lördag, december 09, 2017

December, en häger och en trast

Klockan är tre. Solen går ner och lyser sitt sista på ovansidan av molnen, som därmed ser ut som snöklädda berg. De reser sig bakom punkthusen i Årsta. Jag vet hur det kommer gå. Snart är snön rosa, sen är det natt. Natt strax efter tre, till åtminstone början av mars. Skatorna jagar över himlen i flaxande uppbrutna streck och i toppen av en spenslig björk sitter en tanklös koltrast. Den vet inte att grenen är så tunn så tunn, att trädet bara är ett stadsträd som växer där på nåder. Så här års sjunger inte trasten.

Tiden går åt till att pendla. Två och en halv timme i varje riktning, den sista halvtimmen till fots. Genom slask om det är så, annars sol, regn, snö, torka. Vattnet har nu stigit och den sista lilla åsen ut mot ön, den som är precis en bilbredd i vidd, tycks ha sjunkit neråt mellan vassruggarna och brutit öns förtöjning. Varje dag när vi ska hem sitter en häger mitt i vägen där och stirrar ut över sjön. Den är grå, även sjön. Den ser för stor ut för att höra hemma i Sverige, björken utanför köksfönstret i stan hade knäckts av en sådan tyngd. Den tar några kliv på sina långa ben och lyfter motvilligt när vi kommer.

Ön i sig är en motvillig plats. Något stretar där, stramar. Emot, jag lämnar det. Jag rör mig mellan två öar, den här och den där borta, mellan två punkter som sakta graviterar mot varandra, spiralformat närmar sig, genom ett nytt fält. Kanske blir det en mitt. Kanske, också, en kollision. Jag bär den första till den andra och den andra till den första så att det är de, inte jag och de, som har en relation med varandra. De dagar Emma kör bil lyssnar vi på The Knife eller hennes pappas bil-cd med titeln Jazzå.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida