onsdag, december 27, 2017

Mellandagarna

Nåja, i det här rummet sitter jag nu, och här sitter jag fast. Det är för att jag sitter här som jag inte sitter någon annanstans, och han, ja han där, han sitter också i samma lilla rum med julblommiga gardiner och en prunkande kaktus, men han sitter inte med mig, nej inte alls, han sitter där med sig själv. Jag här, han där, framför, eller bakom, varsin skärm, eller bok, eller annan förströelse, eller det vi kallar arbete. Nu för tiden kallar vi allt för arbete, allt är ett projekt. Jag har suttit här i rummet mycket länge och nu är det för sent att slå sig ned någon annanstans. Jag har redan försuttit mig, det är märken efter mig i dynorna, min väldiga röv har gjort sig permanent hemmastadd, jag har allaredan lovat att aldrig mera gå, men gå har jag såklart gjort, jag har rest mig och gått, jag har redan vandrat vidare, jag har hunnit lämna den plats där jag var för att strax ett tag därefter befinna mig på annan ort, annars hade jag inte kommit hit, det är så det går till, det var så jag kom hit, man reser sig, man går, jag reste mig, jag gick. Jag gick hit, hit till min älskare. Det är hans rum. Han disponerar små rum runt om i världen. Till exempel det här där vi nu befinner oss, var och en för sig, jag här, han där, i skydd av varsin ridå, helt borta för varandra, trots att vi kom hit ihop. Sidorna i boken är ett hem utan ljus. Jag bläddrar och bläddrar, det går framåt, utom ibland, då det går bakåt. Han slår på sina tangenter, och på mina, fast det vet han inget om. Vi sitter bakom våra apparater, våra små händer som håller i små saker, vi håller oss i oss själva, i våra egna tingestar, inte i varandra och varandras, här sitter vi bra, var och en för sig. Det var ett jävla liv. Han skriver sig brinnande för att komma ut ur det, för att komma levande ut, han är inte nöjd med det han har, jag är inte nöjd med det jag har säger han, han vill också gå, han vill också vandra vidare. Gudarna vet vad det ska bli av mig då, jag som lovat att sitta still, här, jag som lovat att så att säga ha traskat klart en gång för alla. Vem ska jag begravas bredvid, det vill han inte svara på. Han vill skriva tills friktionen glöder mellan honom och orden, tills själva luften brunnit slut, tills livet verkligen inte har någon annanstans att ta vägen än framåt: dit vill han, det säger han, dit vill han ta vägen, framåt, och om jag följer med får jag göra det på egen hand, han kommer inte ha några över, han behöver sina händer för sig själv, vem vet vad man behöver hålla sig i i framtiden, just det, det vet ingen, inte han och inte jag, man kanske måste ha en hand över till sig själv, bort med tassarna, händerna i luften, andiamo, davaj, let’s go. Han skriver och skriver medan jag sitter här och passar opp, helt tyst, andas mellan orden, bläddrar och bläddrar, glöder, bläddrar, han skriver som för livet, alldeles för långsamt. Livet går så långsamt som blommorna vissnar, som havet slutar skumma, som tevattnet i bryggaren kallnar; det går, sen går det inte, först pinnar det på, sen hör det upp men inte plötsligt, nej, för då märkte man ju själva upphörandet, märkte hur det slutade, man la i så fall märkte till det och kunde hejda det och då satt vi väl inte här, om vi kunde hejda det, nej nej, vi märker ingenting och sitter kvar som två statyer. Vi är av marmor i det här rummet, två av nöd skillda kroppar karvade ur olika bitar sten, men dyrbar. Vi har det gemensamt. Vi passar inte ihop, inte han med mig och inte jag med honom, vilket gynnsamt sammanträffande, det är det vi har byggt hela vårt skenäktenskap på, denna lyckliga slump att inte vara förenliga ens med varandra, vi passar ihop bara på pappret, där passar vi perfekt. Vi har vassa kanter, de kan skadas vid kontakt, därför hör vi hemma på behörigt avstånd från varandra, man kan anlända en och en även om man reser ihop, även om man glöder, även om man tätt efter den andra stiger över samma tröskel in i samma rum. Snart måste jag ha en ny bok, innan den här tar slut! Så jag kan sitta här och passa opp, vända sida, ta mig framåt stillasittande, låta blommorna vissna utan att det märks och så vidare. Havet alldeles utanför med sina lakoniska svanar, vem behöver storm och vågor, eller den satans kaktusen som blommar! Som prålar så vulgärt mitt i vintern, mitt i det vita, tysta livet, mitt i stillaståendet på en piedestal mellan han där och mig här, vad tänkte den på som sög av vattnet, gjorde slut på näringen och slog ut i full blom medan frosten ännu sprider sig på rutorna till detta lilla eländiga rum dit jag gått och lovat aldrig mer att lämna, men till vilken nytta, ingen lyssnar ändå på mina löften, ha!, det är som om jag lovat helt mig själv, jag lovar mig, och det både dyrt och heligt: här ska jag bli kvar. Här lämnar jag mig, härifrån får ni karva bort mig med stämjärn, här ska jag dö och smälta samman med dynorna, de som redan luktar ruttet av tång, här ska jag bli ett med naturen, ett med produkterna av naturen åtminstone, inte med det faktiska levande landskapet, där hör jag inte längre hemma, i det finns bara plats för de som säkert existerar, och det av egen fri vilja. De som ännu går, som ännu blir till i sin rörelse. Ändå blommar det mitt i vintern. Mitt i den cykliska istiden, i kylpunkten, för någon mittpunkt finns det inte, det skulle vara graven då, men det är ju en slutpunkt. Den är vad som väntar honom där i slutet av framtiden, längs sträckan han ser framför sig, ditåt han är på väg, i den riktning han så enträget sett ut, som en enögd clown, som om det inte fanns några alternativ, som om livet var ett projekt på samma sätt som arbetet, som nu allt, som den här relationen till exempel, en syssla att klara av, en uppgift, något att passera med resultatet godkänd eller icke godkänd, något man kan bli klar med, en gång för alla lösa, något som har en belöning, som om slutet inte kom lika till oss alla. Där finns graven som en evig sanning; hit men inte längre. Jag som redan funnit min och det bara genom att sitta still! Om han bara kunde lyssna på mig. Om jag bara hade varit hans fru, då skulle han ha lyssnat på mig, om han förärat mig det, den statusen, den ställningen i och utanför detta lilla kyffe, om han kunde se på mig som män ser på sina fruar, i alla fall de nya fruarna, de som inte hunnit bli gamla och mossiga, de som rövarna ännu inte hänger på, då hade jag sagt honom detta, att graven finns i slutet av framtiden eller början av eftertiden vare sig han vill eller inte, vare sig han skriver eller inte, vare sig han brinner, glöder, tiger, karvar, dröjer eller skyndar, vare sig han sitter där eller inte, vare sig jag är fru eller älskarinna eller ihjältigen: han kommer inte undan. Men dit ska han alltså nödvändigtvis ta sig, in i framtiden, och mig tar han inte ens med, jag sitter här med min bok och vänder sida efter sida under filten. Tapeten flagnar bara jag tittar på den. Elden falnar. Nu tar han sin flaska, nu tar han en klunk, nu ställer han tillbaks den på bordet. Tystnaden har aldrig varit så här tyst, jag riktigt njuter. Å den som kunde njuta som jag, om han ändå kunde njuta.

