hela vårt skenäktenskap
på, denna lyckliga slump att inte vara förenliga ens med varandra,
vi passar ihop bara på pappret, där passar vi perfekt. Vi har vassa
kanter, de kan skadas vid kontakt, därför hör vi hemma på
behörigt avstånd från varandra, man kan anlända en och en även
om man reser ihop, även om man glöder, även om man tätt efter den
andra stiger över samma tröskel in i samma rum. Snart måste jag ha
en ny bok, innan den här tar slut! Så jag kan sitta här och passa
opp, vända sida, ta mig framåt stillasittande, låta blommorna
vissna utan att det märks och så vidare. Havet alldeles utanför
med sina lakoniska svanar, vem behöver storm och vågor, eller den
satans kaktusen som blommar! Som prålar så vulgärt mitt i vintern,
mitt i det vita, tysta livet, mitt i stillaståendet på en piedestal
mellan han där och mig här, vad tänkte den på som sög av
vattnet, gjorde slut på näringen och slog ut i full blom medan frosten
ännu sprider sig på rutorna till detta lilla eländiga rum dit jag
gått och lovat aldrig mer att lämna, men till vilken nytta, ingen
lyssnar ändå på mina löften, ha!, det är som om jag lovat helt
mig själv, jag lovar mig, och det både dyrt och heligt: här ska
jag bli kvar. Här lämnar jag mig, härifrån får ni karva bort mig
med stämjärn, här ska jag dö och smälta samman med dynorna, de
som redan luktar ruttet av tång, här ska jag bli ett med naturen,
ett med produkterna av naturen åtminstone, inte med det faktiska
levande landskapet, där hör jag inte längre hemma, i det finns
bara plats för de som säkert existerar, och det av egen fri vilja.
De som ännu går, som ännu blir till i sin rörelse. Ändå blommar
det mitt i vintern. Mitt i den cykliska istiden, i kylpunkten, för
någon mittpunkt finns det inte, det skulle vara graven då, men det
är ju en slutpunkt. Den är vad som väntar honom där i slutet av
framtiden, längs sträckan han ser framför sig, ditåt han är på
väg, i den riktning han så enträget sett ut, som en enögd clown,
som om det inte fanns några alternativ, som om livet var ett projekt
på samma sätt som arbetet, som nu allt, som den här relationen
till exempel, en syssla att klara av, en uppgift, något att passera
med resultatet godkänd eller icke godkänd, något man kan bli klar
med, en gång för alla lösa, något som har en belöning, som om
slutet inte kom lika till oss alla. Där finns graven som en evig
sanning; hit men inte längre. Jag som redan funnit min och det bara
genom att sitta still! Om han bara kunde lyssna på mig. Om jag bara
hade varit hans fru, då skulle han ha lyssnat på mig, om han
förärat mig det, den statusen, den ställningen i och utanför
detta lilla kyffe, om han kunde se på mig som män ser på sina
fruar, i alla fall de nya fruarna, de som inte hunnit bli gamla och
mossiga, de som rövarna ännu inte hänger på, då hade jag sagt
honom detta, att graven finns i slutet av framtiden eller början av
eftertiden vare sig han vill eller inte, vare sig han skriver eller
inte, vare sig han brinner, glöder, tiger, karvar, dröjer eller
skyndar, vare sig han sitter där eller inte, vare sig jag är fru
eller älskarinna eller ihjältigen: han kommer inte undan. Men dit
ska han alltså nödvändigtvis ta sig, in i framtiden, och mig tar
han inte ens med, jag sitter här med min bok och vänder sida efter
sida under filten. Tapeten flagnar bara jag tittar på den. Elden
falnar. Nu tar han sin flaska, nu tar han en klunk, nu ställer han
tillbaks den på bordet. Tystnaden har aldrig varit så här tyst,
jag riktigt njuter. Å den som kunde njuta som jag, om han ändå
kunde njuta.
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-24927421415005221072017-12-09T15:20:00.001+01:002017-12-09T15:20:07.338+01:00December, en häger och en trastKlockan är tre.
Solen går ner och lyser sitt sista på ovansidan av molnen, som
därmed ser ut som snöklädda berg. De reser sig bakom punkthusen i
Årsta. Jag vet hur det kommer gå. Snart är snön rosa, sen är det
natt. Natt strax efter tre, till åtminstone början av mars.
