tisdag, november 22, 2016

November

November gör allting omöjligt. Hallen är full av grus, och sulorna, och den stora oformliga massan i huvudet som borde växa, eller krympa. Grus i högar och mellan kuggarna. Själva luften innehåller ett fint lager småsten som lämnar ärr i ansiktet vågar man sig ut. Trafiken står still i sirapen trots att den första snön smälte bort, bakljusen ringlar sig över Liljeholmsbron, någon står på den och skriker. Ett kort tag tror jag att det är jag innan jag upptäcker att det är det. Icakassarna står vid mina kängor, som förresten kostade 750 kronor att reparera och jag sa jaja mycket hårt på grund av den jävla miljön, vid mina kängor med hela blixtlås stod Icakassarna med fryst makrill som inte direkt riskerade att tina det närmaste halvåret och den gav inte ett smack i att jag skrek rakt ut över viken. Era jävlar vrålade jag såklart inte, vem orkar möta sig själv. Nej då. Tyst såg jag och de andra som väntade ut broöppningen på medan sandpråmen gick genom det lergrå vattnet. Det var gruset som skulle spridas ut i mörkret, sakta gled det in mot stan. Ingen av oss försökte stoppa den bittra kaptenen, vi kunde inte ens se in i hennes hytt. Sen stängdes bron lika lydigt som en jäsande deg, ren mekanik bara, vi sköt upp axlarna hela vägen till hjässan och steg ut över gapet för att glömma hela skiten. Sen gick torktumlaren sönder. Sen kom en jättestor räkning som jag bara har mig själv att skylla och sen gick strängarna av. Hur ska man orka möta sig själv när november gör en omöjlig. På fredag ska jag fara till det grå grå havet och gå i den gamla släken.

måndag, november 07, 2016

I efterhand, oktober

Oktober kom och gick. I Lisas handfat fanns en liten fläck som jag i en vecka försökte gnida bort. Den satt där den satt. Katterna låg under sängen och tittade man in på dem väste den grå förfärat. Den röda vände rumpan till och kom inte fram förrän jag packade min väska, tackade för besöket och for hem. Göteborg var regnigt och kallt, Stockholm ännu kallare. Årstiderna glappade i år, från sensommar till vinter på bara några veckor. Nu fryser svanarna i viken och snön singlar uppåt. En stor fågelflock rör sig mellan träden vid vattnet, som om de inte kan bestämma sig för var det är bäst att frysa ihjäl. Inomhus är elementen varma men jag är kall om fötterna. Jag vet att jag borde gå hemifrån, sitta bland folk, höra sorlet, tjuvlyssna på andras bekymmer. E ska ringa från London, jag ursäktar mig med det. På bibliotek kan man inte prata. Snön yr och ljuset är vitt, jag öppnar och stänger ett dokument. Brygger mer kaffe, läser ut en bok. I går läste jag ut en annan. Jag har börjat läsa med en blick, den stör mig ibland. Jag registrerar: punkterna och satsradingarna, namnen, tiden. Negar Nasehs De Fördrivna. Fin Durasstämning tänkte jag, kalla karaktärer. Man fick inte komma dem in på livet, kände inget för dem. Jag älskar också att stapla meningar. I ett annat dokument har jag samlat saker jag minns om kroppen. En studie i förakt men inte bara mot den, så många delar som hänger samman, så många som inte sitter ihop alls. Meningar på meningar, rad efter rad. Öppna och stänga, brygga kaffe, sova, vakna, börja om. Innan jag börjar har jag inte en klar tanke om vad det ska bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är dåligt att bestämma sig eller bra. 

torsdag, september 15, 2016

Sensommar, september

På kvällen är tåget nästan tomt och Östgötaslätten blänker. I Linköping tittar jag upp och tänker att jag, ja vad, jag tänker att jag i alla fall saknar Eff. Jag vaknar på ett vandrarhem i Motala gamla industriområde. September är varm i år, sommaren tar inte slut. Till och med jag längtar. På verkstadshuset mitt emot sitter en stor skylt. Här ska bli kulturminneslokaler, restauranger och kaféer, det gamla finns inte kvar. Tegelbyggnadens stora fönster speglar sig i en bit av Boren som rinner förbi. Jag har ont i magen, aptiten försvunnen. Två paket cigg om dagen, det var ju inte klokt, det är så stilla att jag måste gå ut. På Netto köper jag frukost, på vägen tillbaks klappar jag en hund. Någon annan lever. Jag spelar en gammal visa, en väldigt gammal vals, och tänker på att gå i skogen, på att spela flipper, på att jag borde leta upp duschen. Daggen ligger på plastmöblerna utanför mitt rum. I går dödade jag en spindel och bäddade sängen själv. Alltid någon annan som bäddar sängen annars, jag fnissar och känner täcket mot huden. Spindeln var för stor, nu kommer den jaga mig i mina drömmar. Redan en gång den här veckan har jag drömt om jättespindlar, och att jag skällde ut Åsa Linderborg. Man känner i hela kroppen att man varken ska döda eller skälla. I övrigt är det inte mycket som känns i kroppen men huvudet svämmar över. Jag är för lång för spegeln på rummet.

