torsdag, april 03, 2014

Ta en för laget

Ibland önskar jag att killar bara kunde ta en för laget. Ni vet, stoiskt uthärda något, för kampens skull. Vara feminismens byråkratiska, administrativa, jourhavande stab. Utgöra en grå men effektiv arbetande massa som i bakgrunden vänder papper, svarar i telefon, kånkar säckar med murbruk en efter en efter en därför att de måste kånkas av någon, bara hugger i utan att begära extra cred för det. Jag önskar att de bara kunde göra som de blev tillsagda och låta bli att stjäla bollen för att själv försöka göra mål. Jag önskar att killar tänkte lite mer på den gemensamma kampen och lite mindre på sitt eget varumärke. Det är inte helt enkelt, jag förstår. Ser man en orättvisa vill man ju gärna gorma från barrikaderna. I alla fall ibland. I alla fall om det finns pengar eller cred att håva in, på att ge föreläsningar eller låtsas liva kvinna en månad genom att spara 4500 kr av sin egen månadslön och kalla det att leva på kvinnolön.

Jag förstår att ni vill kämpa, men det handlar faktiskt om hur vi för kampen också. Det är känsligt att föra någon annans talan. Jag menar inte att man enbart får gräva där man står, men jag menar att det är viktigt hur man placerar sin lojalitet. Sin solidaritet. Jag kanske ska hålla mig till att svara i telefon och stapla tegelstenar för någon som lever i en annan vardag än jag, hellre än att ta ordet ur hennes mun och göra det till mitt. Jag kanske inte ska ställa mig främst i ledet och gorma för henne, om jag inte specifikt blir ombedd så klart. Risken när någon utanför en grupp approprierar dess kamp är att fokus flyttas från utsatt/utsättare till någon annanstans. Blicken på problemen är plötsligt tredje parts, och fokus riktas mot kampen i sig själv och inte på de reella svårigheter kampen syftar till att lösa. Plötsligt skriver media om Bono och hans magnifika hjärta istället för om kolonialismens katastrofala följder. Plötsligt kan man läsa om att visionmannens sk kvinnolön inte alls är särskilt svår att leva på, istället för det faktum att deltidsarbete är tre gånger så vanligt för kvinnor som för män och att deltid är en stor bidragande faktor till varför människor blir fattigpensionärer senare i livet. (Medianlönen för hela Sverige ligger fö nånstans runt 23000, så att leva på 27500 i månaden är bara ett hån om man vill göra en poäng.)

Alltså. Jag menar inte att män ska låta bli att kämpa, om det nu verkar så. Inte att gorma heller. Jag skulle verkligen älska att se lite mer geist i killar, lite mer guts att säga ifrån, även om det är ens killkompis/manliga kollega som beter sig som ett as. Även om ingen kvinna är närvarande. Men ni kanske redan gör det? Nej, tvärtom önskar jag mig samma hårdhet av er som mina systrar uppvisar. De som orkar göra sig obekväma i lunchrum och i lokaltrafiken även om det innebär att män blir illa till mods, mammorna som tappert stretar emot den shitstorm av krav som slängs emot dem, volontärarbetarna på tjejjourer som står ut med alla historier utan att begära medalj, läxhjälparna som ger av sin tid trots att de är trötta efter eget jobb, vännerna som ställer upp för varandra och hjälper en att kasta av sig patriarkatets slem tusen och åter tusen gånger, utan att begära något i motprestation. Ingen krönikörsplats, inga årets pappa-priser, no nothing. De bara gör, och det vore fantastiskt fint om de kunde få lite avlastning för en gångs skull medan någon annan passade telefonväxeln.

