måndag, augusti 17, 2015

I ren panik, Reimersholme, augusti

Känner ni? Det är sommaren som sliter. Den sliter med sitt sista andetag, sin sista sockrade suck. Det är nära nu. Solen rinner ner som honung genom lövverken, mellan stammarna, längs ryggraden på pendlare, motionärer, de sista semesterfirarna. Den slickar våra kinder, näsor och urringningar, värmer men bränns inte längre. Den suckar oss i örat, glöm mig inte när jag är borta. Jag är lika arg som i våras. När den kom och hetsade oss ut i för tunna kläder och för skarpt sken, väckte oss som trevande mullvadar. Nu minns jag knappt när allt låg framför mig så här när allt är bakom oss. Det är något paniskt i luften. Hetsigt utmattat av det som varit, förskräckt över att det redan tar slut. Ljuset som rasat över oss för att hinna rasa klart på vår korta lilla sommartid, nu ser vi kanten på fallet. Vinklarna sänks timme för timme och jordaxeln lutar sig bort. I våldsam förskräckelse stannar vi ute en kväll till och en till och ser när solen kämpar mot månen i sin långsamma excentriska vals bakom Västerbron och Essingen och bakom horisonten. Vi fyller luften med sentimental desperation, det är allt som finns att andas in. Griper efter värmen, uppvärmd hud, lugna hjärtan, efter varandra. Efter alla känslor för varandra. Det är nära nu. För varje kväll blir tiden kortare och natten sträcker ut sig.


tisdag, juli 14, 2015

Internationellt vatten, juli

Vi tar färjan över till Danmark. Eller Bornholm. Mamma undrar varför Bornholm inte är svenskt längre. Jag lovar att försöka göra något åt det. “Det vore bra” svarar hon i ett sms. Luften är sval och fuktig mellan solfläckarna men där är den nästan varm. Som en påminnelse om sommar, precis innan Öresundsvinden sveper in, tar med sig värmen, drar oss i håret och sveper ut till havs igen. Färjan är full av semesterfirande barnfamiljer. Föräldrarna stör mig. Sättet de aldrig håller käften på. De pratar oavbrutet i märkligt tillgjorda tonfall till sina barn, munnarna går i ett och i ett om tusen förbud som barnen ändå vet att de inte behöver följa. Låt dem förhandla sina godisbyten ifred. Låt oss vara ifred.

Vi sitter vid ett bord mellan två pensionärssällskap. Jag spanar efter kafeterian. Det måste finnas en? Skandinaver klarar inte passager över öppna vatten utan blaskigt koffein i pappkopp. Vi har för övrigt verkligen förträngt att Bornholm inte är svenskt, inte en enda dansk krona har vi med oss. Om jag inte vore så luthersk hade jag köpt vin också, det är olustigt med bilfärjor. Undantag Elvira, men hon går på vajer och även om hon slet sig kunde jag simma över till Hamburgön. Jag antar att man inte kan simma till små före detta svenska öar utanför Ystad som bara syns från kusten som en hägring. Ikväll ser vi bara vatten. Solen ligger inbäddad i ett stort blått moln och himlen är vit och disig mot horisonten. Kajkråkorna spatserar på terminaltaket, kraxar, fast vi kan inte höra dem genom de stora runda fönstren. Motorn brummar, det går precis att ana ett hävande och sänkande av vattenlinjen. Kråkorna kan flyga vart de vill. Världens vackraste stränder finns inom räckhåll men de väljer att stanna här, nära avfallet från hamburgerkedjor och glasskiosker.

M går ner till bildäck för att hämta en glömd plånbok. De ofrånkomliga semesterdetaljerna, huvudet som fylls av dessa logistiska checkrutor. Jag vill bara titta ut på horisonten när jag har chansen att se den hel. En del av mig är ständigt upptagen med att tänka på havet. Det låter ju inte klokt men det har alltid varit så. Det har alltid gjort ont. Det gör ont för att det är omöjligt. Jag kan inte äga havet, det kan aldrig bli mitt och av någon anledning gör det mig oändligt sorgsen. Klipporna i Bohuslän bryr sig inte om jag lever eller dör, saltet kommer fortsätta göra någon annans hud sträv och vit. Det är inte så mycket att jag vill äga stora ansamlingar vatten som att jag vill ha dess erkännande. Ja, du är en del av mig. Jag fångar dig när du faller i, bär dig i vågorna, lovar att återlämna dig till din mor, din mormor, din farmor. Till ditt ursprung. Man kan inte återvända till sitt ursprung. Jag kan inte bara åka tillbaka till Hässelby och Hamburgsund och hörnlägenheten i Malmö och tro att det ska vara som det var. Tro att jag skulle bli mig själv igen. Havet avger inga löften och finns inte till för någon. Jag vill inte tro att något som är så stort och så vackert, så plågsamt obegripligt och farligt inte finns till för någon men det är obevekligt så. Att något som jag älskar inte älskar mig, inte ens bryr sig om jag faller i. Att det bara är. Det ser likadant ut som när jag var liten men det är bedrägligt. Det är bara stort och tyst och sitt eget, vidsträckt och nära, enkelt att sticka foten i, enkelt att drunkna i. Det gör kanske ont för att ensamheten i de där linjerna aldrig går att dela. Det finns ingen gemenskap att hitta i våra enskilda ensamheter.

Vi har lämnat terminalen. Det blåser nästan inget men den långsamma havsrytmen känns alltid på ett visst sätt, Saltsjöns korta vågor på ett annat. Det var trettiotvå år sen jag var på Bornholm sist, min syster var inte född och mamma sa att vi bodde på östra sidan. Man kan inte bara återvända till gamla platser och tro att man ska återfinna saker där men jag kan inte låta bli att hoppas. Jag kanske hittar något när vi kommer fram.

söndag, juni 14, 2015

Skarpnäck, juni

Hur vill jag ha det då? Kvällen skrider långsamt fram utanför H:s vardagsrumsfönster och S:s hår avtecknar sig som en svart siluett mot nattljuset. Vi pratar om att starta något eget. Det har vi gjort förut men det känns annorlunda nu. Vi delar erfarenheter, den här branschen duger inte åt oss. Varje gång jag träffar H och S glider vi ofrånkomligt in på jobb men inte på det sätt man så lätt gör med andra. Inget lean in, vi pratar lean out. Om hur det faktiskt känns att arbeta i organisationer där ingen av oss får utrymme att vara de vi är. Kanske av olika skäl, men känslan det skapar inom oss kan vi dela, och det gör vi. Vi pratar medan rummet blir svalare, när barnen somnat och koltrasten sjunger och en annan svarar på avstånd. Hur skulle vi vilja ha det? Kondensen från glaset med cava har gjort en blöt ring på mitt lår och jag tänker att jag skulle vilja ha det precis så här. Vi tre. Vi tre i ständigt lågmält samtal om bolagsformer, säljkoncept, känslomässiga förväntningar, solidaritet, gitrepon och gemenskap. Att få komma till en plats varje dag där alla mina parallella jag kan få pösa ut i en mental soffa. Någonstans där jag inte behöver anlägga blicken på mig själv utifrån, inte behöver kontrollera mig själv för att undvika att bli stucken i en karg och ogästvänlig miljö. Någonstans där vi kan landa i oss själva, och i varandra. Där det skulle vara tillåtet att gråta öppet, eller skratta som Ursula, eller vifta och yra och ha åsikter och intressen som sträcker sig utanför köttgrillning, medeldistanslopp och hemmabiosystem. Någonstans där jag kunde få koncentrera mig på att göra ett riktigt bra jobb på ett hållbart sätt utan att behöva slösa energi på att parera omgivningen. Kunskapen oss emellan är nog, mer än nog, för att starta vad som helst.

Klockan är efter midnatt och vi har inte alls pratat klart. Vi står i hallen med skorna på och jag vill egentligen inte gå trots att sömnen river i mig. Vi kramas med löftet om att snart fortsätta. Jag och S stänger dörren bakom oss, går nerför trapporna, hennes klackar ekar. Vi är så lika fnissar vi. Så väldigt olika men så lika. Jag tänker på hur hård jag tyckte att H var när hon började på mitt första jobb. Jag la ett nummer av Bang synligt på skrivbordet och vi fångade varandras blick när hon gick förbi och såg betet. Nu har vi fångat varandra alla tre. När vi kommer ner på perrongen är det en halvtimme till nästa tunnelbana så vi delar på en taxi in mot stan. Vi sitter i baksätet och fortsätter prata, Nynäsvägen susar förbi, alla dessa arenor passerar på vänster sida. Jag vill att alla samtal ska vara som det här, som den här kvällens. Vara på riktigt. S ska kanske arbeta utomlands en längre tid och när vi säger hej då vid Långholmsgatan och kramas igen brister det i hjärtat. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan henne här.

