fredag, april 24, 2015

Tiden

Man vill ha allt. Jag vill också ha allt. Pilarna längs Årstaviken har knoppat nu och skriker ut sin livsduglighet, helt vulgärt och oblygt i våren. Ljuset studsar hårt i vattnet, träffar mig vasst i ansiktet, på handlederna, på alla avtäckta delar av huden som inte sett dagen sen fjolårets sista sneda strålar föll in någon gång i september. Det gör mig arg. Jag vill ha allt, varenda foton, varenda grön liten knopp, varenda glas rosé och all tid som finns, som någonsin funnits, som kommer att finnas. Jag blir arg för att det kommer vara över innan det ens har börjat. Innan jag har fått allt, hunnit ta det. Vi rör oss genom sirapsströmmen av söderbor som promenerar med halsdukar och kappor över underarmarna, skjuter vagnar och hundar framför sig medan de tjattrar och dricker kaffe, äter korv, fångar dagen. Är de verkligen nöjda? Våren är en hängbro man trodde gått förlorad i vinterstormarna. Man hittar den igen mellan klipporna och den är ranglig och skev och verkar hal att ge sig ut på men den är enda vägen över. Jag vill över. Allt jag vill är att ta mig över utan att någonsin komma fram. Jag vill fara till Hamburgsund, till Skillinge och Shanghai, sitta på bryggan och se när linfärjan går över sundet, räkna skolskeppen, ana hägringen av Bornholm sväva precis innan horisonten, så tydlig och så obegriplig, dricka drinkar på taken längs The Bund, kisa och se neonet flyta ihop, flyta ut, färga hela natten. Ljus och löv, knoppar och svettpärlor, hastigt uppgjorda planer om att träffas, om att inte gå hem trots att det blir natt, att stanna upp på asfalten i gryningen och fågelkören, jag måste hinna allt innan Årstaviken förångats i värmen. Ett godståg femtio vagnar långt kryper över Liljeholmsbron. Jag är också bunden på rälsen medan tiden rusar förbi och våren våldsamt skriker ur sig livet i ett enda överdrivet tjut. Jag vill ha allt, vill ha hela världen. Ta mig dit, ta mig överallt, innan tiden tar slut. Ta mig innan tiden tar slut.

lördag, april 18, 2015

Ord

Så mycket jag hade velat säga, så mycket jag hade velat höra. Så många ord jag önskar att jag kunde skriva här men inte kan, trots att jag borde. Jag skriver dagbok igen. Det är en liten svart moleskine som jag fick av S. Hon förstod precis, för övrigt. Vi satt på hennes persiska matta och drack kaffe ur små koppar och pratade igenom oss. Efter ett tag la hon sig på rygg, sa jag tänker bättre så här. Så borde jag också göra. Tänka bättre, känna efter. Vi har så väldigt mycket känslor som vi aldrig lyssnar på. Man straffas om man försöker. S rotade i sin stora skänk och grävde fram den där anteckningsboken till mig. Jag gör en notering så ofta jag kommer ihåg. Torra konstaterande fakta om vad som hände den tjugonde januari, andra april, dagen efter och så vidare. Julia säger att allt skrivande är bra, så jag skriver på lappar och i dagboken och på bloggen, på händerna ibland. Och konstant i huvudet. En strid ström ord som jag spelar upp och in i realtid i huvudet medan jag promenerar och springer i skogen. En del ord låter så olika i tanken och på pappret. Den lilla följden hej då, till exempel. Så många ord jag hade kunnat säga. Och få höra.