lördag, februari 01, 2014

Teknikmissbruket och den odemokratiska mjukvaran

Häromdagen skrev jag en lång rant på twitter om mjukvaruutveckling, vilken till min glädje och förvåning fick oväntat stor respons. Den korta versionen är att jag ser ett stort problem med att vi har ett starkt kapitalistiskt drivet samhälle i kombination med att det i princip sitter mjukvara i allt. Den längre versionen följer här.
Det är lätt att glömma att mjukvarukonstruktion är en relativt ny vetenskap. Vi, som i mänskligheten, har bara använd oss av mjukvara i industriell mening i några decennier. Ibland hör man folk säga att programmering egentligen bara handlar om ettor och nollor och på det sättet har vi såklart använt oss av binära logiksystem mycket längre än så. Att operera en vävstol efter ett mönster är att använda ett slags binärkod. Trampa – etta, trampa inte – nolla osv. Man lastar in sin långa rad ettor och nollor i programminnet på en dator och sen opererar processorn efter det mönstret. Etta – visa nåt på skärmen, nolla– visa inte. Kombinationen av ettor och nollor är oändlig varför alla program kan skrivas, och en oändlig mängd kombinationer av ettor och nollor kan resultera i samma program. Ungefär som när man lagar mat. Man kan ha i grädden eller vinet först, men såsen kommer till slut bestå av samma smaker.
Det finns en uppsjö olika typer av mjukvara. Grafik, inbyggda system, operativsystem, applikationer. I säkerhetskritiska system, som tex styr- och bromssystemet i tåg, används A- och B-kod. I enkelhet går det ut på att två olika grupper mjukvaruuvecklare får samma kravspecifikation som de kodmässigt löser på olika sätt (eftersom de inte får samarbeta), och både program A och B körs parallellt när tågen är i drift. Under färden utvärderar programmen hela tiden hur styrsystemet ska bete sig, och om program A och B kommer fram till olika slutsatser drar man typ i nödbromsen eller vidtar annan säkerhetsåtgärd. A- och B-kod existerar för att reducera det vi kallar den mänskliga faktorn. Att utveckla system på det här sättet kräver dubbel arbetsstyrka och är således dyrt.
För icke säkerhetskritiska system löser man helt enkelt ofta ett mjukvaruproblem med att, ni vet, starta om grunkan. Genom att kallstarta något (dvs bryta strömmen och slå på den igen) försätter man devicen i sitt startupläge och konfiguration och program får chansen att sättas upp igen, förhoppningsvis i rätt ordning. Det som får tex en telefon att hänga sig kan vara många saker, men säkert är att den hamnat i ett läge (ett state) som konstruktören* inte felhanterat. Bra mjukvara gör givetvis rätt, men den klarar också att hantera de lägen då det ändå blivit fel och ta sig ur dem. Kanske genom att tvångsavsluta ett program, men i alla fall inte hänga hela telefonen. För säkerhetskritiska system är det absolut vitalt med felhantering, för apparater som inte riskerar att döda någon är det såklart mindre viktigt och man kan lätt skära i utvecklingskostnaden utan att det gör något.
Eller? Jag återkommer till det.
Om man jämför mjukvarukonstruktion med vår samlade kunskap om hur man bygger hus, broar och mekanisk apparatur blir det tydligt att vi har mycket kvar att lära oss innan kunskapsnivån når samma verkshöjd, eller hur man nu ska uttrycka det. Vi vet hur man bygger en bro och har redan hunnit gå på nitarna, dvs vi vet vad vi ska undvika för att bron inte ska rasa. Att bli lika bra på mjukvara kanske kommer ta oss ännu längre tid eftersom mjukvara till sin natur, som jag skrev ovan, öppnar upp för oändliga kombinationer. Bra kod är kort och koncis och gör just bara det den ska, men den ska samtidigt vara lättläslig och enkel att underhålla när man upptäcker fel. Alltför kompakt kod blir ofta i efterhand obegriplig för någon annan än den som skrev den, och i industrin jobbar ofta många personer med samma kodbas, eller så tas en kod över när en konstruktör slutar och en annan börjar. Observera att jag säger när och inte om man upptäcker fel, för man upptäcker alltid fel. En bro eller ett hus byggs heller inte i en hast. Det är projekt som fortfarande får ta tid (även om det verkar som att uppförande av tex nya hus kan gå lite för snabbt och bli slarvigt ibland). 
     Mjukvara får väldigt sällan ta tid. Mjukvara som sitter i tåg, flygplan, medicinsk utrustning och maskiner som bokstavligen talat kan bli livsfarliga om de innehåller buggar går att certifiera. Man utsätter då sin mjukvara för massa tester som den ska kunna hantera, och testerna genomförs typiskt av tredje part enligt vissa standardiserade modeller. Inga tester i världen kan dock garantera buggfria system, men vi kan å andra sidan inte skydda oss mot allt i vardagslivet heller. Koden i en pacemaker är garanterat mer vältestad och robust än koden till en digitalbox, och så ska det kanske vara. Det vore en tragedi om en person dog av att hens pacemaker la av, men att digitalboxen krånglar orsakar på sin höjd en irritation vid fredagsmyset.
Eller? Vänta, jag har inte glömt att jag ska återkomma till vad som är viktigt men jag ska bara skriva lite till om mjukvarukonstruktion i stort, nämligen utvecklingsprocessen.
Det finns ingen. I akademin finns kanske ett slags konsensus kring hur man bygger bra och robusta system men industrin står långt ifrån akademin. I industrin styr kapitalet och kapitalet vill växa. För att växa, sägs det, måste man vara konkurrenskraftig och snabb. Om ens konkurrent utkommer med en ny snajsig modell måste man själv prångla ut en likvärdig eller helst bättre snabbt som attan för att inte tappa de eftertraktansvärda marknadsandelarna. Företag existerar enbart för att någon eller några tror att de ska generera pengar, vilket är helt logiskt i en värld där alla är beroende av pengar. Att få ut den nya modellen x snabbt kommer därför trumfa att x ska fungera så nära felfritt som möjligt. Tempot för nya pacemakers på marknaden är lite krasst långsammare än för nya mobiltelefoner eftersom ett företag som säljer livsuppehållande apparatur som har ihjäl folk inte kommer att överleva. Den ekonomiska förlusten med en långsammare utvecklingscykel vinner över risken för själva företagets död. Utvecklingscykeln för ny hemelektronik däremot är rasande hetsig. Mjukvara är också förhållandevis billig jämfört med elektronik och mekanik eftersom den är modifierbar. Detta är i grunden helt fantastiskt eftersom det gör att vi kan använda samma typ av hårdvaruplattformar till olika applikationer genom att konfigurera dem med hjälp av olika mjukvara. Hårdvarans design kan förfinas och mjukvara skrivas ny. 
     Men här ligger också mjukvarans inneboende konflikt under ett kapitalistiskt system. Kapitalets syn på mjukvara är just denna: den kan alltid göras om. Mjukvara, i allt utom möjligtvis sådant som pacemakers, betraktas som slit- och släng. Utvecklingsprocessen är därefter. Jag har hittills aldrig under mina arbetsverksamma år fått tillräcklig tid på mig att systemera, dvs att i god tid innan produktion klura ut hur mjukvaran bäst kan struktureras upp och delas in i olika block så att den på sikt blir stabil, lättbegriplig och enkel att underhålla. "Nu är det bara mjukvara kvar" har jag hört många gånger. Man bortser alltså från att mjukvarukonstruktion 1) är en ny vetenskap, 2) är ett hantverke som alla utför lite på sitt eget sätt och 3) är det som produktifierar hårdvaran och ofta avgör hur produkten kan användas. En kamera kan vara hur bra som helst men med ett dåligt användargränssnitt tröttnar folk och köper en ny.