Skatorna jagar över himlen i flaxande uppbrutna streck och i toppen
av en spenslig björk sitter en tanklös koltrast. Den vet inte att
grenen är så tunn så tunn, att trädet bara är ett stadsträd som
växer där på nåder. Så här års sjunger inte trasten.<br />
<br />
Tiden går åt till
att pendla. Två och en halv timme i varje riktning, den sista
halvtimmen till fots. Genom slask om det är så, annars sol, regn,
snö, torka. Vattnet har nu stigit och den sista lilla åsen ut mot
ön, den som är precis en bilbredd i vidd, tycks ha sjunkit neråt
mellan vassruggarna och brutit öns förtöjning. Varje dag när vi
ska hem sitter en häger mitt i vägen där och stirrar ut över
sjön. Den är grå, även sjön. Den ser för stor ut för att höra
hemma i Sverige, björken utanför köksfönstret i stan hade knäckts
av en sådan tyngd. Den tar några kliv på sina långa ben och
lyfter motvilligt när vi kommer.<br />
<br />
Ön i sig är en
motvillig plats. Något stretar där, stramar. Emot, jag lämnar
det. Jag rör mig mellan två öar, den här och den där borta,
mellan två punkter som sakta graviterar mot varandra, spiralformat
närmar sig, genom ett nytt fält. Kanske blir det en mitt. Kanske, också, en
kollision. Jag bär den första till den andra och den andra till den
första så att det är de, inte jag och de, som har en relation med
varandra. De dagar Emma kör bil lyssnar vi på The Knife eller
hennes pappas bil-cd med titeln Jazzå.
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-52822257449167047192017-09-11T18:16:00.002+02:002017-09-11T18:16:54.219+02:00Ljud, septemberAv allt man kan skriva måste något vara rätt. Något som liksom en sång plötsligt ska börja och som man därefter kan fortsätta på. En melodi så naturlig att den finner sitt eget slut. Någonstans i det oändliga havet av all världens möjliga kombinationer, av ord, ljud, ljud och stavelser, någonstans i soppan finns en upptakt som kallar på mig. Så tänker jag mig det ensamma geniets arbete, en lykta som lyser som en punkt över vattnet och som plötsligt uppenbarar sig, tänds. Av en osynlig hand, fast den ska vara min. Min som sedan födseln och i botten av mitt medvetande, så djupt ner att den varit omöjligt att upptäcka men ändå i kärnan – jag! – min hand som tänt detta ljus och som nu ska vägleda min penna. En självdefinierande hemlighet som letat rätt på mig. Man revar eller ror, gör vad som behövs. Sakta tar man sig mot sin hemlighet, vägledd av en hand och en vind, man känner den i håret så snart man kliver utanför dörren. Dörren är ett papper som öppnas eller stängs, kasta orden genom den, se vilka som överlever. Det är orden som tar sig genom dörren som en slingrande kakafoni som får vara kvar. De som rymmer graciöst, ut på pappret och till andra sidan. Håll upp ditt papper som ett segel och låt vinden ta dig med. Jag vet att det inte är så det går till, men ändå ibland: en vind. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-17840380516460358132017-06-10T23:10:00.001+02:002017-06-10T23:11:51.601+02:00En vecka in i juni Varför är grönskan
så tung? Så tung redan, hänger ut i vattnet, våta blad som
trasor, som om grundvattnet samlats där, är det därför det är så
låga nivåer, för att alarna dricker? Törstiga alar, hängande
sväljande grenar, så lite vatten i vattnet, det är någon
annanstans. Allt är fuktigt, himlen kommer rusande ner, stora tunga
droppar i ölen och i håret, det blir lockar till slut, stora runda
loskor som rinner ur himlen, alarna som suger upp dem, horisonten
blöt och hård, redan redan, vi har inte hunnit springa ut, vi har
inte hunnit alls. Samma sommar varje år, den börjar för snabbt,
mitt i den kommer regnet och träden växer ur sig själva, bron i
skogen är hal i träet, fuktig och hal, vi har precis hittat den när
himlen öppnar sig – ljusen, månen, molnen – himlen öppnar sig
så vi kan se dem passera mitt i sommarnatten ovanför, det är
mörkgröna tunga trasor som far över himlen. Varför far de över
himlen? Varför hänger de tungt ner i viken.
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-90714598221646778102016-12-28T16:35:00.000+01:002016-12-28T16:35:54.185+01:00DecemberBara dagar återstår. En tunn liten is simmar på viken, änderna i cirklar mellan vattenslöjorna. På himlen brinner solnedgången i rosa alldeles för tidigt varje eftermiddag. Dygnet räcker bara till att sova så jag sover. När jag vaknar läser jag några sidor, sen sover jag igen. Sista gången jag slår upp ögonen har det mörknat och fönstren på Bergsunds strand lyser som gula luckor i en svart adventskalender. Högen med böcker krymper, mitt tempo är rasande nu. Partiet, Levande vatten, De polyglotta älskarna. Larsåkes utredning om Anna Lindh och sen Innan männen. Innan den nionde januari vill jag hinna allt men jag vet att jag inte kommer. Ingen kommer, dygnet är mörkt, bron går upp och ner, man måste dricka vin också. I går var E i stan, älskade älskade E, så vi drack Chablis och åt sådan där krabba med mjukt skal. Allt bara, in i munnen, ben och skelett och ögon. Livet går lite upp och ned sa hon. Ja sa jag, men man lär sig. Hon sa att barnen ger henne en paus från sig själv och jag tänker att hon antagligen är världens bästa förälder och sen tänkte jag att jag måste sluta att ha paus från mig. Jag tror att det här var året. Det är skönt att det är över och jag är glad att det var. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-27229106552409547702016-11-22T15:19:00.002+01:002016-11-22T15:27:18.082+01:00NovemberNovember gör
allting omöjligt. Hallen är full av grus, och sulorna, och den
stora oformliga massan i huvudet som borde växa, eller krympa. Grus
i högar och mellan kuggarna. Själva luften innehåller ett fint
lager småsten som lämnar ärr i ansiktet vågar man sig ut.
