Another CyborgManifesto

[blackout]

2012-01-18T08:50:00.001+01:00

Hälsa, oombedda råd och sjukdom

2012-01-02T11:37:00.004+01:00

Angående det här inlägget hos Isobel Hadley Kamptz tänker jag passa på att uppröra mig lite över sk hälsomedvetna personers sätt att i tid och otid komma med världsfrånvända, oombedda råd som över huvud taget inte syftar till att faktiskt hjälpa utan bara går ut på att påpeka deras egen moraliska överlägsenhet och tänkta hälsosamma livsstil. Hur jag vet? Jo, därför att ett gott råd dels levereras på efterfrågan, och dels tar hänsyn till den person som vill ha rådet. En ätstörd/fd ätstörd person vill väldigt sällan ha tips på hur en diet kan göra en smalare. Inlägget handlar alltså om hur Hadley Kamptz genomlevt 10-15 år av sitt liv med ätstörningar, och hur hon upplever att diverse kolhydratsfria dieter fungerat (illa) för henne. Inte bara illa för att hon inte gått ned i vikt utan för att de också upprätthållit ett slags ätstört förhållande till mat. Det första som händer är att några självutnämnda hälsomänniskor kommenterar inlägget genom att 1) säga att all matmedvetenhet inte behöver vara ätstörningar (tack, Einstein) och 2) ge råd om hur lchf kan hjälpa en att gå ner i vikt. För sjuttielfte gången, säg efter mig: vikt != hälsa. Att gå ner i vikt betyder inte att man automatiskt blir hälsosam. Att vara hälsosam är dessutom inte enbart ett fysiskt orienterat tillstånd. Genom att ständigt oroa sig för sin vikt och sin kosthållning skapas stor mental stress. Den här stressen lever så många med att den i princip neutraliserats, men det är icke desto mindre ett stort hälsoproblem att var och varannan människa och främst kvinnor lever med ständig ångest för mat. Att ha stresshormon i kroppen under långa perioder är direkt farligt för hälsan.

Jag har funderat lite på vad alla dessa tränings- och hälsogurus har att vinna på att trycka sina egna åsikter om mat och träning på andra, utan att ha blivit tillfrågade. Kanske upplever de sig frälsta och vill missionera (vilket jag på sätt och vis känslomässigt kan begripa men intellektuellt tycker är sunkigt), kanske vill de bara babbla, precis som jag gärna babblar på om mina intressen. Men liksom, mat och hälsa som intresse? Är det inte lite som att säga att man har syre som intresse? Alla behöver det, men vi behöver väl inte obsessa över det 24/7 för det?* Jag tror att det finns en annan anledning till att så många måbra-människor tenderar att bli gåpå-ivriga i sitt försvar av sin kroppsprojektartade livsstil. Jag tror nämligen att de känner sig träffade av tex såna här blogginlägg. Det som för den fd ätstörda definieras som en ätstörning (tex att ständigt tänka på mat) uppfattas ju inte av hälsomänniskan som en ätstörning utan som just en livsstil. Det som fick den ena att känna sig jagad av matångest och begärstankar är för den andra ett sätt att organisera sig, men det innebär en precis lika ständig tankeprocess kring mat och träning som hos den ätstörda. Självklart finns det personer som inte tippar över av att leva så, men att erkänna att det egna förhållandet till mat och träning skulle kunna vara problematiskt för andra blir för obehagligt. Det försätter en själv i både en viss ansvarsposition och också i en potentiell offerroll. Genom att erkänna att ens egen syn på hälsa inte definitionsmässigt ÄR hälsosamt för alla riskerar man att bli försatt i en situation öppen för kritik. Tex att andra plötsligt ska börja oroa sig över att hälsomänniskan är ätstörd(!), så att man inte längre ska kunna lchf:a och långdistansträna fyra mil i veckan ostört. Ett erkännande om att ens egen livsstil inte passar alla riskerar alltså att störa ens egen vardagsrutin, vilket är precis vad den ätstörda är rädd för. Att ens närma sig en roll som lurat offer för en kultur där kroppen blivit en uppvisningsförpackning som avgör hur lyckad man är är antagligen motbjudande. Då är det mycket enklare att peka på andra och säga att allt annat än ens egen livsstil är ätstört och på så sätt försöka skilja sig från den sjuka mängden.

Editerat: läs även Julia Skotts inlägg om samma inlägg, om tex att lchf antas kunna bota ätstörningar.

*Jag menar alltså inte att jag inte förstår att folk har det som intresse. Det är fullkomligt logiskt att kroppen blir ett intresseområde, liksom tex konsumtion i sig har blivit ett intresse. Men jag menar att det inte behöver betyda att det är hälsosamt för det utan att det snarare är en kulturyttring.

50 råd för att hålla dig i schack

2011-12-23T10:06:00.003+01:00

"50 saker du inte borde sluta med i ett förhållande" heter en lista som publicerades i Cosmopolitan förra månaden. Det är en lång lista som innehåller tips på vad tjejer just aldrig ska sluta med i ett förhållande. Förutom att vissa tips känns direkt motsägelsefulla, som tex

11 Utvecklas tillsammans. Testa saker och aktiviteter som är helt nya för er båda.

och

14 Undvik onödigt tjafs genom att ibland välja väninnorna i stället för din pojkvän när du behöver snacka av dig om något som stör dig. Ofta är män mer problemlösningsorienterade, och är det inte en lösning du vill ha pratar ni lätt förbi varandra.

eller

17 Låt inte lingonveckan hindra er från lite action. Kommer du ihåg tiden när du var så tänd på honom att du struntade i omständigheterna?

och

28 Rulla in din tampong i toalettpapper innan den åker i soptunnan. Vissa saker behöver han bara inte se.

andas hela listan en stämning av tjejen som det mystiska, vackra kuttersmycket som ska ventilera sina relationsproblem med andra än sin pojkvän, och killen som någon som gillar den tjejen. Det är en tjej som spelar spelet, är härligt frisläppt på bio under en het sexscen men förväntas dölja sina menstamponger inte för att det är hygieniskt att vara försiktig med blod utan för att han inte "behöver se vissa saker". Hon ska smeka hans lår och hans ego, men kompromissa bort det tv-program hon själv vill se. Punkt 29 försöker antagligen kompensera för det faktum att resten av listan tyst skriker DITT LIV SKA KRETSA KRING HONOM men det måste ändå påpekas att egentiden förbättrar förhållandet, dvs tjejen får inte släppa greppet om förhållandet ens under sin egentid. (Egentid är fö ett intressant ordval eftersom det utgår ifrån defaultläget att tid är "tillsammanstid", vilket i sig borde vara problematiskt i en relation. Det är iofs en annan diskussion.)

Att ens kommentera en en sån här lista från en tjejtidning som Cosmopolitan är lite som att slå in öppna dörrar, men jag tycker att det är för besvärande att läsa för att bara lola bort det. Listan sammanfattar en slags sexistisk grundbult som accepteras av människor i alla åldrar utan vidare diskussion och som går ut på att tjejer och killar ÄR olika men ändå måste sträva efter en viss heterotvåsamhet där yin och yang ska komplettera varandra men aldrig helt kunna mötas på grund av att det är två olika kön som ingår tvåsamheten. Man kan ju hävda att Cosmopolitian är en tjejtidning och inte kan förväntas diskutera det den tjänar pengar på, så vill man kan man ju se kritiken som riktad mot hela tjej- och killtidningsindustrin. Jag har sagt det förut och säger gärna igen att jag tror att just magasin som dessa är en inte insignifikant bidragande orsak till skapandet av könsroller från tidig ålder. Mönster och råd om hur (i det här fallet) en tjej ska vara levereras till unga tonåringar som har lite eller ingen erfarenhet från verkligheten än och vederläggs som en slags sanning om hur Det Goda Förhållandet ska se ut. Diskussionen om vad veckorevyn lärt oss illustrerar tydligt vad jag menar.

Det är som Fox News. Det obehagliga är inte bara vad som sägs, utan i vilken kontext det sägs. I Fox News-fallet är det att kanalen gör anspråk på att vara en nyhetskanal och inte en propagandamaskin* och i Cosmopolitan-fallet är kontexten problemet med skapandet av könsroller och anpassning till dessa. Utlyft ur sin samhälleliga kontext är det egentligen inget fel på många av råden. Att ge sin partner komplimanger för hans gitarrspel och chinos är ju trevligt, liksom att man bör vårda sin relation genom att aktivera sig ihop. Problemet är att listans motsvarighet i killtidningsvärlden inte existerar och att de råd som listas i Cosmopolitan utgår ifrån en tanke om hur en tjej ska vara, och inte hur en partner i en relation ska vara. Kort sagt är det inte bara jag som sparkar in öppna dörrar utan även listan i sig själv. I den kvinnliga könsrollen ligger redan allt som listan tar upp. Man ska vara bekräftande, stöttande, hålla sig vacker och dölja sina kroppsfunktioner och lukter. Man ska vara den som tar det största känslomässiga ansvaret i ett heteroförhållande inte bara för sin egen skull utan även för hans. Killen förväntas nämligen inte själv vara kapabel till att prata om känslor och diskutera utan är "problemlösningsorienterad". Man ska inte ställa till en scen, dvs hålla sig till den privata sfären (punkt 10) och man ska vara den som är det sexuella objektet, dvs den som ska piffa upp förhållandet med spetsunderkläder osv. Punkt 33 belyser ytterligare hur det manliga uppvärderas. Kan ni se motsvarande råd ges till en kille? Försök smälta in i hennes tjejgäng, prova det nya läppglanset! (Tjejer förväntas heller inte ha koll på typ världen mest kända atleter, tydligen.)

33 Ansträng dig för att smälta in i hans grabbgäng: ”Jag håller verkligen med, Messi (vem?) har varit usel den här säsongen!”

Sett i sin kontext består alltså listan av saker som de flesta tjejer mer eller mindre redan ägnar sig åt simply därför att vi läste dess föregångare redan som trettonåringar och har socialiserats i en omgivning som utgår ifrån att tjejer och killar, vi och de, är väsensskilda typer människor*. Den utgår ifrån att förhållanden havererar därför att tjejer slutar att vara som tjejer ska vara, medan killar och hur killar ÄR anses statiskt. Att vara tjej är att anstränga sig för att vara tjej, själva strävan är en viktig del i tjejskapet, och när lathet (?) och vardagslunk (?) kommer i vägen tappar vi lätt greppet och slutar att anstränga oss, dvs vi slutar att vara den tjejen som killen en gång blev kär i. För att elda upp föhållandet igen är det därför viktigt att återgå till ett tänkt grundtillstånd av mer ansträngning. Ansträngningen skapar den polaritet mellan tjej-kille som anses vara förutsättningen för att ett förhållande ska vara Bra och ha Gnista, och återskapar på så sätt våra könsroller om och om igen. Strävan efter acceptans och gemenskap inom det heterosexuella förhållandet blir därför ett schizofrent sisyfosarbete som kvinnan förväntas utföra men som aldrig kan lyckas eftersom vi i grund och botten inte kan förstå varandra som de typskilda varelser Cosmopolitan vill få oss att tro att vi är. Att tjejer tenderar att sluta med tjejskapandet (har på sig bekväma linnen istället för spetstrosor osv) ju längre ett föhållande varar är alltså det som problematiseras, när det snarare borde tolkas som att trygghet och kontinuitet får oss att agera mer som vi själva känner för och mindre för att upprätthålla en fasad ämnad att stå i kontrast mot ens partner. Om man slutar slå på pendeln stannar den till slut i sitt stabila tillstånd. Tänk på det.

*med förbehåll för att ingenting är helt objektivt
**I Carin Holmbergs avhandling "Det kallas kärlek" finns mycket intressant att läsa om hur även par som uppfattar sig själva som jämställda upprätthåller specifika könsmönster där kvinnan bekräftar och stöttar mannen.

Värt att mordhota för

2011-11-22T21:26:00.002+01:00

Så, Turteatern har satt upp SCUM-manifestet och men's rights-rörelsen reagerar genom att offentligt lista och hota feminister. I Sverige tänkte moderatmännen demonstrera utanför teatern men demon har nu ställts in. Det har varit en jädra massa skriverier och känslor, upprörda känslor, från män som känner sig kränkta, utsatta för hot och som vill påpeka hur Valerie Solanas var en galen häxa och att hennes manifest inte alls är bra för jämställdhet. Well. Men det är inte de strategiska våldtäkterna av kvinnor i krig heller. Eller så stränga abortförbud att kvinnor lämnas att dö hellre än att få hjälp. Eller att skillnaden i uttagen föräldraledighet mödrar-fäder befinner sig på nivån ~80%-20% och att detta påverkar och "motiverar" kvinnors lägre löner. Tja. Någon skulle ju kunna gorma om det ständigt pågående hotet om våld och hämnd som kvinnor utsätts för men nej, vita priviligerade män tycker att det är mer värt för jämställdheten att mordhota skådespelare för att de sätter upp en pjäs. Så starkt är hatet mot kvinnor och feminismen att allt perspektiv går förlorat och ingen kontext i världen kan gjuta olja på vågorna. De 40 år gamla vågorna alltså, som borde vara ganska lugnade av sig själv by now.

Onsdag

2011-11-16T17:11:00.002+01:00

Ni vet ibland när man gör något och det känns som att livet är en stegfunktion och huups har man tagit sig ett kliv? Som inte går att backa? Idag var kanske en sådan dag. Nu känner jag en hopplöst spirande håglöshet inför alla förväntningar som jag inte kommer att kunna slå ifrån mig.

Competitive Body Syndrome

2011-11-06T17:11:00.004+01:00

Lider du av CBS? Fler än du tror lider av CBS (!), Competitive Body Syndrome, blir hon, jag, upplyst av tjejtidningen hon får till låns hos frisören (min). Många fler än man kan tro lider av detta sjukliga jämförande mellan sin egen kropp och andras, det kan vi om inte annat fråga Blondinbella om och hon kan (också) berätta hur sjukt det är och dåligt, och att hon, jag, genast ska sluta med det trots att jag inte är ensam, nej långt ifrån. Jag, nästan alla hon, är sjuka i en sjukdom som jämför oss med andra hon, andra kroppar, jämför, vrider och vänder och DÖMER. Hon dömer sig själv hela tiden det är oerhört puckat gjort, står det i tjejtidningen hos frisören. Hon, jag, bläddrar i den och tänker what's new nu rå, alla är väl redan sjuka, vi tjejer är ju sjuka för att vi är tjejer, och här står det att kanske bara hälften lider av CBS. Det är ju rena rama drömsiffran, 50% är FRISKA. Och här ojar hon, jag, sig över att världen inte är en bra plats att leva. Anyways, hon som lider av den mystiska diagnosen (som kanske bara existerar i tjejtidningens egen läkarspalt) tycker att det är fel på hennes kropp och blir av själva tyckandet sjuk på något sätt och ett offer för sig själv, även om nästan alla (tjejer) är offer, pga någon inre tjejig kraft som liksom manifesterar sig i ett offerskap vi samtliga vill ta ut över våra (egna) kroppar genom att skära i dem, kräkas upp ur dem, späka dem, förneka dem (sex och mat). Offerprojektet den egna kroppen får utstå är individuellt, frånkopplat yttre faktorer, något competitive body syndrome, en helt egen klinisk diagnos, gör med henne, mig. Det är likställt något slags sjukdomstillstånd, som tex magkatarr eller löparknä. Partysvenskarna på bussen, som flashar sina facebookväggar med silikonpumpade bröst och skelettunna armar så att jag, hon, ser dem i bussfönstrets spegling medan de högt säger att honkroppen på bilden ser anskrämlig ut nu för tiden, har inget med CBS att göra. Det är hennes eget individuella problem och ansvar. Handeln med honkroppar som råvara, i städbranschen, sexbranschen, hembranschen, har inget med något att göra. Omyndigförklarandet av henne påverkar henne inte, det är CBS som gör henne sjuk och hon själv som måste göra sig frisk.

Sen får hon alltså göra sig frisk. Efter kräkningar, rispningar, svettningar av för lite salt och kalium, efter en liten lärorik resa genom kroppen känns den faktiskt friare. Maktgalen, skulle man kunna kalla henne! Hon tar kontroll över sin egen kropp, skapar (om) den i precis den form hon önskar och återerövrar sin myndighet som rätteligen tillhör henne och inte CBS. Det individuella projektet är verkligen hennes, mitt, eget för ingen annan äger rättigheterna till den här magnifika skulpturen av fett, ådror, hjärta och stål. Ingen annan, men anspråken är ändå många. Efter att den första prövningen är avklarad följer fler. Hon förväntas föda barn, avla dem, bära dem, föda dem, föda upp dem, vara en del av deras liv. Hela alltet, hela jämrans alltet. Min, hennes, den ätstörda kroppen protesterar högljutt vid blotta tanken på att dela med sig av den här skulpturen ännu en gång. Att tvingas in i en kollektiv kropp (igen), bli CBS:ad av tjejtidningar, läkare, vårdcentraler... det verkar helt enkelt inte sunt. Och det stannar inte där. CBS är bara förnamnet, bara den svenska källarspindeln mot en australiensisk jättebest med giftiga gaddar, en liten lort i jämförelse med CLS, Competitive Life Syndrome. Vad ger hon dem (barnen) att äta, dricka, tugga på, räkna med, klä sig i, tänka på, bo i, gå till, spela med, leka med, JÄMFÖRA MED. Vilka individuella projekt kommer hon, jag, vilja ta ut över dem (barnen) och vad kommer deras hämnd att bli? Den individuella, intellektuella resan detta CBS (tydligen!) gav upphov till har skapat ett ännu större individuellt projekt, där kroppen från att ha varit i kollektivt ägandeskap (ägd av dig dig och dig men inte mig) återtagits, har slutit cirkeln så att all form av kroppslig generositet nu är otänkbar. Det är bara henns, min, kropp och den är frisk. Det är alla andra som är sjuka. Bara en tanke, det är alla andra som är sjuka?

Helt fritt att avstå miljoner

2011-10-16T18:07:00.005+02:00

I veckan avslöjade Dagens Nyheter att alliansen smygavskaffat mål om delad föräldraledighet. I Aftonbladet skrev Daniel Swedin samtidigt att kvinnor under en livstid tjänar 3.6 miljoner mindre än män. Att se till sig själv verkar vara det enda man behöver göra nu för tiden. Åh jag vet att jag låter mossig när jag skriver nu för tiden men det skiter jag i. Om man bara kan motivera sina livsval med att de funkar bäst för en själv är man tydligen immun mot ifrågasättanden. När familjer helt fritt (helt fritt, tänk!) väljer att kvinnan ska vara hemma med barn 80% och mannen 20% sker detta givetvis utan krav från omgivningen och ingen ska komma och peta i deras livsval, men att deras livsval även kommer att påverka andra runt omkring dem bortser vi ifrån. Jag tror att jag har fått ungefär tiotusen kommentarer om barn, graviditet och föräldraledighet sen jag gifte mig. Inte bara allt för nyfikna och närgågna frågor utan lika många fräcka, regelrätta och framför allt oombedda råd och tips. Vänta inte för länge. Du kommer också att vilja vara hemma mest. Dricker du vatten, aha! du är gravid! Jag vill klippa till dem varje gång. En del spekulerar helt öppet i min förmodade, i vattenintag grundade, graviditet, framför min chef. Ja, den chef som lönesätter mig. Tack så mycket. Förutom att det säger väldigt mycket om vår alkoholcentrerade kultur säger det mycket om hur normstarkt vårt samhälle är. En ring, som jag fö inte ens alltid har på mig, har plötsligt gjort mig till en barnmaskin framför allt. Inte ens när jag svarar att jag nog inte vill ha barn spelar det någon roll, för jag vet det bara inte själv än. Maktlösheten när inte ens de egna orden räknas. Det är också intressant att de som pratar med mig högt och ljudligt om detta inte alls verkar fatta själva hur obekvämt det är. Det verkar inte ens föresväva dem att det faktum att barnafödande och föräldraskap introducerar en dimension i arbetslivet som inte är helt okomplicerad. Men det är ju klart, det är flest män som undrat om vi inte ska skaffa barn snart, nu när vi är gifta vet man ju hur det brukar gå, höhöhö. Män som inte själva varken varit gravida, fött barn eller tagit ut föräldraledighet i särskilt omfattande utsträckning. Idiotiska män. Jag vet att man inte kan använda sig själv som empiriskt underlag för att alla råkar ut för det här men en snabbkoll bland mina kvinnliga vänner utan barn (i eller utom en parrelation) bekräftar att det inte bara är jag. Så jag undrar lite vad vi går miste om för att omvärlden tar för givet att vi ska välja ett visst sorts liv som innebär "frivillig" bortavaro från arbetsmarknaden. Ca 3.6 miljoner kronor vad det verkar. Och inte blir det bättre om man redan har barn eftersom kvinnor är de som tar ut mest vab och barnledighet även efter barnens första levnadsår. Men sure, avskaffa jämställdhetsmålen för föräldraförsäkringen kära alliansregering. Gör det bara. Det är ju så härligt med frihet.

Det Hanna Fridén sa

2011-09-29T09:22:00.000+02:00

Ska man läsa en sak om genuspedagogik är det detta.

Dags för någon annan att ta över kampen

2011-09-13T19:52:00.003+02:00

Det känns som att jag stångar mig blodig. Så mycket energi som går åt till att försvara min rätt att ha ett visst yrke utan att behöva vara det ständiga undantaget. Men det är ju det vi är, kvinnor i teknikbranschen. Vi är det evigt frånvarande hon, undantaget som bekräftar regeln, den märkliga påminnelsen om att ingenjörer faktiskt kan ha långt hår och kjol och ändå kan utföra sitt arbete. Att få utföra sitt arbete i frånvaron av sexistiska diskussioner och kommentarer verkar dock vara en omöjlig dröm.

