onsdag, april 20, 2016

Am Meer, april

Jag for till havet, för fyra dagar sen. Till havet och vinden och sjöräddningens gula best. Regnet har hållit i sig konstant och på alla ledder, tills i dag. Nu lyser solen så hårt att knopparna brister och kulingen har lagt sig över vågorna. I hörnet vid muren bakom huset, där ödlorna gonar sig om somrarna, sitter jag i wifi:ts ytterkant och värmen. Småfåglarna lurar i magnolian. Vattnet är för nära för gladorna, de seglar inåt land. So much it hurts, I want your love so much it hurts, jag dricker vin från klockan tre och kaffe dygnet runt. Innan gästerna kommer för säsongen breder ensligheten ut sig. På Hamnkrogen pratar jag med en ny kille. Han är född nittonhundraåttiosju och vantrivdes uppe i Gällivare. För en månad sen flyttade han hit och nu mår han, säger han. Som fisken. Den jag får på tallriken är möjligtvis tillagad i underkant men Gällivare är trevlig och söt och oh, so much it hurts. En kvinna var det säkert även där uppe i norr. Lika bra att lämna skiten, lämna landsänden och allt. Han skänkte bort sin soffa. Jag beställer whisky och mitt sällskap en öl till. Vi grälar om något onödigt som båda kommer minnas. Osäkerheten härjar, pontonbryggan slår. Man kan inte tro det, påstår sällskapet. Ett dåligt samvete till. Jag plockar en kvist från en blommande hägg (eller är det vildäpple? E hade vetat) och sätter den i ett litet St Eriksglas. Den doftar löftesrikt trots allt, det blir kanske något till slut. I morgon far jag hem, först buss och sen tåg, hem till staden med skyddshelgonet.

tisdag, mars 15, 2016

Efter, mars

Det är mars nu. Igen. Vem säger något sådant? Jag borde tänka mer på Lotta Lundberg. Gräset har redan varit lergrönt utanför kontorsfönstret i flera veckor. Jag hör koltrasten om kvällarna. På lunchen rymmer vi från kontoret, jag och A. Hon ger mig en blick, det är samma blick vi gett varandra i generationer, den av uppgivenhet och ilska, av förorättad ilska över att behöva andas samma luft som de. Vi går ut. Man kan äta sushi eller sallad. Raderna av fönster gapar svarta och tomma, ihåliga som efter en lång vinter när allting frös till slut. När allting gick för fort och stod still och lungorna också frös i en lång kramp av väntan. Jag ska vara ledig sen. Jag ska andas sen. Om bara det här mellanrummet kan ta slut.

lördag, februari 06, 2016

I tacksamhet, februari

Allra käraste systrar

Allra käraste ni. Ni som läser mina mail och finns på chatten 24/7, som ger mig era ord och tankar, som svarar mitt i natten och mitt på dagen, mitt i era egna helveten och glädjestunder, mitt i allt liv som pågår. Ni som känt det jag känner och tänkt det jag tänker. Ni som delar med er. Ni som bär mig genom ångesten och genom tvivlet när ingen ovanför svarar och ni som förstår att man måste be ibland. På sina bara knän måste man. Ni som accepterar att jag inte är starkare än så. Ni som själva krälat i smutsen och nöden, ni som vet att det går över. Ni som dricker vin med mig på Bitter Pills och skrattar och gråter och slår mig på låret och säger att ni vet hur det är. Ni som vet hur det är för att ni har brytt er om att ta reda på det. Ni som är tillräckligt orädda för att inte ge efter men tillräckligt varsamma för att inte karva när det är för sårigt. Ni som drar svärd för mig och förväntar er att jag drar mitt för er. Ni som ger av er tid, frikostigt och utan baktankar, som låter vänskap gå före äktenskap, ni som vill ha hela mig. Ni som vill svälja mig med hull och hår, ni som jag vill ge allt. Ni som ger allt tillbaka. Som aldrig skulle släppa taget om jag bad er hålla i. Ni, som jag aldrig behöver be på mina bara knän. Ni som ser på havet i stormen med mig, sjunger karaoke med mig, möter mig nyklippta och vackra och öppna, som kreverar av skratt i min soffa till någon gammal låt av Europe, ni som vägrar gå hem. Ni som följer med till Palma och till operan. Ni som skriver till mig om Lacan, om Ahmed och Jonasdottir, om er själva. Ni som helar mig och spränger mina gränser. Ni som kommer till mig med era egna sargade hjärtan och håller det i handen och ber mig hålla det ett litet tag. Ni som räcker mig handen och säger här: ta mig vidare. Ni som vill det jag vill. Ni som älskar som jag älskar. Ni som också har systrar.

