Röra sig framåt eller gå runt i en cirkel

Okej, jag tror att vi måste slakta en myt, nämligen den om att “all diskussion leder framåt” och att diskussionen måste föras av alla, alltid och oavsett. Det är en bedräglig myt. Det verkar fint och bra att prata om det, och tron att diskussion i sig ska leda till bildning och förståelse är stark. I skolan fick jag tex lära mig att utantillkunskap var fult och omodernt medan riktig djupkunskap kan uppnås genom åsiktsutbyte och debatt. Jag håller på många sätt med men för att en diskussion ska vara givande kräver den också en del av sina deltagare. Det finns en god poäng med att traggla algebra och lära sig vissa knep utantill innan man går in på fourieranalysen.

Så här: tänk att du sitter på ett intressant seminarium om kvantfysik. Ni ska diskutera higgsbosonen. De som pratar är initierade och utbildade fysiker. Plötsligt räcker en snorig uppenbarelse längst bak i klassrummet upp handen, får ordet och inleder på följande sätt ”Ja detta är egentligen ingen fråga, men om vi utgår ifrån att atomen är universums minsta beståndsdel och att den är oklyvbar och blablabla....”. 1) En förutsättning för att ni öht befinner er i det där klassrummet och diskuterar är att alla delar en uppdaterad förförståelse om att mindre element än atomen finns då det faktiskt har bevisats. 2) Också de gamla grekerna spekulerade i atomens odelbarhet och det var fel redan då. Sedan dess har man gått vidare. Men. Eftersom fysiker blir illa till mods när någon vill sätta rumtiden ur spel uppstår givetvis diskussion om materiens väsen och resten av dagens semarium går åt till att fastslå att det nog kanske eventuellt faktiskt trots allt finns både elektroner, fotoner och bosoner ändå, men själva higgspartikeln hinns tyvärr inte med innan alla måste gå och hem och laga middag. Vid dagens slut kan alltså ingen mer om det som semiariet skulle ha handlat om.

Ok, moving on. Tänk nu att klassrummet är samhället, och att samtalet är allt; tv, radio, sociala forum, tjatter i vardagsrum etc etc. Tänk också att väldigt många som pratar istället är outbildade i diskussionsämnet och att ämnet är genusvetenskap. Gång på gång på gång hijackas den initierade debatten av de snoriga personerna längst bak i klassrummet som under förevändningen att alla måste få vara med och prata uppehåller diskussionen vid banaliteter. Meanwhile i patriarkatet: kvinnor är fortsatt mer våldutsatta i hemmet, tjänar anskrämligt med pengar, stoppas vid Europas gränser, sliter ut sina ryggar i vården, har mindre reell makt än män, syns inte i radio/tv/bolagsstyrelser, mår psykiskt dåligt och behandlas generellt som mindre värda människor. Det feminina nedvärderas och det maskulina uppvärderas, vilket får till följd att män som anses feminina åker på däng och kvinnor som inte anses leva upp till kvinnoidealet åker på däng. Bland annat. Under tiden har sjuttio ingenjörer, ett gäng fritidsfiskare och en LO-aktiv utan genuspoäng ägnat otal antal timmar på Facebook åt att diskutera varför det ligger i den kvinnliga naturen att vilja ta mest hand om barna (ledtråd: it doesn’t). Hur kom vi framåt av detta nu igen?

Alltså jag säger inte att man inte ska diskutera. Jag säger inte heller att de flesta som vill diskutera är dåliga människor som vill ont. Jag ifrågasätter dock varför man vill diskutera ämnen inom vilka man saknar grundläggande kunskaper. Är det en sann vilja att bidra, ”föra något framåt”, eller är det en egoistisk handling för att scora några till synes lätta poäng? Och i så fall, kastar sig samma personer lika lättvindigt in i avancerade resonemang om klassiskt latin, bara "för att det är kul att diskutera"? Det den gör som inte respekterar ämnet är heller inte bara att halta diskussionen i sig, utan man riskerar även att säga saker som i förlängningen kan vara skadliga. Tex som i rapporteringen kring partnervåld nyligen, där några glada ledarskribenter triumferande hävdade att ny forskning visade att män utsätts för lika mycket våld av kvinnor som tvärtom. Forskarna själva dementerade förtvivlat denna misstolkning av sina egna resultat men då var lögnen redan spridd. 

Det finns heller inget annat ämne som ringaktas så systematiskt som genusvetenskap. Om du minns vad jag skrev här ovanför så beror det bla på att den kodas som feminin, som en isolerad vetenskap för kvinnor (ledtråd, it’s not), och eftersom det feminina nedvärderas tror plötsligt många att kunskap om genus inte är riktig kunskap. Jag vet inte hur man då definierar kunskap men oavsett håller inte den inneboende logiken: man kan faktiskt inte både samtidigt tycka att det a) är väldigt viktigt att vara med och diskutera och b) tycka att det man diskuterar inte baseras på ett riktigt kunskapsområde. Någonstans undrar jag igen vad ens motiv till att kasta sig in i debatten egentligen är. Är det med verklig omsorg för jämställdheten eller är det bara ett egocentrerat sätt att uppta plats och dränka de röster som bättre borde höras?

Så, om du vill vara med och diskutera genus är det första du ska göra att lyssna. Precis som alla normala människor hade uppfört sig innan de gav sig in i en diskussion om fysik. Annars är det tyvärr lätt hänt att du inleder din framåtsträvande bana med bara ytterligare ett misogynt inlägg, eftersom det finns många fallgropar. Om du på riktigt vill bidra till jämställdhetsutvecklingen är det bästa och samhällsmässigt effektivaste du kan göra att lyssna in, läsa på och chilla med att posta länkar till populärvetenskapligt återgiven sk genusforskning som går ut på att kvinnors ögon är förprogrammerade att dras till färgen rosa. Vi har så mycket viktigare saker att ta tag i och en enorm del av det feministiska samtalet handlar om att fokusera på det som är viktigt, eftersom alla dessa röster som hörs ofta överröstar de svagaste och mest angelägna. Att läsa på innebär för övrigt att man lånar en bok, lyssnar på ett panelsamtal eller läser en blogg och inte att man pokar sin Engagerade Vän och ber henne utbilda en. Hon har nämligen mycket viktigare saker att göra för att bekämpa patriarkatet än att supplya n00bs med länkar som de lätt kan hitta själva bara de är beredda att lägga mer än tio sekunder av sitt liv på att leta. För vi utgick väl ändå från att syftet var att "komma framåt" och att "framåt" är ett mer jämlikt samhälle och att det var därför du ville vara med och diskutera från första början? Du hade goda intentioner, no? För quite frankly, vad tror du är mest tidseffektivt: att sprida kunskap på tjejjouren eller att försöka diskutera med någon som inte ens tycker att ämnet är värt att kallas kunskap? Ibland är det mest feministiska en kan göra att hålla tyst och iaktta ett tag.