Varje dag sitter jag på möten där män fäller olämpiga kommentarer. Ofta är jag den enda kvinnan i rummet, ibland är vi några fler. Den absoluta majoriteten är dock män och dessa kommentarer fälls alltså i en kontext där vi som kvinnor är i klart numerärt underläge. Vi blir ständigt påminda om att vi är annorlunda, skiljer oss från mängden, att det är ok att skoja och driva med vårt kön, att vi är uddafåglarna. Vi blir the singled ones out, och jag har börjat hata det så passionerat. Att skämta om tex invandrade på samma sätt hade varit en total omöjlighet (vilket så klart är bra!) men när det gäller kvinnor är det fritt fram. Väldigt sällan är det någon som säger något direkt hatiskt och det är heller inte min poäng här. Min poäng är att det ständiga bakgrundsbruset av olämpligheter som konstant bombarderar oss från alla håll och kanter sliter själen ur oss. Jag är helt slut. Det rinner över. Och jag börjar ifrågasätta hur jag fördelar mina egna energiresurser i den här frågan.

Det är inte det att jag inte högaktar de som kämpar. Jag har många gånger försökt bidra till kampen själv genom att ge workshops, hålla talks och allmänt promota teknik för tjejer. Jag tycker att det har varit givande att genom åren få möjlighet att ta del av miljöer där jag inte varit den enda kvinnan utan fått känna hur det är att tillhöra normen. Det som gör mig hopplöst trött är just att det förblir punktinsatser. Man, en samling kvinnor alltså, ses en helg, dunkar varandra i ryggen och påminner varandra om hur bra man är, men det räcker inte. Många av dessa separatistiska tjejgemenskaper lämnar mig också med en utanförkänsla. Jag har aldrig varit en nörd och jag känner inget större behov av att vara det. Jag råkar vara bra på matematik och fysik, angriper problem med en viss inlärd metodik och föredrar att jobba med siffror framför bokstäver och service, inte främst för att jag inte gillar andra saker utan för att det föll sig så och jag trivs med mina uppgifter. Det är praktiskt, inbringar lön och man får använda hjärnan, men det är inte hela min person. För att respekteras måste tjejer inte bara ha det förhatliga skinnet på näsan utan också kunna mer. Vi vurmar för geeksen och nördarna medan skrivborden i teknikbranschens kontorslandskap gapar tomma på kvinnor men befolkas av... ganska vanliga svenssonmän. Visst florerar en och annan supergeek i korridorerna på de stora teknikbolagen, men hit söker sig män därför att de utbildat sig till ingenjörer och kan något om datorer, motorer, testmiljöer, konstruktionsmaterial eller något annat relaterat. Inte för att de nödvändigtvis kan allt om ett utdött programmeringsspråk från 70-talet eller driver med hundra egna hemelektronikprojekt. Min önskan, som tekniker, är att få vara just det när jag är på jobbet. Jag vill helst slippa att vara både en kvinnlig tekniker, som om detta skulle vara någon som skiljer sig från att vara en vanlig, underförstått manlig, tekniker och att helt bli identifierad med mitt yrke. Jag vill inte behöva vara en geek med massa onödiga detaljkunskaper om de inte behövs i min yrkesroll. Jag vill inte behöva ha insikt i femton extra nördsfärer bara för att ha samma sätt som alla andra (män) att göra ett bra jobb som ingenjör.

Missförstå mig inte, jag tycker att det är grymt att det finns nördar och geeks av alla möjliga slag, men det är inte relevant för min yrkesroll. Ändå har jag ägnat en betydlig del av min fritid åt att åka runt på diverse mer eller mindre nördiga konferenser och delta i dem. Det har många gånger varit roligt och lärorikt för mig som person, men jag ställer mig nu tveksam till hur det egentligen förändrar min bransch, eller om det ens förändrar den något.

Nu är det inte så lätt när antalet ingenjörer som är kvinnor vida understiger antalet som är män. Vi måste förhålla oss, prata om det, skapa miljöer där tjejer som sagt kan få utgöra normen för en gångs skull. Det som gör mig så trött är att initiativen inte verkar leda någonstans. Det går ohyggligt långsamt. Det är tjejer som ordnar träffar för tjejer och gärna tjejer som redan har en fot inne. Vi är redan på insidan, vi talar för de redan frälsta. Det är jättetrevligt för oss som redan är här, men det verkar inte göra särskilt stor skillnad för framtidens siffror. Och jag blir ännu argare och tröttare när jag tänker på att allt detta slit, dessa timmar av våra (kvinno)liv som vi lägger på att peppa varandra för att orka med ytterligare en skur sexistiska kommentarer PÅ JOBBET (inte på fritiden mind you, men man är ju inte befriad då heller) hade kunnat tillbringas med en fet drink i handen istället, om vi kunde få lite draghjälp någon jävla gång.

För det som behövs är inte fler punktinsatser av tjejer för att få tjejer att förstå hur ball och häftigt och cool och geekigt och härligt nördigt det är med teknik. Det gör såklart ingen skada med trevliga peppsammankomster, men det räcker inte. Det som behövs är att de män som bestämmer och verkar i teknikbranschen börjar ändra SITT beteende. Att en chef någon gång för en gångs skull vågar säga till när den enda kvinnan i rummet blir utpekad. Att en chef för en gångs skull bokar in en föreläsare som kan tala om genusfrågor på arbetsplatsen, kanske bara i en timme. Att de män som har barn TAR UT SIN HALVA av föräldraledigheten och tar halva ansvaret i hemmet så att vi som är kvinnor slipper vara de som förväntas vara barnlediga, bara för att. Att alla som har barn, kvinnor och män, anstränger sig för att ge dem en juste uppväxt utan genuskodade skitleksaker som gör att småtjejer finner sig helt främmande för teknik, utan istället får tillgång till samma tekniska självförtroende som män.

För, inte helt oväntat, är självförtroende ett nyckelord i det här sammanhanget. Det krävs så oerhört mycket styrka att sätta sig framför en dator och börja undersöka den om du i hela ditt liv fått höra att du inte ska ha med datorer att göra. Det krävs att man gör något man egentligen inte har (fått) självförtoende för, samtidigt som man låtsas att man är helt okej med det, för gnäller man är man en surig bitch som borde bli florist istället. (Vilket jag, tro mig, många gånger har funderat på att byta bana till.) Vill vi verkligen göra något åt snedfördelningen kvinnor/män inom teknik är det självförtroende vi ska sikta på. Hur fördelar vi så att alla får lika stor tillgång till denna resurs och hur ser vi till att självkänslan för vad man får och inte får göra med teknik grundläggs i tidig ålder? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att påverka utvecklingen i den här riktningen, men jag vet inte om det är min kamp längre.

Ps. Nej, det handlar inte bara om dumma kommentarer på jobbet. Det handlar om att tjejer får sköta kommunikationen, inte uppmärksammas för sin tekniska kompetens, alltid måste ha överseende med att få de sämsta och skitigaste omklädningsrummen, att projektledarlönerna går ner när det blir fler kvinnor som är projektledare och att vi har sämre löner över huvud taget, etc etc etc i all oändlighet.

Men BARNEN

2011-09-03T11:18:00.002+02:00

Äktenskapsdebatt, skilsmässodebatt. Stackars alla normer som blir förtryckta från alla möjliga håll och kanter. Jag tycker inte att man bör gifta sig om man inte verkligen tror att man själv och ens partner gillar varandra, grundligt och ärligt. Jag tycker inte heller att man ska gifta sig om man tror att en skilsmässa skulle ta död på en. Det vi pratade mest om innan i gifte oss var det faktum att vi inte längre "bara kan göra slut" om vi av någon anledning börjar må dåligt i förhållandet. Då räcker inte fysisk separation utan vi måste också blanda in juridik. Jag vill inte skiljas, jag hoppas att jag aldrig vill det, men jag hade aldrig gift mig om möjligheten till skilsmässa inte fanns. Att barn kan fara illa vid skilsmässa är ju uppenbart, men att som barn tvingas leva i ett äktenskap mellan två föräldrar som hatar på varandra... tveksamt om det är bättre. Var och en måste få ha sin definition av vad ansträngning enough innebär. Jag tror inte, om än jag saknar statistik, att väldigt många gifta föräldrar skiljer sig bara så där, utan eftertanke. Utan att ha försökt, inte minst för barnens skull. Om skilsmässa inte ansågs vara undantaget och misslyckandet kanske fler barn kunde se att de skilsmässor som faktiskt genomförs inte behöver vara en katastrof. Vi jämför vår situation med andra och om normen hela tiden förväntas vara barnfamiljen är det klart att barn som upplever sig vara utanför normen blir olyckliga. I övrigt undrar jag hur mycket man ska offra för sina barn. och vad det i sin tur leder till. Ska man offra sin egen lycka, när det kanske finns alternativ? Ska man ge upp allt och bita ihop och bli gammal och bitter och sura ihop på sina sen vuxna barn för att man höll ihop för deras skull men inte fan visar de någon tacksamhet i alla fall? Eller? Jag tror att många föräldrar skulle göra precis ALLT för sina barn, i brist på alternativ. Slänga sig framför en bil, ta en kula, donera lungor och njurar och benmärg. Men när det finns rimliga alternativ, som inte skulle behöva bli blodiga om vi kunde tala om dem som icketabu? Att anstränga sig för sina barn kan också tolkas som att man anstränger sig för att genomföra en skilsmässa med barn så juste och lugnt som möjligt, med bra stöd och hjälpfunktioner och utan att bli kritiserad för att man offrar sina ungar för sin egen skull.

Varje regel har ett undantag utom korven som har två

2011-08-24T19:55:00.005+02:00

På tunnelbanan, denna outsinliga källa till mysiga samtal man kan (eh tvingas) lyssna på på vägen hem från jobbet, hörde jag lite av en spännande konversation idag. Den fördes mellan två enligt sig själva gigantiska intellekt som hade förstått -citat- hur saker och ting verkligen funkar -slut citat-. Tex tyckte de att det var synd och skam att såna som, eh ja typ, inte är födda i Sverige tar deras söners jobb. Ja invandrare alltså (viskande). Väldigt tråkigt för deras söner som aldrig gjort systemet något ont. Sen pratade de lite om en gammal bekants barn, som tydligen hade gjort bort sig och fått sparken (eller något dylikt, ja man vet ju inte så noga men han hade alltid varit något av en odåga den där). Sparken, säkert. Men så är det ju här i världen konstaterade de ändå. Darwin ger och Darwin tar och det naturliga urvalet rensar helt logiskt bort de som inte riktigt klarar, ja trycket (kursiverat). Nickar mot varandra, höjer på ögonbrynen. Jag funderade lite på att bryta in och medlidsamt beklaga att deras söner inte riktigt pallade trycket och att det eventuellt var därför de inte fick några jobb medan de där invandrarna som tydligen tagit jobben kanske helt enkelt var bättre lämpade, men jag ville ju inte lägga mig i. Darwin kanske har fel ibland tänkte jag och återsjönk in i min bok.

Ohederliga politiska analyser

2011-08-09T10:52:00.003+02:00

Sen jag gick på semester för två veckor sedan har en terrorist skjutit och sprängt ihjäl 69 personer i Norge, USA:s kreditbetyg sänkts från AAA till AA+, Julia Tymosjenko häktats, masskravaller utbrutit i London och Stockholmsbörsen fallit med mer än 10%. Det är en härlig värld. Det är också en värld där det är ganska svårt att inte känna sig som den enda kvarvarande intellektuella människan, vilket är en farlig tanke (ekokammaren, etc etc). Det är så klart inte sant, men att gång på gång läsa och höra om föreslagna åtgärder på världens problem som är noll långsiktiga och noll insiktsfulla är... frustrerande. Kravallerna i London förklaras från regeringshåll med "organiserade kriminella". De ska slås ned med armens tankers. Ja, för organiserade kriminella ligger på lur i hundratals och inväntar en dödsskjutning för att få en anledning att tända eld på bilar och hus. Jag vet ju inte hur andra fungerar, men något säger mig att människor med arbete, hem, mat, pengar och utbildningsmöjligheter inte går ut och tänder eld på bilar, varken i Londons förorter eller på Greklands gator. Människor som är arbetslösa, inte kan ge sina barn nya kläder och aldrig har råd att åka på semester och som allmänt betraktas som "bus" däremot. Jovars. En annan tanke kunde vara att man såg över situationen för den enorma mängden fattiga barn i England och vad man kunde göra för att hjälpa dem. Fattiga barn blir ilska tonåringar blir troligtvis mer benägna att hata det sk etablissemanget. Det är alltså vettiga åtgärder, eller alltså tankers. Oförmågan att skilja på struktur och individ är väl ok om det är en vanlig twittrare som gör analysen, men är det för mycket begärt att en regering ska vara bättre? Att ledarna för ett land inte skulle försöka lösa en kris genom att hytta med näven utan att på ett intellektuellt sätt förlita sig på de kilometervis med hyllmeter av forskning som visar att uppror följer i klassklyftornas spår, och ta sig an the fucking riktiga problemet? Jag hoppas innerligt att Stoltenberg håller vad han lovat och att fler av världens ledare börjar agera som de norska. Mer demokrati, mer öppenhet. Mindre victimblaming. Allt hänger ihop, ser ni inte det? Sen tycker jag att man ska läsa Rasmus Fleischer i AB idag och fundera över hur så många människor röstar på partier som är så uppenbart rasistiska, kvinnofientliga och ytterligare spär på de klassklyftor som orsakar just sådana upplopp som de som just nu pågår i London. Ja, detta var dagens svamliga, frustrerade blogginlägg från en semestersoffa på ett regnigt Skillinge. Jag kämpar hårt här med att inte hata världen men kan inte låta bli att känna att min lilla bubbla av trevlighet, vita möbler och sommarkorsord bara är ett stormens öga.

Att inte bara klicka på knappar hur som helst

2011-07-26T10:50:00.003+02:00

Jag sitter i min trygga kaktusgröna soffa med min trygga kaffekopp från Minsk och mina trygga fem år gamla jeansshorts och känner mig rädd. Alldeles nyss klickade jag inte på like på Facebook för sidan Kulturmarxister. Det kändes läskigt, avslöjande, otryggt. Jag vill inte bli ett mål, ett ämne, ett föremål för sjuka hjärnors hat i något manifest. Jag är inte ens någon, jag syns inte, finns knappt, hörs knappt, men rädslan har ändå nått mig också. Det hade den väl iofs gjort redan innan 22 juli. Den där känslan av att alltid vara offbeat med samtiden, förutom när jag umgås med en liten klick som vet om att de är lika udda som jag. Jag är internet evigt tacksam för de vännerna. Blogger, twitter, jag hade suttit här och varit ännu räddare om jag inte funnit människor här som jag inte behöver börja om från noll med. Om jag säger att jag är rädd skulle de förstå. Det är inte en förlamande rädsla, inte som en svetslåga. Det är mer som en lågintensiv tändarlåga någon håller för nära handflatan. En ständig reminder om att man inte bara kan klicka på like-knappar hur som helst utan att det kan få konsekvenser. Att man inte kan öppna munnen och säga vad man verkligen tycker på jobbet, på tunnelbanan eller med släkten utan att riskera att bli illa bemött, eller kallad naiv. (Som om det vore naivt att påpeka att lösningen på rasism, främlingsfientlighet och diskriminering inte är enkel utan måste börja med förebyggande åtgärder och ett öppet samhälle. Att det som egentligen är naivt är att tro att fler förbudslagar och övervakningskameror kommer att lösa problemen åt oss.) Att känna att man måste dämpa sig lite, hela tiden. Att det är så provocerande att anse att alla borde få flytta till vilken bit land de vill och att alla människor borde behandlas jämlikt att man hellre håller käften än att riskera bli påhoppad av nån skön snubbe som inte kan hantera att bli emotsagd. Det är den rädslan. Den som gör en till någon annan än man känner sig som. Jag vill verkligen inte behöva vara någon annan än den jag känner mig som och det som måste bekämpas är rädslan. Jag tror jag ska klicka på den där like-knappen nu ändå.

Ma brotha proudly presents

2011-07-16T17:57:00.002+02:00

Min bror hade lite tråkigt och detta är resultatet. Eric Armadillo.

Makt, våld och förtryck

2011-07-09T13:53:00.002+02:00

Läste först det här och sen det här och vill fylla i ett hål jag tycker mig se. Det är klart att man kan prata om våldsamma kulturer (huligankultur tex), och man kan prata om kulturella skillnader (manskultur, kvinnokultur tex), men när man gör det utan att resonera vidare kring orsaken till varför en kultur uppstår över huvud taget är det lätt att analysen stannar där, där det finns ett vi och ett dem, ett rätt och ett fel, ett självrättfärdigande och ett uppläxande. Förutom att Per Gudmundssons statistik inte var stat på dömda för brott utan stat för misstänka för brott (vilket i sig är intressant men av andra anledningar) lämnade hela krönikan tolkningsdörren på vid gavel på ett obehagligt sätt. Lite banalt tänker jag så här: om man tex har ont i knät och det inte går över hur mycket man än rehabtränar knät kan det bero på att orsaken till smärtan egentligen börjar redan i höftmuskeln. Så länge man inte åtgärdar det egentliga problemet kommer knät inte att bli friskt. Visst finns det kulturella skillnader mellan grupper av människor, men ett visst utslag i en grupp kan och är troligtvis en reaktion på en annan grupps kulturella uttryck. Om gruppen män tex historiskt misshandlat, spärrat in, tvångsbortgift och hunsat gruppen kvinnor kommer kvinnor förr eller senare att reagera på detta och kanske begå våldsbrott mot män. Nu menar jag så klart inte att våld som drabbar enskilda män är deras eget fel pga av någon kollektiv skuld, men det finns ändå kollektiva minnen och erfarenheter som kan fungera som förklaringsmodell för varför en enskild kvinna skulle kunna säga sig avsky gruppen män. Det är inte smart, det är inte genomtänkt, men det är värdelöst och kontraproduktivt att inte sätta handlingar i sin kontext. På samma sätt kan, om kulturella skillnader i våld mellan etniska grupper kunde uppmätas, dessa skillnader vara resultatet av andragruppers kultur. Den som konstant känt sig förtryckt av den rika vita västvärlden kanske inte älskar de rika vita västmänniskor som, även om de aldrig skadat en personligen men vars livsstil exploaterat ens land och ens folk, vandrar omkring i denna värld. Det kanske helt enkelt är så att problemet inte ligger i den våldsverkande kulturen utan i den kultur som våldet till slut riktas mot. Alla är väl överens om att huliganism, bråk och misshandel inte har med sporten fotboll som sådan att göra, men fotbollen tycks ändå ha blivit en arena där huliganbeteende tar sig uttryck. Vad är det i vår västerländska kultur som skapat en sån tryckkokare att korken går ur på fotbollsmatcher? Att vilja utmåla vissa etniska kulturer som mer våldsbenägna än andra är lite som att sätta sig på sin egen höga häst och vägra se sin egen medverkan och påverkan i den globala maktstrukturen.

Hallå alla galningar

2011-06-30T21:23:00.003+02:00

Hallå! Jag vill bara säga att debattklimatet i Sverige är sämre än det genomsnittliga midsommarvädret de sista hundra åren. Alla som är bekanta med Tage Danielsson, och jag förutsätter att alla är bekanta med Tage Danielsson, vet att sannolikheten ibland är så liten att något i princip sant nästan inte kan ha hänt. Inte när det kommer till kritan. Ungefär som att solen lyser hela midsommarafton och ungefär som att det skulle kunna gå att föra en saklig debatt utan att någon nästan omedelbart efteråt blir "kränkt", "uthängd" eller "polisanmäld". Jag menar polisanmäld. För ett satiriskt "krav" i en serietidning. Sen tycker någon annan att det är "kul" att hitta på fiktiva familjemedlemmar till den främlingsfientliga journalisten som anmälde och insinuant hota dem till livet. Och sen tycker chefredaktören som betalar journalistens lön att man ska ta "hot" på allvar. Och andra "hedervärda" journalister blir arga på de enda skribenter som svarat kritiskt och sakligt på den ursprungliga källan till "cirkusen" och tycker att de orsakar en "hetsjakt" på journalisten och hans familj! Hallå! (Ps. Jag tycker att vi ska fundera på var våra pengar gör mest nytta, på riktigt. Är det i en ny glasgalleria med H&M på Slussen eller är det i fickan på en flykting från Nordafrika, som kanske kanske kanske med den pengen skulle kunna föra ett drägligt liv i Sverige? Bara en tanke, apropå den där debatten.)

2 much 2 do

2011-06-14T20:26:00.002+02:00

Ni vet känslan när det släpper? När lejonet mellan skulderbladen slutar gnaga en i skinnet och släpper taget om ens nacke och ryggslut. När tratten, som bara växt utåt utåt utåt till slut börjar gå ihop igen och sidorna närmar sig, sakta sakta sakta men säkert. Äntligen! Med ens tänker jag äsch, det var väl inte så farligt. Äsch då. Semester? Nej det tror jag inte behövs, inte egentligen. Om det gick över så där friktionsfritt kan det inte ha varit så farligt. Tårar, ryggfail och morgonångest va, nej då. Nu inbillade jag mig bara? Sen liksom nej. Nu gör vi så här serru. Om du klappar dig själv lite på axeln nu och håller ut några veckor till så kommer det att bli en asgrym semester sen, och du kommer att vara värd den. Och du kommer att ta den, och ta hela. Äntligen, det släpper.