torsdag, april 16, 2015

A change is gonna come

Jag sitter vid matbordet med solen i ryggen och arbetar. Balkongdörren är uppställd på glänt och en svag virvel vårluft strömmar in genom solgasset. I sanning försöker jag bara arbeta, halvhjärtat och långsamt. Min hals gör ont och matbordet kändes som ett bättre val än kontoret. I morgon är det klubb och jag vill vara frisk, kunna dansa, glömma allt vad shared pointers, polymorfa klasser och så kallade kommunikationsproblem heter. Min arbetsvärld domineras av män. Det är manliga chefer och manliga kollegor och manliga arbetssökande. Manliga före detta kollegor till mina manliga kollegor som kommer på tal när vi ska nyanställa, manliga bekanta som kommer på besök, äter lunch, är professorer i det ena eller andra, män som vill köpa en av våra produkter. När jag då och då träffar på en kvinna i samma bransch finner jag mig själv dragen till henne som en geting till socker. Jag blir helt till mig. Det behöver inte ens vara någon jag är lik i övrigt, en kvinna vilken som helst gör mig uppspelt. Vi är två kvinnor på min arbetsplats nu. Det skiljer tio år mellan oss. Hon är precis nybliven ingenjör och vi har diametralt olika intressen. Hon snickrar och labbar, bygger hemelektronik och har ingen TV, läser inte böcker, går inte på teater. Hon är engagerad i makerspaces och samhällsbyggnad, är en sann ingenjör, från insidan och ut. Vi pratar engelska med varandra, en barriär till. Jag vill helst inte koda en rad på fritiden. Jag försökte vara en geek men jag tycker för mycket om min TV, mina böcker, mina populärvetenskapligt skrivna avhandlingar i genusvetenskap, mitt internet. Mitt vin, mina kvinnor och vår sång. Vi kunde egentligen inte vara mer olika men trots alla våra skillnader är vi så lika, hon och jag. Jag brukar fräsa att jag hatar folk, men jag älskar faktiskt människor. De jag får lära känna. Man får väldigt sällan lära känna män. Jag släpper kanske inte in dem heller, av självbevarelsedrift. Empiriska studier har visat att insläppta män är en farlig business. Som att släppa loss en sjöko i en porslinsaffär. De förstår inte vad de har att göra med, saknar skolning, saknar all den känslomässiga finstämdhet vi kvinnor impregnerats med från födseln och som nu konstituerar hela mitt jag. Samtidigt vill de åtnjuta fördelarna vår kvinnlighet ger oss. Vår lätthet att knyta an, de vill ha tillgång till våra vänner och våra känslor, i saknad på egna. Även på jobbet. Jag har förtroliga samtal med min manliga chef som för alla utom för honom måste framstå som coachningssamtal, men åt fel håll. Jag står där och velar. Hur hög ska jag bygga min mur? När skadar det mig själv mer än gynnar att jag håller mig bakom den? Jag måste ha mänsklig kontakt men min tillgång är begränsad till sjökor och jag är en porslinsaffär. Och innan ni kommer sättande och försvarar det kvinnliga psyket som ju inte alls är skört och klent så vet att det inte är det jag menar. Män är också gjorda av porslin, svagt och krackelerat. Det farliga är att män inte kan hantera det.

Men hon. Hon frågar hur jag mår. Hon ser om jag är ledsen och lämnar en lapp på mitt skrivbord. Inga krusiduller, bara en färgglad post-it med en mening eller två. Vi kollar om den andra har lunch med sig eller ska äta ute. Hon high fivar mig när saker inte brinner upp och jag dunkar henne i ryggen när hon byggt ihop sin första maskin helt själv efter bara tre månader på jobbet. Vi söker varandras blick innan vi drar hem och nickar hej då genom glasrutan till labbet. Hon retar mig för min fåfänga, hjärtligt och öppet, innan hon frågar om hon får låna mitt schampo i duschen. Hon berättar om sig själv. Frågar om mig, lyssnar intresserat och kommer ihåg vad jag har sagt. Första gången hon mindes vad jag skulle göra i helgen blev jag helt perplex. Hur ovant det kändes! Hon vill lära känna mig, ber om att jag ska lära känna henne, räcker ut sina händer och begär att jag ska ta dem. För det är så vi gör. Vi vill veta hur människor är och hur vi fungerar, och är vi ingenjörer vill vi omvandla det vi lär oss om människan till maskiner, hjälpmedel och program som gör oss till bättre människor. Tekniken ska serva oss, den ska vara till för oss, vi ska inte vara robotar som måste sysselsätta oss med teknik för att försvinna från arbetslöshetsstatistiken.

Så vad håller jag på med? Jag stannar i en bransch där det inte finns människor. Inga möten, ingen värme, inget utbyte. Jag generaliserar. Men jag stannar. Tänker att det finns så många skitbranscher utan anställningstrygghet och anständig lön, utan möjlighet till facklig anslutning, där maktmän söndrat och smulat ner varenda bit av värdighet till delade turer och stressfrakturer på hjärnan. Jag har tänkt att det inte finns några alternativ. Nu är jag här, jag har det bra. jag har det så bra man kan förvänta sig, bättre än de flesta. Väl? Det har börjat kännas annorlunda. Om det finns ett bord, borde jag inte flippa det? Vi har i alla fall rätt att försöka. Vi skulle kunna organisera oss i mindre kvinnodominerade kluster och arbeta utifrån dem. Hyra ut oss ihop. Arbeta för och åt varandra. Vi vet att vi är bättre än de flesta eftersom omständigheterna tvingat oss till det. Ingen tar en kvinnlig ingenjör på allvar om hon inte är minst 50% bättre än sin manliga kollega. Jag vet att det låter självförhärligande och defensivt men verkligheten har hittills visat att antagandet stämmer. Vi kan teknik och vi förstår människor. Vi är din drömanställda drömingenjör med drömkunskaper men vi krossas mot glastaket innan vi fyllt 30, 35, 40. Vi blir samordnare, administratörer, områdesansvariga för dokumentation. Vi blir isolerade små öar utan möjlighet till personlig utveckling eftersom vi lider akut brist på sparringpartners. Våra manliga kollegor blir gruppchefer, tekniska experter och finanschefer. Finanschefer! De är 29 år, de är tom 27, men de tjänar mer än min mormor gjorde under hela sitt liv och har visitkort med titeln "Europachef". Inte en sekund har de lagt på att försöka förstå människor, lämna en lapp på någons skrivbord, att vara en medmänniska, att lyfta någon annan. De tycker det räcker med att plocka ur diskmaskinen en gång i halvåret. De är goda feministiska män och familjefäder som arbetar 60-timmarsveckor (jobb jag kunde gjort på 40) när deras egna barn inte ens börjat på dagis, de skickar upp sina egna fruar i glastaket. De har gått en tredagarskurs i personlig utveckling i nån gammal militärlokal där gruppövningar visat om de är lejon, orm, papegoja eller angorakanin men de har aldrig frågat hur deras kollegor mår. De tror att de förstår människor och klistrar upp läsvärda citat på sina kontorsdörrar: glaset är så jävla halvfullt. Jag vill flippa det där bordet i ansiktet på dem. Något har verkligen förändrats.

lördag, mars 07, 2015

Stick

"Som om atomerna bytt plats med varandra, möblerats om." Ibland tar man ett kvantsprång och något förändras på riktigt. Går inte att säga än om det är ett stick eller en brygga.

torsdag, april 03, 2014

Ta en för laget

Ibland önskar jag att killar bara kunde ta en för laget. Ni vet, stoiskt uthärda något, för kampens skull. Vara feminismens byråkratiska, administrativa, jourhavande stab. Utgöra en grå men effektiv arbetande massa som i bakgrunden vänder papper, svarar i telefon, kånkar säckar med murbruk en efter en efter en därför att de måste kånkas av någon, bara hugger i utan att begära extra cred för det. Jag önskar att de bara kunde göra som de blev tillsagda och låta bli att stjäla bollen för att själv försöka göra mål. Jag önskar att killar tänkte lite mer på den gemensamma kampen och lite mindre på sitt eget varumärke. Det är inte helt enkelt, jag förstår. Ser man en orättvisa vill man ju gärna gorma från barrikaderna. I alla fall ibland. I alla fall om det finns pengar eller cred att håva in, på att ge föreläsningar eller låtsas liva kvinna en månad genom att spara 4500 kr av sin egen månadslön och kalla det att leva på kvinnolön.

Jag förstår att ni vill kämpa, men det handlar faktiskt om hur vi för kampen också. Det är känsligt att föra någon annans talan. Jag menar inte att man enbart får gräva där man står, men jag menar att det är viktigt hur man placerar sin lojalitet. Sin solidaritet. Jag kanske ska hålla mig till att svara i telefon och stapla tegelstenar för någon som lever i en annan vardag än jag, hellre än att ta ordet ur hennes mun och göra det till mitt. Jag kanske inte ska ställa mig främst i ledet och gorma för henne, om jag inte specifikt blir ombedd så klart. Risken när någon utanför en grupp approprierar dess kamp är att fokus flyttas från utsatt/utsättare till någon annanstans. Blicken på problemen är plötsligt tredje parts, och fokus riktas mot kampen i sig själv och inte på de reella svårigheter kampen syftar till att lösa. Plötsligt skriver media om Bono och hans magnifika hjärta istället för om kolonialismens katastrofala följder. Plötsligt kan man läsa om att visionmannens sk kvinnolön inte alls är särskilt svår att leva på, istället för det faktum att deltidsarbete är tre gånger så vanligt för kvinnor som för män och att deltid är en stor bidragande faktor till varför människor blir fattigpensionärer senare i livet. (Medianlönen för hela Sverige ligger fö nånstans runt 23000, så att leva på 27500 i månaden är bara ett hån om man vill göra en poäng.)

Alltså. Jag menar inte att män ska låta bli att kämpa, om det nu verkar så. Inte att gorma heller. Jag skulle verkligen älska att se lite mer geist i killar, lite mer guts att säga ifrån, även om det är ens killkompis/manliga kollega som beter sig som ett as. Även om ingen kvinna är närvarande. Men ni kanske redan gör det? Nej, tvärtom önskar jag mig samma hårdhet av er som mina systrar uppvisar. De som orkar göra sig obekväma i lunchrum och i lokaltrafiken även om det innebär att män blir illa till mods, mammorna som tappert stretar emot den shitstorm av krav som slängs emot dem, volontärarbetarna på tjejjourer som står ut med alla historier utan att begära medalj, läxhjälparna som ger av sin tid trots att de är trötta efter eget jobb, vännerna som ställer upp för varandra och hjälper en att kasta av sig patriarkatets slem tusen och åter tusen gånger, utan att begära något i motprestation. Ingen krönikörsplats, inga årets pappa-priser, no nothing. De bara gör, och det vore fantastiskt fint om de kunde få lite avlastning för en gångs skull medan någon annan passade telefonväxeln.

lördag, februari 01, 2014

Teknikmissbruket och den odemokratiska mjukvaran

Häromdagen skrev jag en lång rant på twitter om mjukvaruutveckling, vilken till min glädje och förvåning fick oväntat stor respons. Den korta versionen är att jag ser ett stort problem med att vi har ett starkt kapitalistiskt drivet samhälle i kombination med att det i princip sitter mjukvara i allt. Den längre versionen följer här.
Det är lätt att glömma att mjukvarukonstruktion är en relativt ny vetenskap. Vi, som i mänskligheten, har bara använd oss av mjukvara i industriell mening i några decennier. Ibland hör man folk säga att programmering egentligen bara handlar om ettor och nollor och på det sättet har vi såklart använt oss av binära logiksystem mycket längre än så. Att operera en vävstol efter ett mönster är att använda ett slags binärkod. Trampa – etta, trampa inte – nolla osv. Man lastar in sin långa rad ettor och nollor i programminnet på en dator och sen opererar processorn efter det mönstret. Etta – visa nåt på skärmen, nolla– visa inte. Kombinationen av ettor och nollor är oändlig varför alla program kan skrivas, och en oändlig mängd kombinationer av ettor och nollor kan resultera i samma program. Ungefär som när man lagar mat. Man kan ha i grädden eller vinet först, men såsen kommer till slut bestå av samma smaker.
Det finns en uppsjö olika typer av mjukvara. Grafik, inbyggda system, operativsystem, applikationer. I säkerhetskritiska system, som tex styr- och bromssystemet i tåg, används A- och B-kod. I enkelhet går det ut på att två olika grupper mjukvaruuvecklare får samma kravspecifikation som de kodmässigt löser på olika sätt (eftersom de inte får samarbeta), och både program A och B körs parallellt när tågen är i drift. Under färden utvärderar programmen hela tiden hur styrsystemet ska bete sig, och om program A och B kommer fram till olika slutsatser drar man typ i nödbromsen eller vidtar annan säkerhetsåtgärd. A- och B-kod existerar för att reducera det vi kallar den mänskliga faktorn. Att utveckla system på det här sättet kräver dubbel arbetsstyrka och är således dyrt.
För icke säkerhetskritiska system löser man helt enkelt ofta ett mjukvaruproblem med att, ni vet, starta om grunkan. Genom att kallstarta något (dvs bryta strömmen och slå på den igen) försätter man devicen i sitt startupläge och konfiguration och program får chansen att sättas upp igen, förhoppningsvis i rätt ordning. Det som får tex en telefon att hänga sig kan vara många saker, men säkert är att den hamnat i ett läge (ett state) som konstruktören* inte felhanterat. Bra mjukvara gör givetvis rätt, men den klarar också att hantera de lägen då det ändå blivit fel och ta sig ur dem. Kanske genom att tvångsavsluta ett program, men i alla fall inte hänga hela telefonen. För säkerhetskritiska system är det absolut vitalt med felhantering, för apparater som inte riskerar att döda någon är det såklart mindre viktigt och man kan lätt skära i utvecklingskostnaden utan att det gör något.
Eller? Jag återkommer till det.
Om man jämför mjukvarukonstruktion med vår samlade kunskap om hur man bygger hus, broar och mekanisk apparatur blir det tydligt att vi har mycket kvar att lära oss innan kunskapsnivån når samma verkshöjd, eller hur man nu ska uttrycka det. Vi vet hur man bygger en bro och har redan hunnit gå på nitarna, dvs vi vet vad vi ska undvika för att bron inte ska rasa. Att bli lika bra på mjukvara kanske kommer ta oss ännu längre tid eftersom mjukvara till sin natur, som jag skrev ovan, öppnar upp för oändliga kombinationer. Bra kod är kort och koncis och gör just bara det den ska, men den ska samtidigt vara lättläslig och enkel att underhålla när man upptäcker fel. Alltför kompakt kod blir ofta i efterhand obegriplig för någon annan än den som skrev den, och i industrin jobbar ofta många personer med samma kodbas, eller så tas en kod över när en konstruktör slutar och en annan börjar. Observera att jag säger när och inte om man upptäcker fel, för man upptäcker alltid fel. En bro eller ett hus byggs heller inte i en hast. Det är projekt som fortfarande får ta tid (även om det verkar som att uppförande av tex nya hus kan gå lite för snabbt och bli slarvigt ibland). 
     Mjukvara får väldigt sällan ta tid. Mjukvara som sitter i tåg, flygplan, medicinsk utrustning och maskiner som bokstavligen talat kan bli livsfarliga om de innehåller buggar går att certifiera. Man utsätter då sin mjukvara för massa tester som den ska kunna hantera, och testerna genomförs typiskt av tredje part enligt vissa standardiserade modeller. Inga tester i världen kan dock garantera buggfria system, men vi kan å andra sidan inte skydda oss mot allt i vardagslivet heller. Koden i en pacemaker är garanterat mer vältestad och robust än koden till en digitalbox, och så ska det kanske vara. Det vore en tragedi om en person dog av att hens pacemaker la av, men att digitalboxen krånglar orsakar på sin höjd en irritation vid fredagsmyset.
Eller? Vänta, jag har inte glömt att jag ska återkomma till vad som är viktigt men jag ska bara skriva lite till om mjukvarukonstruktion i stort, nämligen utvecklingsprocessen.
Det finns ingen. I akademin finns kanske ett slags konsensus kring hur man bygger bra och robusta system men industrin står långt ifrån akademin. I industrin styr kapitalet och kapitalet vill växa. För att växa, sägs det, måste man vara konkurrenskraftig och snabb. Om ens konkurrent utkommer med en ny snajsig modell måste man själv prångla ut en likvärdig eller helst bättre snabbt som attan för att inte tappa de eftertraktansvärda marknadsandelarna. Företag existerar enbart för att någon eller några tror att de ska generera pengar, vilket är helt logiskt i en värld där alla är beroende av pengar. Att få ut den nya modellen x snabbt kommer därför trumfa att x ska fungera så nära felfritt som möjligt. Tempot för nya pacemakers på marknaden är lite krasst långsammare än för nya mobiltelefoner eftersom ett företag som säljer livsuppehållande apparatur som har ihjäl folk inte kommer att överleva. Den ekonomiska förlusten med en långsammare utvecklingscykel vinner över risken för själva företagets död. Utvecklingscykeln för ny hemelektronik däremot är rasande hetsig. Mjukvara är också förhållandevis billig jämfört med elektronik och mekanik eftersom den är modifierbar. Detta är i grunden helt fantastiskt eftersom det gör att vi kan använda samma typ av hårdvaruplattformar till olika applikationer genom att konfigurera dem med hjälp av olika mjukvara. Hårdvarans design kan förfinas och mjukvara skrivas ny. 
     Men här ligger också mjukvarans inneboende konflikt under ett kapitalistiskt system. Kapitalets syn på mjukvara är just denna: den kan alltid göras om. Mjukvara, i allt utom möjligtvis sådant som pacemakers, betraktas som slit- och släng. Utvecklingsprocessen är därefter. Jag har hittills aldrig under mina arbetsverksamma år fått tillräcklig tid på mig att systemera, dvs att i god tid innan produktion klura ut hur mjukvaran bäst kan struktureras upp och delas in i olika block så att den på sikt blir stabil, lättbegriplig och enkel att underhålla. "Nu är det bara mjukvara kvar" har jag hört många gånger. Man bortser alltså från att mjukvarukonstruktion 1) är en ny vetenskap, 2) är ett hantverke som alla utför lite på sitt eget sätt och 3) är det som produktifierar hårdvaran och ofta avgör hur produkten kan användas. En kamera kan vara hur bra som helst men med ett dåligt användargränssnitt tröttnar folk och köper en ny.

Alltså. Som mjukvarudesigner har jag få regler att förhålla mig till eftersom ingen vet vilka reglerna bör vara, vilket i sin tur öppnar upp för att introducera buggar. Om jag inte kan fransk grammatik kan jag kanske skriva ett brev till en fransk vän, men sannolikheten att det innehåller fel är stort. Kontentan kanske går fram men detaljerna går förlorade. Väldigt ofta testar jag också min egen kod vilket är dåligt eftersom jag vet om dess brister och undermedvetet kan råka undvika att testa just det som kommer faila.  Sällan kontrollerar dessutom någon annan hur min kod ser ut. Kodgranskning är tidskrävande och tidsbrist är alltid ett problem i mjukvaruprocesser. Mjukvara är väldigt ofta det sista man gör innan produkten ska ut, och tid kommer därför att skäras av där och inte tidigare i processen. Dokumentation och kunskapsspridning tar också tid från själva utvecklingen och hinns nästan aldrig med. Det är viktigare att modell x har en feature y än att vi dokumenterar hur modell x fungerar. Om ett år när x buggar ihop blir det alltså svinjobbigt och dyrt att laga den och konsumenten köper därför hellre en ny. Kapitalet är inte långsiktigt och kan man tjäna pengar nu är det i princip alltid bättre än att tjäna pengar sen.
Nu ska jag återkomma till det som är viktigt. Kapitalismen skapar en sanslös mängd modeller för hemelektronik x, y och z, men kvaliteten får stryka på foten. Jag har skrivit att i viktiga system som har hand om liv är detta ett mindre problem, men även tåg, flyg och bilar har kraschat som en direkt följd av dålig mjukvara. Det kanske verkar oviktigt om våra mobiltelefoner och tv-apparater är kackiga, men here's the thing: jorden svämmar över av miljöfarligt eleketronikskrot och människor dör av det också. Många, fler än vad som ryms i ett flygplan. Och många fler kommer att dö. Det direkt farliga är utvinningen av metaller, som dels i sig är giftiga och påverkar miljön och människorna som jobbar med dem, och även det faktum att utvinningen sker i fattiga områden under undermåliga omständigheter där mänskliga rättigheter inte respekteras. Mer indirekt påverkar all vår överkonsumtion klimatet på jorden. Klimatförändringarna orsakar torka, översvämningar och missväxt och skapar fattigdom och fattigdom skapar krig. Krig dödar. Elektronikskrot är givetvis inte den enda boven i dramat** men vi ska vara medvetna om att det i dag sitter mjukvara i allt och att utvecklingen bara pekar uppåt. Det är kortsiktigt billigt med snabbhackad mjukvara, men med kortare livslängd som dold kostnad. Dålig mjukvara gör dyrbar och giftig hårdvara till skrot snabbare. Och som sagt, kapitalismens kortsiktighet är ett problem generellt i samband med miljö- och etikfrågor, men mjukvara är redan en storspelare inom industrin eftersom den är så lätt att stoppa in i allt. Mjukvaran i sig kan tyckas vara ytterst miljövänlig eftersom den inte tar någon fysisk plats, den "finns" inte, den kräver inga giftiga ämnen (mer än metangasen vi joltcolasörplare pruttar ut hehe) men den är navet i en storskalig produktion som spänner över alla områden. Att misshandla utvecklingscykeln och systematiskt skära ner på tiden som mjukvarukonstruktörer lägger på sin produkt skapar i det stora perspektivet enorma problem. Det som är mjukvarans fantastiska och revolutionerande egenskaper, lättheten! smidigheten! modifierbarheten! möjligheterna!, blir under kapitalismen oerhört lätta att missbruka.
Jag ser få vägar ut ur det här och jag är en själv en del av problematiken. Jag jobbar med mjukvara varje dag och vet att jag många gånger inte lämnar ifrån mig optimal kod***. Men jag gillar inte hemelektronik och jag finner ingen vidare glädje i att konsumera den, även om jag gör det ändå ibland eftersom jag vill ha en tv, en telefon och en micro. Men även om det är ett jättejobb tror jag att det finns ett sätt ut ur detta. För att omskapa synen på hur vi konstruerar våra konsumtionsprylar måste vi öppna upp fältet för en bredare massa och sätta teknik i relation till miljö och etik. Företag må prata om detta i dag men det är helt ärligt bara bullshit. Jag älskar teknik men dagens tekniksyn är inte och kommer inte att bli vår räddning på miljö- och fattigdomsproblem. Jag är övertygad om att teknik i sig kan göra underverk för att tjäna mänskligheten, om vi inte missbrukar den.
Våra teknikkunskaper måste därför spridas och de måste spridas till människor med värderingar som inte är kapitalets. Generaliserat underhålls kapitalet av vita män i västvärlden och dessa män är inte bärare av de värderingar som har potential att skapa ett samhälle där miljö, mänskliga rättigheter, hållbarhet och inkludering utgör hörnstenar. Kapitalets män skapar teknik för egen vinnings skull i en värld där vissa grupper kan utnyttjas för att samma kapital skapar enorma ekonomiska klyftor. Jag vet att det inte är så enkelt och utvecklingen av mobiltelefoner och -nät har tex medfört stora förenklingar i områden där fast infrastruktur saknas, men människor skadas fortfarande i processen. Vi skulle kunna göra bättre. Vi skulle kunna utveckla hållbar teknik utan att ställa grupper mot varandra och fokusera vår utveckling till teknik som direkt bidrar till en bättre miljö. Vi skulle också kunna avstanna utveckling av mycket brukselektronik. Lycka är ett komplext begrepp och jag tror verkligen att en ny blank pryl har förmågan att skapa lycka, men det är inte lycka som inte skulle kunna gå att ersätta med en annan typ. Jag menar alltså inte att fnysa åt och förringa de som älskar hemelektronik och jag själv har ett liknande beteende kring kläder, men vi måste lyfta frågan kring vad vi lär oss att associera med lycka. Det är inlärt och inte av naturen givet att ett nytt ljudsystem ger oss en kick.
Det finns så sjukt mycket mer att säga om hur ägandeskapet över teknik måste skiftas, och att tex kvinnor och grupper med annan levd erfarenhet än vita västmän, och därmed större förståelse för vad som behövs i världen, måste ges tillträde till tekniksfären för att demokratisera kunskapen, men jag lämnar det till ett senare tillfälle och hänvisar helt fräckt till mig själv och en grej jag skrev åt Framtidsstafetten 2012, som var en del av Framtidskommissionens arbete. http://cyborgmanifesto.blogspot.se/2012/03/mer-sjalvfortroende-for-alla.html.

* Det kan givetvis vara hårdvara som krånglar men här handlar det om mjukvara, och väldigt ofta är det mjukvarans uppgift att hantera hårdvaran så gränsen för vad som är hårdvaru- och mjukvarudesignerns fel kan vara svår att avgöra.
** Väst överkonsumerar också ohyggliga mängder kläder, mat, heminredning osv osv, men tex metaller är en ändlig resurs på ett mer direkt sätt än bomull till kläder och mat som kan ordlas.
*** Inte optimal som i felfri eftersom det knappt existerar, utan optimal som i väl genomarbetad.

måndag, januari 13, 2014

Motsatser som inte finns, känslor som bara finns

Jag hade inte tänkt skriva mer om detta för att skona mitt hjärta men Ann Heberleins text i dag på DN Kultur gör mig mest ledsen. Den tar en värdefull diskussion, som syftar till att bredda vad som är och känns socialt tillåtet, och mosar den. Antologin "Ingens Mamma" tar upp ett ämne som lyst med sin frånvaro i medieflödet och skapar en diskussion kring ett område som för många (kanske främst kvinnor) känns tabubelagt. Skribenterna utgår från sig själva och argumenterar och förklarar sina känslor och sitt så kallade val kring att inte skaffa barn. Det är verkligen ingen stridsskrift för att få andra kvinnor att låta bli och ingen av skribenterna pläderar för att deras val bottnar i en vilja ”att slåss på männens arenor”, som Heberlein uttrycker det.

Författarna förväntade sig uppenbarligen starka reaktioner, hat, fördömande och ilska: Påståendet att det är något oerhört provocerande med att vara kvinna och välja bort barn upprepas likt ett mantra i texterna. Josefine Adolfsson, redaktör för antologin, säger i en intervju i Sydsvenskan att det var svårt att få skribenter som ville medverka och berätta om sin frivilliga barnlöshet. De var, säger hon, rädda för omgivningens reaktioner, för hat och trakasserier.

Jag tycker att Heberlein förringar och nedvärderar de känslor som antologin beskriver och nästan gottar sig åt att texterna inte har bemötts med mer hat. Jag skulle snarare tro att det varma mottagandet beror på att många faktiskt hade längtat efter den här diskussionen, att känna att taket lyftes en aning. Jag har också mycket svårt att tro att de kvinnor som inte ville medverka inte baserar sitt val på saker de upplevt. Heberlein borde också veta att en stor del av att inte tillhöra en normgrupp är rädslan för vad som kan hända, hur man kan bli bemött. De flesta män är inte våldtäktsmän och rädslan att gå hem ensam genom parken som kvinna är kanske inte matematiskt rationell, men det är en del av problematiken att ha inkorporerat rädslan. Detta är basics folks. Att slippa tänka på avvikandet är att ha ett privilegie.

Författarna till "Ingens mamma" beskriver sig själva och beskrivs som just rationella: de är självständiga, fria, radikala, modiga och normbrytande. Föredömliga på alla sätt och vis alltså, i en tid som hyllar oberoende och individualism, att satsa på sig själv och sina egna små projekt. Att ta hand om det lilla livet, det sårbara och växande står inte högt i kurs i ett sådant samhällsklimat. Att välja bort barn är naturligtvis praktiskt. Varför ödsla tid på att vara hemma med kräksjuka barn eller trösta ledsna tonåringar när man kan resa och skriva böcker i stället?

För det första: Att kalla det ”val” är knepigt. Det är oftast, men inte alltid, ett val att agera på sina känslor, men att kalla känslor i sig ”val” är helt enkelt inte hederligt. Jag har inte valt att inte vilja ha barn. Jag har tvärtom försökt förmå mig själv att känna annorlunda, för att få passa in, kunna uppfylla tydliga önskemål från min omgivning och inte gå emot normen. Men man får inte välja känslor, så mitt enda alternativ i sammanhanget är att stå emot pressen som följer av valet att agera på mina känslor. Heberlein säger sig tycka att många av bidragen är intressanta, men gör sen som så många andra och härleder beslutet om att inte skaffa barn till egoism, just som om det var ett svalt kalkylerat val. Jag förstår inte hur man kan läsa antologin så. Jag förstår heller inte hur man inte kan anse att barnskaffande "inte står högt i kurs" när det de facto anses vara egoistiskt, märkligt och avvikande att inte skaffa barn.

För det andra: Heberlein ställer upp ett motsatsförhållande som verkar gå ut på att föräldrars agerandet på sina känslor är modigare än barnfrias agerande på sina känslor. Jag tänker att hon tänker sig att ovilja till barn är, som jag skrivit förut, en avsaknad av viljan till barn, när det i själva verket rör sig om parallella snarare än motsatskänslor. Jag förstår verkligen att att bli förälder kan kännas som det modigaste och läskigaste man någonsin gjort, och på samma sätt (eller kanske ett annat sätt) är mitt val att stå fast vid mina känslor att inte skaffa barn det dominerande beslutet i mitt liv just nu och det skrämmer verkligen livet ur mig. För ja, det krävs faktiskt mod att gå emot en norm, även om jag får som jag vill (även föräldrar har ju fått som de vill). Jag får nämligen inte göra mitt val ifred. Jag kan inte, i dagens normsamhälle, göra valet om ett barnfritt liv utan att bli ifrågasatt. Utifrån mina personliga erfarenheter från min omgivning kan det även som förälder vara mycket svårt att få ihop sitt val med andra delar av samhällets normer, tex arbete och bostad. Man måste klura med föräldraledighet, vab och dagistider. Men varför ställa dessa konflikter mot varandra? "Ingens Mamma" tar upp tabut kring att bryta med barnnormen och that’s that. Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" däremot, tar bla upp konfliken barn-arbetsnormen, och diskussionen kring det sk livspusslet för småbarnsföräldrar har varit oerhört synlig i media. Politiska åtgärder som RUT har som direkt uttalat syfte att underlätta för barnfamiljer. Jag förstår inte varför en parallell diskussion om barnfrihet och erfarenheter kring det skulle inkräkta på diskussioner om upplevda problem för föräldrar.

Kanske är de besvikna nu, de tolv barnfria kvinnorna som fattade mod och berättade om sitt val att inte föda barn, eftersom de aggressiva reaktionerna uteblivit.

Det är ändå ganska magstarkt att insinuera att författarna hellre hade önskat sig aggressivitet än bifall. Eller så blev de också ledsna för att de passivaggressiva reaktionerna inte alls uteblivit och att Heberlein själv tycker att antologin, som är ett av extremt få bidrag i samtalet om barnfrihet, är problematisk och något som ”bekymrar” henne. Jag blev som sagt mest ledsen trött i själen. Jag behövde få mitt tak lyft men jag behöver inte, igen, få mina känslor jämförda och värderade mot andras lika irrationella val och känslor.