måndag, augusti 01, 2016

Sista arbetsdagen, första augusti

Den sista arbetsdagen är en onsdag, vi kommer in sent med varsin ångest jag och A. Hon för att jag ska gå, jag för att hon inte är kvar när jag kommer tillbaka. Tassar på tå ett tag, pratar om hemgjord nutella och ett eller annat köksexperiment jag aldrig skulle få för mig att genomföra men vi är olika. Ibland har hon med sig till mig, en juice, en kräm, något hon bakat i helgen. Det är öde och solen vräker ner. På kontoret är det kvavt och jag vill bara gå hem. Efter lunch står jag inte ut längre, börjar packa mina tomma matlådor, en gammal programmeringsbok, slänger tandborsten jag alltid har redo, tänker att det första jag ska göra efter jul är att köpa en ny att ha i lådan men jag vill inte tänka på att någonsin öppna lådan igen. Jag vill stänga den och gå. Korridoren och labbet är tomma, semestertider, någon annanstans finns resten av verkligheten. I tanken är jag redan på restaurangen på Rådmansgatan, på tåget mot Göteborg, på båten över till Hisingen, i armarna på Sällskapet. Simone Weil säger handla, inte för ett mål, utan på grund av nödvändighet. Jag vet inte om det är nödvändigt men det känns så, en livstid att avgöra skillnaden. Och för att älska måste man ge upp kärleken. Om jag vill äga är det inte kärlek, att bli besatt inte av ömhet utan av sig själv, jag läser och läser och väntar på att förstå och efter ett tag, i skuggan vid badplatsen där klipporna smyger ut i havet, gör jag det. Allt jag trodde var kärlek var bara konsumtion. Förbrukning, bli förbrukad. Marknadsmässiga avtal mellan olika starka parter som förhandlar om status och makt. Sex mot trygghet. Känslor mot pengar. If you like it then you should have put a ring on it. Brännmärka, vilket skämt. Solen dränker Kista i skarpa skuggor och jag stänger av mailnotiserna, kramar A länge och går hem med mina privata pinaler i en konsumkasse jag nästan glömmer på tunnelbanan så lite jag bryr mig. En solrand har börjat synas på fötterna, när hände det, en fräken också och en glimt av det inre. Nu ska jag bygga något annat ett tag.

onsdag, juli 06, 2016

I säkert förvar, juli

Dagarna är långa och tråkiga, på kontorsstolar, köksstolar, pallar i gallerian. Solen värmer vid träbordet vi hittar på lunchen, en geting som landar i maten. A viftar med gaffeln, jag fladdrar med gälarna. Jag har så mycket att säga men sväljer det. Kan inte skilja på vad som är mina hjärnspöken, på vad som är min egen privata skada och vad som skadar från utsidan. Privat är den ju inte men jag har tagit den till mig. Mina skor blev halvt förstörda i ett regn och nu färgar de av sig mot skinnet. Ständigt svärtade fötter. Ibland är jag stark, upprest som en tiger, ett lejon, något slags stort kattdjur som vet skillnaden på att vara mjuk och på att vara underdånig. Vi går in igen och slänger plastbesticken på vägen. Kista är tomt, SL kör sommartrafik, lunchrestaurangerna stängda och släckta. Jag bygger en databas. Elektromagnetiska spolar, kretsar, livsvisdom. Tricket är att inte förvänta sig något. Inte dela ut sig själv för tidigt, aldrig räkna med att interfacen går upp. Att bekämpa sig själv är för jobbigt säger sällskapet men det är inte lätt att veta vad som är värst. Att bekämpa eller bli bekämpad. Var går gränsen för att stå ut? Frihet/kamp, släppa in/bli bestulen. På kvällarna läser jag en väns essäer och jämför trettiofem med tjugofem. Inte mycket har hänt, allt har hänt. Vi går längst ut på ön och badar. Jag badar förstås inte men är närvarande vid händelsen, håller handdukar och hoppet i ett stadigt grepp. Steg ett är att hitta hoppet, erövra det, behålla det. Sen sitter vi på en gammal fleecefilt och dricker cava medan sandpråmen långsamt skrider genom viken med solnedgången speglad i skrovet. Aspudden lyser, ögonen, det surrar av knott och det outtalade. Jag tänker att det är okej så här. Allt behöver inte sägas högt. Det är juli i vakuumet strax innan semestern och orden kommer finnas kvar, vi säger dem inte nu, inte riktigt än. Clarice Lispector startade en brand när hon rökte i sängen. Jag vill starta bränder, jag vill få dem släckta. Dagarna sträcker ut sig till långt in på nätterna och tills vidare förvarar jag gnistorna säkert.