Falsk hälsosamhet

2011-05-28T14:25:00.002+02:00

Det finns få saker som provocerar mig så mycket som ett perspektivlöst förhållande till hälsa. Just nu pågår Stockholm Marathon och löparna springer förbi bara några hundra meter från vår ytterport. Jag älskar ju att löpträna och att känna att kroppen blir så att säga använd, men jag har dragit gränsen vid halvmaror. Fyra mil är jättelångt. Det är så långt så att kroppen kan behöva flera veckor för att återhämta sig efter ett lopp. Det finns säkert de (proffs) som bara behöver några dagar, men frågan är hur länge deras kroppar håller. På det stora hela finns det få elitidrottare över 35 och inom tex damtennis är man gammal när man är 25. Många ungdomar som satsar på elitnivå kör sönder sina kroppar på vägen. Man är lovande, tränar massor, blir uppmuntrad av klubb och tränare och föräldrar och vänner, och sen plötsligt tar knäna slut. Eller ryggen. Eller någon annan outbytbar kroppsdel. Sen ska hela livet fortsätta, med skador som kanske hindrar en från att någonsin springa igen. Jag är självklart inte emot elitidrott men att låtsas att det är hälsosamt är inte rättvist. Det är ett yrke som nöter ut kroppen i förtid och som kanske gör att man kan leva resten av livet på intjänade pengar, kanske inte. Ändå hyllas stora idrottare inte bara som idoler utan som någon form av hälsogurus. Extremt tillsvarvade kroppar, följden 40-timmars träningsveckor, visas upp som det hälsosamma idealet och sundhet likställs undantagslöst med smalhet. Sundhet verkar överhuvudtaget inte kopplas ihop med allmän livsglädje och välmående utan handlar alltid om kilon, dieter och träningsscheman för att forma den eller den kroppsdelen. Som om en fast rumpa automatiskt gör en hälsosam. I spåren av viktfokusering och kilohets glömmer vi bort att ätstörningar är en utbredd sjukdom bland unga idag. Jakten på en smalare kropp sker ofta på bekostnad av ett skörare psyke men det är det inga MåBra-tidningar som tar upp. Istället räknas hälsosamhet i reda kilon, där proportionaliteten är omvänd och mantrat lyder ju smalare desto bättre. Jag vill ha perspektiv! Jag vill ha en allmän medvetandenivå som ifrågasätter meningen med att räkna hälsa i kilon och livskvalitet i minuskalorier. Jag vill att träning och idrott ska handla om en känsla inuti kroppen, inte en yta utanpå den. Jag är skittrött på löpsedlar som vill berätta för mig hur jag bäst går ner fem kilo, när just dessa fem kilo kanske är de bästa jag har. Därför var det ändå skönt att stå och kolla på marathonlöparna ett tag, där jag försökte komma över Odengatan. De springer fyra mil, men det är folk i alla former och storlekar som gör det. Gamla och unga, runda och kantiga, är alla i så god form att de ger sig på denna gigantsträcka. Ändå fint att se, men jag kommer aldrig att göra det.

Some more

2011-05-23T20:16:00.002+02:00

Jag fattar inte varför jag skriver det här eftersom det riktar sig till personer med uppenbar brist på hjärnkapacitet men någon kanske det kan roa. Någon annan alltså.

Att argumentera mot kritik på Ströms bok med att gasta om att man...

1) inte ALLS kan kritisera Ströms bok om man själv inte har andra källor än de som Ström listat. Det räcker alltså inte att peka på de uppenbara brister som hans egna källor har utan kritiken blir OHEDERLIG om motbevis inte bifogas. Eh VA? Nej, alltså så funkar inte forskning, varken feministisk eller någon annan. Det är fullt legitimt att bemöta tvivelaktig källhantering för vad den är i sig själv, alltså dålig. Det är dessutom jävligt ohederligt att kräva motbevis till källor som är en produkt av Ströms banala klippochklistrateknik.

2) vet MER om feminism än feministerna själva, trots att man för allt i världen avsvär sig all form av samröre med nämnda grupp? Alltså I D I O T E R. Att sen gorma vidare om att det är feminismen som är roten till allt ont när feminister gång på gång på gång bedyrar att de HÅLLER MED om att även män far illa i ett ojämställt samhälle. Herregud!

3) minsann förstår de källor som feminister faktiskt hänvisar till men utan vidare omsvep konstaterar att "de har fel" och och sen rabblar ur sig nåt helt uppdiktat konspirationsteoretiskt om STATSFEMINISMEN. Det här är en alldeles speciell form av feminism och alla som ingår i den vill bara vara OFFER så att de slipper ta ansvar. Själv är Ström dock inget offer. Nej, han klagar bara OUTHÄRDLIGT mycket på kvinnor och män som kallar sig feminister och SKYLLER ALLT på dem. Det är tom deras fel att unga killar inte får LIGGA! Vet ni vad. När unga killar inte får ligga då är det här samhället verkligen i fara.

... det är ungefär lika intelligent som att beskylla miljöpartister för växthuseffekten eller invandrade för rasism. Bara för att vi påtalar problemen beror de inte på oss. Men just det, jag glömde. Samma personer som håller på Ström brukar förneka både växthuseffekten och rasismens existens. Det har som sagt blivit något fel där uppe.

Narren och varför skrattet fastnar i halsen

2011-05-17T20:18:00.002+02:00

Min främsta känsla gällande Pär Ström är att han borde ha ett rejält kok stryk, men det är bara en banal längtan efter hämnd som gör sig påmind. Den kan jag bortse ifrån. Vad som känns mycket sorgligare är att genusteori fortfarande, ja året är 2011 ladies, betraktas som någon form av subjektiv kvasikunskap som saknar vetenskaplig grund. En person som inte har någon som helst relevant utbildning i ämnet tar på sig foliehatten och utnämner sig själv till genusvetare, och får gehör. Hans vetenskapliga metoder skulle inte godkännas ens på grundkursnivå. Källorna är en salig röra forskning i genusvetenskapens namn signerat bla en galen neurolog som inte kan belägga sin egen forskning med vetenskapligt stöd utan säger att 30% av alla kvinnor har manliga hjärnor. Till och med för den som behärskar bara grundkursen i statistik ter sig ett sånt resultat helt befängt och resultatet avfärdas. 30% är utanför all form av rimlig felmarginal och därtill är studien gjord på vuxna människor. Pär Ström däremot använder studien som bevis för att socialt konstruerat kön är en myt, men misslyckas kapitalt med att marknadsföra sin åsikt eftersom vuxna människor ju de facto levt många år och hunnit socialiseras in i en roll. Ingen hjärnforskare med självaktning i dag emotsäger att hjärnan är plastisk. Man går alltså gärna med på att vi kan lära oss nya saker och att delar av hjärnan kan ta över funktioner från andra delar av hjärnan om så skulle behövas, men man kan inte föreställa sig att kön är något som lärs och görs. Ström refererar också, helt historielöst, till det manliga geniet som är en mycket vanligare form av geni än det kvinnliga. Det är förbannat sorgligt att se hur verklighetsfrånvänd en person som ändå lever idag kan vara. Utan att närmare definiera begreppet geni, eller att för den saken skull berätta var han fått detta ifrån, gör han sanning av det. Och så fortsätter det. Lönediskriminering är tex inte ett problem längre. Rasdiskriminering existerar inte. Det är oerhört obehagligt. Det finns galningar och det finns galningar. Nu hoppas jag att media behandlar den här specifika galningen för den historielösa, rasistiska och människofientliga knäppskalle han på riktigt är och inte använder sig av narren för att roa några tv-tittare, metroläsare etc. Vi är alldeles för bra för att ta sånt här på allvar bara för att det är lite kul att skratta åt folk som blir upprörda. Vad vi däremot borde ta på allvar är allt det som Ström påstår inte existerar. Könsskillnader, rasism och socialt konstruerat kön.

Grinollar och social inkompetens

2011-05-15T20:44:00.003+02:00

Idag kunde man läsa det här på DN om företagens jakt på den sociala medarbetaren och hur de ständigt återkommande kraven på denna sociala kompetens utesluter blyga människor från arbetsmarknaden. Man ska inte bara vara bra på sitt jobb, man ska också vara en lustigkurre som inte bangar aw med kollegorna, eller brännboll, eller gemensam lunch eller någon av alla konstiga teambuildingaktiviteter som ordnas årligen, etc etc. (Hur många typ lianer har inte kontorsråttor i Sverige klättrat i genom åren, i gruppsykologins luddiga namn?) Om man tackar nej till att delta riskerar man inte bara vänskap med sina kollegor, utan kanske också goda referenser till nästa jobb. Jag håller med, men måste ändå missnöjesblogga lite om motsatsen till den översociala medarbetaren. Jag är så innerligt trött på introverta surkillar i 40-45-årsåldern som aldrig har blivit ifrågasatta och som bidrar med noll trevlighet till arbetsplatsen. De är asgrymma på det de gör men misslyckas ständigt med att förmedla nödvändig kunskap om detta till sina kollegor. Vill man veta något får man gå och fråga (och mötas av en sur blick), skicka ett mail (och förgäves vänta på relevant svar) eller gissa (vilket ofta är en ganska riskfylld aktivitet). Jag struntar högaktningsfullt i om de är med på sommarfesten, men jag tycker att jag borde kunna förvänta mig en viss nivå av social kompetens även från de som betraktas som "nyckelkompetens på företaget". Bara för att man är råbra på Verilog har man ingen rätt att grina ihop mot andra som råkar jobba på samma ställe och bara vill göra ett bra jobb. Tyvärr är den här sociala slags kompetensen, typ artighet?, något som företag såklart gärna vill ha, men som den anställde inte får betalt för. Den som kommunicerar, sprider kunskap och knyter sociala band för att säkerställa goda samarbeten får kanske höra att hon (för ja, det är oftast en hon) är en så glad och trevlig frisk fläkt, men det är inget som ger en direkt lönehöjning i slutet av månaden. Jag efterfrågar inte fler ölsociala partykollegor, men jag skulle verkligen gilla om fler uppvisade den vanliga allmänna sociala egenskapen som kallas hyfs.

Nya arbetaren

2011-05-10T16:14:00.001+02:00

En fantastisk bild! Tecknaren heter Robin Montelius, via Const.

Embryon är inte individer

2011-05-02T18:44:00.001+02:00

Mycket bra om abortdebatten.

Kroppens förfall

2011-05-01T16:34:00.003+02:00

Det har börjat hända. Inte sakta sakta och omärkbart utan plötsligt ganska påtagligt. Min kropp börjar bli gammal. På ett sätt har den väl varit på väg mot döden sen dag ett, men nu är kulmen nådd och passerad. Jag har kråksparkar när jag ler. Jag har ont i ett knä, en fotknöl som ömmar och synligare ådror på händerna. Jag har bristningar på låren och fläckar i ansiktet som inte bara är fräknar. Mina bröst har kasat nedåt. De är om möjligt ännu mindre än de brukade vara, vilket var a minus minus. Ljuset på badet tillåter mig inga illusioner. Så här är det, så här ser jag ut. Varenda liten fin rynka syns. Jag, jag vet inte vad jag ska känna. Jag har inga problem med min ålder, min ställning i världen och min försvunna ungdomstid. Jag är okej med att vara vuxen och tycker snarare att det är provocerande med alla dessa 30-40-åringar som vägrar växa upp, vägrar ta ansvar, vägrar erkänna sig själva som vuxna människor. Men att se gammal ut? Jag tittar på mig själv och tänker att det kunde få stanna här. Man hör folk säga att de inte känner igen sina 70-åriga ansikten i spegeln och i morse förstod jag hur de känner. Inte för att jag sörjer min tonårsfasta rumpa eller ogillar det jag har nu, men tänk vad som komma skall. Tänk när kroppen på allvar börjar protestera. Det bästa har varit. Det vore väl en sak om det bara var rynkor och fläckar men det är också leder, sjukdomar, synen och allt annat i funktionsväg som man som 30-åring bara kan förutsätta funkar men som jag nu inser att jag måste värdesätta medan jag har det kvar. Det har börjat naggas i kanten. Min kropp har börjat förfalla. Det är inget jag kan hindra men det känns verkligen konstigt.

Postlov

2011-04-26T20:05:00.002+02:00

Det var en underskön påsk på Skillinge. Silverglittrande vidsträckt hav, böljande kristallgröna åkrar och ängar som just bytt färg till våren och gråslingrande landsvägar som dammar som om det nästan var sommar. Vi har suttit i burspråket, jag och mina föräldrar, och druckit vin och pratat. En kväll pratade vi om farmor och farfar. Det är så mycket man inte vet. Att farmor dansade på malmöoperan i Aida tex. Att hon jobbade på vedcentralen under kriget. Sen har vi promenerat längs strandkanterna och solat våra fräkniga kinder och lagat mat. Jag bakade wienerbröd som inte alls blev så bra som förra gången, till mitt stora förtret. Tyvärr var vi tvungna att åka hem i går. Det bar emot. Idag har vemodet skvalpat kring mina ben och jag har känt mig som en genomskinlig taggboll. Alla utåt. Jag önskar att jag kunde hålla truten lite oftare men kommer sen på att det inte är mitt fel egentligen och blir ännu lite ljusblåare i hyn när omvärlden tränger sig igenom den. Jag vet inte. Det är bara måndagsblues men på en tisdag. Jag ska dricka mig varm med te nu och sen får man sova.

Påskpackar

2011-04-20T22:15:00.002+02:00

Jag packar. Slumpmässiga plagg ur garderoben ner i en blå väska jag fick av min kille en gång när det var Christinadagen och jag råkade vara i Oslo hos honom. Det var fint. Nu har jag den att packa i. Jag hatar lite att packa. Det beror på att jag är pedant. Tanken på att åka iväg utan den perfekta kombinationen av kläder, salvor och böcker gör mig oerhört stressad. Därför drar jag på det in i det sista och far således alltid i väg med den mest inperfekta samlingen prylar tänkbart möjlig. Som nu tex. Jag har lagt allt i högar på soffbordet. Löpartights, skärp och en bikini. En varm tröja och en för kall jacka. Ingen lektyr, har ingen bra. Har läst ut allt och M har åkt iväg med Knausgård. Funderar seriöst på tjockboken om embedded systems av Barr och Massa. Är det semesterlektyr? Nog inte. Nåja. Nu ska jag ösa ner allt på soffbordet i väskan och hoppas att jag har rena underkläder nog för tre dagar. Hoppla.

När kuken har råkat växa in i huvudet och idioti därför förväxlas med moral

2011-04-17T10:56:00.005+02:00

Dessa moralfilosofiska män tycker att det är dags att vi reviderar abortlagstiftningen så att den bättre går ihop "en ny moralfilosofisk syn på kommande generationers intressen". Jag tycker att vi borde revidera dessa moralfilosofiska män så att de bättre går ihop med ett modernt humanistiskt synsätt på vad som borde vara varje kvinnas alldeles egna rätt. Med andra ord tycker jag att de bäst skulle deporteras till en avlägsen het ö där de kunde sitta och tjura i sina skägg.

Varför:

1) De vill ta bort den skarpa gränsen på 18 veckor och istället införa en gråzon (deras egna ord) för när en abort ska tillåtas. Det ska tydligen innebära att sjukvården inte behöver tillhandahålla abortvård men att man ska kunna betala för det om man först får godkänt av en läkare. Gu va myzigt! Jag ser verkligen fram emot att godtyckligt bedömas av en konservativ idiot som tar sig rätten att besluta att jag måste föda fostret eller att jag har rätt att abortera det, och sen kunna abortera det om jag har råd. Hurra! Tur att vi har utbildat fölk som får skriva i tidningarna! Illegala strumpstickeaborter blir hett igen, som vi har saknat dem.

2) De tycker att man kan dra paralleller mellan klimatfrågan och aborträtten, dvs man gör jämförelsen att eftersom vi idag strävar efter att bevara jorden åt våra efterlevande borde vi också ta ett moraliskt ansvar för att det över huvud taget föds efterlevare. livsdugliga foster får därför ej aborteras. Beslutet om detta ska fattas av MÄN men genomföras av KVINNOR. Angående detta finner jag det förbluffande att jag, en människa i tydligt moraliskt förfall, hittar minst tre intressanta motargument av icke förringbar karaktär. 1) Vi går mot en överbefolkning. Det borde alltså snarare ligga i våra efterlevares intressen att vi inte föder så jävla många ungar, så att de som faktiskt föds får nåt att käka. 2) Jorden befolkas faktiskt av fler arter än människan. Om vi nu mot all förmodan utrotar oss själva pga massaborthysteri (ni vet den som hotar kring hörnet eftersom det är så QL att göra abort och allt kvinnor vill är att blöda ut foster dagarna i ända) så finns det alltså sälar, fåglar, kor och insekter kvar som säkert skulle ha det jävligt mycket bättre utan oss. 3) Andra människors barn är annars en god anledning till att hålla jorden frisk.

3) Det är ju dessutom inte troligt att detta med självutrotning pga abort är ett sannolikt scenario. Finns det fö forskning på om det föds väldigt mycket färre barn med aborträtt än utan? Idag finns det ju preventivmedel jfr 100 år sen tänker jag. Är det orimligt att tänka sig att det inte föds så mycket färre barn men att de som föds föds vid lämpligare tillfällen i människors liv? Det skulle i så fall innebära att man genom aborträtten främjar framtida generationers möjlighet till ett bra liv, om de föds under gynnade förutsättningar. Aborträtten leder i så fall inte till färre människoliv utan bara en förskjutning i tid för när de lever.

4) Den här moralen som ni verkar hålla högt killar. Ni är ta mig fan ute och cyklar. Varför i hela friden skulle det vara omoraliskt map framtidens befolkning om jag inte vill föda ett foster om jag råkat bli gravid? I så fall, här är lite moral för er som ni själva kan påverka: a) bilsamhället. Många män kör bil och kör ihjäl människor som potentiellt sett kunde ha varit gravida. Förbjud bilen. b) Alkohol. Många män blir så fulla på krogen att de inte får upp den. Inget knull, inga barn. Förbjud alkohol. c) Många män luktar illa och är fula. Se b) och förbjud fula män. d) Det finns människor som inte vill ha barn. Visst är det omoraliskt! Lagstifta därför genast om att alla måste ha minst två. Två små köttätare tycker jag, som kör massa bil och konsumerar massa skit. Etc.

(Fulknep ja, men seriöst, det var ni som började. Idioter.)

Editerat:

En annan nöt att knäcka för schmoralfilosofins schmästare är också varför det skulle vara problematiskt att låta kvinnor helt bestämma över fostret, men att det tydligen INTE är problematiskt att män (de själva alltså) vill bestämma över BÅDE kvinnor och foster. Jag tycker sett ur detta perspektiv att det är ytterst tveksamt om män borde tillåtas fatta beslut i abortfrågan öht och undrar om dessa två töntar inte redan fallit på eget logiskt grepp i och med detta. Tänk att det ska till en vanlig svennebananingenjör för att reda ut moralfilosofins dilemman. De borde verkligen inte ha lön from nu.

Ännu mer reklam!

2011-04-10T21:09:00.004+02:00

Jag tänker här med göra lite skamlös reklam för min kompis nylanserade företag. Det heter SMSgrupp och genom att registrera en sån kan man nå en hel grupp människor med bara 1 sms, till kostnaden av bara 1 sms. Jag har gjort en grupp för min familj. När vi gör roliga/konstiga/nödvändiga grejer ihop skickar man ett sms och skriver KLOCKAN FÄM, och sen vet ALLA att det är den tiden som gäller. Jag tycker att man ska registrera en grupp nu genast!

Här är det ------------------------------------------------------------------>

Editerat: De ligger nu FYRA på appstores nedladdningstopplista! Före twitter!

Blame it on the Björne

2011-04-09T17:53:00.003+02:00

Jag läste igen lite hos Glitterfittorna och fick en plötslig minnesflash. Jag kände precis så där som barn! Jag hatade vinjetten till Björnes magasin. Jag hatade de flesta små filmsnuttar som visades. Jag hatade Björne. Jag ville egentligen bara se om det var Pingu, så jag mutade ljudet och hoppades varje gång att det var rätt dag för Pingu. Jag hatade serien om Rädda Joppe, död eller levande. Kommer ni ihåg? Det handlade om en liten kille som var dum som ett spån och lyckades tappa bort sitt gosedjur HELA tiden. Fy fan alltså, jag föraktade den där ungen så mycket. Det var över huvud taget svårt att gilla barnprogram som innehöll levande barn (otecknat alltså) eftersom så många av dem verkade så korkade. Jag älskade däremot Saltkråkan och Transformers, Heman och Starzinger. Det var inget blask liksom. Där fanns problem och utmaningar och intelligenta uppfinningar och lite vanlig hederlig ilska. Jag minns böckerna också, som man tvingades igenom. Jag älskade Tove Jansson men hade nästan ingenting till övers för Astrid Lindgren (ja men skjut mig då). Vet inte vad det var med Lindgren men det var så himla mycket hittepå på ett sätt som jag inte trodde på, medan Tove Janssons figurer ju var uppenbart påhittade och därför gick helt fint att godkänna. Hon försökte inte lura mig men de där Tommy och Annika ville man ju bara klå upp pga var så himla fega? Jag kände mig ofta liksom fördummad av de barnprogram och -böcker som fanns att tillgå. Att känna mig fördummad och dum är än idag en av de värsta känslorna jag vet. Jag kan inte slå dem ifrån mig. Jag tror att det är Björnes fel, god damn.

