Göteborg, maj

Det är maj, vi åker tåg. Våren brer ut sig som en grön leksaksmatta utanför, sjöarna som silverblanka femkronor i landskapet. Tre av oss på väg till den fjärde. Du kommer frysa i den där jackan säger L och det gör jag. Göteborg är sju grader plus och regn i sidled. Helgen innan låg vi på en filt i Vinterviken och drack vin medan solen gick ned och hoppet upp. Jag gör mitt bästa. Ibland kommer jag ihåg vem jag är. Solen sjunker, det gör inget att jag får skitiga fötter, har en sliten syn på den här kroppen, förväntar mig det värsta. Ibland kommer jag ihåg. I restaurangvagnen finns det riktig champagne så det dricker vi, och rödvin, och jag lånar I love Dick av E. Från första meningen är jag fast. Vi delar kanske namn jag och Chris men vi har inte mycket mer gemensamt. Klart hon har sina erfarenheter som kanske en dag även jag, men hon bär dem så stolt. Så upprätt, så insiktsfullt, så fast beslutsam att göra om sina misstag och bry sig ännu mindre. Jag önskar att jag var lite mer som Chris. Jag önskar att jag hade ett fort. Hon skriver vackert om att vara ett jag som beror av andra jag. Om att vara en kvinna som vill bli berörd och beröras, om att vara sådan och manövrera sig igenom en mans world av stenstoder och svikare. Jag dricker ur mitt plastglas och lovar att titta ut på Partille när vi passerar. Tänk er en tjock gröt och vek liten slev. Men jag lovar utan svar och saknaden som inte får finnas klättrar omkring som en apa på insidan. Till slut drunknar den och vi sover på guppande madrasser med sniffande katter tassande över trägolvet. Den grå lägger nosen i min handflata. Vem är du? Hur ska man veta det om ingen frågar. Det visar sig kanske med tiden. Jag klappar den lena pälsen och försöker somna om.