Alltså. Som mjukvarudesigner har jag få regler att förhålla mig till eftersom ingen vet vilka reglerna bör vara, vilket i sin tur öppnar upp för att introducera buggar. Om jag inte kan fransk grammatik kan jag kanske skriva ett brev till en fransk vän, men sannolikheten att det innehåller fel är stort. Kontentan kanske går fram men detaljerna går förlorade. Väldigt ofta testar jag också min egen kod vilket är dåligt eftersom jag vet om dess brister och undermedvetet kan råka undvika att testa just det som kommer faila.  Sällan kontrollerar dessutom någon annan hur min kod ser ut. Kodgranskning är tidskrävande och tidsbrist är alltid ett problem i mjukvaruprocesser. Mjukvara är väldigt ofta det sista man gör innan produkten ska ut, och tid kommer därför att skäras av där och inte tidigare i processen. Dokumentation och kunskapsspridning tar också tid från själva utvecklingen och hinns nästan aldrig med. Det är viktigare att modell x har en feature y än att vi dokumenterar hur modell x fungerar. Om ett år när x buggar ihop blir det alltså svinjobbigt och dyrt att laga den och konsumenten köper därför hellre en ny. Kapitalet är inte långsiktigt och kan man tjäna pengar nu är det i princip alltid bättre än att tjäna pengar sen.
Nu ska jag återkomma till det som är viktigt. Kapitalismen skapar en sanslös mängd modeller för hemelektronik x, y och z, men kvaliteten får stryka på foten. Jag har skrivit att i viktiga system som har hand om liv är detta ett mindre problem, men även tåg, flyg och bilar har kraschat som en direkt följd av dålig mjukvara. Det kanske verkar oviktigt om våra mobiltelefoner och tv-apparater är kackiga, men here's the thing: jorden svämmar över av miljöfarligt eleketronikskrot och människor dör av det också. Många, fler än vad som ryms i ett flygplan. Och många fler kommer att dö. Det direkt farliga är utvinningen av metaller, som dels i sig är giftiga och påverkar miljön och människorna som jobbar med dem, och även det faktum att utvinningen sker i fattiga områden under undermåliga omständigheter där mänskliga rättigheter inte respekteras. Mer indirekt påverkar all vår överkonsumtion klimatet på jorden. Klimatförändringarna orsakar torka, översvämningar och missväxt och skapar fattigdom och fattigdom skapar krig. Krig dödar. Elektronikskrot är givetvis inte den enda boven i dramat** men vi ska vara medvetna om att det i dag sitter mjukvara i allt och att utvecklingen bara pekar uppåt. Det är kortsiktigt billigt med snabbhackad mjukvara, men med kortare livslängd som dold kostnad. Dålig mjukvara gör dyrbar och giftig hårdvara till skrot snabbare. Och som sagt, kapitalismens kortsiktighet är ett problem generellt i samband med miljö- och etikfrågor, men mjukvara är redan en storspelare inom industrin eftersom den är så lätt att stoppa in i allt. Mjukvaran i sig kan tyckas vara ytterst miljövänlig eftersom den inte tar någon fysisk plats, den "finns" inte, den kräver inga giftiga ämnen (mer än metangasen vi joltcolasörplare pruttar ut hehe) men den är navet i en storskalig produktion som spänner över alla områden. Att misshandla utvecklingscykeln och systematiskt skära ner på tiden som mjukvarukonstruktörer lägger på sin produkt skapar i det stora perspektivet enorma problem. Det som är mjukvarans fantastiska och revolutionerande egenskaper, lättheten! smidigheten! modifierbarheten! möjligheterna!, blir under kapitalismen oerhört lätta att missbruka.
Jag ser få vägar ut ur det här och jag är en själv en del av problematiken. Jag jobbar med mjukvara varje dag och vet att jag många gånger inte lämnar ifrån mig optimal kod***. Men jag gillar inte hemelektronik och jag finner ingen vidare glädje i att konsumera den, även om jag gör det ändå ibland eftersom jag vill ha en tv, en telefon och en micro. Men även om det är ett jättejobb tror jag att det finns ett sätt ut ur detta. För att omskapa synen på hur vi konstruerar våra konsumtionsprylar måste vi öppna upp fältet för en bredare massa och sätta teknik i relation till miljö och etik. Företag må prata om detta i dag men det är helt ärligt bara bullshit. Jag älskar teknik men dagens tekniksyn är inte och kommer inte att bli vår räddning på miljö- och fattigdomsproblem. Jag är övertygad om att teknik i sig kan göra underverk för att tjäna mänskligheten, om vi inte missbrukar den.
Våra teknikkunskaper måste därför spridas och de måste spridas till människor med värderingar som inte är kapitalets. Generaliserat underhålls kapitalet av vita män i västvärlden och dessa män är inte bärare av de värderingar som har potential att skapa ett samhälle där miljö, mänskliga rättigheter, hållbarhet och inkludering utgör hörnstenar. Kapitalets män skapar teknik för egen vinnings skull i en värld där vissa grupper kan utnyttjas för att samma kapital skapar enorma ekonomiska klyftor. Jag vet att det inte är så enkelt och utvecklingen av mobiltelefoner och -nät har tex medfört stora förenklingar i områden där fast infrastruktur saknas, men människor skadas fortfarande i processen. Vi skulle kunna göra bättre. Vi skulle kunna utveckla hållbar teknik utan att ställa grupper mot varandra och fokusera vår utveckling till teknik som direkt bidrar till en bättre miljö. Vi skulle också kunna avstanna utveckling av mycket brukselektronik. Lycka är ett komplext begrepp och jag tror verkligen att en ny blank pryl har förmågan att skapa lycka, men det är inte lycka som inte skulle kunna gå att ersätta med en annan typ. Jag menar alltså inte att fnysa åt och förringa de som älskar hemelektronik och jag själv har ett liknande beteende kring kläder, men vi måste lyfta frågan kring vad vi lär oss att associera med lycka. Det är inlärt och inte av naturen givet att ett nytt ljudsystem ger oss en kick.
Det finns så sjukt mycket mer att säga om hur ägandeskapet över teknik måste skiftas, och att tex kvinnor och grupper med annan levd erfarenhet än vita västmän, och därmed större förståelse för vad som behövs i världen, måste ges tillträde till tekniksfären för att demokratisera kunskapen, men jag lämnar det till ett senare tillfälle och hänvisar helt fräckt till mig själv och en grej jag skrev åt Framtidsstafetten 2012, som var en del av Framtidskommissionens arbete. http://cyborgmanifesto.blogspot.se/2012/03/mer-sjalvfortroende-for-alla.html.