lördag, maj 28, 2016

Dear Dick

Till det stadiga dunket från tvåtaktarna i Pålsundet läser jag I Love Dick på svenska och engelska. I sängen på Holmen i en utspridd röra av anteckningsblock, dator, telefon, dagbok, pennor, täcken och kuddar tar jag mig igenom texten några sidor i taget i ett ryckigt intervalltempo. Detta måste bearbetas. Jag slår upp Polyanna och lyssnar igenom Going, Going, Gone. Varje passage är uppslukande. En riktigt bra mening slutar inte som man tror att den ska. Mellan E:s vikningar och mina finns nu knappt en enda sida kvar utan öra i den engelska utgåvan. En vanlig bra bok läser jag i svep men det här är ingen vanlig bok och don’t you think it’s possible to do something and simultaneously study it? If the project had a name it’d be I Love Dick: A Case Study. Om mitt projekt hade ett namn skulle det vara Discovering I Love Dick Too. I ett ansökningsbrev skrev jag att det viktigaste nu skulle vara att förstå tid och rum bättre. When you’re writing in real time you have to revise a lot... every time you try and write the truth it changes. More happens. Information constantly expands. Sanningen utvecklar sig framför våra ögon under tiden vi skriver, bakom oss medan vi dekonstruerar den, stöper om den, missförstår den och slutligen tror oss förstå. Efter några dagar byter den skepnad igen men blir inte mer sann, eller mindre, bara ny. Jag läser i alla fall stycke för stycke, känner hur det rör sig i inälvorna och får syn på mig själv bland orden. Översättningen retar upp mig lite men det är för att jag inte kan tolerera närheten av mitt eget modersmål i det nya sköra jag precis upptäckt. Jag är inte redo att så attackartat förstå allt än. I trettiofem år har jag varit shackled to a woman, låst till en bild av kvinnan som inte är min, det är en hemsk liten bild, en symbol för allt som inte är liv, som inte är att leva, som är kontroll, renhet, återhållsamhet, lenhet, medgörlighet, skam. Män reagerar på kvinnors skam med två sorters förfäran. Över bristen där av eller över vårt självhat. Why does everybody think that women are debasing themselves when we expose the conditions of our own debasement? Vi skrattar. Ett trött skratt men vi skålar och lever om för vår rätt att ta reda på sanningen om våra stukade självkänslor. Världen är beroende av kvinnors skam och jag ligger i en skrynklig säng och känner mig för första gången fri från den, världen är ny och det har börjat regna men vi behöver den inte, inte, all tid som gått förlorad. Problemet är inte att göra sig av med skammen utan hur vi ska hålla oss uppe när vi unshackled us. Om stålet i hjärnbarken smälter och rinner ut, om stöttorna faller under skrovet. Om det enda som vi vet säkert skyddar oss lämnas på glömskans bakgård. Renheten och skammen skyddar oss från män och från kvinnor som kräver den av oss, och utan den står vi nakna på Sergels torg, Place de la Concorde, Himmelska fridens och Röda och lämnar ut våra skröpliga själar till vargarna. Men jag glömmer av mig, jag ligger ju här och läser och glor på mig själv genom ögonen på Chris. På Dick. I hate Dick. Jag hatar att jag behövde dig för att komma hit men det är en hämnd ändå, att få kliva på dig på vägen. And until we own our history, she thought, I thought, there can be no change.

fredag, maj 20, 2016

Göteborg, maj

Det är maj, vi åker tåg. Våren brer ut sig som en grön leksaksmatta utanför, sjöarna som silverblanka femkronor i landskapet. Tre av oss på väg till den fjärde. Du kommer frysa i den där jackan säger L och det gör jag. Göteborg är sju grader plus och regn i sidled. Helgen innan låg vi på en filt i Vinterviken och drack vin medan solen gick ned och hoppet upp. Jag gör mitt bästa. Ibland kommer jag ihåg vem jag är. Solen sjunker, det gör inget att jag får skitiga fötter, har en sliten syn på den här kroppen, förväntar mig det värsta. Ibland kommer jag ihåg. I restaurangvagnen finns det riktig champagne så det dricker vi, och rödvin, och jag lånar I love Dick av E. Från första meningen är jag fast. Vi delar kanske namn jag och Chris men vi har inte mycket mer gemensamt. Klart hon har sina erfarenheter som kanske en dag även jag, men hon bär dem så stolt. Så upprätt, så insiktsfullt, så fast beslutsam att göra om sina misstag och bry sig ännu mindre. Jag önskar att jag var lite mer som Chris. Jag önskar att jag hade ett fort. Hon skriver vackert om att vara ett jag som beror av andra jag. Om att vara en kvinna som vill bli berörd och beröras, om att vara sådan och manövrera sig igenom en mans world av stenstoder och svikare. Jag dricker ur mitt plastglas och lovar att titta ut på Partille när vi passerar. Tänk er en tjock gröt och vek liten slev. Men jag lovar utan svar och saknaden som inte får finnas klättrar omkring som en apa på insidan. Till slut drunknar den och vi sover på guppande madrasser med sniffande katter tassande över trägolvet. Den grå lägger nosen i min handflata. Vem är du? Hur ska man veta det om ingen frågar. Det visar sig kanske med tiden. Jag klappar den lena pälsen och försöker somna om.