Glastaket

Att inte blir sedd gör något särskilt med en. Jag kan inte tänka mig något värre än att gå genom livet och inte bli lyssnad på, inte bli tagen på allvar. Inte tillåtas vara en riktig människa. Vi är ju inte ensamma öar, vi är helt beroende av varandra. Jag fungerar inte utan dig, du inte utan mig. Vi har startat ett nytt slags projekt på jobbet. En gerillaverksamhet, dold i allt det övriga. Kommer ni ihåg bakplanet? Vi ska ordna det nu och tänker inte ta vägen genom ledningen. Nu gör vi det bara. Har egna små möten, kontaktar modultillverkare, skissar på bärarkort och kommunikationshubbar i glappen mellan det örviga arbetet. Det är verkligen roligt, eller hade kunnat vara det. De ser mig inte i ögonen. Jag är med men jag finns inte riktigt. Vi är tre men samtalet som förs är en dialog mellan de två männen, som ibland avbryts av mig men som liksom ändå bara fortsätter, som lite häpet över att det kom in en annan röst, vad är det som stör? och så fortsätter den. Konversationen tas upp informellt i korridoren, alltid utan mig, saker dryftas och bestäms, vrids och vänds på utan mig, mail skickas fram och tillbaka men jag är inte alltid med på listan. Jag ser hur deras ögon bara hoppar över mina och vandrar tillbaks till varandras, fram och tillbaks mellan whiteboard och varandra, men aldrig stannar upp hos mig. Jag avbryter, flikar in, begär att få vara med på alla verbala sätt jag kan, men det är som en bubbla av teflon kring dessa män. Ibland kommer vår chef in och frågar hur det går och riktar frågan till, ja, aldrig till mig. Vi hade ett möte med två säljare. De gjorde likadant. Kvinnor vill kanske aldrig köpa deras smart architecture-moduler? Det är som att krympa inför ögonen på sig själv. Att inte bli sedd innebär motsägelsefullt nog att känna sig som elefanten i rummet. Den som ingen låtsas om. Den som om den säger något rubbar cirkeln och bäst tigs ihjäl. Jag börjar tvivla. Jag blir arg men ännu mer stressad. Ledsen. Se mig! Tillvaron blir en jakt för att bli tagen på allvar samtidigt som själva jakten förminskar en ännu mer. Det är så ovärdigt. Att sticka in huvudet mellan två andra och gorma hallihallå vad pratar ni om då??! Svårt att behålla självkänslan när man tvingas bete sig som ett uppmärksamhetstörstande barn. Det så tabubelagda begäret, att begära att bli tagen på allvar. Att få finnas, att räknas med. Och allt blir såklart värre av att det i sig är ett slags under cover-verksamhet. Vi är inte styrda av någon yttre projektmodell, gör inga speciella scheman och planer, vi bara pratar. Eller de bara pratar, och män lyssnar bara med varandra. Kvinnor, dit går man med sina käslomässiga behov och dumpar ut dem. Den informella maktobalansen är frustrerande påtaglig, jag kan sträcka ut handen och ta på den. Den syns helt skarpt från mitt håll men jag är samtidigt säker på att den är helt och hållet osynlig från deras. Det gör det ännu mer frustrerande. Jag är innanför ett tak av glas men utanför deras bur av teflon. Jag står med hjässan mot det där taket nu och undrar om det är så här långt jag kommer. Nu har jag slagit i. Är det stopp här? Är det så här de menade, kvinnorna innan mig? Är det så här jag kommer att få jaga nu om jag vill fortsätta klättra in i mansarenan? Man ser det inte ens närma sig innan man plötsligt står där med nacken böjd. Vi har hört om det, vi har slagits redan på vägen dit, och nu kanske det är så här det kommer vara. Det jagar mig genom dagarna, hjärtklappar mig genom nätterna.