* Det kan givetvis vara hårdvara som krånglar men här handlar det om mjukvara, och väldigt ofta är det mjukvarans uppgift att hantera hårdvaran så gränsen för vad som är hårdvaru- och mjukvarudesignerns fel kan vara svår att avgöra.
** Väst överkonsumerar också ohyggliga mängder kläder, mat, heminredning osv osv, men tex metaller är en ändlig resurs på ett mer direkt sätt än bomull till kläder och mat som kan ordlas.
*** Inte optimal som i felfri eftersom det knappt existerar, utan optimal som i väl genomarbetad.

måndag, januari 13, 2014

Motsatser som inte finns, känslor som bara finns

Jag hade inte tänkt skriva mer om detta för att skona mitt hjärta men Ann Heberleins text i dag på DN Kultur gör mig mest ledsen. Den tar en värdefull diskussion, som syftar till att bredda vad som är och känns socialt tillåtet, och mosar den. Antologin "Ingens Mamma" tar upp ett ämne som lyst med sin frånvaro i medieflödet och skapar en diskussion kring ett område som för många (kanske främst kvinnor) känns tabubelagt. Skribenterna utgår från sig själva och argumenterar och förklarar sina känslor och sitt så kallade val kring att inte skaffa barn. Det är verkligen ingen stridsskrift för att få andra kvinnor att låta bli och ingen av skribenterna pläderar för att deras val bottnar i en vilja ”att slåss på männens arenor”, som Heberlein uttrycker det.

Författarna förväntade sig uppenbarligen starka reaktioner, hat, fördömande och ilska: Påståendet att det är något oerhört provocerande med att vara kvinna och välja bort barn upprepas likt ett mantra i texterna. Josefine Adolfsson, redaktör för antologin, säger i en intervju i Sydsvenskan att det var svårt att få skribenter som ville medverka och berätta om sin frivilliga barnlöshet. De var, säger hon, rädda för omgivningens reaktioner, för hat och trakasserier.

Jag tycker att Heberlein förringar och nedvärderar de känslor som antologin beskriver och nästan gottar sig åt att texterna inte har bemötts med mer hat. Jag skulle snarare tro att det varma mottagandet beror på att många faktiskt hade längtat efter den här diskussionen, att känna att taket lyftes en aning. Jag har också mycket svårt att tro att de kvinnor som inte ville medverka inte baserar sitt val på saker de upplevt. Heberlein borde också veta att en stor del av att inte tillhöra en normgrupp är rädslan för vad som kan hända, hur man kan bli bemött. De flesta män är inte våldtäktsmän och rädslan att gå hem ensam genom parken som kvinna är kanske inte matematiskt rationell, men det är en del av problematiken att ha inkorporerat rädslan. Detta är basics folks. Att slippa tänka på avvikandet är att ha ett privilegie.

Författarna till "Ingens mamma" beskriver sig själva och beskrivs som just rationella: de är självständiga, fria, radikala, modiga och normbrytande. Föredömliga på alla sätt och vis alltså, i en tid som hyllar oberoende och individualism, att satsa på sig själv och sina egna små projekt. Att ta hand om det lilla livet, det sårbara och växande står inte högt i kurs i ett sådant samhällsklimat. Att välja bort barn är naturligtvis praktiskt. Varför ödsla tid på att vara hemma med kräksjuka barn eller trösta ledsna tonåringar när man kan resa och skriva böcker i stället?

För det första: Att kalla det ”val” är knepigt. Det är oftast, men inte alltid, ett val att agera på sina känslor, men att kalla känslor i sig ”val” är helt enkelt inte hederligt. Jag har inte valt att inte vilja ha barn. Jag har tvärtom försökt förmå mig själv att känna annorlunda, för att få passa in, kunna uppfylla tydliga önskemål från min omgivning och inte gå emot normen. Men man får inte välja känslor, så mitt enda alternativ i sammanhanget är att stå emot pressen som följer av valet att agera på mina känslor. Heberlein säger sig tycka att många av bidragen är intressanta, men gör sen som så många andra och härleder beslutet om att inte skaffa barn till egoism, just som om det var ett svalt kalkylerat val. Jag förstår inte hur man kan läsa antologin så. Jag förstår heller inte hur man inte kan anse att barnskaffande "inte står högt i kurs" när det de facto anses vara egoistiskt, märkligt och avvikande att inte skaffa barn.

För det andra: Heberlein ställer upp ett motsatsförhållande som verkar gå ut på att föräldrars agerandet på sina känslor är modigare än barnfrias agerande på sina känslor. Jag tänker att hon tänker sig att ovilja till barn är, som jag skrivit förut, en avsaknad av viljan till barn, när det i själva verket rör sig om parallella snarare än motsatskänslor. Jag förstår verkligen att att bli förälder kan kännas som det modigaste och läskigaste man någonsin gjort, och på samma sätt (eller kanske ett annat sätt) är mitt val att stå fast vid mina känslor att inte skaffa barn det dominerande beslutet i mitt liv just nu och det skrämmer verkligen livet ur mig. För ja, det krävs faktiskt mod att gå emot en norm, även om jag får som jag vill (även föräldrar har ju fått som de vill). Jag får nämligen inte göra mitt val ifred. Jag kan inte, i dagens normsamhälle, göra valet om ett barnfritt liv utan att bli ifrågasatt. Utifrån mina personliga erfarenheter från min omgivning kan det även som förälder vara mycket svårt att få ihop sitt val med andra delar av samhällets normer, tex arbete och bostad. Man måste klura med föräldraledighet, vab och dagistider. Men varför ställa dessa konflikter mot varandra? "Ingens Mamma" tar upp tabut kring att bryta med barnnormen och that’s that. Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" däremot, tar bla upp konfliken barn-arbetsnormen, och diskussionen kring det sk livspusslet för småbarnsföräldrar har varit oerhört synlig i media. Politiska åtgärder som RUT har som direkt uttalat syfte att underlätta för barnfamiljer. Jag förstår inte varför en parallell diskussion om barnfrihet och erfarenheter kring det skulle inkräkta på diskussioner om upplevda problem för föräldrar.