3, 2, 1... Och nu blir det mer reklam

2011-04-08T20:27:00.002+02:00

Coca Cola Zero-reklam som går på tv just nu:

En kille är i bild, som man får veta är Our Hero. Han dricker cocacola med sina polare och är skitsnygg. Klipp. En tjej ringer den snygga killen och säger typ "hey babe, where are you? You're supposed to be here." Klipp. Killen säger shit! och hijackar en helikopter och anlitar ett swat-team (kind of) för att ta sig till sin bortglömda tjej. Under tiden får man se tjejen i bild igen, vid en bardisk. En annan kille kommer in från sidan och text som säger The Jerk kommer upp. Han spanar in tjejen och säger "Sexy dress you got there". Nu anländer den skitsnygga killen, som hissar iväg The Jerk och attackomfamnar kvinnan. Sen säger han nåt i stil med "Sorry baby, change of plans" innan de tillsammans susar iväg upp i himlen under en svart fallskärm. (Eh ja, typ så går det till.)

Alltså de har ju fått allting helt om bakfoten. Det är ju den skitsnygga killen som är the rel The Jerk och den andra som är hjälten? Internt förhållandevis alltså. Jag hade kanske inte gått igång på en komplimang om hur sexiga mina kläder är men kvinnan i reklamen har uppenbarligen klätt sig i en sexig klänning och det är ju The Jerk som gör det enda justa mot henne egentligen, dvs ger henne en komplimang. Den andra snubben har ju glömt sin tjej från början och nåt viktigt de skulle göra, och sen dyker han upp och kidnappar henne.

Ps. Alltså jag vill att genusnytt tar upp det här. Det känns helt klart som nåt strömpan skulle kunna vantolka till nåt aprololigt.

Ps2. Jag sitter hemma och gnyr lite med skrikande halsont och har inget bättre för mig än att transkribera reklam så här på fredagkvällen, ok.

Jag vill slippa ta hand om folk, så enkelt är det

2011-04-08T16:45:00.002+02:00

Apropå det här med att vara kvinna och vänster och att det skulle vara kvinnligt att vara vänster (enligt nån gängse uppfattning) etc etc. Att det skulle vara kvinnligt att vilja att staten tar hand om vårdfunktioner i samhället och massa annat banalt jidder som jag inte begriper. Så här: jag är vänster för att slippa vara kvinna? Ja. Jag är gärna fysisk kvinna men jag vill inte ha med nån förbannad kvinnlighet att göra om den är förknippad med att jag ensam borde ta hand om de barn och sjuka som finns i min närhet. Jag vill inte ha med den att göra om den sätter mig i en prekär situation gentemot min arbetsgivare som förväntar sig att jag tar ut 80% av barnledigheten. Jag vill inte ha med den att göra om männen och de andra kvinnorna i min närhet tror att jag är lite dum i huvudet för att jag råkar vara fittfödd. Okej? Okej. På samma sätt antar jag att jag hade resonerat som man. Jag hade inte velat ha med manligheten att göra om min arbetsgivare tyckte att jag var ett jobbigt as som skulle ta ut hälften av föräldraledigheten. Jag hade inte velat ha med manligheten att göra om den förbjöd mig att böla på allmän plats. Etc etc etc. Jag röstar inte med hjärtat för att jag röstar vänster, jag röstar med HJÄRNAN och det är en briljant jävla hjärna ska jag be att få tala om. Så, inte mer med det.

Var är brudarna

2011-04-06T19:32:00.002+02:00

Alltså det offentliga rummet. Har ni nånsin sett en park - lekpark, skateboardpark, vanlig park - dominerad av tjejer? Jag springer över rålambshovsparken ofta. Precis under bron mellan Västerbroplan och Drottningholmsvägen finns en skateboardpark. Det är alltid fullt med barn där men jag tror inte att jag sett en enda tjej, varken hänga eller åka. Samma sak är det i Björns trädgård. När jag sneddar över lekparken Oxtungan (eller vad heter den nu för tiden) i Hässelby spelar klungor av småkillarna fotboll på grusplanen och syns några tjejer till är de max två och sitter på gungorna. På IP:t vid Åkermyntan spelar alltid ett gäng killar fotboll efter att klubbträningen tagit slut.
Det är precis som att alla platser i det offentliga rummet som på något sätt inrättats för att hänga på, utföra aktiviteter i, bara attraherar killar. Vad gör alla småtjejer? Jag minns vad vi gjorde. Vi lekte inomhus. Inomhus satt man och ritade och målade och lekte med lego, men att gå ut var döden. Jag ville helst aldrig leka ute. Kanske ibland, på grannarnas skogstomt, där jag och L lekte blodhundar. (Inga frågor tack.) Vi visste inte vart vi skulle gå när vi var ute, så det slutade med att vi byggde kojor på tomten. Vi hängde aldrig i de där coola parkerna där det fanns aktiviteter att göra. Det var liksom inte för oss och jag kände ingen längtan dit. Förrän nu. Nu begriper jag inte varför inte fler småtjejer åker skateboard och spelar volleyboll i klungor. Eller, jag fattar ju varför men det är så synd! Och det är problematiskt att kvinnors förhållande till detta offentliga rum som verkligen borde tillhöra alla är något som begränsas redan under uppväxten. Är det konstigt att vi räds att gå hem genom parken när vi aldrig någonsin lekt där och känt att även vi äger den, bitar av den?
Jag läste något smart nyligen om att det inte bara är tillgång till arbete och pengar som definierar klass utan även tillgång på självförtroende. Jag tror att fler tjejer skulle få ett bättre självförtroende om de kände att de hade samma rätt till lekparken som killar. Observera plz att jag inte klandrar killarna som dominerar utomhuset, jag bara funderar. Med tanke på att det ser ut som det gör borde det också vara relevant att fråga sig hur man ska inrätta parker, caféer och ungdomsgårdar så att alla slags barn och ungdomar känner sig hemma där. Ställer sig Stockholms stad och parkförvaltningen såna frågor? Jag vet inte vad som hade kunnat dra mig dit, men om alla andra tjejer hade hängt där hade väl jag också gjort det.

Fest fest fest

2011-04-03T16:50:00.002+02:00

I fredags stod jag i baren på PSB och drack en sitting bulldog och fick blommor av Matt. Haha skrattade David, du ger inte upp ens när hon har gift sig. Det är verkligen jättefina blommor. De står i en brun porslinsvas på matbordet nu. Sen åt vi oxkind och sen gick vi till Snotty och lyssnade på bra musik och drack mer öl. Efter ett tag drällde hela y-gänget in och plötsligt var hela baren fylld av bra folk. I går var det på'n igen och så gick vi på dubbel 30-årsfest. Jag dansade till fyra och blandade GTs i glas utan fot. Det var lite som den sista hemmafesten, fast vi var på hyrlokal och ingen behövde oroa sig för grannarna. Idag känner jag mig lite som en urvriden trasa, men på ett ganska bra sätt. Alla fina fina människor. Fest alltså, vilket fantastiskt koncept det är.

Mind tricks

2011-03-30T21:16:00.002+02:00

Jag kommer på mig själv med att vilja ha tunna blåblommiga klänningar med markerad midja (what?) och till det grova kängor och knästrumpor. Min hjärna tror tydligen att jag går i sjuan igen, eller kanske fortfarande. Kanske har våren kommit trots allt.

Jag minns en fredag för femton år sen

2011-03-26T19:53:00.002+01:00

Minns ni fredagarna som femtonåring? Lördagarna också. Det var kallt och isigt i luften, man hade vårjackan på för den var snyggast, man satt under bron (en promenadbro över Lövstavägen) och drack. Ibland var vi på strandpromenaden istället och ibland på Ön. Ön, det var en träddunge på Järvafältet det. Jag var ganska modest men ibland köpte jag också sprit. Hembränt. 10 kr decilitern. Vi blandade med viol- och piggelinessens i halvliters petflaskor. Ibland blev någon för full. Ja ganska ofta faktiskt, men sällan hände något farligt. Den som spydde blev omhändertagen av någon, företrädesvis en tjej, och den som ville hem fick sällskap. Vi åkte alltid hem tillsammans. Kanske hade inte alla det så bra som jag men det var faktiskt väldigt sällan man hörde om något hemskt som hänt på fyllan. Förutom att Pia dumpade Henke var på drama uppstod etc etc, men det var knappast något livshotande. Den största skräcken var polisen. Polisen eller någon nattvandrande förälder. Om min farsa får reda på det här är jag död alltså! minns jag som en vanlig fras. Det fanns absolut inget förtroende för vuxenvärlden när det gällde våra helgaktiviteter. Man smög, smusslade, smet iväg och höll sig gömd, inte bara för att vi drack alkohol utan för att de inte begrep någonting. När strålkastarljuset från en bil närmade sig kröp man längre in i skuggan under bron och skulle aldrig ha drömt om att be en vuxen om hjälp ens om man behövde. En gång blev en tjej i min parallellklass tagen av polisen. Det var så vi såg det. Tagen och hemkörd. Hon var berusad och dagen efter fick hon sitta i ett långt samtal med socialen. Nu har jag inte all bakgrundsfakta men som jag minns det var hon en helt vanlig och duktig skolelev som inte hade några särskilda svårigheter. Jag minns att hon berättade om det där samtalet med socialsekreteraren som något oerhört förnedrande, och pinsamt. Känslan var inte alls att bli lyssnad på och förstådd utan snarare att ha blivit utskälld. Att ha fått ett straff. De ville hitta en anledning till hennes drickande. Som om vi hade en speciell anledning? Alla drack. Det fanns absolut ingenting annat att göra. Det fanns ingen vettig ungdomsgård, ingen lokal att hålla till i och väldigt få föräldrar som tyckte om att ha tio finniga femtonåringar på besök i källaren. Dessutom drack alla vuxna. Vi visste det eftersom vi kunde göra hemliga besök i deras välfyllda barskåp och spä ut deras whisky med vatten. Vi ville göra vuxna saker och alkoholen fanns där, tillgänglig och samtidigt absolut förbjuden (för oss) men helt vardaglig (för de vuxna). Nu så här många år senare blir jag förbannad när jag tänker på hur vi välkomnades in i vuxenvärlden, nämligen genom ett jävla hycklande. Det var minsann inte föräldrarna, de som köpte ut, brände hemma och sket i var deras barn höll till om nätterna, som fick gå på samtal med socialen. Det var vi! Ja inte jag då eftersom jag var försiktig av mig. Man bedrev någon form av häxjakt på ungdomarna som bara försökte treva sig framåt i livet, istället för att tala med deras föräldrar om hur de kunde skapa en bra och trygg värld för sina barn att leva i. Istället för att känna att man kunde vända sig till sina eller någon annans föräldrar, eller vilken vuxen som helst för den delen, skapades vattentäta skott mellan deras vardag och vår. Alla former av kontakt med vuxenvärlden ledde till repressalier. Den enda gången man interagerade med dem var det just med Dem. Det var Vi mot Dem. Fy fan vad tragiskt det är egentligen. Att vara tonåring var ju förfärligt på tiotusen olika sätt men det hade kunnat bli så mycket bättre om det funnits någonstans att vända sig med sina funderingar. Någonstans där man inte behövde oroa sig för att mötas av ett i bästa fall oförstående och i värsta fall en utskällning.

Tala ur skägget

2011-03-24T16:15:00.003+01:00

Ett återkommande irritationsmoment i mitt liv är [insert valfritt plingande presentationsljud]: folk som inte kan kommunicera. Denna mycket störiga oförmåga kommer i en oändlig mängd variationer och högst på listan över störighetsgrad kommer 1) folk som inte kan svara på mail och 2) folk som inte kan förmedla ens de mest basala önskemål. Till kategori 1) hör främst alla de som iggar tecknet "?" i slutet av meningar. Jag vägrar tro att de inte vet vad det betyder, vilket alltså utesluter okunskap och pekar på ignorans, vilken i sin tur är något jag finner i det närmaste outhärdligt. Själv brukar jag, som den übermensch jag är, rada upp frågor i prydliga punkter i mina mail. Det kan tex se ut så här:

* Om a) skall utföras krävs b) från min sida. Kan du tillhandahålla b)?
* När vill du senast ha a)?
* Om vi måste prioritera a) och c), i vilken ordning ska de utföras?

På detta får man allt som oftast ett svar i stil med:

Det är jätteviktigt att vi gör a)! Person X vet mer om det så prata med hen. Det är jätteviktigt att vi gör c)! Jag har redan gjort min del av c). Det är viktigt att göra allt som är viktigt.

Till kategori 2 räknar jag främst introverta indiepoppare med en "försiktig" personlighet. Det finns säkert en del kvinnor i den här gruppen men jag har mött fler män. Oförmögna att förmedla sina känslor och önskemål stryker de omkring och låter andra ta det känslomässiga ansvaret för sig själva. De är ganska söta och rara, vilket gör att de ständigt kommer undan. Naaw, titta vilken söt randig tröja han har. Klart jag ska hjälpa honom att komma på vad han vill. Jag kan på ett plan begripa hur de blev så här. Någonstans i deras barndom lurar en överbeskyddande morsa som helst fortfarande skulle tvätta deras kläder och en tystlåten farsa som aldrig försökt ha ett samtal med sina söner, men det är dags att växa upp nu hörrni. Jag har fått ta tag i mina tillkortakommanden. Jag var också en blyg viol som hellre än att tala följde andras viljor och därför aldrig fick som jag ville. Det är dags att ni börjar k o m m u n i c e r a med omvärlden. Det är framförallt dags att sluta förvänta sig att andra ska fixa biffen åt er. Hamnar jag bredvid en tystlåten obekväm shoegazer en gång till går jag därifrån och skiter högaktningsfullt i om han känner sig ensam.

Tillsammans

2011-03-22T20:20:00.005+01:00

Om det kändes inuti? Ja då, som en stor varm ballong som sakta fyller ut varje del av kroppen med glädje. Det låter ju skitfånigt men det är den närmaste beskrivningen jag kommer på. Vi vigde oss alltså i lördags förmiddag under en liten borgerlig ceremoni med två vänner som vittnen och på kvällen var det stor fest. Allt blev verkligen himla fint. Vi pliktade med stopp i avloppet och en läckande tvättmaskin och fick strålande solsken i utbyte. Solsken genom hela systemet skulle man kunna säga. Alla vänner! Det är så man får dåndimpen av finhet. Min bror sa till mig efter middagen att det verkade som om vi hade så många fina vänner och så gav han mig en jättekram. Jag kunde bara hålla med. Alla M's bröder höll tal (en ansenlig skara män kan jag säga) och min klan till släkt och alla vänner, alla vänner, alla vänner. Mina föräldrar och M's pappa. De hade för övrigt skrivit ungefär samma tal, på tema sannolikhet. Sjukt roligt. Man tror helt enkelt inte att det kan finnas så mycket bra i världen. Vi sa ja till varandra på dagen och på kvällen kändes det som att vi fick äran att ingå äktenskap med alla de som vi vanligtvis hänger med, i barer, vid middagsbord, i spåret och på jobbet. Som att vi alla lite lovade varandra att vi älskar, både varandra och oss själva, och att vi ska försöka ta hand om varandra så länge vi bara orkar och förmår. Sen strök vi ett o i honeymoon och firade smekmåndag krälande på alla fyra under badkaret med ett rensband och en hink. Det är så här äktenskapet är, sa M. Man löser problem tillsammans. Ja sa jag, det är så här det är. Och nu kan vi duscha igen.

I morgon

2011-03-18T19:59:00.002+01:00

Det här med världens bästa dag i hela livet någonsin för evigt. Jag vill mest att det ska få kännas över huvud taget. Jag vill att det ska kännas stort inåt och att jag ska bry mig mindre om allt som kommer att hända runt omkring. Jag vill vara lite mindre fåfäng, lite mer lugn. Det är iofs något jag önskar mig för det mesta. Jag hoppas verkligen att morgondagen framför allt blir något som händer inombords. Det kanske är att förvänta sig för mycket. Det vore fint om det var sol också. Nu ska jag komma ihåg att dra ut sladden till strykjärnet.

När hjärtat slår del II

2011-03-14T20:17:00.002+01:00

Jag vill ju inte vara sämre än Verklighetens smolk (som jag glömde länka igår) så här kommer del två i miniserien om min egen högst personliga erfarenhet av träning: tävlingsmomentet.

Jag är kluven till att tävla. Med tävla menar jag inte bara att kuta mot andra människor i organiserade lopp utan att börja mäta. Det är lätt att glädjen i att springa sig stark i spåret byts ut mot prestationsångest och hets. För några år sen sprang jag lite tävlingar i olika motionsklasser. Det gick förvånansvärt bra och jag är som byggd för den här sporten, vilket gav mig blodad tand. Mer mer mer. Jag tänkte hela tiden att jag tävlade mot mig själv men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag aldrig någonsin tävlat mot mig själv. Aldrig så länge jag levt. Jag är av uppfattningen att detta ständiga påstådda mätande mot sig själv är en ursäkt som används för att det är mindre läskigt att i så fall förlora. Utan en betraktare finns ingen domare. Som Karin Johannisson skriver i det senaste numret av Bang har kvinnan integrerat denna utifrånkommande blick med sin egen självsyn och börjat betrakta sig själv så som omvärlden, dvs den manliga omvärlden, betraktar henne. Jag vet inte hur det är för er men det stämmer så in i bomben för mig. Jag vill vinna, vara vacker, vara bäst för min egen skull eftersom det är vad ni vill av mig och jag inte kan stå ut med känslan av att inte få ert godkännande. För min egen skull måste jag pleasa er, eftersom det blir så jobbigt för mig annars. På så sätt tog jag tävlingsmomentet till mig och började springa på tid.

Mätningen, av tid, distans, i förlängningen kalorier, duktighet, innebar en långsamt påsmygande känsla av värdelöshet. Det finns ju alltid någon som är bättre. Mina gamla hjärnspöken om att inte duga gjorde sig hörda och istället för att komma in och vara nöjd efter en solig runda på Djurgården kunde jag komma in och vara sur över tiden. Tävling är en mental rörelse. Man kan inte ägna sig åt tävling om man är nöjd. Missnöjdhet är ett problem jag tampas med. Liksom många andra aktiviteter jag ägnat mig åt som mynnat ut i någon form av prestationshets riskerade också löpningen att hamna där. Och jag fick ont i knät. Jag fick verkligen en kick av att springa de där loppen men de lämnade mig också med en känsla av last inför framtiden. Nästa gång måste jag slå den här eller den här tiden och det kommer att kräva arbete. Ständig rörelse. Ingen avstanning, avslappning, styrkeuppladdning.

Samtidigt har tävlingsmomentet gett mig väldigt mycket. Inte enbart mätningen när jag springer utan mätningen av allt, att våga göra den. I min ständiga ångest för att inte vara bäst har jag ofta tenderat att ge upp för att slippa förlora. Inte bara i sport utan överallt. Tennisen, pianot, matematiken, fysiken, sömnaden, skriveriet. Det är, som bekant, sjukt läskigt att satsa. Att plötsligt bara ta tjuren vid hornen och börja mäta sig mot andra utan att kokettera med att det bara är ens eget resultat som spelar roll och blablabla gjorde mig verkligen ännu starkare. Att våga satsa och förlora och, som det visade sig, ge sig själv möjligheten att vinna. Att våga bli sur! Jag hade aldrig vågat visa min besvikelse förut. Nu för tiden är jag stolt över min ilska, att jag vågar ha och visa den. Min sambo har lärt mig en sak främst och det är att våga satsa så in i helvete och att våga hantera de känslor det ger. Aldrig förut har jag vågat detta.

Så det finns en kluvenhet inför tävlingen. Min personlighet dras till den men det är också den som kan få mig att gå under. Jag springer inte med varken klocka eller pulsmätare nu, men jag försöker putta ut mig själv och vara nöjd. Bara inte så nöjd att jag slutar.

Delade meningar

2011-03-13T20:40:00.002+01:00

Vi bränner festmusik. Man ger och man tar, sådana är reglerna. Jag tycker dock fan att jag ger mer och M tar. Måste vi verkligen ha en Dylan till? säger han. Okej ta bort den då. Jag är så himla medgörlig. Den här ska vi ha! säger han. Stina Nordenstam måste få vara med. Jag tycker hon är lite väl blå men jaha, okej, ta den. Och ja, klart vi kan spela femton låtar med Big Boi och Gang Starr på fezten, sure. Jag är helt otroligt lätt att ha att göra med (*flickvänsmaterial*). Mä! säger han, du kan inte mena att vi ska spela fler sura gubbar? Beatles, jag har ingen relation till dem fortsätter han. Jag ba nej nej, då tar vi nåt annat. Sen kommer det, smällen. Det här ska vi ha! Han spelar Dinosaur Jr. Jag får springa in på badet och attackkräkas. Denna sorgliga jävla ursäkt till band kommer inte att spelas om det så blir det sista jag (inte gör). Nu är det hätsk stämning här hemma. Vad som helst men inte detta.

När hjärtat slår

2011-03-13T16:50:00.003+01:00

Jag har precis kommit in från en löptur runt Karlbergskanalen, grått och slaskigt och isigt och bara så djävulskt skönt. Verklighetens smolk har precis skrivit en miniserie i två delar om varför man kan hata och älska sport och nu ska jag berätta varför jag älskar att löpträna. Ett ord: power. Jag älskar att känna att benen bara går och går och att jag skulle kunna orka hur länge till som helst. Jag älskar att springa om killar i tights och vätskebälte och den senaste mössan från Löplappet och bara vara lite snabbare just där och då. Det ger mig en oerhörd känsla av frihet, styrka och makt. Jag använder min kropp till något den är skapt för, något som ger mig fart, som tar mig framåt, som kan transportera mig hela vägen hem från jobbet, tom när jag jobbade i Kista. Jag kan springa och springa och springa och det kan ingen ta ifrån mig för jag gör det med det som bara är mitt, som inte behöver specialanpassas och ha särskilda omständigheter, inga elektroniska hjälpmedel och ingen annans godkännande. Det ger mig samma psykiska tillfredsställelse som att lösa en uppgift i fältteori med minutiös precision. När man gör något helt för egen maskin, det är då världen är som klarast.