lördag, december 09, 2017

December, en häger och en trast

Klockan är tre. Solen går ner och lyser sitt sista på ovansidan av molnen, som därmed ser ut som snöklädda berg. De reser sig bakom punkthusen i Årsta. Jag vet hur det kommer gå. Snart är snön rosa, sen är det natt. Natt strax efter tre, till åtminstone början av mars. Skatorna jagar över himlen i flaxande uppbrutna streck och i toppen av en spenslig björk sitter en tanklös koltrast. Den vet inte att grenen är så tunn så tunn, att trädet bara är ett stadsträd som växer där på nåder. Så här års sjunger inte trasten.

Tiden går åt till att pendla. Två och en halv timme i varje riktning, den sista halvtimmen till fots. Genom slask om det är så, annars sol, regn, snö, torka. Vattnet har nu stigit och den sista lilla åsen ut mot ön, den som är precis en bilbredd i vidd, tycks ha sjunkit neråt mellan vassruggarna och brutit öns förtöjning. Varje dag när vi ska hem sitter en häger mitt i vägen där och stirrar ut över sjön. Den är grå, även sjön. Den ser för stor ut för att höra hemma i Sverige, björken utanför köksfönstret i stan hade knäckts av en sådan tyngd. Den tar några kliv på sina långa ben och lyfter motvilligt när vi kommer.

Ön i sig är en motvillig plats. Något stretar där, stramar. Emot, jag lämnar det. Jag rör mig mellan två öar, den här och den där borta, mellan två punkter som sakta graviterar mot varandra, spiralformat närmar sig, genom ett nytt fält. Kanske blir det en mitt. Kanske, också, en kollision. Jag bär den första till den andra och den andra till den första så att det är de, inte jag och de, som har en relation med varandra. De dagar Emma kör bil lyssnar vi på The Knife eller hennes pappas bil-cd med titeln Jazzå.

måndag, september 11, 2017

Ljud, september

Av allt man kan skriva måste något vara rätt. Något som liksom en sång plötsligt ska börja och som man därefter kan fortsätta på. En melodi så naturlig att den finner sitt eget slut. Någonstans i det oändliga havet av all världens möjliga kombinationer, av ord, ljud, ljud och stavelser, någonstans i soppan finns en upptakt som kallar på mig. Så tänker jag mig det ensamma geniets arbete, en lykta som lyser som en punkt över vattnet och som plötsligt uppenbarar sig, tänds. Av en osynlig hand, fast den ska vara min. Min som sedan födseln och i botten av mitt medvetande, så djupt ner att den varit omöjligt att upptäcka men ändå i kärnan – jag! – min hand som tänt detta ljus och som nu ska vägleda min penna. En självdefinierande hemlighet som letat rätt på mig. Man revar eller ror, gör vad som behövs. Sakta tar man sig mot sin hemlighet, vägledd av en hand och en vind, man känner den i håret så snart man kliver utanför dörren. Dörren är ett papper som öppnas eller stängs, kasta orden genom den, se vilka som överlever. Det är orden som tar sig genom dörren som en slingrande kakafoni som får vara kvar. De som rymmer graciöst, ut på pappret och till andra sidan. Håll upp ditt papper som ett segel och låt vinden ta dig med. Jag vet att det inte är så det går till, men ändå ibland: en vind.

lördag, juni 10, 2017

En vecka in i juni

Varför är grönskan så tung? Så tung redan, hänger ut i vattnet, våta blad som trasor, som om grundvattnet samlats där, är det därför det är så låga nivåer, för att alarna dricker? Törstiga alar, hängande sväljande grenar, så lite vatten i vattnet, det är någon annanstans. Allt är fuktigt, himlen kommer rusande ner, stora tunga droppar i ölen och i håret, det blir lockar till slut, stora runda loskor som rinner ur himlen, alarna som suger upp dem, horisonten blöt och hård, redan redan, vi har inte hunnit springa ut, vi har inte hunnit alls. Samma sommar varje år, den börjar för snabbt, mitt i den kommer regnet och träden växer ur sig själva, bron i skogen är hal i träet, fuktig och hal, vi har precis hittat den när himlen öppnar sig – ljusen, månen, molnen – himlen öppnar sig så vi kan se dem passera mitt i sommarnatten ovanför, det är mörkgröna tunga trasor som far över himlen. Varför far de över himlen? Varför hänger de tungt ner i viken.

onsdag, december 28, 2016

December

Bara dagar återstår. En tunn liten is simmar på viken, änderna i cirklar mellan vattenslöjorna. På himlen brinner solnedgången i rosa alldeles för tidigt varje eftermiddag. Dygnet räcker bara till att sova så jag sover. När jag vaknar läser jag några sidor, sen sover jag igen. Sista gången jag slår upp ögonen har det mörknat och fönstren på Bergsunds strand lyser som gula luckor i en svart adventskalender. Högen med böcker krymper, mitt tempo är rasande nu. Partiet, Levande vatten, De polyglotta älskarna. Larsåkes utredning om Anna Lindh och sen Innan männen. Innan den nionde januari vill jag hinna allt men jag vet att jag inte kommer. Ingen kommer, dygnet är mörkt, bron går upp och ner, man måste dricka vin också. I går var E i stan, älskade älskade E, så vi drack Chablis och åt sådan där krabba med mjukt skal. Allt bara, in i munnen, ben och skelett och ögon. Livet går lite upp och ned sa hon. Ja sa jag, men man lär sig. Hon sa att barnen ger henne en paus från sig själv och jag tänker att hon antagligen är världens bästa förälder och sen tänkte jag att jag måste sluta att ha paus från mig. Jag tror att det här var året. Det är skönt att det är över och jag är glad att det var.