Trafiken står still i sirapen trots att den första snön smälte
bort, bakljusen ringlar sig över Liljeholmsbron, någon står på
den och skriker. Ett kort tag tror jag att det är jag innan jag
upptäcker att det är det. Icakassarna står vid mina kängor, som
förresten kostade 750 kronor att reparera och jag sa jaja mycket
hårt på grund av den jävla miljön, vid mina kängor med hela
blixtlås stod Icakassarna med fryst makrill som inte direkt riskerade att tina det närmaste halvåret och den gav inte ett smack i
att jag skrek rakt ut över viken. Era jävlar vrålade jag såklart
inte, vem orkar möta sig själv. Nej då. Tyst såg jag och de andra
som väntade ut broöppningen på medan sandpråmen gick genom det
lergrå vattnet. Det var gruset som skulle spridas ut i mörkret,
sakta gled det in mot stan. Ingen av oss försökte stoppa den bittra kaptenen, vi kunde inte ens se in i hennes hytt. Sen
stängdes bron lika lydigt som en jäsande deg, ren mekanik bara, vi
sköt upp axlarna hela vägen till hjässan och steg ut över gapet för
att glömma hela skiten. Sen gick torktumlaren sönder. Sen kom en
jättestor räkning som jag bara har mig själv att skylla och sen gick
strängarna av. Hur ska man orka möta sig själv när november gör
en omöjlig. På fredag ska jag fara till det grå grå havet och gå i den gamla släken.Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-49596798953324478412016-11-07T10:47:00.003+01:002016-11-07T10:47:29.838+01:00I efterhand, oktoberOktober kom och gick. I Lisas handfat fanns en liten fläck som jag i en
vecka försökte gnida bort. Den satt där den satt. Katterna låg under
sängen och tittade man in på dem väste den grå förfärat. Den röda vände
rumpan till och kom inte fram förrän jag packade min väska, tackade för
besöket och for hem. Göteborg var regnigt och kallt, Stockholm ännu
kallare. Årstiderna glappade i år, från sensommar till vinter på bara
några veckor. Nu fryser svanarna i viken och snön singlar uppåt. En stor
fågelflock rör sig mellan träden vid vattnet, som om de inte kan
bestämma sig för var det är bäst att frysa ihjäl. Inomhus är elementen
varma men jag är kall om fötterna. Jag vet att jag borde gå hemifrån,
sitta bland folk, höra sorlet, tjuvlyssna på andras bekymmer. E ska ringa från London,
jag ursäktar mig med det. På bibliotek kan man inte prata. Snön yr och
ljuset är vitt, jag öppnar och stänger ett dokument. Brygger mer kaffe,
läser ut en bok. I går läste jag ut en annan. Jag har börjat läsa med en
blick, den stör mig ibland. Jag registrerar: punkterna och
satsradingarna, namnen, tiden. Negar Nasehs <i>De Fördrivna</i>. Fin
Durasstämning tänkte jag, kalla karaktärer. Man fick inte komma dem in
på livet, kände inget för dem. Jag älskar också att stapla meningar. I
ett annat dokument har jag samlat saker jag minns om kroppen. En studie i
förakt men inte bara mot den, så många delar som hänger samman, så
många som inte sitter ihop alls. Meningar på meningar, rad efter rad.
Öppna och stänga, brygga kaffe, sova, vakna, börja om. Innan jag börjar
har jag inte en klar tanke om vad det ska bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är dåligt att bestämma sig eller bra. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-69529763698026788892016-09-15T07:37:00.002+02:002016-09-17T14:15:11.951+02:00Sensommar, septemberPå
kvällen är tåget nästan tomt och Östgötaslätten blänker. I
Linköping tittar jag upp och tänker att jag, ja vad, jag tänker
att jag i alla fall saknar Eff. Jag vaknar på ett vandrarhem i Motala gamla
industriområde. September är varm i år, sommaren tar inte slut. Till och med jag längtar. På
verkstadshuset mitt emot sitter en stor skylt. Här ska
bli kulturminneslokaler, restauranger och kaféer, det gamla finns
inte kvar. Tegelbyggnadens stora fönster speglar sig i en bit av
Boren som rinner förbi. Jag har ont i magen, aptiten försvunnen.
Två paket cigg om dagen, det var ju inte klokt, det är så stilla
att jag måste gå ut. På Netto köper jag frukost, på vägen
tillbaks klappar jag en hund. Någon annan lever. Jag spelar en
gammal visa, en väldigt gammal vals, och tänker på att gå i
skogen, på att spela flipper, på att jag borde leta upp duschen.
Daggen ligger på plastmöblerna utanför mitt rum. I går dödade jag en
spindel och bäddade sängen själv. Alltid någon annan som bäddar
sängen annars, jag fnissar och känner täcket mot huden. Spindeln var för stor, nu kommer den
jaga mig i mina drömmar. Redan en gång den här veckan har jag
drömt om jättespindlar, och att jag skällde ut Åsa Linderborg.
Man känner i hela kroppen att man varken ska döda eller skälla. I
övrigt är det inte mycket som känns i kroppen men huvudet svämmar
över. Jag är för lång för spegeln på rummet.
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-33896757760027172282016-08-01T15:12:00.001+02:002016-08-01T15:12:31.682+02:00Sista arbetsdagen, första augusti Den sista arbetsdagen är en onsdag, vi kommer in sent med varsin
ångest jag och A. Hon för att jag ska gå, jag för att hon inte är kvar när jag kommer tillbaka. Tassar på tå ett tag,
pratar om hemgjord nutella och ett eller annat köksexperiment jag
aldrig skulle få för mig att genomföra men vi är olika. Ibland
har hon med sig till mig, en juice, en kräm, något hon bakat i
helgen. Det är öde och solen vräker ner. På kontoret är det
kvavt och jag vill bara gå hem. Efter lunch står jag inte ut
längre, börjar packa mina tomma matlådor, en gammal
programmeringsbok, slänger tandborsten jag alltid har redo, tänker
att det första jag ska göra efter jul är att köpa en ny att ha i
lådan men jag vill inte tänka på att någonsin öppna lådan igen.
Jag vill stänga den och gå. Korridoren och labbet är tomma,
semestertider, någon annanstans finns resten av verkligheten. I
tanken är jag redan på restaurangen på Rådmansgatan, på tåget
mot Göteborg, på båten över till Hisingen, i armarna på
Sällskapet. Simone Weil säger handla, inte för ett mål, utan på
grund av nödvändighet. Jag vet inte om det är nödvändigt men det
känns så, en livstid att avgöra skillnaden. Och för att älska
måste man ge upp kärleken. Om jag vill äga är det inte kärlek,
att bli besatt inte av ömhet utan av sig själv, jag läser och
läser och väntar på att förstå och efter ett tag, i skuggan vid
badplatsen där klipporna smyger ut i havet, gör jag det. Allt jag
trodde var kärlek var bara konsumtion. Förbrukning, bli förbrukad.
Marknadsmässiga avtal mellan olika starka parter som förhandlar om
status och makt. Sex mot trygghet. Känslor mot pengar. If you like
it then you should have put a ring on it. Brännmärka, vilket skämt.
Solen dränker Kista i skarpa skuggor och jag stänger av
mailnotiserna, kramar A länge och går hem med mina privata pinaler
i en konsumkasse jag nästan glömmer på tunnelbanan så lite jag
bryr mig. En solrand har börjat synas på fötterna, när hände
det, en fräken också och en glimt av det inre. Nu ska jag bygga
något annat ett tag.
Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-51247933296711752372016-07-06T12:06:00.001+02:002016-07-06T12:06:36.300+02:00I säkert förvar, juliDagarna är långa och tråkiga, på kontorsstolar, köksstolar, pallar i gallerian. Solen värmer vid träbordet vi hittar på lunchen, en geting som landar i maten. A viftar med gaffeln, jag fladdrar med gälarna. Jag har så mycket att säga men sväljer det. Kan inte skilja på vad som är mina hjärnspöken, på vad som är min egen privata skada och vad som skadar från utsidan. Privat är den ju inte men jag har tagit den till mig. Mina skor blev halvt förstörda i ett regn och nu färgar de av sig mot skinnet. Ständigt svärtade fötter. Ibland är jag stark, upprest som en tiger, ett lejon, något slags stort kattdjur som vet skillnaden på att vara mjuk och på att vara underdånig. Vi går in igen och slänger plastbesticken på vägen. Kista är tomt, SL kör sommartrafik, lunchrestaurangerna stängda och släckta. Jag bygger en databas. Elektromagnetiska spolar, kretsar, livsvisdom. Tricket är att inte förvänta sig något. Inte dela ut sig själv för tidigt, aldrig räkna med att interfacen går upp. Att bekämpa sig själv är för jobbigt säger sällskapet men det är inte lätt att veta vad som är värst. Att bekämpa eller bli bekämpad. Var går gränsen för att stå ut? Frihet/kamp, släppa in/bli bestulen. På kvällarna läser jag en väns essäer och jämför trettiofem med tjugofem. Inte mycket har hänt, allt har hänt. Vi går längst ut på ön och badar. Jag badar förstås inte men är närvarande vid händelsen, håller handdukar och hoppet i ett stadigt grepp. Steg ett är att hitta hoppet, erövra det, behålla det. Sen sitter vi på en gammal fleecefilt och dricker cava medan sandpråmen långsamt skrider genom viken med solnedgången speglad i skrovet. Aspudden lyser, ögonen, det surrar av knott och det outtalade. Jag tänker att det är okej så här. Allt behöver inte sägas högt. Det är juli i vakuumet strax innan semestern och orden kommer finnas kvar, vi säger dem inte nu, inte riktigt än. Clarice Lispector startade en brand när hon rökte i sängen. Jag vill starta bränder, jag vill få dem släckta. Dagarna sträcker ut sig till långt in på nätterna och tills vidare förvarar jag gnistorna säkert. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-16346631952374679132016-05-28T11:51:00.001+02:002016-05-28T12:12:37.318+02:00Dear DickTill det stadiga
dunket från tvåtaktarna i Pålsundet läser jag I Love Dick på
svenska och engelska. I sängen på Holmen i en utspridd röra av
anteckningsblock, dator, telefon, dagbok, pennor, täcken och kuddar tar jag mig igenom texten några sidor i taget i ett ryckigt
intervalltempo. Detta måste bearbetas. Jag slår upp Polyanna och
lyssnar igenom Going, Going, Gone. Varje passage är uppslukande. En riktigt bra mening slutar inte som man tror att den ska.