För mig är löpträningen en del av den feministiska kampen. Styrkan jag får av att känna att benen bär mig hjälper mig att ta plats och göra mig hörd och stå upp för mig själv även i andra situationer. Jag kan lita på min kropp. Om någon skulle hota mig kan jag springa därifrån, jag kan använda mina knytnävar och jag vet att jag har en kropp som gör mig stabil. Den sviker inte och jag ska inte svika den. Den här relativt nya känslan gjorde tex så att jag och en kompis för några veckor sen erbjöd oss att putta ut en fastkörd bil ur en snödriva. Vi var ute och fingick på lunchen och det kändes helt självklart att hjälpa snubben. Han såg tveksam ut först men vi fick ut honom. Ett ord: power.

Jag har haft tur som fått min kropp, som är frisk och lång, rak och vacker. Så här kan jag bara känna när jag använder kroppen. Jag har sett exakt likadan ut sen jag återhämtade mig från mina ätstörningar, vägt lika mycket och haft samma mått. Ändå tillåts jag bara glömma min kropp när jag använt den. Att inte vara medveten, inbillar jag mig, är det tillstånd killar befinner sig i. Att inte liksom ständigt känna efter kring midjan. Sen jag började springa sträckor på flera mil har en sorts självtillit infunnit sig. Jag pratade med en gammal kollega om detta som berättade om sin andra förlossning, som hon tvingades genomföra i hallen. Sen den dagen sa hon, vet hon vad hon klarar. Jag tror inte att en löprunda är att jämföra med det men känslan, känslan det ger. Känslan av att lita på sig själv. När jag nu lärt mig göra det i alla fall ibland, inser jag hur mycket energi och kraft man måste lägga på att verka säker, om man inte är det. Att slippa låtsas vara någon man inte är, det är power.

Light painting WiFi

2011-03-11T19:27:00.000+01:00

Immaterials: Light painting WiFi from Timo on Vimeo.

<3 tech

SL:s trygghetsspärrar och en blålila överarm

2011-03-09T18:44:00.002+01:00

Det råder som bekant någon sorts allmän trygghetsnarkomani i Europa, som vi antagligen direktimporterad från den store jätten i väst aka The Land of The Free. Detta med friheten over there är någon slags väl planterad schimär som inom mig snarare skapar en känsla av total otrygghet (inför statsmakten!) än den får mig att i lugn och ro vandra genom Central Park om kvällen. Gå inte på gräset! Det är enligt lag förbjudet att gå på gräset! Saker som också är förbjudet enligt lag är tex att inte erbjuda en skröplig pensionär sin sittplats i tunnelbanan. Detta står på skyltar i tunnelbanevagnarna. "It's not only courteous, it's the LAW". Apropå lokaltrafik förresten så försöker även SL roffa åt sig begreppet trygghet och göra det till sitt, på ett alldeles speciellt absurt sätt. Alla stationer i Stockholms tunnelbanennät har tex ett eget trygghetsråd. Om den person som är ansvarig för just ens egen station kan man läsa i väntan. Nu har SL också börjat mura in nedgångarna till tunnelbanan med höga glasdörrar, eller sk trygghetsspärrar. Vad som är tryggt med dem berättar SL inte. Kanske håller de tryggt utanför personer utan sån där tofsmössa i silverräv som bobbar upp och ner på varenda skalle i stan. Fast nej. De är ju trygghetsspärrar för SL själva. Det ska fanimig inte gå att planka och ordnüng muss sein när man rör sig mellan perrong och gatuplan. En i taget, sakta och fint, inget utrymme för känslor. Jag blev förresten klämd i en sk trygghetsspärr en gång. Det var på Skanstull och min överarm var blålila en vecka efteråt. Glasdörrarna fick helt enkelt för sig att slå igen innan jag hade kommit ut genom dem (och då hade jag ändå snällt betalat för mig på vägen in). Samma vinter som detta hände hade min mamma halkat på några isiga löv och brutit handleden på flera ställen. Hon gick omkring med en Hoffmanställning inborrad i armen i ett par veckor och hade den där spärren slagit igen på henne hade hon avlidit av smärta. Jag mailade SL och var arg. Jag frågade varför spärrarna måste slå igen med sådan kraft. Om det nu är plankning man vill föhindra räcker det ju om de inte går att bända upp. De behöver ju inte slå igen som chopchopgallret i Prince of Persia (minns ni? sen låg han där, prinsen, och förblödde under gallret). Jag fick aldrig nåt svar på det där mailet. Kanske tyckte det att jag var en otrevlig typ som inte hade vett att uppskatta att de håller tunnelbanan ren från politiska aktivister och annat löst folk. Det känns tryggt, verkligen.

Kvotering är alltid logiskt

2011-03-04T16:51:00.002+01:00

Varför alla argument om kvinnors sk naturliga underrepresentation inom makten är undermåliga:

Folk tror att män och kvinnor är olika eller lika på lite olika sätt. Denna tro kan grunda sig på lite olika argument och jag tänkte lista dem här nedan, samt förklara varför inget av dem logiskt sett kan förklara eller ursäkta kvinnors underrepresentation på maktpositioner i samhället. Med makt menar jag i styrelser, inom politiska organ, på chefspositioner inom vård, skola, omsorg osv. Med lika/olika menar jag utslaget över en befolkning och inte på individnivå.

1) De som tror att män och kvinnor är olika från födseln, dvs att något i våra hjärnor skiljer sig åt.

Till den här kategorin hör tex Annica Dahlström, som påstår en massa saker om varför testosterongrad orsakar könsskillnader i hjärnor. Jag har god insyn i hur man bedriver statistisk och analys av statistiskt material och tycker att hon har tomtar på loftet, men det i sig skulle inte diskuteras här. Istället kan vi låtsas att hon har rätt i att det finns en fysisk skillnad i våra skallar. Alldeles oavsett vad dessa skillnader skulle utgöras av och leda till förstår jag inte hur detta inte också logiskt borde leda till att kvotering inte bara vore bra utan nödvändigt. Om vi faktiskt har olika hjärnor tycker jag att det är jävligt fail att vi inte har en 50/50-representation inom makten, när vi har en befolkning som består av ca 50/50. Till de som höjer sina röster för att även etniska minoriteter/homosexuella/whatnot* även borde kvoteras in har jag två saker att säga: I) de ingår i grupperna män/kvinnor/transpersoner och II) om man kan påvisa skillnader mellan tex kvinnors och samers hjärnor bör vi kvotera in även samer. Ett hett tips är dock att man slutade med rasforsning för ca 100 år sen. Tydligen inte med könsrasforskning.

2) De som tror att vi är lika när vi föds men blir olika under uppväxt pga mijöfaktorer.

Den här kategorin tillhör jag själv. Genom att studera mina kvinnliga och manliga kompisar har jag kommit fram till att det har bildats könsspecifika skillnader i iaf min relativt stora bekantskapskrets. I och med detta applicerar jag argumentet från ovanstående kategori och säger att jag vill att vi ska ha en rättvis representation av kön i maktens korridorer. Om vuxna människor har fått olika hjärnor är det absurt att inte ta hänsyn till att vårt samhälle består av olika slags människor, män och kvinnor. Detta betyder inte att jag vill att vi ska kvotera i evighet, men jag ser det som ett steg på vägen mot en samhällsstruktur där kvotering inte behövs och där kön inte behöver spela roll.

3) De som tror att vi är lika, punkt.

Om vi är lika finns det ingen anledning till att maktfördelningen ser ut som den gör idag, dvs till mäns favör. Att det saknas kvinnor i toppen tyder då alltså på att någon form av manlig kvotering görs. Botet på detta heter kvotering, till 50/50 män/kvinnor.

Jahapp, det var det hele. Trevlig kväll.

Josef Jannesson eller vad han nu heter

2011-03-04T12:14:00.002+01:00

Såg gårdagens Svt debatt, blev så klart trött. Janne Josefsson är en jävla tomte men det visste jag redan. Den eviga skuldbeläggningen av unga kvinnor fortsätter. Vi är själva skyldiga till våra ätstörningar, framför allt Kissie. Jag ska inte ens behöva poängtera att jag tycker att hon verkar leva ett osunt liv men vad fan har det med resten av oss att göra, mer än att även hennes livsstil är ett symptom på något? Vi kan ju kalla det samhället, eller gubbväldet, som vore en bättre lämpad benämning. Liksom JA, Kissie skriver en fett osympatisk blogg och verkar fett osmutt men precis som extremt många andra är hon bara en liten del av det som utgör det sjuka i vår tid. Hon är mer symptom än orsak. Man skulle ju kunna argumentera för att jag, som bär smink och tänker på vad jag äter, också bidrar till att upprätthålla en syn på kvinnan som gör henne förtryckt. Och ja, till viss del är det så. Men vem orkar själv stå emot det yttre tryck som fanns här redan innan vi föddes och som görs och görs om hela tiden, varje sekund? Kan någon klandra frånvaron av adekvat psykvård, eller modevärldens gubbstyre som i allra högsta grad bidrar till den här så kallade dåliga kvinnliga kroppsförebilden? Kan någon klandra kapitalismen, som tvingar oss att konsumera varandras kroppar varje gång vi går genom det offentliga rummet? Ingenstans blir man lämnad ifred. Överallt ska man köpa något, överallt smyckas det ut med ett naket bröst eller en slätrakad torso. Varje dag uppmanas vi att skapa vår egen lycka, att bygga vårt eget personliga varumärke (gärna med utseendet som hjälp) och bedöms utifrån vår förmåga att inte vara samhällets losers. Jag är hellre frisk och rik än sjuk och fattig har blivit någon form av mantra som förväntas uppfyllas helt av sig själv, bara man lägger manken till. Att lägga manken till är väl dessutom precis det Kissie gör, och får gehör för. Må vara att det blir fel ibland men på det stora hela har hon fattat grejen. Syns man så finns man och det spelar ingen roll att det är osympatiskt och krasst. Så funkar ju redan kapitalismen i övrigt. Det är att skapa frihet åt sig själv på bekostnad av andras men det är precis så vi lär oss att leva varje dag. Whatever floats your boat.

En afton i slutet av februari

2011-02-27T21:35:00.003+01:00

Vi hade melodifestivalenafton på hematologen igår. Man skulle ju kunna tro att den dåliga stämningen kom sig av det något bisarra faktum att en av oss fick cellgifter under tiden men det var programmet, helt i egen skepnad, som gjorde oss alla minst sagt illa till mods. Kort sagt, vilket jävla skräp. Jag vet att folk antagligen tittar på det och ursäktar det med det ska ju vara så där, det är ju schlager och blablabla, men det är faktiskt inte okej. Musiken är det jag har minst problem med, men den är ändå vedervärdig. Smaken kan uppenbart vara olika. Eftersom jag själv behärskar den inte helt avancerade konsten att lyssna på både text och melodi blir nutidsschlager outhärdlig, men jag förstår om alla inte är lika upplysta och musikaliskt bevandrade som jag. Även scenkläderna och koreografin fick oss att önska att vi var blinda, men som sagt är det ju en annan femma. Men programledarmanuset! Den största skämskudden i världen hade inte räckt. Programmet har alltså typ one gazillion tittare och de lyckas inte skaka fram en manusförfattare som kan skriva lite vanlig trevlig lördagsunderhållningsdialog? Han trollet som ba, tuttar, höhöhöhö. Krystade skämt, höhöhö. Gud, knip i hjärtat. Ville hoppa ut genom fönstret. Melodifestivalen är citat värre än att kräkas ur näsan slut citat. Det är allt som är ont här i världen. Jag är på riktigt orolig för att min hjärna ska ha tagit skada på något sätt. Gula fjädrar! Lårhöga stövlar! Köttslipsar! Skjortbröstattrapper! Mon dieu, ej förlåtligt. Men det var fint att träffa K. Wie immer.

Vad som kommer inifrån och vad som kommer utifrån

2011-02-20T10:37:00.004+01:00

Plötsligt förstår jag inte längre hur vi, samhället, vården, jag, kunnat klassa anorexi som en individuell psykologisk sjukdom över huvud taget. Min första instinkt var just detta, det är den sjuka det är fel på. Det var innan jag själv kände av sjukdomen men känslan satt kvar efter att jag vände den också. Det var ett temporärt hack i matrisen, en liten avvikelse från min vanliga friskhet. Friskheten tillät jag komma utifrån. Jag såg min friskhet som ett resultat av lyckliga omständigheter - snäll familj, ekonomisk trygghet, intelligens. Jag tillät mitt normaltillstånd av välbefinnande komma utifrån och var ödmjuk nog att inte tacka enbart mig själv för min individuella lycka, men när det kom till sjukdom såg jag det till en början som bara mitt eget fel. Jag blandade ihop aktörskap och vilja. Det var jag som utförde dessa handlingar, men varför ville jag utföra dem. Jag begriper inte hur jag inte kunde se, nu när det är glasklart vad som hände. Jag ville agera därför att samhället är sjukt. Min sjukdom är samhällets. Min sjukdom är en dom på mig från allt som omger mig, som omgett mig hela livet. Jag begrep inte att även min sjukdom kom utifrån och angrep den därför som en parasit som fanns inuti mig. Vad kunde ha varit mer fel och varför gjorde vården samma sak? Vi lever alla som symptom av samhällsnormer. Några får tjocktarmscancer för att de äter för mycket rött kött för att handeln subventionerar det. Jag fick anorexi för att jag var perceptiv nog att känna ett tryck. Det finns egentligen ingen skillnad, förutom vårdmetoden. Men nu ska jag ut i solen.

Jämställdhetsplaner och 356 kommentarer om varför de inte behövs

2011-02-07T19:44:00.002+01:00

Fick ett mail av min kollega, som är fab btw:

Ang Wikipedias jämställdhetsplan.

"Läs kommentarerna. De går i tur och ordning igenom varje standardargument emot att ha en jämställdhetsplan, varför den är onödig, att det är en meritokrati, hur det diskvalificerar kvinnor att ha ett sånt mål, hur man borde ha jämställdhetsplaner för alla andra grupper i samhället (pensionärer, minoritetsgrupper etc), individbaserade argument (men JAG gör inte så, därför X)."

Ganska roligt ändå i all sin absurda förutsägbarhet, och beviset för att jämställdhetsplaner behövs. Bara inte där just JAG är, etc etc.

Hitta på en egen rubrik

2011-02-06T19:46:00.003+01:00

Så sitter man en söndagkväll och lusläser internet på information om akut leukemi, vårens nya klänningskollektioner och om det egentligen ska vara konjak eller cointreau i en riktigt äkta tiramisu. K är sjuk. Jag försöker förhålla mig och tror att det bästa är att förhålla sig som det faller sig, dvs ledsen när man är ledsen och humoristiskt när det känns bättre. Givetvis finns inget roligt i situationen men man måste ju ha en hållning. Jag fick tyvärr inte krama henne pga infektionsrisken men snart är hon lite bättre och då ska jag krama inälvorna ur henne, fast försiktigt. Hon får dunderbehandling deluxe. Vi kör pyrolysprogrammet på vår ugn. Livet. Det luktar bränt i hela lägenheten (som nåja, mest består av ett stort rum) medan det senaste halvårets middagar förkolnas där inne. Absurdt nog funderar jag på om några gamla smulor som tillagats med K är med i skrapet. Klänningarna då. Jo men jag tänker mig något färgglatt men det håller inte mina favoritdesigners med om. Det är svart och grått och elfenbensvitt för hela slanten. Du behöver väl inte vara helsvart, försökte mamma trevande. Jag såg oron i hennes ansikte, hon vet jag blir galen. Men jag håller med henne i detta. Jag ska inte vara helsvart. Jag vill kunna se skillnad på våra bröllopsbilder och begravningsbilder. Nu måste jag faktiskt ta av mig en skjorta här i pyrolyshettan, hua! Så där ja, vars var jag. Eller jag kanske var klar. Jag önskar att jag hade nåt intelligent att säga men det är blankt. Min sambo hytter just med näven åt tv:n och tycker att boendeparkering kunde kosta tvåhundratusen kr, minst. Vi hatar på bilarna som vanligt. Nu måste han också gå och sätta sig med ryggen mot tv:n när jag kollar på solsidan och han inte klarar av det pga skammen. Livet, en söndagkväll.

Dåliga nyheter

2011-02-06T09:47:00.002+01:00

I fredags när jag satt på Snotty fick jag ett sms med besked om att en fin vän fått diagnosen akut leukemi. Omedelbar påbörjan av cellgiftsbehandling. Jag satt som bäst och fräste över den frisör jag besökt tidigare på dagen som helt rått förfulat mig helt emot mina instruktioner. Perspektiv. Sen började jag fundera på vad man kan säga, hur man ska kunna säga något alls ens som inte bara är banalt. Jag fick ge mig och skriva ner några banaliteter och trycka på send. Det finns förmodligen ingen tanke hon inte redan tänkt. Det jag skulle vilja göra är att ge henne en lång kärleksförklaring och säga att allt blir bra men det kan ju fan inte jag veta. Jag ska hälsa på henne i eftermiddag.

En boll av silverräv på varenda tös

2011-01-30T17:10:00.002+01:00

Jag är trött efter långpromenad med Katz och har ett skavsår på hälen som jag borde plåstrat om bättre innan. Det har varit en välbehövlig helg efter förra veckans totala breakdown på jobbet. Nåja, denna sinnesslöhet gjorde att Martin fick välja ämne på dagens post. Tofsmössor, utbrast han med förakt i rösten. Just nu har i princip varenda mänska en ribbstickad mössa med en boll av silverräv på skallen. Det är som åttiotalets skidmössor i lyxförpackning. Jag begriper inte riktigt mode när det blir som med tofsmössorna. Det är inget särskilt smickrande plagg, framhäver inget speciellt i den mänskliga anatomin, är inte unikt eller speciellt, men plötsligt ska alla ha en. Och jag menar alla. Jag inbillar mig att det någonstans måste ha publicerats en bild på prinsessan Madeleine med en sån på sig och sen var lavinen i gång. Den enda slutsatsen man kan dra av det är att det blivit nån form av modepsykos. Alla andra har den så jag måste ha en. Alla andra som är nåt har en så jag måste ha en. Det blir inte bara status att ha en, det blir ett socialt stigma att vara utan. Jag minns att samma sak inträffade med Championtröjan när vi gick på högstadiet, och Adidasbyxan i wct. Martin säger att Aqua Limone-tröjan var det hetaste heta i Åmål. Ingen ifrågasatte plaggets egentliga snygghet, eller användbarhet. Man var bara tvungen att ha det för att inte bli utstött. Jag är ju en liten modeslav själv och min smak svänger i takt med vad som visas i skyltfönstren. För det mesta brukar jag dock känna nån slags avsmak för att köpa exakt likadana grejer som de som redan sitter på hela stan. Jag säger inte att det är fel att vilja ha tofsmössan, men jag finner det fascinerande. Och okej, lite andefattigt men det är bara min åsikt. Det är som att hela fjortisgrejen med innegänget och dess accessoarer gjort en resa i tid och rum och återmanifesterats i tofsmössan, som nu sitter på varenda kvinna över 20 i hela Stockholm.

Det här med den gyllene medelvägen

2011-01-25T19:51:00.003+01:00

Det här med kompromisser y'all. Jag kan nog vara ganska hård. Jag dömer folk snabbt och sen får de kämpa för att återvinna mitt förtroende. Det krävs inte heller mycket för att jag ska avfärda människor som idioter. Det är ingenting jag basunerar ut men i mitt huvud passerar de liksom uhu no no och jag tappar förtroendet för dem. Och okej, jag är kanske svartvitare än man behöver vara, om man nu behöver vara det alls. Jag kanske är lite yxig, lite kompromisslös, lite vass.
Men. Jag har övervägt mitt beteende och kommit fram till att jag gjort så jävla mycket våld på mig själv tidigare när jag inte agerat så. Jag har alltid gått med på att kompromissa och till slut kompromissade jag bort hela mig själv. Jag försökte alltid släta över andras misstag, få dem att känna sig bekväma på min egen bekostnad, skrattade åt förnedrande skämt och ljög. Jag ljög för mig själv och för de som trodde att de kände mig och det må låta dramatiskt men jag hade ingen lust att fortsätta så. Efter att jag började svälta mig och insåg att jag faktiskt hade makt att göra vad jag ville i mitt liv bestämde jag mig för att börja säga saker jag faktiskt tyckte. Inte som i att jag berättar för folk att de har fula skor utan att jag försöker tänka efter vad jag själv tycker och säger det, istället för att försöka lista ut vad min omgivning vill höra och säger det istället.
Det är det största jag har gjort för mig själv någonsin. Jag började vara på utsidan som jag känner att jag är på insidan. Någon annan hade kanske tyckt att det var helt okej att kompromissa om tex presenter på ens bröllop, men om man verkligen inte vill något bör man inte behöva kompromissa om detta, så länge ens önskningar inte skadar någon annan. Jag har inte bett någon hoppa från ett tak. Jag har rätt och slätt bett dem låta bli att handla en pryl. De behöver göra... ingenting. Det är i såna lägen jag har börjat tycka att det är okej att stå på sig och vara hård för ingen har något att förlora på motsatsen.