Kanske är de besvikna nu, de tolv barnfria kvinnorna som fattade mod och berättade om sitt val att inte föda barn, eftersom de aggressiva reaktionerna uteblivit.

Det är ändå ganska magstarkt att insinuera att författarna hellre hade önskat sig aggressivitet än bifall. Eller så blev de också ledsna för att de passivaggressiva reaktionerna inte alls uteblivit och att Heberlein själv tycker att antologin, som är ett av extremt få bidrag i samtalet om barnfrihet, är problematisk och något som ”bekymrar” henne. Jag blev som sagt mest ledsen trött i själen. Jag behövde få mitt tak lyft men jag behöver inte, igen, få mina känslor jämförda och värderade mot andras lika irrationella val och känslor.

tisdag, december 03, 2013

Våldtäktskultur och kulturarv

Jag argtwittrade lite apropå Vanja Hermeles träffande text i Expressen i går. Den fick mig att komma ihåg hur illa jag som barn tyckte om visan "Maria går på vägen" (En kungens man), och hur den sen dess alltid väcker starka känslor av obehag hos mig. Jag avskyr den fortfarande. Jag skrev att obehaget kommer sig av att en man (Afzelius) profiterar på ett kvinnligt öde. Någon svarade (argt?) och föreslog att jag kanske är av åsikten att ingen man ska få skriva om våldtäkt på medeltiden, och det förbudet vill jag såklart inte se (även om sittande regering gärna stiftar lagar som inskränker allt möjligt eget bestämmande, men det får ni ta med dem).

Men. Jag undrar varför så många män, så många kulturskapande män, med sådan energi tar sig an att gestalta våldtäkter och mord på kvinnor. Axplock: den vidriga och plågsamt utdragna scenen i Millenniumtrilogin, scenen i Ett hål i mitt hjärta, det totala frosseriet i unga, vackra, våldtagna och därefter brutalt mördade kvinnor i varenda FBI-ish serie som sänds tidiga vardagkvällar på trean och femman, visan "Maria går på vägen" osv osv. (Obs, jag är givetvis inte den första som skriver om detta, bara att söka.) Å ena sidan skulle man kunna säga att den här mångfalden av skildringar av våldtäkt speglar vår reella våldtäktskultur och att det inte är konstigt att så många blivit berörda av den och därför vill gestalta den inom ramen för sina egna kulturella uttryck. Å andra sidan måste man i så fall ta hänsyn till eller åtminstone vara beredd på hur sådana uttryck påverkar oss som konsumerar kulturen. En man som skriver om en kvinna som blivit våldtagen verkar inte kontextlöst och måste, borde, också förstå inom vilket tradition han verkar. Man får givetvis skapa vilken kultur man vill (inom lagens ramar) men man kan inte påverka hur den kommer att tas emot, hur den kommer att kännas och tolkas inne i mottagaren. Många kvinnor, och män!, har varit med om våldtäkter, tjatsex, obehagliga fysiska situationer och sexuella trakasserier och/eller lever i en ständigt pågående lågintensiv rädsla för olika grader av sexuellt ofredande. Jag känner inte en enda kvinna som, vare sig hon blivit utsatt för ett sexualbrott eller inte, inte förhåller sig till det ständiga potentiella hotet.

Vad är det alla dessa våldtäksscener egentligen vill säga? Vad vill männen bakom dem göra för intryck på kulturen, på oss? Kritik? Problematisering? Problemlösning? Öppna för diskussion? Anledningen till att jag avskyr "Maria går på vägen" är att den och så sjukt många andra våldtäktsscener är ett svullande, ett slags rulla runt och gotta  sig-i-ande av händelser som är vedervärdiga, som slår sönder människors liv och befäster en till synes evig under- och överordning map kön, utan att egentligen problematisera vidare. Det är inte bara just texten i den här visan, det är hur den poppade upp vid alla möjliga och omöjliga tillfällen genom min barndom, alla lallade och sjöng (alla vuxna också) och så hade man lite mys och fruktstund medan Maria blev våldtagen och stenad. För att hon var kvinna. Det är nåt slags folkkär skatt med trevlig melodi och att den fick min mage att vilja vändas ut och in av ilska och vanmakt var liksom inget att ta hänsyn till, kom igen nu så sjunger vi och har det trevligt.

Vuxna, aningslösa förskollärare, lärare, ledare på seglarläger. Vuxna aningslösa män som skriver visor.

Gemensamt för alla de typer av skildringar jag radade upp är också skaparens totala avståndstagande från Mannen. Mannen i "Maria går på vägen" är en kungens man. Afzelius var inte kungens man. Han är allmänt känd som socialist och klasshatare. Förövaren i hans visa är överklassens avkomling medan offret är vacker och oskyldig, skrattar åt fåglarna och bara ska sälja lite bröd. Det är den perfekta våldtäkten som skildras, där förövaren är allt igenom ond och kvinnan är så from hon kan bli och att förövaren är ond är bara så det är. Han är som sprungen ur ondskan självt. Exakt samma skeva bild av vad som räknas som en riktig våldtäkt utgör grunden för slutshaming och bisarra domslut även i dag. Jag lämnas bara med en känsla av att något vidrigt händer i vårt samhälle, något jag jämt måste vara rädd för men som aldrig kommer att gå över och som ingen man vill kännas vid med mer än med att säga: kolla så hemskt, hu så vedervärdigt, KOLLA KOLLA KOLLA DU MÅSTE KONFONTERAS MED DETTA HEMSKA! Grejen är att jag inte behöver mer reflektionslös konfrontation. Jag vill inte ha mer konfrontation som gör (ännu) mer våld på mig än på världens våldtäktsmän. Jag vill att Afzelius och hans vänner och alla öht konfronterar sig själva och frågar sig vilken del de har i våldtäktkulturen. Han svarar egentligen på det själv i Hermeles text, så här:

"Björn Afzelius var mannen som förespråkade socialism och solidaritet men som också beskrev sig själv som en förbrukare av kvinnor – och skyllde den olyckliga utvecklingen på mamma: 'Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta konsument av kvinnor.'"