 Allra käraste ni, tack.

lördag, januari 16, 2016

I skräckköld, januari

Nu har jag vaknat av hostan. Ett virus lever loppan i mina luftvägar. Vandrar runt och härjar. Det går mitt i gatan och har sig, precis som vi gjorde i Umeå. Åh Sara Lidman. En naturkatastrof är hon, nödtorftigt överdragen med människohud. Öronen, näsan, halsen, luftstrupen, lungorna. Vi är inne på vecka fyra av vår relation, jag och viruset. Älskare har lämnat mig fortare. Gryningen stiger över Cementafabriken och det är så kallt att skorstensröken från någonstans på liljeholmssidan fryst fast i himlen. En ensam stjärna gnistrar, men det är egentligen en satellit. I går badade jag badkar, i dag dricker jag te. Vissa tider kräver extraordinära åtgärder. Efteråt blir man som en ödla och allt är tyst och stilla. Jag sa jag skulle ringa H när jag var frisk. Ses på den där middagen som inte blev av därför att jag hostar och rosslar och äter kortison. Vi bestämde att vi ska bli bättre på att ringa varandra. Höra varandras röst. Jag har slutat tycka om att prata i telefon. När hände det? Jag älskar ju att prata. Min mor, min far kortare, min bror och min syster, de är de enda jag ringer. Jag ringde faktiskt Eff innan jul också, det gjorde jag. Plötsligt vill jag ringa alla. Katta, Ingela, Anders. E som flyttar till Oxford i höst, på något geniutbyte i akademien. Då åker jag dit. Till i höst ska jag väl åtminstone kunna andas igen.

onsdag, januari 06, 2016

I köld, januari

Det blev ett nytt år, en ny januari. Eftersom vädret är det viktigaste kan jag rapportera att termometern visar minus tio och balkongen är täckt av snö. Pelargonskelettet från i fjol står ståndaktigt i sin nya vinterskrud. Jag fryser om fötterna. Det finns saker jag skulle kunna göra åt det. På juldagen kände jag en välbekant stelhet smyga sig på och på annandagen blev jag sjuk. Musklerna värkte och ögonen sved. Jag har varit sjuk sen dess. 2016 börjar med blödande bihålor, ett likadant hjärta. Det finns ingen bok för det här. Någonstans trodde jag att jag visste vad jag gjorde men utan en ledstång, en hand, en skrift kan jag ändå inte verifiera. Är det rätt? Är det fel? Är det snuskigt? Frank O'Hara hade vetat. Det är så tyst. Snön sväljer kanske ljuden från viken men inte från orkanen som viner här inne.

onsdag, december 16, 2015

Da capo, december

Om nätterna är det svårt att sova och om dagarna att äta. Jag vaknar klockan fyra och kan inte komma till ro igen. Ligger med öppna ögon och ser ut i nattmörkret som inte kommer lämna oss förrän i april. Kylan kryper inåt nu men en ny sorts värme håller undan allt. Frosten på träden, på de små grässtråna runt gången utanför kontoret, på bussfönstret när vi far över Västerbron och hela stan svävar i de gulrosa morgnarna. Jag väntar på besvikelsen. Dagarna går. S är i Genève så H och jag äter ensamma. Vi lägger av oss våra jackor, halsdukar, extrakoftor och stickade långvantar och sätter pinnarna i ångande dumplings på små ställen längs Långholmsgatan. Hon går rakt på sak, det är så hon är. Vi delar en kanna te och tusen tankar. Om mindre än två år säger vi. Jag går hem genom kylan och mörkret till ännu en natt utan sömn, med svag hjärtklappning och stark längtan efter Pachelbels stråkar, högt för mig själv. Vill du ha allt? Ja svarade jag. Årstaviken kommer inte att frysa i vinter, jag känner det på mig.

lördag, september 26, 2015

I tysthet, september

Det är lördag och tyst. Den stora begonian vissnar långsamt i fönstret, plågas ihjäl av brist på vatten och kärlek. Jag älskar den distansierat. Mamma sa att det första skottet togs från Mormor Toras mammas planta.  Mormors mormor. Jag försöker förstå att det har funnits någon som var hon. Som jag på något sätt kommer ifrån. Urplantan har ynglat av sig genom generationerna och alla systrar, barn och barnbarn har varsin del av den nu. Den får inte dö men jag ger den inget. Varför ger jag den inget. Två nya skott står i en bunke vatten i mitt kök, jag tog dem för en vecka sen. Väntar på att rotas. Min syster ska få ett, det andra får vara min backup. Jag gick ner i arbetstid till slut. Gav upp, eller exploderade. Mitt hjärta höll på att sprängas av tempot och röran och hetsen. Jag stod i labbet och höll i en sladd och visste plötsligt inte varför. Vad jag skulle göra med den. Vad min tanke var och var den kommit ifrån. Sladden var kall mot min handflata och jag tittade på den och tänkte, nu får jag skriva ett mail och lägga ifrån mig den här. Lägga ifrån mig den här bördan som inte är min. Jag ska vara ledig på fredagar och eftersom det var fredag i går och jag var hemma känns det som att det är söndag i dag. Söndag, tystnad, vissnande blommor och Östanvik som tronar utanför, röd och tung. Ett stråk av sommaren finns fortfarande kvar.