Forts

2011-01-23T14:28:00.002+01:00

Okej, jag är verkligen jätteupprörd. Det här är så mycket större än en fråga om en gåva hit eller dit. Det handlar om att det alltid är den som går emot normen som blir ifrågasatt, hur liten den normbrytande aktiviteten än är. Den som protesterar när någon annan gör fel får skulden, istället för att uppmärksamheten riktas på den personen som faktiskt kränker någon annan. Den som anmäler sexuella trakasserier blir ifrågasatt. Den som opponerar sig på jobbet när något orättvist sker blir betraktad som en bråkstake. Den som inte vill ha bröllopspresenter är oartig. Jag är så jävla trött på det. Jag tänkte att vi kanske kanske kanske skulle kunna ha en fest som för en gångs skull blev en fredad zon för normer, tvångsbeteenden och könsidioti. Att man kanske för en gång i livet skulle kunna slappna av lite och slippa värja sig mot människor som förväntar sig att man ska bete sig på deras sätt. Men nej. En sån liten skitgrej som presenter kan tydligen räcka för att göra folk illa till mods över att allt inte är som vanligt. Det är så fruktansvärt beklämmande och skvallrar om så mycket mer. Och nu är det jag som är the bad guy. Tack så hemskt mycket.

Varning, spya

2011-01-23T13:53:00.002+01:00

Jag trodde att det skulle bli en fantastiskt söndag men nu är jag bara upprörd i alla fall. Vi ska ju som sagt gifta oss i mars och har undanbett oss alla former av presenter. Min släkt tycks ha gruvligt svårt att acceptera detta. I inbjudan skrev vi att vi ser närvaro som det allra bästa de kan ge oss och undanbad oss även alla fåniga bröllopslekar och grejer som vi inte vill ha. Vi vill bara ha en fest, punkt. Vi har inte ens bjudit in till bröllopsfest utan bara fest, kort och gott. Men lik förbannat kan de inte acceptera att vi inte vill ha prylar utan propsar på att få ge oss något. Det i sig är ju inte värsta problemet, men det som gör mig så upprörd är folks totala jävla oförmåga att acceptera även sånt de inte förstår. Okej, de begriper inte vårt önskemål, men det är ju inte så att det skadar dem att komma med bara en bukett blommor på en fest? Det är liksom inte som att vi bett dem konvertera till en annan religion god damn. Aber nein. Nu plötsligt handlar det om att VI är oartiga och ofina som avsäger oss gåvor. Det är OSS det är fel på. Att vi faktiskt önskar ha en fest på våra villkor är tydligen helt irrelevant utan nu ska det kompromissas. Kontentan är nu att det blir en jävla skandal om vi fortsätter att tacka nej till presenter och de tvingar oss till ett beteende vi inte vill, bara för att undvika konfrontation. Hur kul blir vår kväll annars liksom, om hela släkten tycker att jag är dum i huvudet? Varför ska det vara så himla svårt att inte hålla sig till varenda norm som finns? Vad hade hänt om jag ville gifta mig med en tjej? Jag är helt med på att man många gånger i livet måste kompromissa av sociala skäl och att det här säkert är en generationsfråga, men jag hade aldrig, ALDRIG, insisterat på att få truga på någon annan normer på deras eget jävla bröllop. Är således uppgiven och less och arg för att folk är så förbenat trångsynta och känner för att ställa in hela skiten och fly till Hawaii istället.

Från utboxen, jag bjuder

2011-01-17T21:47:00.001+01:00

Hej kära föräldrar!

Jag borde läsa ITU-T:s standard om OTN just nu men jag dör av uttråkning så här kommer ett onödigt långt mail med min önskelista istället. Jag önskar mig eg bara en sak, och det är en duffel. Om man har lust att sponsra mitt kommande datorinköp med några fler slantar tackar jag iofs inte nej till det heller. Jag vet inte än vilken slags duffel jag önskar mig. Jag tänker mig att jag kollar upp detta och återkommer med mer precisa detaljer. En duffel, tänk vad bra! Den kan man ha hela livet och minnas sin 30-årsdag i, etc etc.

Av mina syskon tänker jag mig att jag ska efterfråga ett par stövlar. Nu när vårfloden kommer och så där. Visste ni att Västmannagatan varje april förvandlas till en fors och att kvarteret allmänt går under namnet Stockholms Venedig? Jo då. From den första april kan man hyra vaporetter utanför vår port och staka sig till jobbet.

Okej, nu ska jag fortsätta läsa. Kram och godnatt,
er äldsta dotter

Det goda nya året

2011-01-17T20:44:00.002+01:00

Alla dessa bantningsmedel, inte visste jag att de var livet. Det kan man lätt börja tro när man kollar på tv så här en vanlig måndag kväll i januari, strax efter jul. Till synes helt normalviktiga och sunda människor gör reklam för diverse mirakelkurer som gör allt från att minska sötsuget till att hindra kroppen att ta upp det man redan ätit. Man ska bajsa ut skiten, så att säga. Alltså den här PROPAGANDAN.

Kom igen, vi utrotar en art till

2011-01-15T18:06:00.002+01:00

Alltså vargjaken. Skammen. I Dalarna fick man en kvot på att döda 6 djur. Jägarna i Dalarna kallade kvoten ett hån. De ville skjuta ihjäl 50 vargar. Den totala stammen anses utgöras av ca 200 individer. Skammen.

I väntan på middag

2011-01-08T17:04:00.003+01:00

Tack för alla gratulationer raringar. Jag går omkring med ett leende i fejjan och känner mig småfånig. Idag har jag uträttat världsligheter och införskaffat en svart kavaj att använda på fest(en). Det är min första svarta kavaj och den ska pyntas med kantband innan den är redo. Vi ska sy och vi ska sticka, etc etc. Jag hittade gudomligt vackra band på svenska hemslöjden på Sveavägen. Annars har det varit en sofflördag med köpekaffe och internet. Vår kaffebryggare har dött! Alltså paniken. Den bara la av i går kväll. Vi stod som två fån och glodde och sen bröt vi ihop i köket och grät. Cold turkey är farliga grejer. I kväll blir det öl på Urvädersgränd, men först risotto a la Martin.

Vi också

2011-01-06T12:20:00.002+01:00

Vi gifter oss! Vi klickade just på send och bjöd in. I mars blir det, fint i bröstet!

Mycket bra, lite dåligt

2011-01-04T21:10:00.002+01:00

Tre saker:

1) Jag köpte en inkapläd som jag trodde mig gilla. Den är böljande och rutig och har luva med fuskpäls. När jag provade den hemma såg jag inte klok ut. Man kan sy i den! tänkte jag. Det kan man inte. I alla fall inte utan rejäl maskin och min är tyvärr lite för klen. Så var det med det. Misslyckat.

2) Min chef meddelade mig idag att någon uppmärksammat att jag skrivit något negativt på "internet" om företaget där jag arbetar. Någon som alltså sett något på nätet (måste vara här eller twitter), tagit illa vid sig, pratat med min chef och han pratade i sin tur med mig. Jag fick total hjärtklappning. Dels för att det var så himla obehagligt att någon typ retat sig på något jag skrivit och skvallrar (?) och dels för att ens chef liksom talar allvar med en. Minns Volvo och facebook! Han var väldigt noga med att påpeka att han inte tyckte att det var en stor grej och jag kunde ju med gott samvete säga att jag aldrig, never ever, nämner vårt företagsnamn i skrift. Tycker heller inte att jag neggar på mitt jobb? Kan ni vara ärliga, gör jag det? Jag trivs ju grymt bra där och tom försökt drafta folk. Blir inte klok på detta. Dock att jag blev väldigt glad för att jag har en bra chef som kunde ta ett sånt här samtal på rätt sätt. Jag blev verkligen sjukt illa till mods, vet inte ens om jag borde skriva det här men då känns det ju som att börja censurera sig.

3) Idag spelade jag damdubbel med tre av världens bästa. Fy fan vad fina ni är.

Minne

2010-12-22T20:17:00.003+01:00

Det finns eventuellt ingenting jag avskyr så mycket som att fila fötterna. Det är en plåga. En ovärdighet. Jag avskyr emellertid även att ha vitfnasiga fotsulor så ibland måste jag helt enkelt krypa till korset. Det gjorde jag i eftermiddags. Nu har jag lena och fina julfötter, redo att glaceras och serveras med ett äpple i mun. Min morfar ville alltid ha grisatassar på julbordet. Jag är osäker på huruvida han någonsin åt av dem men de skulle vara där. Sen sjöng han sjömansvisor på utrikiska och skålade och drack. I'm a rambler I'm a scrambler I'm far away from home. Jag tror att han aldrig någonsin kom hem. Det verkade som om han egentligen var en man ämnad åt andra saker än hus, hem och trädgård. Än åt familj. Det vet jag nu inte säkert eftersom jag inte kände honom som ung men om man får dra sina slutsatser. Hustru! skrek han efter mormor.
De grälade jämt. Mormor och morfar. Inte ens deras egna barn kan förstå deras val att inte skilja sig. Hade det inte varit bättre än att varje dag varje timme varje andetag inte höra ihop. Jag kan förstås inte veta. Det finns en så fin bild på dem. De är gamla då och morfar fyllde 80. Vi står alla uppe i huset på berget medan morgonsolen lyser in genom de stora panoramafönstren och dränker tre generationer födelsedagsfirare och jubilaren kramar om sin fru, som just den dagen verkar vara nöjd över att vara fru Björkman och det finns faktiskt en kärlek mellan dem. Morfar har blomsterkrans i håret och just den bilden ska bli den bilden som framkallas, sätts i en ram och nu står på byrån i samma rum som vi skålade i som för att påminna oss: morfar was here. Nu är han död. Jag har väl skrivit om det förut. Jag har inte ens varit vid hans grav, för den är dold i en annans och jag är antagligen ett dåligt barnbarn. Men jag tänker på honom ibland och minns alla hans videoband och godispåsar och jag ringer hans fru. Hon som tycker att minus sjutton får alla gamla krigsskador att kännas igen och som en gång var världens tjusigaste kvinna, bortsett fötterna. Jag har ärvt mina fötter direkt efter henne. När jag filar dem brukar jag tänka på det. När jag blir gammal tänker jag, kommer mina fötter att bli precis som mormors. Än så länge gör det mig ingenting.

Bara kvinnor kan agera riskfyllt

2010-12-21T10:09:00.003+01:00

Det här med att det alltid finns bättre saker att prata om än kvinnors problem, klassiskt. Tänk på barnen i paprika! Folk, och med folk menar jag manliga journalister, debattörer och allmänna oddballs (minsta gemensamma nämnare verkar vara att de heter nåt på ström), känner sig tydligen väldigt obekväma med att både kvinnor och män nu har börjat prata om det och man kan inte riktigt förstå varför. Istället för att försöka sätta sig in i den upplevda problematiken som mestadels kvinnor berättar om, avvisar man ämnet som irrelevant och fnyser åt hela fenomenet. Det är alltid lika fascinerande när män gör anspråk på att veta bättre och mer om kvinnors erfarenheter än kvinnor själva. Det måste finnas viktigare saker, säger man. Jag föreslår att Johan Wennström et al i så fall tar upp tråden till dessa viktigare saker själva. Det är ju fritt fram för vem som helst att skapa en tag och börja prata om det. "Vore det inte bättre med sexuell försiktighet i stället för att bli bättre på att säga till på skarpen?" undrar Wennström. Vad menar han med sexuell försiktighet, och för vem? Och vad är det för fel på att kunna säga till på skarpen? Helt ute och cyklar är han iofs inte, om man bokstavstolkar honom. Jo, det vore asmycket bättre om alla, och vad det verkar inte minst män, kunde praktisera ett mer försiktigt sexuellt beteende. Hallå, kan alla som våldtar och håller på bara bli lite mer försiktiga??!1! Tyvärr är det inte det han menar (oder?). Han menar att kvinnor inte ska följa med främmande män hem, att kvinnor ska vara lite mer försiktiga, annars får man skylla sig själv: "Å ena sidan, ett totalt bejakande av riskfyllt beteende och, å andra sidan, häpnad över eventuella konsekvenser." Återigen framgår inte vad han menar med detta sk riskfyllda beteende. Kanske att man druckit alkohol och inte skrivit på papper om att gifta sig efter samlag. Eh ja, som om det vore en garant för lyhört och ickevåldsamt sex. Minns att de flesta sexuella övergreppen fortfarande sker i hemmen. Det totala bejakandet av ett riskfyllt beteende är också odefinierat. Jag tycker att alla som går med kontanter på sig på stan och därmed bejakar ett riskfyllt beteende får skylla sig själva om de blir rånade. Det finns ingen anledning att prata om varför en del vill ta andras ägodelar, mycket bättre åtgärda de som beter sig riskfyllt. Vidare tycker jag att det är helt okej om alla BMW's som står felparkerade på Västmannagatan blir uppbrutna och länsade. Helt klart riskfyllt att lämna så dyra bilar på öppen gata.

Prata om det i vardagen

2010-12-19T16:54:00.004+01:00

Jag kände först när jag läste #prataomdet att jag nog inget har att prata om. Jag har ju inte blivit våldtagen i ett tält på Hultan, eller indragen i en trappuppgång och nertvingad på knä. Inte ens enda en gång. Klart jag har blivit trakasserad i barer och tafsad på, hotad på tunnelbanan och visslad efter, men det är ju vardagsmat. Det räknas nästan inte, eller? Fast det förstås, det var ju den där gången. Det var den där gången också, och den där. Inte som att jag legat blödande på marken men de gånger som jag har varit tveksam. Alla gånger någon tagit sig rätten att kommentera min kropp högt och fått mig att känna mig utsatt. Alla gånger då jag upplevt sex och sexualitet som något svårt och jobbigt. Alla gånger jag känt mig full av skam.

Som till exempel alla gånger då jag inte velat ha sex men haft det ändå, för att inte göra en partner besviken. Eller då jag känt att jag inte kunnat ångra mig och säga nej till sex när jag följt med någon hem från krogen. Då har man ju i princip redan sagt ja och man vill ju inte vara en sån där tjej. "Du lurar mig väl inte på det här nu" var det en som sa en gång. Vi gick längs en cykelväg utmed vattnet. Nej då, sa jag, helt införstådd med vad jag inte fick lura honom på trots att orden aldrig uttalades. Jag fick inte ta med honom hem och sen inte ställa upp på sex. Glasklart, luddigt och komplext.

Jag har tänkt att jag blivit äldre och klokare. Jag har tänkt att jag har en avdramatiserad hållning till min sexualitet nu, att jag inte känner mig fångad i den längre. Att jag kan vara bekväm med min egen kåthet, mina egna regler, min egen fria vilja. Det är inte sant. Jag har blivit modigare men det finns fortfarande rester av samma grumliga vatten att färdas genom varje gång det känns jobbigt och svårt att vara sexuell. Till exempel känner jag att beslutet om att ha sex bara är upp till mig. Jag utgår omedvetet ifrån att min partner alltid vill och därför blir det upp till att säga ja eller nej. Det hänger på mig om vi ska ha ett sexliv eller inte. Att jag tror mig inneha projektledarrollen innebär också att jag blir skyldig när det är dåligt. Om jag inte vill förstör jag för oss båda, jag sabbar för hela gruppen. Det är mitt ansvar att se till att vi har det bra, att både han och jag får ha bra sex. Det är i alla fall mitt ansvar att se till att förutsättningen finns där, själva medgivandet.

Samtidigt har jag svårt att vara så där fantastiskt initiativtagande och härligt feministiskt självständig och bejakande som jag skulle vilja vara. Som jag har hört att andra är? Som jag önskar att jag ville vara. Jag tar inte mitt upplevda ansvar genom att vara bestämd. Jag tycker liksom att det är lite skamligt att känna mig så kåt att jag bara vill dra av honom kläderna och ha sex pang bom så jag försöker få honom att förstå att jag vill ha sex så att han kan ta av mig kläderna och vi kan ha sex pang bom. Genom tiderna har mycket energi gått åt till att inte aktivt ta initiativet utan snarare smyga in denna vilja subversivt i sammanhanget. Kanske en hand där, dröja lite med blicken där. Se till att han vill det jag vill utan att formulera den där meningen. Så att det ser ut som att han tar initiativet och rollerna om vem som är aktiv och passiv upprätthålls. Så att man är med på det, men inte vulgär. En sån tjej som man ska vara.

Att jag förutfattat utgår från att han alltid vill har gjort mig till en mästare i konsten att avvärja med kroppssignaler. Duck and cover. Jag får inte vara för på om jag inte vill för då sviker jag honom, jag luras. Jag måste visa med kroppen att jag inte vill. Jag utgår också ifrån att han utgår ifrån att jag inte vill, och tolkar därefter hans handlingar som försök att övertala mig. När jag inte vill och försöker visa det genom att vara avvärjande med kroppen blir jag mycket irriterad om han inte fattar. Ibland kanske jag måste säga nej på riktigt, högt och på svenska, och känner mig då fruktansvärt besvärad av att han inte bara förstod. Jag känner mig som den där projektledaren som misslyckades i sin kommunikation, trots att jag, och han, faktiskt inte ens försökt kommunicera verbalt. När vi väl har pratat om det har han sagt att han alltid är rädd för att jag ska känna mig pressad till sex. Genom att inte säga rakt ut vad han vill tror han att han lämnar mig ett större fönster att säga nej, när jag i själva verket upplever det precis tvärtom. På en rak fråga kan jag ge ett rakt ja eller nej. På tystnad kan jag egentligen bara svara ja, annars är jag en svikare. Att behöva säga nej utan att ha en fråga att hänga upp det kring känns alldeles för avvisande. Och en avvisande tjej är som alla vet en torris. Inte alls härlig och skön och fri.

Vi har pratat om det här flera gånger. Om vilka roller man förväntas ha och ta, om hur politiken och makten förföljer en hela vägen in i sängkammaren. Jag är glad att jag har haft partners jag kunnat prata med, men det betyder inte att det inte finns ett behov av att fortsätta prata. Det vi inte pratar om hamnar inte på agendan. De frågor som aldrig ställs kommer aldrig att få svar och så länge vi inte kommunicerar om sex, våld, känslor och överträdelser kommer gråzonen som döljer vad som är okej och vad som inte är okej att fortsätta omgärda alldeles för stora områden. Genom att prata om det ger vi saker betydelse, vi skapar konturer och ett språk som blir till verktyg. Att prata om det betyder allt.

Mer kortblogg

2010-12-17T16:34:00.000+01:00

Ännu en anledning att digga Magdalena.

Talk about it

2010-12-16T18:52:00.002+01:00

Det viktigaste med att prata om det är kanske inte alla dessa tragiska personliga upplevelser som helt absurdt många har varit med om utan att just påpeka att det finns saker att prata om. Inte nödvändigtvis genom att faktiskt outa sina trauman men genom att berätta att man har dem. Trauman, upplevelser, obehagligheter. Att man blivit kränkt. Att andra inte är ensamma och att det krävs mod för att våga stå på sig i utsatta situationer så att inte fler blir kränkta. Att prata om det kan förhoppningsvis ingjuta mod i fler.

Bilismen igen, terrorn igen

2010-12-16T12:38:00.001+01:00

Alltså hon är så bra:

"Det finns en väldigt bra motivering att påpeka att risken för att dö i trafikolycka är mångdubbelt större än att dö i en terroristattack. De senaste åren har ungefär 450 människor mist livet i trafikolyckor. Varje år. Men trafikolyckor är knappt värda en notis i tidningen; än mindre de cirka 20 sidor som Aftonbladet och Expressen har ägnat åt bombmannen de senaste dagarna. När någon dör i trafikolyckor får det inte partiledare att gå i spinn för att demonisera hela befolkningsgrupper, än mindre kräva riksdagsdebatter om den dödliga machokulturen bland unga svenska män, eller om alkoholens faror."

Det vidrigaste av allt: att inte vara normal

2010-12-14T19:53:00.006+01:00

Jag mötte en sverigedemokrat på tunnelbanan. Jag var på väg till träning och satt med en macka i handen och åt och överhörde till en början en konversation mellan männen bredvid mig. Den ena mannen skröt för den andra om hur lättmanipulerade sura tjejer är och jag drog en invärtes suck men det har man ju gjort förut. Plötsligt ursäktade den ena sig vänd mot mig och ville veta vilket parti jag röstade på. "Vilka är du med?" Han såg glad ut. Jag ville inte bli indragen i en tunnelbanediskussion med två bebismän så jag drog först bara lite på munnen och sa att jag inte ville säga det. "Vänsterpartiet, eller hur!" fortsatte han. Han nickar åt sin kompis och säger att han kan se sådant. Kompisen är tydligen jättebra på att se att folk är vänsterpartister. Jag har snaggat hår och var osminkad och iförd bylsig jacka, så typbilden av en kvinnlig vänstersympatisör var kanske inte helt avlägsen (eller vad vet jag, jag är ju med F!).
"Vilka skills din kompis har" svarade jag. Den första killen upplyser mig då om att kompisen röstade på sverigedemokraterna och att han själv inte förstår varför, han är ju invandrad och de umgås mycket. Men de är vänner ändå för han, kompisen, är iaf rak med vad han tycker. "Min kompis har bara ariskt blod" säger invandrarkillen och garvar lite medan den ariska kompisen hyschar och tycker att han inte behöver skrika över hela vagnen.
"Tydligen är du lättgenerad trots att du står för vad du tycker" säger jag till den ariska kompisen, och tja, det var ju väldigt provocerande. "Såna som du lever bara i en bubbla" säger kompisen till mig. "Ni förstör för alla genom att förneka problemen". Jag frågar honom vilka problemen är och han säger våldet, invandrarna. Integrationen. "De vill få oss att tro att det är vita som begår brott när det är svarta. När det är nån svart som sitter i domstol gör de vita pixlar över ansiktet på honom i tidningen. Jag är så trött på svenskhatet, du vet." Jag säger att jag inte vet och frågar om ett exempel. Det får jag inte. "Från media och etablissemanget" säger han. Jag frågar vilka som utgör etablissemanget. Han vänder bort huvudet. Invandrarkillen skrattar lite. Han verkar road. Den ariska kompisen vänder sig till mig igen och utbrister "Såna som du lever bara i en bubbla, ni fattar ingenting. Ni är som hippies som stoppar blommor i gevärspipan, ni är jävla hippies som sitter och äter BRÖD rakt upp och ner på tunnelbanan, det är fan inte normalt! Jag hatar er, jag hatar dig, jag hatar henne, jag hatar såna som hon." Han vänder sig mot den första killen som nu tittar ursäktande mot mig och jag reser mig för att kliva av på Slussen. Jag måste byta linje. Jag säger hej då och kliver av. Han hatar mig. Jag önskar lite att Gustav Almestad eller Sleepless hade varit där för då hade detta blivit en lulzigare historia men nu får ni hålla till godo med min.