Nu hade jag inte koll på vilka vissångare som var kvinnohatare när jag var kid, men det här är bara en av många triggers. För någon annan kanske en annan visa eller en annan film fyller den funktionen. Afzelius menade säkert inget illa (det tror jag absolut inte) och han var säkert upprörd han också på sakernas tillstånd. Det är det naiva och avståndstagande som gör mig trött, att så många män tror att det här är oproblemtiskt för alla utom världens Marior (som om de vore isolerade öar, som om våld inte sprider ringar på vattnet och genom generationer) och att de inte behöver reflektera mer än så. Även om meningen var att visan skulle utgöra ett manifest mot våldtäkt (?) mottogs den av mig som barn och fortf som vuxen som något helt annorlunda i kraft av att vara en del i något större, men utan att ta hänsyn till det. En mainstremad del i en större problematik som förtjänar en vidare historieskrivning. Som något man med skräckblandad förtjusning kunde förfasas över och sen, poff!, gå vidare. Jag mindes bara plötsligt hur jag kände.


måndag, november 25, 2013

Röra sig framåt eller gå runt i en cirkel


Okej, jag tror att vi måste slakta en myt, nämligen den om att “all diskussion leder framåt” och att diskussionen måste föras av alla, alltid och oavsett. Det är en bedräglig myt. Det verkar fint och bra att prata om det, och tron att diskussion i sig ska leda till bildning och förståelse är stark. I skolan fick jag tex lära mig att utantillkunskap var fult och omodernt medan riktig djupkunskap kan uppnås genom åsiktsutbyte och debatt. Jag håller på många sätt med men för att en diskussion ska vara givande kräver den också en del av sina deltagare. Det finns en god poäng med att traggla algebra och lära sig vissa knep utantill innan man går in på fourieranalysen.

Så här: tänk att du sitter på ett intressant seminarium om kvantfysik. Ni ska diskutera higgsbosonen. De som pratar är initierade och utbildade fysiker. Plötsligt räcker en snorig uppenbarelse längst bak i klassrummet upp handen, får ordet och inleder på följande sätt ”Ja detta är egentligen ingen fråga, men om vi utgår ifrån att atomen är universums minsta beståndsdel och att den är oklyvbar och blablabla....”. 1) En förutsättning för att ni öht befinner er i det där klassrummet och diskuterar är att alla delar en uppdaterad förförståelse om att mindre element än atomen finns då det faktiskt har bevisats. 2) Också de gamla grekerna spekulerade i atomens odelbarhet och det var fel redan då. Sedan dess har man gått vidare. Men. Eftersom fysiker blir illa till mods när någon vill sätta rumtiden ur spel uppstår givetvis diskussion om materiens väsen och resten av dagens semarium går åt till att fastslå att det nog kanske eventuellt faktiskt trots allt finns både elektroner, fotoner och bosoner ändå, men själva higgspartikeln hinns tyvärr inte med innan alla måste gå och hem och laga middag. Vid dagens slut kan alltså ingen mer om det som semiariet skulle ha handlat om.

Ok, moving on. Tänk nu att klassrummet är samhället, och att samtalet är allt; tv, radio, sociala forum, tjatter i vardagsrum etc etc. Tänk också att väldigt många som pratar istället är outbildade i diskussionsämnet och att ämnet är genusvetenskap. Gång på gång på gång hijackas den initierade debatten av de snoriga personerna längst bak i klassrummet som under förevändningen att alla måste få vara med och prata uppehåller diskussionen vid banaliteter. Meanwhile i patriarkatet: kvinnor är fortsatt mer våldutsatta i hemmet, tjänar anskrämligt med pengar, stoppas vid Europas gränser, sliter ut sina ryggar i vården, har mindre reell makt än män, syns inte i radio/tv/bolagsstyrelser, mår psykiskt dåligt och behandlas generellt som mindre värda människor. Det feminina nedvärderas och det maskulina uppvärderas, vilket får till följd att män som anses feminina åker på däng och kvinnor som inte anses leva upp till kvinnoidealet åker på däng. Bland annat. Under tiden har sjuttio ingenjörer, ett gäng fritidsfiskare och en LO-aktiv utan genuspoäng ägnat otal antal timmar på Facebook åt att diskutera varför det ligger i den kvinnliga naturen att vilja ta mest hand om barna (ledtråd: it doesn’t). Hur kom vi framåt av detta nu igen?

Alltså jag säger inte att man inte ska diskutera. Jag säger inte heller att de flesta som vill diskutera är dåliga människor som vill ont. Jag ifrågasätter dock varför man vill diskutera ämnen inom vilka man saknar grundläggande kunskaper. Är det en sann vilja att bidra, ”föra något framåt”, eller är det en egoistisk handling för att scora några till synes lätta poäng? Och i så fall, kastar sig samma personer lika lättvindigt in i avancerade resonemang om klassiskt latin, bara "för att det är kul att diskutera"? Det den gör som inte respekterar ämnet är heller inte bara att halta diskussionen i sig, utan man riskerar även att säga saker som i förlängningen kan vara skadliga. Tex som i rapporteringen kring partnervåld nyligen, där några glada ledarskribenter triumferande hävdade att ny forskning visade att män utsätts för lika mycket våld av kvinnor som tvärtom. Forskarna själva dementerade förtvivlat denna misstolkning av sina egna resultat men då var lögnen redan spridd. 