Mellan E:s vikningar och mina finns nu knappt en enda sida kvar utan
öra i den engelska utgåvan. En vanlig bra bok läser jag i svep men
det här är ingen vanlig bok och <i>don’t you think it’s
possible to do something and simultaneously study it? If the project
had a name it’d be </i><span style="font-style: normal;">I Love
Dick: A Case Study</span><i>.</i><span style="font-style: normal;"> </span><span style="font-style: normal;">Om
mitt projekt hade ett namn skulle det vara </span><span style="font-style: normal;">Discovering
I Love Dick Too. </span><span style="font-style: normal;">I ett
ansökningsbrev skrev jag att det viktigaste nu skulle vara att förstå </span><span style="font-style: normal;">tid
och rum bättre. </span><i>When you’re writing in real time you
have to revise a lot... every time you try and write the truth it
changes. More happens. Information constantly expands. </i><span style="font-style: normal;">Sanningen
utvecklar sig framför våra ögon under tiden vi skriver, bakom oss
medan vi dekonstruerar den, stöper om den, missförstår den
och slutligen tror oss förstå. Efter några dagar byter den skepnad
igen men blir inte mer sann, eller mindre, bara ny. </span><span style="font-style: normal;">Jag
läser i alla fall stycke för stycke, känner hur det rör sig i
inälvorna och får syn på mig själv bland orden</span><span style="font-style: normal;">.
</span><span style="font-style: normal;">Översättningen retar upp
mig lite men det är för att jag inte kan tolerera närheten av mitt
eget modersmål i det nya sköra jag precis upptäckt. Jag är inte
redo att så attackartat förstå allt än. </span><span style="font-style: normal;">I
trettiofem år har jag varit </span><i>shackled to a woman</i><span style="font-style: normal;">,
låst till en bild av kvinnan som inte är min, det är en hemsk
liten bild, en symbol för allt som inte är liv, som inte är att
leva, som är kontroll, renhet, återhållsamhet, lenhet,
medgörlighet, skam. </span><span style="font-style: normal;">Män
reagerar på kvinnors skam med två sorters förfäran. Över bristen där av eller över vårt självhat. </span><i>Why does
everybody think that women are debasing themselves when we expose the
conditions of our own debasement?</i><span style="font-style: normal;">
Vi skratta</span><span style="font-style: normal;">r. Ett trött
skratt men vi skålar och lever om för vår rätt att ta reda på
sanningen om våra stukade självkänslor. </span><span style="font-style: normal;">Världen
är beroende av kvinnors skam och jag ligger i en skrynklig säng och
känner mig för första gången fri från den, världen är ny och
det har börjat regna men vi behöver den inte, inte, </span><span style="font-style: normal;">all
tid som gått förlorad. Problemet är inte att göra sig av med
skammen utan </span><span style="font-style: normal;">hur vi </span><span style="font-style: normal;">ska
hålla oss uppe när vi unshackled us. Om stålet i hjärnbarken
smälter och rinner ut, om stöttorna faller under skrovet. </span><span style="font-style: normal;">Om
det enda som vi vet säkert skyddar oss </span><span style="font-style: normal;">lämnas
på glömskans bakgård. R</span><span style="font-style: normal;">enheten
och skammen skyddar oss från män </span><span style="font-style: normal;">och
från kvinnor som kräver den av oss, och utan den står vi nakna på
Sergels torg, Place de la Concorde, Himmelska fridens och Röda och
lämnar ut</span><span style="font-style: normal;"> </span><span style="font-style: normal;">våra
skröpliga själar till vargarna. </span><span style="font-style: normal;">Men
jag glömmer av mig, jag ligger ju här och läser och glor på mig
själv genom ögonen på Chris. På Dick. I hate Dick. </span><span style="font-style: normal;"><span style="font-style: normal;">Jag hatar att jag behövde dig för att komma hit men det är en hämnd ändå, att få kliva på dig på vägen.</span> </span><i>And until we own
our history, she thought, I thought, there can be no change.</i><span style="font-style: normal;">
</span>Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-42388605454835689792016-05-20T16:04:00.002+02:002016-05-20T16:04:54.555+02:00Göteborg, majDet är maj, vi åker tåg. Våren brer ut sig som en grön leksaksmatta utanför, sjöarna som silverblanka femkronor i landskapet.
