Gling

I allmänhet: Vad är det med det där ping-ljudet i sällskapsresan? Och vidare i synnerhet: Varför hör man det aldrig på dansgolvet en suddig lördagnatt på Stockholms bästa klubb? Jag och Holmskan drog våra bästa, som vanligt, men inte ett endaste litet gling tillbaka. Monstermannen i baren var mest lång, ingen kärlek. På listan över kvällens läskigaste slåss två yngre herrar om förstaplatsen. Yngre i relation till önskad ålder, för att förtydliga. Exemplar I utförde ett fantastiskt lyckat framträdande i vilket obehagliga överraskningar i form av smygande närmanden bakifrån utgjorde huvudnummer. Vi tror även att I vid något tillfälle försökte prata, men emedan tilltalet nådde mitt öra snett bakifrån mitt i en Joe Tex uppfattade jag mest det hela ungefär som när en stor humla susar förbi läbbigt nära. Våra misstankar om verbala avancemang kan emellertid inte bevisas. Exemplar II dök på oss senare under natten. Om honom har vi två teorier, varav den första, om att han försökte kommunicera med oss på teckenspråk, grundar sig i hans kreativa användning av vänster hand. Mycket tätt, med simmig blick och gång på gång signalerande Churchills v-tecken sällskapade han med oss lite längre än nödvändigt. Teori två är inte lika spännande men mer trolig; han var kanske alkoholinresistent. Kvällen bjöd i övrigt på ett par trevliga återseenden gestaltade av en teknisk fysiker och en kompis från förr.

Efter dagens bakispromenad över Essingeöarna ämnar jag nu ta mig an mitt dåliga samvete.