måndag, juni 01, 2015

Glastaket

Att inte blir sedd gör något särskilt med en. Jag kan inte tänka mig något värre än att gå genom livet och inte bli lyssnad på, inte bli tagen på allvar. Inte tillåtas vara en riktig människa. Vi är ju inte ensamma öar, vi är helt beroende av varandra. Jag fungerar inte utan dig, du inte utan mig. Vi har startat ett nytt slags projekt på jobbet. En gerillaverksamhet, dold i allt det övriga. Kommer ni ihåg bakplanet? Vi ska ordna det nu och tänker inte ta vägen genom ledningen. Nu gör vi det bara. Har egna små möten, kontaktar modultillverkare, skissar på bärarkort och kommunikationshubbar i glappen mellan det örviga arbetet. Det är verkligen roligt, eller hade kunnat vara det. De ser mig inte i ögonen. Jag är med men jag finns inte riktigt. Vi är tre men samtalet som förs är en dialog mellan de två männen, som ibland avbryts av mig men som liksom ändå bara fortsätter, som lite häpet över att det kom in en annan röst, vad är det som stör? och så fortsätter den. Konversationen tas upp informellt i korridoren, alltid utan mig, saker dryftas och bestäms, vrids och vänds på utan mig, mail skickas fram och tillbaka men jag är inte alltid med på listan. Jag ser hur deras ögon bara hoppar över mina och vandrar tillbaks till varandras, fram och tillbaks mellan whiteboard och varandra, men aldrig stannar upp hos mig. Jag avbryter, flikar in, begär att få vara med på alla verbala sätt jag kan, men det är som en bubbla av teflon kring dessa män. Ibland kommer vår chef in och frågar hur det går och riktar frågan till, ja, aldrig till mig. Vi hade ett möte med två säljare. De gjorde likadant. Kvinnor vill kanske aldrig köpa deras smart architecture-moduler? Det är som att krympa inför ögonen på sig själv. Att inte bli sedd innebär motsägelsefullt nog att känna sig som elefanten i rummet. Den som ingen låtsas om. Den som om den säger något rubbar cirkeln och bäst tigs ihjäl. Jag börjar tvivla. Jag blir arg men ännu mer stressad. Ledsen. Se mig! Tillvaron blir en jakt för att bli tagen på allvar samtidigt som själva jakten förminskar en ännu mer. Det är så ovärdigt. Att sticka in huvudet mellan två andra och gorma hallihallå vad pratar ni om då??! Svårt att behålla självkänslan när man tvingas bete sig som ett uppmärksamhetstörstande barn. Det så tabubelagda begäret, att begära att bli tagen på allvar. Att få finnas, att räknas med. Och allt blir såklart värre av att det i sig är ett slags under cover-verksamhet. Vi är inte styrda av någon yttre projektmodell, gör inga speciella scheman och planer, vi bara pratar. Eller de bara pratar, och män lyssnar bara med varandra. Kvinnor, dit går man med sina käslomässiga behov och dumpar ut dem. Den informella maktobalansen är frustrerande påtaglig, jag kan sträcka ut handen och ta på den. Den syns helt skarpt från mitt håll men jag är samtidigt säker på att den är helt och hållet osynlig från deras. Det gör det ännu mer frustrerande. Jag är innanför ett tak av glas men utanför deras bur av teflon. Jag står med hjässan mot det där taket nu och undrar om det är så här långt jag kommer. Nu har jag slagit i. Är det stopp här? Är det så här de menade, kvinnorna innan mig? Är det så här jag kommer att få jaga nu om jag vill fortsätta klättra in i mansarenan? Man ser det inte ens närma sig innan man plötsligt står där med nacken böjd. Vi har hört om det, vi har slagits redan på vägen dit, och nu kanske det är så här det kommer vara. Det jagar mig genom dagarna, hjärtklappar mig genom nätterna.

måndag, maj 04, 2015

Kära framtida jag

Vi har en lång lista på wikin. Den är indelad i kategorierna todo, ongoing och done. Det är så många punkter på todo-delen att vi inte ens uppdaterar den längre. På done står tiden still. Inget flyttas dit. Ongoing? Vi uppdaterar inte den heller. Vi hinner inte för allt som pågår. Ibland gör vi ett ryck och tittar igenom listan. Tar en paus i support, hårddiskkloning, installation av ny byggmiljö, felsökning av odokumenterad elektronik, möten, fler möten, tröskande av mail, mer support, internsupport och en plötslig serverkrasch. Sen en datorstöld, all tid det tog. Åh vad skönt, nu börjar vi på nytt. Wikin var snabbt full igen. Jag kodade sammanlagt 14 timmar på tre veckors arbetstid. Ibland bryter någon ihop. Oftast jag. Vi löser det genom att under tre timmars extrainsatt möte diskutera Allt Som Inte Fungerar och sen sluta där vi alltid slutar. Vi behöver ett nytt bakplan. Det skulle göra oss jätteglada säger utvecklingsavdelningen (vi är tre). Ledningen är förnärmad (de är fyra). Vår hårdvara är väl inte så dålig och omodern som ni vill påskina? Vi framhärdar. Vi bygger ett rymdskepp av delarna från en skördetröska (från 30-talet). Låt oss jobba lite med en ny bakplanslösning, frågar vi. Igen. De försöker behärska sig i all sin kränkthet. Svetten bryter fram på ledningens panna; ska det verkligen vara nödvändigt? Ni jobbar ju på så bra. Det är fruktansvärt långtråkigt att ro i sirap och det dödar kreativiteten säger vi. Men vi är så nöjda med er! säger de. Vi gräver en grop åt oss själva! säger vi. Inte då! säger ledningen. Då ger vi upp. Vi jobbar faktiskt bra. Vi sliter, till och med. Tyvärr med samma sak tusen gånger tusen gånger eftersom ingen vet hur dessa 30-talsreliker egentligen fungerar och alla kunder har sin egen variant av skördetröska, men visst, vi jobbar på bra. Det gör inget att vi gråter under tiden. Väl. Tänk om vi hade fått tid att börja snickra på en stabilare lösning redan första gången jag utmattad av trötthet utbrast "mitt drottningrike för lite ethernet". Då hade vi haft något nu. Istället fortsätter vi att dränka oss själva i arbete när vi för varje maskin vi säljer också drabbar oss själva med lika mycket extra support. Men vi säljer ju maskiner. Ledningen ser att vi säljer och sälj bekräftar. Min sista kodkommentar för dagen lyder:

/* Dear future me. I had to do it. It was capitalism. */

fredag, april 24, 2015

Tiden

Man vill ha allt. Jag vill också ha allt. Pilarna längs Årstaviken har knoppat nu och skriker ut sin livsduglighet, helt vulgärt och oblygt i våren. Ljuset studsar hårt i vattnet, träffar mig vasst i ansiktet, på handlederna, på alla avtäckta delar av huden som inte sett dagen sen fjolårets sista sneda strålar föll in någon gång i september. Det gör mig arg. Jag vill ha allt, varenda foton, varenda grön liten knopp, varenda glas rosé och all tid som finns, som någonsin funnits, som kommer att finnas. Jag blir arg för att det kommer vara över innan det ens har börjat. Innan jag har fått allt, hunnit ta det. Vi rör oss genom sirapsströmmen av söderbor som promenerar med halsdukar och kappor över underarmarna, skjuter vagnar och hundar framför sig medan de tjattrar och dricker kaffe, äter korv, fångar dagen. Är de verkligen nöjda? Våren är en hängbro man trodde gått förlorad i vinterstormarna. Man hittar den igen mellan klipporna och den är ranglig och skev och verkar hal att ge sig ut på men den är enda vägen över. Jag vill över. Allt jag vill är att ta mig över utan att någonsin komma fram. Jag vill fara till Hamburgsund, till Skillinge och Shanghai, sitta på bryggan och se när linfärjan går över sundet, räkna skolskeppen, ana hägringen av Bornholm sväva precis innan horisonten, så tydlig och så obegriplig, dricka drinkar på taken längs The Bund, kisa och se neonet flyta ihop, flyta ut, färga hela natten. Ljus och löv, knoppar och svettpärlor, hastigt uppgjorda planer om att träffas, om att inte gå hem trots att det blir natt, att stanna upp på asfalten i gryningen och fågelkören, jag måste hinna allt innan Årstaviken förångats i värmen. Ett godståg femtio vagnar långt kryper över Liljeholmsbron. Jag är också bunden på rälsen medan tiden rusar förbi och våren våldsamt skriker ur sig livet i ett enda överdrivet tjut. Jag vill ha allt, vill ha hela världen. Ta mig dit, ta mig överallt, innan tiden tar slut. Ta mig innan tiden tar slut.

lördag, april 18, 2015

Ord

Så mycket jag hade velat säga, så mycket jag hade velat höra. Så många ord jag önskar att jag kunde skriva här men inte kan, trots att jag borde. Jag skriver dagbok igen. Det är en liten svart moleskine som jag fick av S. Hon förstod precis, för övrigt. Vi satt på hennes persiska matta och drack kaffe ur små koppar och pratade igenom oss. Efter ett tag la hon sig på rygg, sa jag tänker bättre så här. Så borde jag också göra. Tänka bättre, känna efter. Vi har så väldigt mycket känslor som vi aldrig lyssnar på. Man straffas om man försöker. S rotade i sin stora skänk och grävde fram den där anteckningsboken till mig. Jag gör en notering så ofta jag kommer ihåg. Torra konstaterande fakta om vad som hände den tjugonde januari, andra april, dagen efter och så vidare. Julia säger att allt skrivande är bra, så jag skriver på lappar och i dagboken och på bloggen, på händerna ibland. Och konstant i huvudet. En strid ström ord som jag spelar upp och in i realtid i huvudet medan jag promenerar och springer i skogen. En del ord låter så olika i tanken och på pappret. Den lilla följden hej då, till exempel. Så många ord jag hade kunnat säga. Och få höra.