lördag, december 09, 2017

December, en häger och en trast

Klockan är tre. Solen går ner och lyser sitt sista på ovansidan av molnen, som därmed ser ut som snöklädda berg. De reser sig bakom punkthusen i Årsta. Jag vet hur det kommer gå. Snart är snön rosa, sen är det natt. Natt strax efter tre, till åtminstone början av mars. Skatorna jagar över himlen i flaxande uppbrutna streck och i toppen av en spenslig björk sitter en tanklös koltrast. Den vet inte att grenen är så tunn så tunn, att trädet bara är ett stadsträd som växer där på nåder. Så här års sjunger inte trasten.

Tiden går åt till att pendla. Två och en halv timme i varje riktning, den sista halvtimmen till fots. Genom slask om det är så, annars sol, regn, snö, torka. Vattnet har nu stigit och den sista lilla åsen ut mot ön, den som är precis en bilbredd i vidd, tycks ha sjunkit neråt mellan vassruggarna och brutit öns förtöjning. Varje dag när vi ska hem sitter en häger mitt i vägen där och stirrar ut över sjön. Den är grå, även sjön. Den ser för stor ut för att höra hemma i Sverige, björken utanför köksfönstret i stan hade knäckts av en sådan tyngd. Den tar några kliv på sina långa ben och lyfter motvilligt när vi kommer.

Ön i sig är en motvillig plats. Något stretar där, stramar. Emot, jag lämnar det. Jag rör mig mellan två öar, den här och den där borta, mellan två punkter som sakta graviterar mot varandra, spiralformat närmar sig, genom ett nytt fält. Kanske blir det en mitt. Kanske, också, en kollision. Jag bär den första till den andra och den andra till den första så att det är de, inte jag och de, som har en relation med varandra. De dagar Emma kör bil lyssnar vi på The Knife eller hennes pappas bil-cd med titeln Jazzå.

måndag, september 11, 2017

Ljud, september

Av allt man kan skriva måste något vara rätt. Något som liksom en sång plötsligt ska börja och som man därefter kan fortsätta på. En melodi så naturlig att den finner sitt eget slut. Någonstans i det oändliga havet av all världens möjliga kombinationer, av ord, ljud, ljud och stavelser, någonstans i soppan finns en upptakt som kallar på mig. Så tänker jag mig det ensamma geniets arbete, en lykta som lyser som en punkt över vattnet och som plötsligt uppenbarar sig, tänds. Av en osynlig hand, fast den ska vara min. Min som sedan födseln och i botten av mitt medvetande, så djupt ner att den varit omöjligt att upptäcka men ändå i kärnan – jag! – min hand som tänt detta ljus och som nu ska vägleda min penna. En självdefinierande hemlighet som letat rätt på mig. Man revar eller ror, gör vad som behövs. Sakta tar man sig mot sin hemlighet, vägledd av en hand och en vind, man känner den i håret så snart man kliver utanför dörren. Dörren är ett papper som öppnas eller stängs, kasta orden genom den, se vilka som överlever. Det är orden som tar sig genom dörren som en slingrande kakafoni som får vara kvar. De som rymmer graciöst, ut på pappret och till andra sidan. Håll upp ditt papper som ett segel och låt vinden ta dig med. Jag vet att det inte är så det går till, men ändå ibland: en vind.

lördag, juni 10, 2017

En vecka in i juni

Varför är grönskan så tung? Så tung redan, hänger ut i vattnet, våta blad som trasor, som om grundvattnet samlats där, är det därför det är så låga nivåer, för att alarna dricker? Törstiga alar, hängande sväljande grenar, så lite vatten i vattnet, det är någon annanstans. Allt är fuktigt, himlen kommer rusande ner, stora tunga droppar i ölen och i håret, det blir lockar till slut, stora runda loskor som rinner ur himlen, alarna som suger upp dem, horisonten blöt och hård, redan redan, vi har inte hunnit springa ut, vi har inte hunnit alls. Samma sommar varje år, den börjar för snabbt, mitt i den kommer regnet och träden växer ur sig själva, bron i skogen är hal i träet, fuktig och hal, vi har precis hittat den när himlen öppnar sig – ljusen, månen, molnen – himlen öppnar sig så vi kan se dem passera mitt i sommarnatten ovanför, det är mörkgröna tunga trasor som far över himlen. Varför far de över himlen? Varför hänger de tungt ner i viken.

onsdag, december 28, 2016

December

Bara dagar återstår. En tunn liten is simmar på viken, änderna i cirklar mellan vattenslöjorna. På himlen brinner solnedgången i rosa alldeles för tidigt varje eftermiddag. Dygnet räcker bara till att sova så jag sover. När jag vaknar läser jag några sidor, sen sover jag igen. Sista gången jag slår upp ögonen har det mörknat och fönstren på Bergsunds strand lyser som gula luckor i en svart adventskalender. Högen med böcker krymper, mitt tempo är rasande nu. Partiet, Levande vatten, De polyglotta älskarna. Larsåkes utredning om Anna Lindh och sen Innan männen. Innan den nionde januari vill jag hinna allt men jag vet att jag inte kommer. Ingen kommer, dygnet är mörkt, bron går upp och ner, man måste dricka vin också. I går var E i stan, älskade älskade E, så vi drack Chablis och åt sådan där krabba med mjukt skal. Allt bara, in i munnen, ben och skelett och ögon. Livet går lite upp och ned sa hon. Ja sa jag, men man lär sig. Hon sa att barnen ger henne en paus från sig själv och jag tänker att hon antagligen är världens bästa förälder och sen tänkte jag att jag måste sluta att ha paus från mig. Jag tror att det här var året. Det är skönt att det är över och jag är glad att det var.