Tre av oss på väg till den fjärde. Du kommer frysa i den där jackan
säger L och det gör jag. Göteborg är sju grader plus och regn i sidled.
Helgen innan låg vi på en filt i Vinterviken och drack vin medan solen
gick ned och hoppet upp. Jag gör mitt bästa. Ibland kommer jag ihåg vem
jag är. Solen sjunker, det gör inget att jag får skitiga fötter, har en
sliten syn på den här kroppen, förväntar mig det värsta. Ibland kommer jag
ihåg. I restaurangvagnen finns det riktig champagne så det dricker vi,
och rödvin, och jag lånar I love Dick av E. Från första meningen är jag fast.
Vi delar kanske namn jag och Chris men vi har inte mycket mer
gemensamt. Klart hon har sina erfarenheter som kanske en dag även jag,
men hon bär dem så stolt. Så upprätt, så insiktsfullt, så fast beslutsam
att göra om sina misstag och bry sig ännu mindre. Jag önskar att jag
var lite mer som Chris. Jag önskar att jag hade ett fort. Hon skriver vackert om att vara ett jag som
beror av andra jag. Om att vara en kvinna som vill bli berörd och
beröras, om att vara sådan och manövrera sig igenom en mans world av
stenstoder och svikare. Jag dricker ur mitt plastglas och lovar att
titta ut på Partille när vi passerar. Tänk er en tjock gröt och vek liten
slev. Men jag lovar utan svar och saknaden som inte får finnas klättrar
omkring som en apa på insidan. Till slut drunknar den och vi
sover på guppande madrasser med sniffande katter tassande över
trägolvet. Den grå lägger nosen i min handflata. Vem är du? Hur ska man veta det om ingen frågar. Det visar sig kanske med tiden. Jag klappar den
lena pälsen och försöker somna om. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-38126612849070318152016-04-20T17:27:00.002+02:002016-04-20T19:19:44.125+02:00Am Meer, aprilJag for till havet, för fyra dagar sen. Till havet och vinden och
sjöräddningens gula best. Regnet har hållit i sig konstant och på alla
ledder, tills i dag. Nu lyser solen så hårt att knopparna brister och
kulingen har lagt sig över vågorna. I hörnet vid muren bakom huset, där ödlorna gonar sig om somrarna, sitter jag i wifi:ts ytterkant och värmen.
Småfåglarna lurar i magnolian. Vattnet är för nära för gladorna, de
seglar inåt land. So much it hurts, I want your love so much it hurts,
jag dricker vin från klockan tre och kaffe dygnet runt. Innan gästerna
kommer för säsongen breder ensligheten ut sig. På Hamnkrogen
pratar jag med en ny kille. Han är född nittonhundraåttiosju och
vantrivdes uppe i Gällivare. För en månad sen flyttade han hit och nu
mår han, säger han. Som fisken. Den jag får på tallriken är möjligtvis
tillagad i underkant men Gällivare är trevlig och söt och oh, so much it
hurts. En kvinna var det säkert även där uppe i norr. Lika bra att
lämna skiten, lämna landsänden och allt. Han skänkte bort sin soffa. Jag
beställer whisky och mitt sällskap en öl till. Vi grälar om något
onödigt som båda kommer minnas. Osäkerheten härjar, pontonbryggan slår. Man kan
inte tro det, påstår sällskapet. Ett dåligt samvete till. Jag plockar en kvist från en blommande
hägg (eller är det vildäpple? E hade vetat) och sätter den i ett
litet St Eriksglas. Den doftar löftesrikt trots allt, det blir kanske något till slut. I morgon far jag hem, först buss och sen tåg, hem till staden med
skyddshelgonet. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-75895834323381167082016-03-15T13:49:00.001+01:002016-03-17T11:40:08.179+01:00Efter, marsDet är mars nu. Igen. Vem säger något sådant? Jag borde tänka mer på Lotta Lundberg. Gräset har redan varit lergrönt utanför kontorsfönstret i flera veckor. Jag hör koltrasten om kvällarna. På lunchen rymmer vi från kontoret, jag och A. Hon ger mig en blick, det är samma blick vi gett varandra i generationer, den av uppgivenhet och ilska, av förorättad ilska över att behöva andas samma luft som de. Vi går ut. Man kan äta sushi eller sallad. Raderna av fönster gapar svarta och tomma, ihåliga som efter en lång vinter när allting frös till slut. När allting gick för fort och stod still och lungorna också frös i en lång kramp av väntan. Jag ska vara ledig sen. Jag ska andas sen. Om bara det här mellanrummet kan ta slut.Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-73864424006372673772016-02-06T11:10:00.002+01:002016-02-06T11:13:51.386+01:00I tacksamhet, februariAllra käraste systrar<br />
<br />
Allra käraste ni.
