Skarpnäck, juni

Hur vill jag ha det då? Kvällen skrider långsamt fram utanför H:s vardagsrumsfönster och S:s hår avtecknar sig som en svart siluett mot nattljuset. Vi pratar om att starta något eget. Det har vi gjort förut men det känns annorlunda nu. Vi delar erfarenheter, den här branschen duger inte åt oss. Varje gång jag träffar H och S glider vi ofrånkomligt in på jobb men inte på det sätt man så lätt gör med andra. Inget lean in, vi pratar lean out. Om hur det faktiskt känns att arbeta i organisationer där ingen av oss får utrymme att vara de vi är. Kanske av olika skäl, men känslan det skapar inom oss kan vi dela, och det gör vi. Vi pratar medan rummet blir svalare, när barnen somnat och koltrasten sjunger och en annan svarar på avstånd. Hur skulle vi vilja ha det? Kondensen från glaset med cava har gjort en blöt ring på mitt lår och jag tänker att jag skulle vilja ha det precis så här. Vi tre. Vi tre i ständigt lågmält samtal om bolagsformer, säljkoncept, känslomässiga förväntningar, solidaritet, gitrepon och gemenskap. Att få komma till en plats varje dag där alla mina parallella jag kan få pösa ut i en mental soffa. Någonstans där jag inte behöver anlägga blicken på mig själv utifrån, inte behöver kontrollera mig själv för att undvika att bli stucken i en karg och ogästvänlig miljö. Någonstans där vi kan landa i oss själva, och i varandra. Där det skulle vara tillåtet att gråta öppet, eller skratta som Ursula, eller vifta och yra och ha åsikter och intressen som sträcker sig utanför köttgrillning, medeldistanslopp och hemmabiosystem. Någonstans där jag kunde få koncentrera mig på att göra ett riktigt bra jobb på ett hållbart sätt utan att behöva slösa energi på att parera omgivningen. Kunskapen oss emellan är nog, mer än nog, för att starta vad som helst.

Klockan är efter midnatt och vi har inte alls pratat klart. Vi står i hallen med skorna på och jag vill egentligen inte gå trots att sömnen river i mig. Vi kramas med löftet om att snart fortsätta. Jag och S stänger dörren bakom oss, går nerför trapporna, hennes klackar ekar. Vi är så lika fnissar vi. Så väldigt olika men så lika. Jag tänker på hur hård jag tyckte att H var när hon började på mitt första jobb. Jag la ett nummer av Bang synligt på skrivbordet och vi fångade varandras blick när hon gick förbi och såg betet. Nu har vi fångat varandra alla tre. När vi kommer ner på perrongen är det en halvtimme till nästa tunnelbana så vi delar på en taxi in mot stan. Vi sitter i baksätet och fortsätter prata, Nynäsvägen susar förbi, alla dessa arenor passerar på vänster sida. Jag vill att alla samtal ska vara som det här, som den här kvällens. Vara på riktigt. S ska kanske arbeta utomlands en längre tid och när vi säger hej då vid Långholmsgatan och kramas igen brister det i hjärtat. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan henne här.