Det finns heller inget annat ämne som ringaktas så systematiskt som genusvetenskap. Om du minns vad jag skrev här ovanför så beror det bla på att den kodas som feminin, som en isolerad vetenskap för kvinnor (ledtråd, it’s not), och eftersom det feminina nedvärderas tror plötsligt många att kunskap om genus inte är riktig kunskap. Jag vet inte hur man då definierar kunskap men oavsett håller inte den inneboende logiken: man kan faktiskt inte både samtidigt tycka att det a) är väldigt viktigt att vara med och diskutera och b) tycka att det man diskuterar inte baseras på ett riktigt kunskapsområde. Någonstans undrar jag igen vad ens motiv till att kasta sig in i debatten egentligen är. Är det med verklig omsorg för jämställdheten eller är det bara ett egocentrerat sätt att uppta plats och dränka de röster som bättre borde höras?

Så, om du vill vara med och diskutera genus är det första du ska göra att lyssna. Precis som alla normala människor hade uppfört sig innan de gav sig in i en diskussion om fysik. Annars är det tyvärr lätt hänt att du inleder din framåtsträvande bana med bara ytterligare ett misogynt inlägg, eftersom det finns många fallgropar. Om du på riktigt vill bidra till jämställdhetsutvecklingen är det bästa och samhällsmässigt effektivaste du kan göra att lyssna in, läsa på och chilla med att posta länkar till populärvetenskapligt återgiven sk genusforskning som går ut på att kvinnors ögon är förprogrammerade att dras till färgen rosa. Vi har så mycket viktigare saker att ta tag i och en enorm del av det feministiska samtalet handlar om att fokusera på det som är viktigt, eftersom alla dessa röster som hörs ofta överröstar de svagaste och mest angelägna. Att läsa på innebär för övrigt att man lånar en bok, lyssnar på ett panelsamtal eller läser en blogg och inte att man pokar sin Engagerade Vän och ber henne utbilda en. Hon har nämligen mycket viktigare saker att göra för att bekämpa patriarkatet än att supplya n00bs med länkar som de lätt kan hitta själva bara de är beredda att lägga mer än tio sekunder av sitt liv på att leta. För vi utgick väl ändå från att syftet var att "komma framåt" och att "framåt" är ett mer jämlikt samhälle och att det var därför du ville vara med och diskutera från första början? Du hade goda intentioner, no? För quite frankly, vad tror du är mest tidseffektivt: att sprida kunskap på tjejjouren eller att försöka diskutera med någon som inte ens tycker att ämnet är värt att kallas kunskap? Ibland är det mest feministiska en kan göra att hålla tyst och iaktta ett tag.

söndag, november 10, 2013

Om att projicera sina högst personliga känslor på andra

Om man ska köpa en dator brukar man först fundera på vad man ska ha den till. Ska jag spela spel med tung grafik, surfa, skriva eller behöver jag kanske grym beräkningskraft för att inte behöva vänta aslänge på att min kod ska kompilera? Det finns olika plattformar för olika ändamål och att spela Crysis 3 på en billig surfplatta är lika suboptimalt som att köpa en dyr värstingdator för att skriva brev. Människor är förvisso inte maskiner men vi har olika plattformar. Jag menar inte sociala och ekonomiska förutsättningar nu, utan plattform som i personlighet (som givetvis kan vara formad av miljö). Jag menar våra läggningar. I de allra flesta fall verkar vi vara överens om att en mångfald av personligheter är bra och eftersträvansvärt. Att en person som fått medalj i att räkna inte är bättre än en person som fått nobelpris i litteratur. De är båda briljanta. Den ena känner en stor passion för aritmetik och den andra för att formulera meningar, inte mer med det. Jag får älska böcker lika hett som min syster älskar kaffe. Det händer inte att någon nedvärderar min kärlek för ord och säger att den är mindre värd än hennes kärlek för smak, att det finns sannare kärlek att hämta någon annanstans. Det händer inte. Förrän vi pratar om barn. Då förutsätts det att vi alla har samma plattform och att det finns ett enda sätt att känna mest kärlek och att det är kärleken en förälder känner för sitt barn. Man utgår ifrån att alla har samma navling och värderar sedan en typ av förhållande mest. Man hierarkiserar kärlek och relationer. Om vi kan vara överens om att kärlek är något bra och att mer kärlek är bättre betyder detta i förlängningen oundvikligen att relationen förälder-barn är den bästa och viktigaste. För alla, eftersom man också utgick ifrån att vi har samma plattform. Det är den logiska slutsatsen av uttalanden som "kärleken till ett barn är störst av allt."
Som sagt, jag tror inte att människan är en maskin, men om jag iaf just nu låtsas att det åtminstone finns två olika maskiner/plattformar och inte bara en. Det finns en hos folk som vill ha barn och en hos folk som inte vill. Folk som vill ha barn, vill ha barn. Folk som inte vill ha barn vill inte ha barn. Jag kallar viljan hos folk som vill ha barn koppling A->B och oviljan hos folk som inte vill ha barn för C->D. Och lyssna nu, det här är viktigt: C är inte en invertering av A. Oviljan C är inte en void efter viljan A. Det är två olika känslor som existerar på samma premisser. Att inte vilja ha barn kan vara omvälvande och stort, ett livsbeslut och kännas oerhört betydelsefullt. Precis som det verkar vara för de som vill ha barn. Det är en stor känsla i livet. Jag säger inte att det är så för alla, men jag säger att de båda känslorna har rätt till samma dignitet.
Problemet med uttalanden som "kärleken till ett barn är störst av allt" är att det inte kommer att vara applicerbart på tex mig, som i det förenklade exemplet ovan har kopplingen C->D. Jag är övertygad om att väldigt många föräldrar tycker att det stämmer väl in på dem, men vi har olika plattformar. Det är inte en relevant kärleksrelation för mig. Oavsett hur kärleken för ditt barn får dina känslor att svalla är en förutsättning att du inte känner det jag känner i C, som i sin tur gör att mina känslor kan svalla för D men inte dina. Även om det fanns en tid när du inte hade barn är den jämförelsen värdelös eftersom du och jag har olika utgångspunkter.
Ja, det är ett banalt exempel. Det finns inte två plattformar, det finns oändligt många. Det är också språkligt handikappande att barnfrihet relateras som ett icke till ett vara. Att vilja eller att inte vilja, när det egentligen handlar om två viljor: vilja B eller vilja D. Eller tusen viljor. Jag är så vansinnigt trött på att behöva försvara min förmåga att älska bara för att jag inte vill samma sak som de flesta andra. Jag är innerligt led på att mina kärleksrelationer antas inte kunna ge mig samma hisnande förnimmelser som den kärlek som finns i en förälder. Tänk att vända på samma resonemang och säga: men du som längtar efter barn men inte kan få det kan väl göra som jag och jobba frivilligt med ungdomar istället, för det ger mig en oändligt stor kärlekstripp? Eller om en artist som dedikerat sitt liv åt konsten föreslog att en ofrivilligt barnlös skulle börja måla i olja för att känna den obeskrivbara storheten i att skapa något för någon annan, att gå helt upp i en skapelseprocess som springer från ens innersta djup? Nej, det gör man bara inte.
Grejen är att ingen kan veta. Ingen kan faktiskt veta hur någon annan känner och ingen har rätt att definiera det. Om din egen kärlek är störst till ditt barn litar jag på det du säger. Vad föräldrar däremot känner och tror inför frivillig barnfrihet hos andra är inte relevant på så sätt att deras tro går att jämställa med mina faktiska känslor. Jag blir så klart glad av att du försöker förstå, men för att förstå måste du lyssna och acceptera att jag äger tolkningen av mina egna känslor. Vad någon annan tycker? Ingen bäring.