tisdag, november 22, 2016

November

November gör allting omöjligt. Hallen är full av grus, och sulorna, och den stora oformliga massan i huvudet som borde växa, eller krympa. Grus i högar och mellan kuggarna. Själva luften innehåller ett fint lager småsten som lämnar ärr i ansiktet vågar man sig ut. Trafiken står still i sirapen trots att den första snön smälte bort, bakljusen ringlar sig över Liljeholmsbron, någon står på den och skriker. Ett kort tag tror jag att det är jag innan jag upptäcker att det är det. Icakassarna står vid mina kängor, som förresten kostade 750 kronor att reparera och jag sa jaja mycket hårt på grund av den jävla miljön, vid mina kängor med hela blixtlås stod Icakassarna med fryst makrill som inte direkt riskerade att tina det närmaste halvåret och den gav inte ett smack i att jag skrek rakt ut över viken. Era jävlar vrålade jag såklart inte, vem orkar möta sig själv. Nej då. Tyst såg jag och de andra som väntade ut broöppningen på medan sandpråmen gick genom det lergrå vattnet. Det var gruset som skulle spridas ut i mörkret, sakta gled det in mot stan. Ingen av oss försökte stoppa den bittra kaptenen, vi kunde inte ens se in i hennes hytt. Sen stängdes bron lika lydigt som en jäsande deg, ren mekanik bara, vi sköt upp axlarna hela vägen till hjässan och steg ut över gapet för att glömma hela skiten. Sen gick torktumlaren sönder. Sen kom en jättestor räkning som jag bara har mig själv att skylla och sen gick strängarna av. Hur ska man orka möta sig själv när november gör en omöjlig. På fredag ska jag fara till det grå grå havet och gå i den gamla släken.

måndag, november 07, 2016

I efterhand, oktober

Oktober kom och gick. I Lisas handfat fanns en liten fläck som jag i en vecka försökte gnida bort. Den satt där den satt. Katterna låg under sängen och tittade man in på dem väste den grå förfärat. Den röda vände rumpan till och kom inte fram förrän jag packade min väska, tackade för besöket och for hem. Göteborg var regnigt och kallt, Stockholm ännu kallare. Årstiderna glappade i år, från sensommar till vinter på bara några veckor. Nu fryser svanarna i viken och snön singlar uppåt. En stor fågelflock rör sig mellan träden vid vattnet, som om de inte kan bestämma sig för var det är bäst att frysa ihjäl. Inomhus är elementen varma men jag är kall om fötterna. Jag vet att jag borde gå hemifrån, sitta bland folk, höra sorlet, tjuvlyssna på andras bekymmer. E ska ringa från London, jag ursäktar mig med det. På bibliotek kan man inte prata. Snön yr och ljuset är vitt, jag öppnar och stänger ett dokument. Brygger mer kaffe, läser ut en bok. I går läste jag ut en annan. Jag har börjat läsa med en blick, den stör mig ibland. Jag registrerar: punkterna och satsradingarna, namnen, tiden. Negar Nasehs De Fördrivna. Fin Durasstämning tänkte jag, kalla karaktärer. Man fick inte komma dem in på livet, kände inget för dem. Jag älskar också att stapla meningar. I ett annat dokument har jag samlat saker jag minns om kroppen. En studie i förakt men inte bara mot den, så många delar som hänger samman, så många som inte sitter ihop alls. Meningar på meningar, rad efter rad. Öppna och stänga, brygga kaffe, sova, vakna, börja om. Innan jag börjar har jag inte en klar tanke om vad det ska bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är dåligt att bestämma sig eller bra. 

torsdag, september 15, 2016

Sensommar, september

På kvällen är tåget nästan tomt och Östgötaslätten blänker. I Linköping tittar jag upp och tänker att jag, ja vad, jag tänker att jag i alla fall saknar Eff. Jag vaknar på ett vandrarhem i Motala gamla industriområde. September är varm i år, sommaren tar inte slut. Till och med jag längtar. På verkstadshuset mitt emot sitter en stor skylt. Här ska bli kulturminneslokaler, restauranger och kaféer, det gamla finns inte kvar. Tegelbyggnadens stora fönster speglar sig i en bit av Boren som rinner förbi. Jag har ont i magen, aptiten försvunnen. Två paket cigg om dagen, det var ju inte klokt, det är så stilla att jag måste gå ut. På Netto köper jag frukost, på vägen tillbaks klappar jag en hund. Någon annan lever. Jag spelar en gammal visa, en väldigt gammal vals, och tänker på att gå i skogen, på att spela flipper, på att jag borde leta upp duschen. Daggen ligger på plastmöblerna utanför mitt rum. I går dödade jag en spindel och bäddade sängen själv. Alltid någon annan som bäddar sängen annars, jag fnissar och känner täcket mot huden. Spindeln var för stor, nu kommer den jaga mig i mina drömmar. Redan en gång den här veckan har jag drömt om jättespindlar, och att jag skällde ut Åsa Linderborg. Man känner i hela kroppen att man varken ska döda eller skälla. I övrigt är det inte mycket som känns i kroppen men huvudet svämmar över. Jag är för lång för spegeln på rummet.