Allt är obegripligt. Framförallt är det obegripligt var det här hatet har sitt ursprung. Vem är det han tror hatar honom för att han är svensk? Vilka är detta mystiska etablissemang? Är det media? Vad skriver tidningarna som är svenskhatande? Det brukar ju snarast påpekas extra om de som begår brott har utländsk bakgrund. Varför tror han att han är förfördelad? Och vad är det som gör att han känner sig hotad av en kvinna som äter bröd i det offentliga rummet? Att det inte skulle vara normalt? Men bara 6% röstade på SD i valet och 94% gjorde det inte, så inte heller han är ju normal? Vad tycker han om sin invandrade kompis och att de uppenbarligen har lyckats integrera sig? Det är obegripligt och obehagligt och jag känner mig frustrerad över att jag inte får några svar. På de få minuter vi har samtalat har jag bara hört klyschor om svenskhat och invandrarhot och inget med kärna. Jag tänker på Tiina Rosenbergs text i senaste Bang och på hennes ord om att sverigedemokraterna "just nu har tillgång till en känslomässigt vinnande berättelse om samhället." Frågan är varför man vill att det ska finnas goda (svenskar) och onda (invandrare) och varför det blir till en känslomässigt tilltalande historia.

Saxat

2010-12-13T16:46:00.001+01:00

Om hur läskigt det kan bli när folk som vill stanna utvecklingen kommer in i riksdagen.

Dokument inifrån, en reflektion om dubbelmoral

2010-12-12T21:02:00.002+01:00

Julian Assange tycker att målet helgar medlen och vill helst publicera allt, oavsett. USA fördömer handlingarna och en del vill se honom fälld för spionage, andra vill ännu hellre skära halsen av honom. En del information bör förbli dold för allmänhetens eget bästa hävdar ledande i USA. De civila krigsoffren i Afghanistan kan dessutom ursäktas med att målet helgar medlen. Julian Assange ska dock fortfarande helst dö. Hej hycklare.

Äntligen galna

2010-12-12T17:10:00.002+01:00

Oavsett om det fanns en ideologisk tanke bakom bomben eller inte är jag inte förvånad. Eftersom jag befann mig i någon sorts soffkoma i går kväll och för en gångs skull inte satt online fick jag reda på vad som hänt old style, dvs genom att läsa papperstidningen i morse. Det kändes mest liksom lite jaha, obehagligt men inte oväntat. Inte för att jag gått omkring och väntat mig en självmordssprängning på Drottninggatan utan för att det inte är en ny företeelse ur ett globalt perspektiv. Ändå gick jag just den sträckan på den förhatliga Drottninggatan bara någon timme tidigare, julkappar i hand, och borde ha reagerat starkare. Bara det är väl ett tecken på att något är fel. Jag klev över säkert tre uteliggare på vägen. I julruschen blir kontrasten än mer absurd. I Danmark arresterar och utvisar de hemlösa. Är det konstigt om någon blir galen och vill spränga en bomb? Så sent som för några veckor sedan nekades kristna Irakier att stanna i Sverige, trots det uppenbara hot de måste leva under om de tvingas återvända. Är det så konstigt att någon blir galen? Julhandeln lär slå nya rekord även i år. Den slår alltid rekord. Samtidigt elsewhere, kanske bara utanför Skara: barn har inte råd att åka med på skolresan. Alltså jag tycker inte att det är konstigt att folk blir galna. Vi kan passa på att dra in ännu lite mer på psykvården. Galna. Jag tror inte att alla som känner sig svikna spränger en bomb, men det är ju uppenbart att en värld av patriarkala krigsherrar, kapitalistiska psykopater och partiledarsekreterare som längtar efter bombdåd mitt på blanka dagen är de som matar den eld som redan brinner. Det är förståeligt om folk blir galna för mindre.

Löneskillnader i punktform

2010-12-07T20:00:00.002+01:00

Information värd att notera, saxat ur min twitterfeed, av @LinaT, retweetat av @robynkonichiwa:

Sammanräknad förvärvsinkomst, medel i TKR: Länet: Kvinnor 254, män 344 Riket: Kvinnor 222, män 298

I Danderyd är skillnaderna ännu större, där har männen 324 000 kr mer i medelinkomst.

Höga inkomster: Länet: Kvinnor 21%, män 36% Riket: Kvinnor 12%, män 28%

Inom de 10 största yrkesgrupperna i länet har män i genomsnitt 5260 kr mer i månadslön än kvinnor i samma yrkesgrupp.

Störst är skillnaden i gruppen företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänsemän, där män tjänar 11 800 kr mer i genomsnitt.

Kvinnor har lägre pension än män. Under 2008 hade männen i länet drygt 81 000 kr mer i pension än kvinnorna, i riket 66 000

Chefer i länet: Offentlig sektor: kvinnor 5902, män 3578 Näringslivet: kvinnor 18 480, män 41 917

Allt hämtat ur "På tal om kvinnor och män" - utgiven av Stockholms Län. Kan beställas på www.lansstyrelsen.se. Tack för att ni lyssnade.

Listfritt

2010-12-07T18:56:00.003+01:00

Alltså den här listan? Varför i hela friden. Jag kommer sluta med den nu (like someone cares, jaja). Att hoppa på grejer som verkar såhärava ql men som sen bara ger mig ångest för att jag inte tänkte igenom det tillräckligt känns typ som ett av mina främsta personlighetsdrag. Måste försöka bli bättre på att sålla. Obs obs, gäller alltså inte bara harmlösa listor utan random aktiviteter som overloadar min kalender. Det kanske blir nästa års nyårslöfte, igen. Hahaha. Men guuud, nu fick jag just reda på att min kille missat Tottos tavla! Måste genast visa. Hörs.

\r\n

2010-12-07T09:11:00.001+01:00

Man kan inte riktigt veta om den våglängdsselektiva modulen har en faiblesse för bebisspråk eller om den eventuellt är ryss. Den svarar dock "dada" på tilltal, lite oavsett query. Detta finner jag hysteriskt roligt och förtränger det faktum att det den egentligen menar är carriage return line feed. Det är en tolkningsfråga.

Trafikmaktordningen etc etc

2010-12-06T18:09:00.003+01:00

Känner ni liksom lite som jag att bilister är ett märkligt folk? Att ha en bil = att ha rätten till allt, alla vägar, alla trottoarer, alla gångbanor, cykelbanor och parkeringar. Vi ska flytta till nya lokaler efter jul. Vi som i jobbet alltså. Det största problemet med detta för folk har varit oh my God hur blir det med parkeringsplatser! Hur blir det nu, får vi plats, tänk om min bil måste stå utomhus! Eller oh hemska tanke tänk om jag måste gå kanske 50 meter till entrén! För mig är detta obegripligt. Jag förstår att det kan vara omöjligt att få ihop ett familjeliv med hämtning och lämning av dagisbarn utan en bil i hushållet, men de som ojar sig mest är inte tvåbarnsföräldrarna med dagisschema utan 50-plussarna med tonårsungar och SUV:ar. Det brukar också raljeras över cyklister som inte vet hur man för sig i trafiken och som "vinglar omkring" på bilvägen (!) utan att ta "hänsyn till trafiken". Ungefär som cyklister inte är trafikanter och ungefär som att bilen alltid ska gå först. Vägen är tydligen bara en bilväg. Jag blir lika upprörd varje gång de ensamma bilmännen tycker att det är förfärligt att de måste vara med och skattebetala till spårvagnar och tvärbanor men vägrar fatta att vi som åker kollektivt betalar en mycket större nota för deras asfalt och miljösvineri. Reklamen för framtidens miljöbilar lovar oss guld och aerodynamiska underverk men bilarna är fortfarande tillverkade av plåt, skog och olja och de körs fortfarande i störst utsträckning av slipsklädda män på väg till Kista utan att passera dagis och det enda förlåtande med dem är att ... nej. Det är ingenting. Man får inga extrapoäng för att man kör en bil som släpper ut lite mindre skit än en annan, när det finns alternativ som inte släpper ut nåt alls (ja ni fattar). Typ en cykel. Kan vi inte bara vara överens om att det inte finns några miljöbilar.

Dag 9: min tro

2010-12-03T16:36:00.003+01:00

Jag tror på att vi blir det vi uppfostras till. Jag tror inte att vi föds tabula rasa men jag tror att de flestas biologiska förutsättningar kan utvecklas till nästan vad som helst om vi tillåter det. Eller om vi inte förhindrar det. Jag tror att varje föräldrageneration får de barn den förtjänar. Jag tror på kraften i massan och massan i kraften, att vi kan tillsammans om vi vill. Jag tror att det är lättare att vilja om man har stöd. Jag tror på rätten att få bära vilka plagg vi vill och jag tror inte att vägen bort från kvinnoförtryck är att stifta lagar som tvingar kvinnor ur sina niqabs och sjalar. Stifta i så fall en lag som förbjuder människor att tvinga andra att bära vissa plagg. Jag tror att även detta skulle vara en mycket svår lag att omsätta i praktiken. Jag tror att vi ofta glömmer att våra västerländska stilettklackar, ögonskuggor, hudförstörande underlagskrämer och lufttäta nylonstrumpbyxor som ger oss svamp är en annan sorts niqab, bara mer tilltalande för västerländska män. Jag tror på att gräva där man står. Jag tror också på att välja sina slag eftersom det är uttröttande att utkämpa dem alla. Jag tror på en vikten av god dokumentation för att skapa underhållningsbar kod och jag tror att världen skulle må mycket bättre om fler hade kontroll över sin egen teknik, tid och arbete. Jag tror på FLOSS och jag tror ganska ofta på mig själv. Jag tror att jag hade varit en outhärdlig människa om jag slutade dricka kaffe.

Förbjud svin på stadens gator och torg

2010-12-01T20:51:00.002+01:00

Amen gaaaah, HUR kan vi ens diskutera förbud mot niqab! Är det typ FEM kvinnor i Sverige som bär heltäckande eller? Tio? Alltså det är FANIMIG SINNESSJUKT att våra folkvalda politiker lägger sin dyrbara jävla tid, som vi betalar för I might ad, på att motionera om patetiska jävla ickefrågor som rör lagreglering av folks KLÄDSEL. Av vad vi ska få ha på oss! Förstår nån hur vi kunde välja in de här tomtarna i riksdagen? Jag dör. Det handlar inte om ett stort problem, det handlar om plain jävla samma gamla KVINNOFÖRTRYCK en gång till. SD's sedvanliga totally out there-replik lyder typ "öhh, vi måste kunna känna igen fölk på torgen, så vi svennebananer känner oss hemma och trygga i vårt eget land föfan, ööööh." Ba SEN NÄR utgör kvinnor i niqab ett hot mot dig Svineson? Jag känner mig inte heller hemma i det här landet längre, när folk som du och din tomtearmé vill sparka på människor, förbjuda dem, skicka hem dem, hatar dem. Jag tycker att vi ska förbjuda dig på stadens torg så jag kan få känna mig trygg och hemma igen. Om du nödvändigtvis måste gå ut kan du få tillstånd att göra det iförd burka. Då slipper vi iaf se ditt fula tryne och dina knätofsar. Sjas, sjas.

Dag 8: ett ögonblick

2010-11-29T21:41:00.002+01:00

Jag börjar känna mig stressad av den här listan. Ett ögonblick, måste hitta det bästa! Ett minne, var är det? Min favorit hit och ett annat dit. Idag är det ögonblick på menyn. Jag tar ett nyligt. Mellan våning två och tre i hissen på Västmannagatan hörde jag alldeles tydligt en tioårings skalövning på ett fint gammalt Östlind&Almquist i röd regnskog. Hade jag haft gehör hade jag hört att det var d moll och hade jag varit en kväsare utav minnen hade jag inte genast börjat känna hur det luktade i min pianolärarinnas antikinredda lägenhet på åttonde våningen i Nockebys äldrekvarter. Tung parfym och rök, Prince ultra long extra light, och handcreme. Man blev tvingad att använda handcreme ur en rosa pumpflaska för att minimera friktionen, tangenterna blev tvålhala efteråt. Sen brukade jag fundera över om det inte tog ut varann, det ultra och det extra, men bara tills man fick sig en åthutning och fick ta upptakten igen. Och om igen och igen och igen. Bartók. Jag förstod ju inte vitsen med den där gubben och var ingen flitig elev, men långvarig blev jag. Hann växa upp och se henne röka en limpa i veckan innan jag vågade uttala mitt sviktande intresse för ungerska kind of romantiker. Allt det där for genom mitt huvud idag mellan två våningsplan på väg upp från jobbet och jag saknade med ens den där lägenheten och hennes piano och skalorna och etyderna något så alldeles fruktansvärt, trots att jag ofta avskydde det då.

Dag 7: mina bästa vänner

2010-11-27T09:56:00.003+01:00

Jag kan inte skriva något om någon bästa vän för jag har många. Jag har Señorita, Mademoiselle, O, Katz, Mo, M, Gustaf, Rara, Hedda, Holmskan, E och fler... det går inte att säga att någon av dem står mig närmare än någon annan och jag känner mig verkligen tursam som har ett helt fotbollslag av människor som jag älskar att vara med. Min första bästis hette Emil. Sen Annie, sen Petra. Sen oh min själ lärde jag känna Señorita och hon blev mitt skyddsnät. Ett klart minne är att vi sitter på klätterställningen bakom skolgården, uppflugna på en trästock, och så får jag känna på hennes huvud med handflatan. Det är varmt och lent och sen sätter hon på sig kepsen igen. Det var en vit keps med lila skärm och mussepigg-tryck.

Ibland pratar jag mer med någon, ibland någon annan, men det är liksom för att livet är så. Olika samtalsämnen, olika stunder. Jag kunde få panik i Linköping när jag visste att jag inte bara kunde ringa upp vem jag ville och komma över. Då flydde jag till Stockholm med första bästa tåg. Nu är de flesta samlade i samma stad och det är ju en lyx om något att ha geografisk tillgång till sina vänner. Utan dem är jag ingenting.

Dag 6: min dag

2010-11-23T16:16:00.003+01:00

Min dag har sett ut ungefär så här:

Halv nio, kom till jobbet. Vid mitt skrivbord står (minst) tre arga sk medarbetare och undrar varför de inte kan bygga våra applikationer. Eftersom det sista jag gjorde igår innan jag gick hem var att checka in major förändringar i vår byggmiljö känner jag mig träffad. De bränner mitt skägg med sina facklor och sticker mig i baken med sina grepar och jag fixar till det. Allt är frid och fröjd.

Halv tolv, går på lunch med bla Sima som jag träffade på ggm och som verkar asgrym och trevlo. Vi pratar mycket om chili. Jag tipsar om att man inte ska hacka chili och byta tampong för nära inpå. #Fail.

Halv ett, nu händer det grejer. Jag tänker prata med min nya hw-modul för första gången. Jag kopplar ihop den med ett styrkort och går på jakt efter en rs232-sladd som någon stulit. Hittar den, pang in i comporten och tjena hej! Jag kan prata. Tyvärr 1) det är rs232 och inte I2C. Tyvärr 2) Det är ett ascii-interface? Hej trädgårdsslang.

Halv tre, tar en fika med A, min projektledare. Vi pratar om... minns ej. Undviker kaffe eftersom jag fyllt min kvot för dagen. Vill inte bli skakis inför kvällens badmintonmatch.

Halv fem, skriver det här inlägget och börjar packa ihop mig. Ska som sagt dra och spöa upp min sambo på badmintonstadion.

Jag verkar fö favorisera halvtimmar. Dock ej helt empiriskt bevisat. Kl nio ikväll kommer jag tex se på House om inte tv4 ska visa nån hjärndöd hockeymatch eller dyl istället.

Seminarietips

2010-11-21T14:52:00.003+01:00

Twitter får bloggen att kännas offline. I knew it, hej datastress. Jaja, får väl försöka hitta ett sätt att hålla mig själv i schack, det har jag gjort förr. Annars: om man är intresserad av nätneutralitet tycker jag att man ska spana in här och anmäla sig.

Det har fö varit en till asgrym dag på GeekGirlMeetup med många intressanta samtal. Pepp!

#ggm

2010-11-20T14:46:00.003+01:00

Lyssnar på Johanna Nylander på GeekGirlMeetup. Intressant om internet i stort och datalagring speciellt. Har även träffat rockspindeln Helene och haft en trevlig lunch med en tjej som liksom ska börja jobba hos oss på måndag! Oddsen (fast så säger man ju alltid och sen är världen som ett litet nystan iaf). Inser att jag väl får börja twittra nu då. Känns svårt att låta bli efter påtryckningar. Håll utkik.

Editerat:

Och nu Kristina Alexanderson om Creative Commons! Hon är fanimig fab.

Dag 5: min definition av kärlek

2010-11-19T15:33:00.002+01:00

Kopfschmerzen heute. Rotwein, nein nein. Blev mycket, blev sent. Inte läge att definiera kärlek egentligen. Jag får ont i magen av den här rubriken. Tänk om jag har fel, tänk om det finns en sanning om kärleken, tänk om jag missat den! Ni vet. Kärlek är att titta på M som sover och känna att det gör ont i bröstet för att livet är flyktigt och vilja hålla om, för alltid och för evigt. Kärleken är faktiskt fåfäng på det sättet, oavsett vad de tutar i en i kyrkan. Min är det. Min kärlek brusar också upp. Den är hetsig och ibland svag i köttet. Den är dock alltid som grundläggande känsla pålitlig och jag har aldrig haft svårt för att släppa in den, folk med den. Har aldrig räds att bli sårad på det sätt att jag låtit bli att känna. Har snarare funderat över hur människor gör som trycker bort känslor. Jag besitter inte den kunskapen, är en veritabel soppa av känslor. Utanpå. Det finns ju olika också, kärlekar. Att älska sin nästa som älskar en tillbaks är inte alltid lätt, men det riktigt svåra är att älska de nästnästa som trängs med en på tunnelbanan, drar sexistiska skämt och vurmar för nationalstaten. Vissa dagar är man där. Då står jag ut med allsköns allt och kan faktiskt säga att jag älskar ändå. Annars är jag mycket glad att jag kan och får älska M och hoppas att det varar så länge vi vill. Jag vill länge. Bara en sån sak, är inte det kärlek kanske.

Dag 4: vad jag åt idag

2010-11-17T21:52:00.003+01:00

Extremt tråkitt blåggämne. Jag åt mest bröd, för det äter jag till alla rätter. Till frukost var det ackompanjerat av te och juice och lite ost, till lunch fick jag mig en bit fisk (troligtvis omoralisk torsk ej fiskad i östra Östersjön) med pepparrot och till middag kom brödet med spenatsoppa. Den kändes moralisk och bra på alla sätt. Där emellan har jag ätit mellanmålsbröd och ett äpple, tror det var i dag. Efter middagen, som intogs i nya casa Ängby, fick man kaffe och singoallakex. Känsla just nu: kaffebubblig. Veeet ju hur det går om man inte låter bli efter jobbet men jag failade, ok. Ok. Nu ska jag borsta tänderna och läsa ut Johnny Mnemonic.

FSCONS feedback

2010-11-16T20:28:00.003+01:00

Jag har fått lite feedback på mitt talk på fscons förra veckan, typ att jag är "brilliant" (!) och att folk vill följa min twitter (som jag ju inte har). Är alldeles varm och stursk i bröstet och känner mig verkligen jättepepp på Geek Girl Meetup till helgen. En kommentar under Veera Uusoksas gästinlägg på shesthegeek visar dock alldeles för väl varför jämställdhetsarbete behövs, inte minst inom floss:

"Does it matter the percentage of women in open source? Hell no. What matters is that it works. Anything else is incidental in my opinion.

I honestly can’t consider any of the following as an excuse [för att kvinnor inte deltar i open source, min anm]:
- Hiding behind computer creates anonymity and harsh language.
- Flame wars and competitive nature is accepted way of working.
- The einstein complex – we think that to contribute to open source one has to be smarter than Einstein.

Why, because it’s exactly the same for guys/girls. More a case of if you can’t handle it, then get out of it. I could add those to any demographic and they would have exactly the same value.

As for these two:
- OMG! A girl! Reaction that makes the few girls feel alien and shy away.
- Nobody wants to be a woman first and professional second.