*Edit: Inlägget handlar om rätten till att definiera sina egna känslor, om det inte framgick. Det finns många andra aspekter att prata om också, tex vad som är kärlek och hur den har kommit att definieras som mest äkta mellan mor och biologiskt (vitt) barn. Eller om barn i väst och miljön. Jag tror dock inte att jag själv hade avstått barn om jag velat ha dem till förmån för en bättre miljö, I'm just saying. Det är kontraproduktivt att rangordna amplitud på kärlekskänslor.

fredag, oktober 25, 2013

Hanta

Jag saknar dig. Jag saknar ditt hemlagda hår och dina lena händer, ditt dråsande ner på stolen i hallen med en order om att dra av dig skorna. Jag saknar dina oödmjuka skratt (ha! ha!) och hur du brukade vifta undan onödigheter. Det som du tyckte var onödigt alltså. Mormor, jag saknar dig. Hur du på frågan om hur du mådde alltid rabblade upp väderprognosen. Hur mår du då? Jo det blåser nordligt i dag vet du så vi får ha dunväst på oss inomhus och hundkräket vägrar gå ut. Hur mår du nu mormor? Jag vet inte vad som händer efter döden, i alla fall inte med den som dött. Med oss som ännu lever känns det nästan som att du fortfarande finns här. Jag kan känna din lena hud bara jag anstränger mig lite. Du hade alla ringar staplade på lillfingret för alla andra fingrar var för svullna. Det är som att vi bara inte setts på ett tag. När jag skrattar känner jag ditt ansikte i mitt, hur musklerna spänns så att jag liksom vet hur jag liknar dig. Som om dina nervtrådar bara spritt ut sig lite i världen och hamnat på mig också. Jag är du och jag lever här. En del känslor i min kropp, det är som om jag ärvt dem rakt av från dig. Jag kan förstås inte veta om det är sant men jag har alltid känt mig som att jag nästan var du, en förlängning av dig, i en något nyare upplaga i ett liv med färre olyckor och sorger. Som du kanske hade mått om du hade blivit född i ett modernare samhälle där ditt fantastiska intellekt inte bara förbisetts av patriarkatet och någon tagit dig på allvar. Fick du någonsin prata med någon om dina sorger? Det är så soligt och varmt på bryggan nu vet du, som det nästan aldrig är.

Vi tyckte inte lika om särskilt mycket, inte i sak. Men jag förstod dig och du förstod mig, jag förstod dina känslor. Att ibland är det bara nog och då får det vara det. Att få vara arg och kategorisk, det har du lärt mig och att det är ok har du visat mig. Du hade inte under några som helst omständigheter kallat dig feminist men din ståndaktighet och självsäkerhet gav mig mycket i min feministiska orientering. Det var mycket hockey och minimalt med snack. Det regnar ju på tvären flicka lilla. Seså, nu blir det pyttipanna, inget utrymme för diskussion. Hur du liksom var en så fristående människa, ståtlig och principfast och magnifik. En utmejslad person, en jävla naturkraft. Inte ljuv och medgörlig men ett stöd som en klippa. Kantig, hållfast, stenhård, vacker. Du var så tjusig. Som du måste ha svält dig för att kunna ha den där gröna klänningen när du var femtio, som jag knappt kommer i i dag. Den som är buteljgrön men som morfar kallade fnaskgrön. Tss gubbe sa du, sen har du aldrig haft någon känsla heller.

Ibland hör jag hur det är du som pratar trots att det är jag som öppnar munnen. När jag är hård. Hård men kanske rättvis? Hård och stadig. Jag önskar att det vore så. I går letade jag efter den där hatten, du vet. Det fanns en hatt med spets och flor och en uppstoppad fågel som du knåpat på. Typiskt dig, så uppfinningsrik och makaber. Men jag hittade den inte. Jag hittade några av dina oändliga syprojekt, grönt siden, återvunnet foder, bortsprättade pärlemoknappar, handsytt handsytt handsytt... men inte hatten. Det grämer mig. Jag vet att du inte hade brytt dig om så världsliga sentimentala ting. Du hade skrattat överlägset och sagt "köp en ny!" men jag ville ju ha just den och känna mig som du. Som jag inbillar mig att du kände dig, under regnet och blåsten och solen. Som jag känner mig när jag känner igen mig själv som mest, på gott och på ont.

Men jaja, jag köper en ny och hittar en annan fågel. Här är det klart och soligt och löven har lämnat träden nu. Jag hoppas att det är lika vackert hos dig. Jag saknar dig.