tisdag, november 22, 2016

November

November gör allting omöjligt. Hallen är full av grus, och sulorna, och den stora oformliga massan i huvudet som borde växa, eller krympa. Grus i högar och mellan kuggarna. Själva luften innehåller ett fint lager småsten som lämnar ärr i ansiktet vågar man sig ut. Trafiken står still i sirapen trots att den första snön smälte bort, bakljusen ringlar sig över Liljeholmsbron, någon står på den och skriker. Ett kort tag tror jag att det är jag innan jag upptäcker att det är det. Icakassarna står vid mina kängor, som förresten kostade 750 kronor att reparera och jag sa jaja mycket hårt på grund av den jävla miljön, vid mina kängor med hela blixtlås stod Icakassarna med fryst makrill som inte direkt riskerade att tina det närmaste halvåret och den gav inte ett smack i att jag skrek rakt ut över viken. Era jävlar vrålade jag såklart inte, vem orkar möta sig själv. Nej då. Tyst såg jag och de andra som väntade ut broöppningen på medan sandpråmen gick genom det lergrå vattnet. Det var gruset som skulle spridas ut i mörkret, sakta gled det in mot stan. Ingen av oss försökte stoppa den bittra kaptenen, vi kunde inte ens se in i hennes hytt. Sen stängdes bron lika lydigt som en jäsande deg, ren mekanik bara, vi sköt upp axlarna hela vägen till hjässan och steg ut över gapet för att glömma hela skiten. Sen gick torktumlaren sönder. Sen kom en jättestor räkning som jag bara har mig själv att skylla och sen gick strängarna av. Hur ska man orka möta sig själv när november gör en omöjlig. På fredag ska jag fara till det grå grå havet och gå i den gamla släken.

måndag, november 07, 2016

I efterhand, oktober

Oktober kom och gick. I Lisas handfat fanns en liten fläck som jag i en vecka försökte gnida bort. Den satt där den satt. Katterna låg under sängen och tittade man in på dem väste den grå förfärat. Den röda vände rumpan till och kom inte fram förrän jag packade min väska, tackade för besöket och for hem. Göteborg var regnigt och kallt, Stockholm ännu kallare. Årstiderna glappade i år, från sensommar till vinter på bara några veckor. Nu fryser svanarna i viken och snön singlar uppåt. En stor fågelflock rör sig mellan träden vid vattnet, som om de inte kan bestämma sig för var det är bäst att frysa ihjäl. Inomhus är elementen varma men jag är kall om fötterna. Jag vet att jag borde gå hemifrån, sitta bland folk, höra sorlet, tjuvlyssna på andras bekymmer. E ska ringa från London, jag ursäktar mig med det. På bibliotek kan man inte prata. Snön yr och ljuset är vitt, jag öppnar och stänger ett dokument. Brygger mer kaffe, läser ut en bok. I går läste jag ut en annan. Jag har börjat läsa med en blick, den stör mig ibland. Jag registrerar: punkterna och satsradingarna, namnen, tiden. Negar Nasehs De Fördrivna. Fin Durasstämning tänkte jag, kalla karaktärer. Man fick inte komma dem in på livet, kände inget för dem. Jag älskar också att stapla meningar. I ett annat dokument har jag samlat saker jag minns om kroppen. En studie i förakt men inte bara mot den, så många delar som hänger samman, så många som inte sitter ihop alls. Meningar på meningar, rad efter rad. Öppna och stänga, brygga kaffe, sova, vakna, börja om. Innan jag börjar har jag inte en klar tanke om vad det ska bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är dåligt att bestämma sig eller bra.