Well, get over it. I’m a guy!!! whooo… my signature colour is pink. Immediately it conjures up a million avenues of attack. Be strong get over it, it’s who you are. As for being a woman first… you know I’m a guy, an aging rocker, I refuse to cut my hair… blah… blah… blah… all of those come even before I open my mouth.

Love the cartoon though. But lets face it, people do that along any line of difference that they can determine. That’s a fact… Being in SA you would understand that better than many.

Sorry if this seems like a bit of a rant, but I’m so over the whole gender bias thing. As a guy I’ve fought for equality both ways (and trust me there’s a lot BOTH ways), but I’ve learned that if anything you’ve got to be confident in you the rest will just have to take care of itself."

Förutom att några av meningarna är knepiga att begripa rent språkligt känns kommentaren som tagen ur en skolbok från kapitlet How Not To och kunde i sig själv utgöra en helt fantastisk grund för en genusdiskussion. Den innehåller faktiskt allt. Den inledande meningen tex, om att det viktiga är att det funkar, inte varför, är liksom helt beyond. Hela föredraget gick ut på att det skulle kunna funka ännu bättre om vi hade en större bas av folk som flossar. Hur det skulle utesluta "att" är en gåta. Att sen slänga ur sig den klassiska "get over it" är nästan... jag undrar om det är en ironisk kommentar. Känner du dig diskriminerad? Men herreguuu, get over it! Det är inte riktig diskriminering förrän det är Bergen-Belsen, typ. Och sen, i det sista stycket: I'm so over the whole gender bias thing. Ba jamen det är ju jättebra att du har kommit över det men för resten av världen kan det fortfarande spela roll. Hur kommer det sig att en snubbe, som aldrig upplevt hur det är att vara kvinna, tror att han har tolkningsföreträde för alla, eh, kvinnor? Som om jag, vit medelklass i Stockholm, skulle komma på tanken att tala om för random svart människa att rasism inte existerar därför att _jag_ aldrig upplevt det? Jag brinner upp.

Dag 3: mina föräldrar

2010-11-16T19:42:00.002+01:00

Mina föräldrar födde mig en tidig vintermorgon 1981 och har sedan dess, mig veterligen, gillat mig. Jag har gillat dem, men kanske lite mindre i perioder. Tex tonårsperioder. Jag har även haft turen att få träffa alla mina mor- och farföräldrar och tycker mig kunna skönja drag hos mig själv som stammar från dem alla. Jag ser ut som min mamma och min mamma ser ut som min morfar gjorde. Han slutade äta en höst för några år sen och bestämde sig helt sonika för att ta döden i egna händer. Mycket typiskt min morfar, en riktig motvalls käring. Min mamma har som sagt klara drag av honom, liksom jag. Envisa som idioter när vi vill, disträa och aningen blassé när vi inte vill. Vi har dock riktat våra envisheter åt olika håll här i livet och på många andra sätt är jag och min mor stört olika.

Jag ärvde den logiska analysen av min far. Jag antar iofs att arvet är kulturellt och inte genetiskt, men dock. Han gav mig elektroniklådor och tågbanor och sitt gamla mekano och jag svalde allt med hull och hår. Vi for till tekniska museet och sen åt vi korv. Min pappa är en metodisk, lugn och perfektionistiskt lagd människa som på senare år, kanske med anledning av sina krisande döttrar, pratat mer om känslor än jag kunnat föreställa mig att han nånsin skulle. Min mamma har alltid haft mycket känslor, men jag har fått intrycket att hon aldrig riktigt diskuterat dem... på riktigt. Vi har ibland mycket svårt att förstå varandra.

Jag har alltid känt en stor trygghet i att ha föräldrar men jag har aldrig haft ett kompisförhållande med någon av dem och bara ett fåtal gånger har jag känt att den första jag vill ringa när något händer är mamma eller pappa. Med undantag för tentaresultat, som jag direktrapporterat till pappa. Jag har nog alltid tänkt att jag är som pappa, men egentligen är jag mer som min mamma, sammantaget. Det är skillnad på att göra och att vara, och i görandet är jag min far men i varat min mor.

Min mamma heter Pia och det gör jag också, Pia Christina. Hon brukade ha permanentat hår när vi var små och en gång när hon kom till dagis kände jag inte igen henne. Andra dagar när farmor var barnvakt satt vi på den vita träbänken vid fönstret i mitt och Millans rum och spanade efter Arlabussen som skulle ta mamma hela vägen hem. Hon jobbade på Arla då och farmor döpte om 17.10-bussen. Det var liksom spännande varje gång och sen lagade mamma färdigmat i ugnen till oss. Jag antar att det var före tidsåldern då allt skulle vara hemlagat och surdegsperfekt. Å andra sidan verkar min mamma alltid ha varit helt immun mot duktighetskomplexet, om det inte gällde hennes språktentor. Hon skolade om sig sen och blev språklärare, i tre- och ett halvt språk. Min kille brukar säga att det tar ungefär tre minuter innan hon på ett eller annat sätt har börjat prata om Goethe och tysk 1700-talslitteratur. Min pappa hummar lite och sippar på vinet. Sen går han upp i arkivet och katalogiserar om sin vinsamling i nån ny ordning och ser glad och nöjd ut när han är klar. Ordning och reda, hängslen och svångrem. Just det draget önskar jag att jag också hade ärvt.

Dag 2: den första kärleken

2010-11-15T17:24:00.002+01:00

De hette allt möjligt som föräldrar döpte sina barn till på det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet. Emil och Kristoffer och Filip (Philip?). En tjej som hette Terese som jag blev så arg på en gång att jag slog henne med en plastback som det hade levererats bröd i till dagiset där vi gick. Kanske var jag arg för att jag kände fel känslor. Eller så var hon bara dum mot mig och jag mot henne. Hur som helst, min första kärlek hette och heter fortfarande O. Jag var kanske kär i en eller annan strulputte i femman, men jag ser det som något annat än kärlek. Med O var det en absolut förnimmelse av äkta kärlek, så som man inbillar sig den men vet att den givetvis inte kommer att bestå som. Vi är vänner nu och jag kan knappt begripa att det föll sig så, efter år av år av år av ångest. Det var ju inte bara mitt fel men oh, det var mycket som var mitt fel. De där åren var faktiskt en enda gröt av kletig, tjärsvart kris som inte bara hade med kärleken att göra. Och de första tre åren tillsammans var de bästa jag upplevt. Varje dag var fin. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna tänka på honom, på oss, igen utan att bara se snoret och sotet och svartsjukan och ja, ångesten. Som liksom blandades upp med lite av varje - ätstörningar, tvångstankar - och flöt ut som en djupsvart bläckplump i protokollet. Nu kan jag faktiskt minnas det fina och förundras över att vi är vänner. Det kanske låter pompöst, men att två människor kan överleva all den där litenheten utan att hata varandra till slut ger mig hopp. Han kommer alltid att utgöra en del av mitt fundament.

Dag 1: det är jag

2010-11-14T19:46:00.003+01:00

Introduktion. Det är tjejen i filmen som har skrivit brevet. Jag är tjejen i bloggen, för det mesta. Jag har inte dolt stora delar av mig själv på another cyborg manifesto, men allt är givetvis inte ute i ljuset. Jag är inte en blyg människa, men till och från ängslig. Jag vill att ni ska gilla mig så jag har inte skrivit allt, men ett gott intro till vem jag är finns här om man vill läsa. Om det är något jag är dålig på är det att veta vem jag är. Jag kan inte beskriva det för jag kan inte känna det. Mina främsta känslor är missnöje och otålighet. Det vore fint att kunna hävda att de är lugn och kärlek men jag får nöja mig med att säga att jag känner så också, ibland. Jag har aldrig gillat när folk berättar för mig vem jag är. Kanske beror det på att jag känt att de gjort anspråk på att veta mer än jag. Fortfarande blir jag galen när någon försöker klassificera mig. Inte minst som kvinna. Mo sa att man är som ett tvärsnitt av sina vänner. Det kan vara sant.

Hakar på va

2010-11-14T19:22:00.001+01:00

Det är happening på gång. Det går segt att blogga these days så jag bestämde mig för att haka på. Håll utkik, snart börjar det!

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Lördag

2010-11-13T22:39:00.001+01:00

Har ätit middag med barnen från Pennybridge och beställt julklappar på nätet. Bara en sån sak.

Magnusson säger det igen

2010-11-10T14:57:00.001+01:00

Fäder och fosterskador. Det finns alltid ärkepuckon men av någon anledning har just hon ett helt sanslöst koppel idiits efter sig som är dumma i huvudet på riktigt. Man behöver alltså inte läsa kommentarerna.

Sportchefer har mycket små hjärnor

2010-11-09T22:10:00.002+01:00

Glenn Östh, sportchef på SOK: vilken jävla tomte. Han tycker alltså inte att skattepengar ska gå till "undersökningar bland 60-åriga tanter i Småland som går stavgång" (Sportnytt tisdag). Nej fy fan. Skattepengarna ska ju gå till att skapa framtida OS-medaljörer! Tidigt ska barn välja huvudspår, annars blir det inget guldregn över oh du sköna nya Sverige. Jag håller givetvis med och vill härmed föreslå ett återinförande av ättestupan för alla samhällstärande gamla tanter i Småland. Ja va fan, knuffa alla som inte tjänar rimligt mycket över kanten och befria oss från tanternas terrorvälde! De som slitit ryggen av sig inom vården tills de är 60 förtjänar inget annat än ett mercy kill, det tycker jag vi alla borde vara överens om.

Using free software to fuel the revolution

2010-11-06T20:24:00.009+01:00

Fscons blev bara en dag lång för mig i år men ack så bra för hjärtat den dagen var. Sjukt mycket bra och inspirerande talks, inte minst Karin Kosinas aka Kyrahs om hur tokhäftigt det kan bli när man ordnar workshop för ett gäng galna konstnärer i Damaskus, som på en vecka får lära sig använda och göra konst med hjälp av arduinos och processing. Jag ska köpa en själv, är rackarns sugen på en sån här:

Mitt talk började kvart över fyra och innan dess hade mitt hjärta så klart hunnit hamra sig halvvägs ut ur bröstet. Det gick dock bra och folk verkade uppskatta det som sades och många kom fram efteråt och ville utbyta kontaktuppgifter. Det känns så jävla grymt att vi är på väg att bygga upp en litet med stabilt nätverk kring oss själva, och att jag liksom får vara med! Jag ska hålla samma talk om två veckor igen, på Geek Girl Meetup i Stockholm. Då blir det dock på svenska och kanske för åhörare som inte är lika insatta i just fri programvara som de som kommer på fscons. Ska bli fätt hätt att gå ggm och fortsätta sprida ordet. World domination 2011, eller nåt.

Senare var jag så här trött på tåget på väg hem:

FSCONS 2010

2010-11-05T15:19:00.002+01:00

Jaha, då var det dags igen. I helgen är det FSCONS i Götlaborg, snart går tåget! Imorgon kl 16 går jag på scen och håller ett talk om Women in FOSS, eller alltså om varför det finns så få kvinnor inom open source och fri programvara. Jag hoppas att det blir många intressanta föredrag och seminarier och trevliga möten och allt sånt dära, dårå. Och Hedda! Och Per! Och Jonas! Ja alla trevliga. Och så hoppas jag att det inte sitter mobbare i publiken imorgon för jag är lite nervös och det här med genus ni vet... trollen, omg trollen.

Långhårta män

2010-11-01T21:28:00.002+01:00

Iakttagelse:

Män med långt hår - sköna snubbar. Eller coola, som rockers. Eller popsnören med cred. Hur kommer det sig att män kunnat anamma det feminina just här utan att dras ned i skiten och utpekas som veka töntar som brukligt är när män hemfaller åt kvinnliga attribut? Eller beror det på att långt hår historiskt aldrig varit förbehållet enbart kvinns? Mysterier.

Jättemoraltanter i riksdagen

2010-10-31T09:30:00.002+01:00

"Jag är inte någon jättemoraltant" säger Ann-Katrin Åslund (FP) i DN idag (ej på nätet), men hon har lagt fram ett förslag för obligatoriska familjesamtal hos socialtjänsten när minderåriga påträffas berusade. Enligt henne själv har hon "varit ute på fyllhelger som halloween och lucia och sett jättefulla, gråtande småflickor. De kan råka riktigt illa ut, det är väldigt hårt och tufft ute på gatan." Av detta sluter jag mig till att Ann-Katrin Åslund inte bara är en JÄTTEmoraltant utan även debil. Som vanligt: 1) vet hon hur många ungdomar som är packade på lucia, och har hon en plan för hur socialtjänsten ska administrera en miljon samtal inom 48 timmar? 2) om alla dessa småflickor är ledsna borde hon kanske ha listat ut att någon annan gjort dem ledsna, och dragit slutsatsen att det också är viktigt att prata med dem och 3) om det nu är så förbaskat jävla farligt där ute på gatan (där hon själv säkert aldrig satt sin fot på fucking riktigt), hur skulle det kännas att göra nåt ÅT DET? Är inte det stora problemet att det finns människor och ett samhälle som vill skada och dra nytta av ungdomar när de befinner sig i ett försvagat tillstånd? Och VARFÖR misslyckas alla jävla JÄTTEmoraltanter med det som vi andra lyckas med, nämligen att läsa och tolka statistik. Det är inte småflickor som riskerar mest, det är småkillar.

Hjärta livet

2010-10-30T17:03:00.003+02:00

Om det var en sliten, trött, utsjasad kväll igår som resulterade i två slaskiga själar i varsin hög framför tvn kan jag berätta att jag haft en bättre dag idag. Jag får ofta en konstig känsla i kroppen, av missnöje, stress och separationsångest från livet. Igår var en sån dag. Jag vill att folk ska klappa mig på axeln och säga att jag är duktig men det händer så sällan i arbetssammanhang, inte alls lika ofta som jag behöver det. Vilket i sig säkert är ett gott tecken och för de allra flesta funkar alldeles ypperligt, men jag är prestationsknarkare och när jag jobbar hårt och länge utan att någon tycks uppmärksamma det blir jag verkligen nedstämd. Så ja, jag vill ha en klapp en kyss ett famntag, behöver bli bekräftad för jag kan inte bekräfta mig själv. Same old same old. Men idag, som bortblåst är missnöjet. Att vakna långsamt bredvid en man älskar, ha rufsigt hår och ligga och dra sig tills det finns frukost och nybryggt kaffe, att i klä på sig några av sina bästa kläder och i sakta mak strosa Södermalms gator upp och ner med den där älskade handen i sin, att hitta byxor som får de älskade benen att se ut som en dansares (och fötterna!) och bege sig hemåt för mellanmål och mer kaffe är liksom balsam för själen såklart. Och idag gjorde jag precis det och nu ska vi snart äta allt-i-ett-gryta på potatis, broccoli, citron, oliver, kyckling och timjan innan vi går till lördagsnöjet på Urvädersgränd och provar oss igenom systembolagets allra solkigaste sortiment av fulvin. En årligen återkommande tradition. Endast en av sorterna kommer i glasflaska. Som tur är står värdinnan för hela den skamliga shoppingrundan själv och vi andra småtroll kan bara dyka upp där med ett leende på läpparna och börja skåla. Livet, I love you trots allt.

Vikthets: nu även som public service

2010-10-28T18:24:00.002+02:00

Alltså, ser en helt vedervärdig dokumentär om bantning på Svt. Den är, alltså... den är obehaglig? För att illustrera hur tjocka människor fuskar och egentligen är dumma som inte lyckas gå ner i vikt intervjuar man en kvinna i 35-årsåldern som enligt uppgift alltid har varit överviktig. Detta trots att hon säger sig träna och äta nyttigt. Hela den här delen av programmet går ut på att låta henne föra matdagbok och dricka radioaktivt vatten som kan spåra kalorier i kroppen och sen visa hur riktigt korkad hon är som glömmer att föra in över hälften av maten hon äter. Det påpekar förvisso att alla människor har en tendens att glömma bort vad man stoppat i munnen, men hela upplägget med den här kvinnan signalerar liksom bara hån. Det är hennes eget fel. Man uppmanas sen med stora bokstäver i rutan att inte skylla på sin metabolism, så som kvinnan har gjort. Programmet går vidare. Nu ska man testa vem som håller sig mättast längst: en person som äter kolhydrater, fett eller protein. Testet utförs 1 gång på 3 olika personer, som sen får rapportera individuellt när de känner sig hungriga efter måltiden. Ba hallå? Individuella skillnader i upplevd hunger? Vem är van att äta vad? Testet går såklart ut på att protein är mycket bättre för att stilla hungern än kolhydrater och fett. Och okej, det kan jag kanske gå med på, men you know what, man kan inte tänka om man bara äter protein. Jag vet inte om det är hjärnan i sig som behöver kolhydrater för att funka, men jag har sett alldeles tillräckligt många exempel på att folk som utesluter kolhydrater ur kosten blir slöa och konstiga och förr eller senare attackspringer till Sibyllan på hörnet för att de helt enkelt inte står ut längre. Jag har ju lite egen erfarenhet på det här området också, och kan garantera att kroppens förmåga att binda vätska, salter och mineraler också slås ur spel när man inte äter potatis längre, så att säga. Att det DESSUTOM finns klara samband mellan konsumtion av rött kött (speciellt nöt) och tarmcancer är det givetvis aldrig någon som nämner i såna här skitprogram. Nej, det viktigaste är ju att vara smal och snygg! Om man sen dör i cancer? Tsst, kom igen, man blir ju ett snyggt lik.

Och nu, herregud, nu sprider de mjölkpropaganda också. Om man får i sig mycket kalk bajsar man ut större mängder fett. Hurra! Visste ni att extremt få asiatiska kvinnor drabbas av bröstcancer och att man hittat samband mellan detta och deras väldigt låga konsumtion av komjölk? Nej, för det är det heller ingen som påpekar. För en kvart sen i samma program uppmuntrade de dock de bantningsintresserade tittarna att välja svart kaffe framför latte och andra fettrika kaffealternativ. Hur detta är förenligt med den ökade kalkkonsumtionen får man inte veta.

Alltså jag blir så fruktansvärt provocerad av sånt här. Vilken jävla smörja. Totalt hjärntvättat, total avsaknad på ifrågasättanden om huruvida bantning för att uppnå ett visst utseende är eftersträvansvärt över huvud taget. Den mentala hälsan bortses det som vanligt helt ifrån. Jag antar att det är samma regel som gäller där: man blir iaf ett snyggt psyko.

Utsätta sig

2010-10-27T20:25:00.001+02:00

Varje gång jag ska göra något nytt har jag hjärtat i halsgropen, sort of. Folk tror att jag har ett samlat inre men hahaha! så fel de har. Pick pick pickhjärtat.

Visdomen, bara så där

2010-10-24T21:47:00.002+02:00

Fick lite hopp om världen idag mellan Odenplan och Rådmansgatan. En liten kille, sju?, och hans föräldrar satt i fyrsätet bredvid. Lillkillen pratade om sina framtida barn (alltså jeez, när jag var sju slet jag huvudet av en docka och sen fick jag aldrig fler) och hans pappa frågade vilka egenskaper han ville att hans kids skulle ha. "Samma som jag" svarade killen. Sen log han med hela ansiktet och sa "lego". "För alla i min klass gillar lego". Hans mamma frågade om tjejerna också gillade lego och det var just precis exakt då som mitt hjärta av flinta smälte ihop. "Det finns inga tjejlekar och killekar" sa han och bara log. "Tjejerna kan väl också gilla lego!" Gud alltså, kärleken. Funderade på att kidnappa det där barnet där och då.

It's not you it's me

2010-10-24T11:16:00.004+02:00

Jag är världssämst på att vara ensam. Jag tror alltid att jag kanske behöver lite tid för mig själv men jag får panik och hjärtklappning och känner mig värdelös utan sällskap. Om jag går en längre promenad ringer jag tvångsmässigt upp min mamma, min pappa, Senorita, E eller någon annan jag inte har pratat med på länge. Kan inte vara ensam, kan inte hantera mina egna tankar i ett rum fyllt av ingen annan än jag. Min sambo tog flyget till Milano för tio minuter sen. Nu sitter jag här och attackandas i min ensamhets ovärdighet. Snart 30 år och mogen som en barnrumpa. Ett tag såg det ut som att jag skulle behöva ägna hela dagen åt att vara med mig själv men nu svarade iaf Oskar att han gärna vill se tennisen kl tre. Kan alltså hänga upp min sorry ass tillvaro vid detta, och så får man bra kaffe också. Har angst över denna min så galet opraktiska akilleshäl. Att inte kunna vara ensam är verkligen inte bra. Det sjuka är ju att jag troligtvis mer än något annat behöver vara för mig själv oftare. Den ständiga kontakten med omvärlden och min ofta katastrofala oförmåga att inte planera upp varenda ledig sekund har gett mig fler än ett grått hårstrå och säkert många magkatarrer. Hur gör man? Jag vet precis varför då, jag gillar ju inte mig själv. I ensamt majestät kan jag inte dölja mitt eget tankeflöde i intressanta politiska diskussioner eller verbala fistfights om vem som gjort den bästa covern på Jealous Guy (Donny så klart) och ej heller låtsas vara någon jag inte är, någon jag inte känner inom mig. Ensam känner jag varenda nerv i magen och hur de slingrar runt gamla obehag och nya våndor utan att jag någonsin, någonsin, lyckas reda ut det där trasslet. Jag har gått till psykologer och behandlingshem och vänner och internetsidor, men jag får aldrig fatt på metoden för att bli stark på riktigt. Det är möjligt att det är likadant för alla. Oavsett, jag tar tacksamt emot tips. Ring mig?