lördag, maj 28, 2016

Dear Dick

Till det stadiga dunket från tvåtaktarna i Pålsundet läser jag I Love Dick på svenska och engelska. I sängen på Holmen i en utspridd röra av anteckningsblock, dator, telefon, dagbok, pennor, täcken och kuddar tar jag mig igenom texten några sidor i taget i ett ryckigt intervalltempo. Detta måste bearbetas. Jag slår upp Polyanna och lyssnar igenom Going, Going, Gone. Varje passage är uppslukande. En riktigt bra mening slutar inte som man tror att den ska. Mellan E:s vikningar och mina finns nu knappt en enda sida kvar utan öra i den engelska utgåvan. En vanlig bra bok läser jag i svep men det här är ingen vanlig bok och don’t you think it’s possible to do something and simultaneously study it? If the project had a name it’d be I Love Dick: A Case Study. Om mitt projekt hade ett namn skulle det vara Discovering I Love Dick Too. I ett ansökningsbrev skrev jag att det viktigaste nu skulle vara att förstå tid och rum bättre. When you’re writing in real time you have to revise a lot... every time you try and write the truth it changes. More happens. Information constantly expands. Sanningen utvecklar sig framför våra ögon under tiden vi skriver, bakom oss medan vi dekonstruerar den, stöper om den, missförstår den och slutligen tror oss förstå. Efter några dagar byter den skepnad igen men blir inte mer sann, eller mindre, bara ny. Jag läser i alla fall stycke för stycke, känner hur det rör sig i inälvorna och får syn på mig själv bland orden. Översättningen retar upp mig lite men det är för att jag inte kan tolerera närheten av mitt eget modersmål i det nya sköra jag precis upptäckt. Jag är inte redo att så attackartat förstå allt än. I trettiofem år har jag varit shackled to a woman, låst till en bild av kvinnan som inte är min, det är en hemsk liten bild, en symbol för allt som inte är liv, som inte är att leva, som är kontroll, renhet, återhållsamhet, lenhet, medgörlighet, skam. Män reagerar på kvinnors skam med två sorters förfäran. Över bristen där av eller över vårt självhat. Why does everybody think that women are debasing themselves when we expose the conditions of our own debasement? Vi skrattar. Ett trött skratt men vi skålar och lever om för vår rätt att ta reda på sanningen om våra stukade självkänslor. Världen är beroende av kvinnors skam och jag ligger i en skrynklig säng och känner mig för första gången fri från den, världen är ny och det har börjat regna men vi behöver den inte, inte, all tid som gått förlorad. Problemet är inte att göra sig av med skammen utan hur vi ska hålla oss uppe när vi unshackled us. Om stålet i hjärnbarken smälter och rinner ut, om stöttorna faller under skrovet. Om det enda som vi vet säkert skyddar oss lämnas på glömskans bakgård. Renheten och skammen skyddar oss från män och från kvinnor som kräver den av oss, och utan den står vi nakna på Sergels torg, Place de la Concorde, Himmelska fridens och Röda och lämnar ut våra skröpliga själar till vargarna. Men jag glömmer av mig, jag ligger ju här och läser och glor på mig själv genom ögonen på Chris. På Dick. I hate Dick. Jag hatar att jag behövde dig för att komma hit men det är en hämnd ändå, att få kliva på dig på vägen. And until we own our history, she thought, I thought, there can be no change.

fredag, maj 20, 2016

Göteborg, maj

Det är maj, vi åker tåg. Våren brer ut sig som en grön leksaksmatta utanför, sjöarna som silverblanka femkronor i landskapet. Tre av oss på väg till den fjärde. Du kommer frysa i den där jackan säger L och det gör jag. Göteborg är sju grader plus och regn i sidled. Helgen innan låg vi på en filt i Vinterviken och drack vin medan solen gick ned och hoppet upp. Jag gör mitt bästa. Ibland kommer jag ihåg vem jag är. Solen sjunker, det gör inget att jag får skitiga fötter, har en sliten syn på den här kroppen, förväntar mig det värsta. Ibland kommer jag ihåg. I restaurangvagnen finns det riktig champagne så det dricker vi, och rödvin, och jag lånar I love Dick av E. Från första meningen är jag fast. Vi delar kanske namn jag och Chris men vi har inte mycket mer gemensamt. Klart hon har sina erfarenheter som kanske en dag även jag, men hon bär dem så stolt. Så upprätt, så insiktsfullt, så fast beslutsam att göra om sina misstag och bry sig ännu mindre. Jag önskar att jag var lite mer som Chris. Jag önskar att jag hade ett fort. Hon skriver vackert om att vara ett jag som beror av andra jag. Om att vara en kvinna som vill bli berörd och beröras, om att vara sådan och manövrera sig igenom en mans world av stenstoder och svikare. Jag dricker ur mitt plastglas och lovar att titta ut på Partille när vi passerar. Tänk er en tjock gröt och vek liten slev. Men jag lovar utan svar och saknaden som inte får finnas klättrar omkring som en apa på insidan. Till slut drunknar den och vi sover på guppande madrasser med sniffande katter tassande över trägolvet. Den grå lägger nosen i min handflata. Vem är du? Hur ska man veta det om ingen frågar. Det visar sig kanske med tiden. Jag klappar den lena pälsen och försöker somna om.

onsdag, april 20, 2016

Am Meer, april

Jag for till havet, för fyra dagar sen. Till havet och vinden och sjöräddningens gula best. Regnet har hållit i sig konstant och på alla ledder, tills i dag. Nu lyser solen så hårt att knopparna brister och kulingen har lagt sig över vågorna. I hörnet vid muren bakom huset, där ödlorna gonar sig om somrarna, sitter jag i wifi:ts ytterkant och värmen. Småfåglarna lurar i magnolian. Vattnet är för nära för gladorna, de seglar inåt land. So much it hurts, I want your love so much it hurts, jag dricker vin från klockan tre och kaffe dygnet runt. Innan gästerna kommer för säsongen breder ensligheten ut sig. På Hamnkrogen pratar jag med en ny kille. Han är född nittonhundraåttiosju och vantrivdes uppe i Gällivare. För en månad sen flyttade han hit och nu mår han, säger han. Som fisken. Den jag får på tallriken är möjligtvis tillagad i underkant men Gällivare är trevlig och söt och oh, so much it hurts. En kvinna var det säkert även där uppe i norr. Lika bra att lämna skiten, lämna landsänden och allt. Han skänkte bort sin soffa. Jag beställer whisky och mitt sällskap en öl till. Vi grälar om något onödigt som båda kommer minnas. Osäkerheten härjar, pontonbryggan slår. Man kan inte tro det, påstår sällskapet. Ett dåligt samvete till. Jag plockar en kvist från en blommande hägg (eller är det vildäpple? E hade vetat) och sätter den i ett litet St Eriksglas. Den doftar löftesrikt trots allt, det blir kanske något till slut. I morgon far jag hem, först buss och sen tåg, hem till staden med skyddshelgonet.

tisdag, mars 15, 2016

Efter, mars

Det är mars nu. Igen. Vem säger något sådant? Jag borde tänka mer på Lotta Lundberg. Gräset har redan varit lergrönt utanför kontorsfönstret i flera veckor. Jag hör koltrasten om kvällarna. På lunchen rymmer vi från kontoret, jag och A. Hon ger mig en blick, det är samma blick vi gett varandra i generationer, den av uppgivenhet och ilska, av förorättad ilska över att behöva andas samma luft som de. Vi går ut. Man kan äta sushi eller sallad. Raderna av fönster gapar svarta och tomma, ihåliga som efter en lång vinter när allting frös till slut. När allting gick för fort och stod still och lungorna också frös i en lång kramp av väntan. Jag ska vara ledig sen. Jag ska andas sen. Om bara det här mellanrummet kan ta slut.

lördag, februari 06, 2016

I tacksamhet, februari

Allra käraste systrar

Allra käraste ni. Ni som läser mina mail och finns på chatten 24/7, som ger mig era ord och tankar, som svarar mitt i natten och mitt på dagen, mitt i era egna helveten och glädjestunder, mitt i allt liv som pågår. Ni som känt det jag känner och tänkt det jag tänker. Ni som delar med er. Ni som bär mig genom ångesten och genom tvivlet när ingen ovanför svarar och ni som förstår att man måste be ibland. På sina bara knän måste man. Ni som accepterar att jag inte är starkare än så. Ni som själva krälat i smutsen och nöden, ni som vet att det går över. Ni som dricker vin med mig på Bitter Pills och skrattar och gråter och slår mig på låret och säger att ni vet hur det är. Ni som vet hur det är för att ni har brytt er om att ta reda på det. Ni som är tillräckligt orädda för att inte ge efter men tillräckligt varsamma för att inte karva när det är för sårigt. Ni som drar svärd för mig och förväntar er att jag drar mitt för er. Ni som ger av er tid, frikostigt och utan baktankar, som låter vänskap gå före äktenskap, ni som vill ha hela mig. Ni som vill svälja mig med hull och hår, ni som jag vill ge allt. Ni som ger allt tillbaka. Som aldrig skulle släppa taget om jag bad er hålla i. Ni, som jag aldrig behöver be på mina bara knän. Ni som ser på havet i stormen med mig, sjunger karaoke med mig, möter mig nyklippta och vackra och öppna, som kreverar av skratt i min soffa till någon gammal låt av Europe, ni som vägrar gå hem. Ni som följer med till Palma och till operan. Ni som skriver till mig om Lacan, om Ahmed och Jonasdottir, om er själva. Ni som helar mig och spränger mina gränser. Ni som kommer till mig med era egna sargade hjärtan och håller det i handen och ber mig hålla det ett litet tag. Ni som räcker mig handen och säger här: ta mig vidare. Ni som vill det jag vill. Ni som älskar som jag älskar. Ni som också har systrar.

 Allra käraste ni, tack.

lördag, januari 16, 2016

I skräckköld, januari

Nu har jag vaknat av hostan. Ett virus lever loppan i mina luftvägar. Vandrar runt och härjar. Det går mitt i gatan och har sig, precis som vi gjorde i Umeå. Åh Sara Lidman. En naturkatastrof är hon, nödtorftigt överdragen med människohud. Öronen, näsan, halsen, luftstrupen, lungorna. Vi är inne på vecka fyra av vår relation, jag och viruset. Älskare har lämnat mig fortare. Gryningen stiger över Cementafabriken och det är så kallt att skorstensröken från någonstans på liljeholmssidan fryst fast i himlen. En ensam stjärna gnistrar, men det är egentligen en satellit. I går badade jag badkar, i dag dricker jag te. Vissa tider kräver extraordinära åtgärder. Efteråt blir man som en ödla och allt är tyst och stilla. Jag sa jag skulle ringa H när jag var frisk. Ses på den där middagen som inte blev av därför att jag hostar och rosslar och äter kortison. Vi bestämde att vi ska bli bättre på att ringa varandra. Höra varandras röst. Jag har slutat tycka om att prata i telefon. När hände det? Jag älskar ju att prata. Min mor, min far kortare, min bror och min syster, de är de enda jag ringer. Jag ringde faktiskt Eff innan jul också, det gjorde jag. Plötsligt vill jag ringa alla. Katta, Ingela, Anders. E som flyttar till Oxford i höst, på något geniutbyte i akademien. Då åker jag dit. Till i höst ska jag väl åtminstone kunna andas igen.

onsdag, januari 06, 2016

I köld, januari

Det blev ett nytt år, en ny januari. Eftersom vädret är det viktigaste kan jag rapportera att termometern visar minus tio och balkongen är täckt av snö. Pelargonskelettet från i fjol står ståndaktigt i sin nya vinterskrud. Jag fryser om fötterna. Det finns saker jag skulle kunna göra åt det. På juldagen kände jag en välbekant stelhet smyga sig på och på annandagen blev jag sjuk. Musklerna värkte och ögonen sved. Jag har varit sjuk sen dess. 2016 börjar med blödande bihålor, ett likadant hjärta. Det finns ingen bok för det här. Någonstans trodde jag att jag visste vad jag gjorde men utan en ledstång, en hand, en skrift kan jag ändå inte verifiera. Är det rätt? Är det fel? Är det snuskigt? Frank O'Hara hade vetat. Det är så tyst. Snön sväljer kanske ljuden från viken men inte från orkanen som viner här inne.