Ni som läser mina mail och finns på chatten 24/7, som ger mig era
ord och tankar, som svarar mitt i natten och mitt på dagen, mitt i
era egna helveten och glädjestunder, mitt i allt liv som pågår. Ni
som känt det jag känner och tänkt det jag tänker. Ni som delar
med er. Ni som bär mig genom ångesten och genom tvivlet när ingen
ovanför svarar och ni som förstår att man måste be ibland. På
sina bara knän måste man. Ni som accepterar att jag inte är starkare än så.
Ni som själva krälat i smutsen och nöden, ni som vet att det går
över. Ni som dricker vin med mig på Bitter Pills och skrattar och
gråter och slår mig på låret och säger att ni vet hur det är.
Ni som vet hur det är för att ni har brytt er om att ta reda på det.
Ni som är tillräckligt orädda för att inte ge efter men
tillräckligt varsamma för att inte karva när det är för sårigt.
Ni som drar svärd för mig och förväntar er att jag drar mitt för
er. Ni som ger av er tid, frikostigt och utan baktankar, som låter vänskap gå före äktenskap, ni som vill ha hela mig. Ni som vill svälja mig med hull och hår, ni som jag vill ge allt. Ni som ger allt tillbaka. Som aldrig skulle släppa taget om jag bad er hålla i. Ni, som
jag aldrig behöver be på mina bara knän. Ni som ser på havet i
stormen med mig, sjunger karaoke med mig, möter mig nyklippta och
vackra och öppna, som kreverar av skratt i min soffa till någon
gammal låt av Europe, ni som vägrar gå hem. Ni som följer med
till Palma och till operan. Ni som skriver till mig om Lacan, om
Ahmed och Jonasdottir, om er själva. Ni som helar mig och spränger
mina gränser. Ni som kommer till mig med era egna sargade hjärtan
och håller det i handen och ber mig hålla det ett litet tag. Ni som räcker mig handen och säger här: ta mig vidare. Ni som
vill det jag vill. Ni som älskar som jag älskar. Ni som också har
systrar.<br />
<br />
Allra käraste ni, tack.Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-5637937278963194862016-01-16T08:36:00.003+01:002016-01-16T08:37:41.116+01:00I skräckköld, januariNu har jag vaknat av hostan. Ett virus lever loppan i mina luftvägar.
Vandrar runt och härjar. Det går mitt i gatan och har sig, precis som vi
gjorde i Umeå. Åh Sara Lidman. <i>En naturkatastrof är hon, nödtorftigt överdragen med människohud</i>.
Öronen, näsan, halsen, luftstrupen, lungorna. Vi är inne på vecka fyra
av vår relation, jag och viruset. Älskare har lämnat mig fortare.
Gryningen stiger över Cementafabriken och det är så kallt att
skorstensröken från någonstans på liljeholmssidan fryst fast i himlen. En ensam stjärna gnistrar, men det är egentligen en satellit. I
går badade jag badkar, i dag dricker jag te. Vissa tider kräver
extraordinära åtgärder. Efteråt blir man som en ödla och allt är tyst
och stilla. Jag sa jag skulle ringa H när jag var frisk. Ses på den där
middagen som inte blev av därför att jag hostar och rosslar och äter
kortison. Vi bestämde att vi ska bli bättre på att ringa varandra. Höra
varandras röst. Jag har slutat tycka om att
prata i telefon. När hände det? Jag älskar ju att prata. Min mor, min
far kortare, min bror och min syster, de är de enda jag ringer. Jag ringde faktiskt Eff innan jul också, det gjorde jag.
Plötsligt vill jag ringa alla. Katta, Ingela, Anders. E som flyttar till
Oxford i höst, på något geniutbyte i akademien. Då åker jag dit. Till i höst ska jag väl åtminstone kunna andas igen. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-16935058859276981422016-01-06T18:52:00.001+01:002016-01-07T10:59:39.403+01:00I köld, januariDet blev ett nytt år, en ny januari. Eftersom vädret är det viktigaste
kan jag rapportera att termometern visar minus tio och balkongen är
täckt av snö. Pelargonskelettet från i fjol står ståndaktigt i sin nya
vinterskrud. Jag fryser om fötterna. Det finns saker jag skulle kunna
göra åt det. På juldagen kände jag en välbekant stelhet smyga sig på och
på annandagen blev jag sjuk. Musklerna värkte och ögonen sved. Jag har
varit sjuk sen dess. 2016 börjar med blödande bihålor, ett likadant
hjärta. Det finns ingen bok för det här. Någonstans trodde jag att jag
visste vad jag gjorde men utan en ledstång, en hand, en skrift kan jag
ändå inte verifiera. Är det rätt? Är det fel? Är det snuskigt? Frank O'Hara hade vetat. Det är så tyst. Snön sväljer kanske ljuden från viken men inte från orkanen som viner här inne. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-29026315402691589142015-12-16T13:34:00.001+01:002015-12-17T16:36:19.528+01:00Da capo, decemberOm nätterna är det svårt att sova och om dagarna att äta. Jag vaknar klockan fyra och kan inte komma till ro igen. Ligger med öppna ögon och ser ut i nattmörkret som inte kommer lämna oss förrän i april. Kylan kryper inåt nu men en ny sorts värme håller undan allt. Frosten på träden, på de små grässtråna runt gången utanför kontoret, på bussfönstret när vi far över Västerbron och hela stan svävar i de gulrosa morgnarna. Jag väntar på besvikelsen. Dagarna går. S är i Genève så H och jag äter ensamma. Vi lägger av oss våra jackor, halsdukar, extrakoftor och stickade långvantar och sätter pinnarna i ångande dumplings på små ställen längs Långholmsgatan. Hon går rakt på sak, det är så hon är. Vi delar en kanna te och tusen tankar. Om mindre än två år säger vi. Jag går hem genom kylan och mörkret till ännu en natt utan sömn, med svag hjärtklappning och stark längtan efter Pachelbels stråkar, högt för mig själv. Vill du ha allt? Ja svarade jag. Årstaviken kommer inte att frysa i vinter, jag känner det på mig.Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-3071412241391561492015-09-26T13:27:00.000+02:002015-09-26T13:42:16.243+02:00I tysthet, september Det är lördag och tyst. Den stora begonian vissnar långsamt i fönstret, plågas ihjäl av brist på vatten och kärlek. Jag älskar den distansierat. Mamma sa att det första skottet togs från Mormor Toras mammas planta. Mormors mormor. Jag försöker förstå att det har funnits någon som var hon. Som jag på något sätt kommer ifrån. Urplantan har ynglat av sig genom generationerna och alla systrar, barn och barnbarn har varsin del av den nu. Den får inte dö men jag ger den inget. Varför ger jag den inget. Två nya skott står i en bunke vatten i mitt kök, jag tog dem för en vecka sen. Väntar på att rotas. Min syster ska få ett, det andra får vara min backup. Jag gick ner i arbetstid till slut. Gav upp, eller exploderade. Mitt hjärta höll på att sprängas av tempot och röran och hetsen. Jag stod i labbet och höll i en sladd och visste plötsligt inte varför. Vad jag skulle göra med den. Vad min tanke var och var den kommit ifrån. Sladden var kall mot min handflata och jag tittade på den och tänkte, nu får jag skriva ett mail och lägga ifrån mig den här. Lägga ifrån mig
den här bördan som inte är min. Jag ska vara ledig på fredagar och eftersom det var fredag i går och jag var hemma känns det som att det är söndag i dag. Söndag, tystnad, vissnande blommor och Östanvik som tronar utanför, röd och tung. Ett stråk av sommaren finns fortfarande kvar. Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-20620356.post-45311197794231141792015-08-17T21:34:00.000+02:002015-08-17T21:34:45.425+02:00I ren panik, Reimersholme, augusti Känner ni? Det är sommaren som sliter. Den sliter med sitt sista andetag, sin sista sockrade suck. Det är nära nu. Solen rinner ner som honung genom lövverken, mellan stammarna, längs ryggraden på pendlare, motionärer, de sista semesterfirarna. Den slickar våra kinder, näsor och urringningar, värmer men bränns inte längre. Den suckar oss i örat, glöm mig inte när jag är borta. Jag är lika arg som i våras. När den kom och hetsade oss ut i för tunna kläder och för skarpt sken, väckte oss som trevande mullvadar. Nu minns jag knappt när allt låg framför mig så här när allt är bakom oss. Det är något paniskt i luften. Hetsigt utmattat av det som varit, förskräckt över att det redan tar slut. Ljuset som rasat över oss för att hinna rasa klart på vår korta lilla sommartid, nu ser vi kanten på fallet. Vinklarna sänks timme för timme och jordaxeln lutar sig bort. I våldsam förskräckelse stannar vi ute en kväll till och en till och ser när solen kämpar mot månen i sin långsamma excentriska vals bakom Västerbron och Essingen och bakom horisonten. Vi fyller luften med sentimental desperation, det är allt som finns att andas in. Griper efter värmen, uppvärmd hud, lugna hjärtan, efter varandra. Efter alla känslor för varandra. Det är nära nu. För varje kväll blir tiden kortare och natten sträcker ut sig. <br />
<br />
<br />Chrishttp://www.blogger.com/profile/09980230427940159307noreply@blogger.com0