lördag, augusti 17, 2013

Ett liv utan ledstång

Jag går omkring och känner efter. Är jag verkligen säker? Hur kan jag veta om jag är säker? Kanske är jag bara rädd? Det går inte att komma undan konfrontation. Var jag är går möts jag på bilder av barn, glada mödrar med glada barn, artiklar om i vilken ålder det är bäst att föda barn och när det är för sent att göra det. Barnnormen är ytterst påtaglig när man står utanför den, speciellt som kvinna 30 plus. Det är konstigt att för en gångs skull stå utanför det som anses vara det normala. Jag är inte särskilt van. Att ständigt få sina känslor och sin vilja ifrågasatta är ett tärande tillstånd. Liksom den här artikeln ska jag inte jämföra andra sorters ickenormativitet med barnfrihet, men att gång på gång uppleva att människor omkring en tror att de vet bättre än en själv i en verkligt personlig fråga är märkligt, obehagligt och förminskande. Det får mig att tvivla på att det jag gång efter annan kommer fram till, nämligen att jag inte vill ha några barn, verkligen är sant. Jag tvivlar på att det är min sanna vilja och att mitt val kommer att göra mig lycklig. Jag börjar misstro mig själv och känner hur oron över att inte vilja göra och vara som alla andra förvandlas till en sorg om en missad framtid, den framtid som man ska vilja ha. Jag blir ledsen över att jag aldrig kommer att få känna den självklara gemenskapen som föräldrar verkar känna med varandra och alla kollektiva semestrar på hotell med barnpool som jag inte kommer att vara med på. Det gör ont att tänka på att mitt liv inte kommer att vara normalt varken i andras eller mina egna ögon och jag har gråtit tyst på toaletten när en menstruation punktligt satt igång och jag insett att jag aldrig kommer att erfara den omedelbara igenkänning gravida kvinnor i min närhet ser i varandra.

Tänk om du blir ensam? Hur många har inte frågat det. Medlemmar ur min närmaste familj har anklagat mig för att vara självisk och egocentrerad. Hur värjer man sig? Och ja, jag är rädd för att bli ensam. Livrädd, fakiskt. Det är heller inte en ogrundad rädsla. En viss sorts ensamhet är redan ett faktum när snart hela min bekantskapskrets påbörjat småbarnsliv i förorten och den forna relativt enkla samvaron blivit villkorad på helt nya sätt. (Vilket den givetvis måste vara, jag gör absolut ingen poäng av att befintliga barn inte ska komma i första rummet.) Jag är rädd att jag och mina bästa vänner ska få mindre och mindre gemensamt och att vi till slut ska välja att umgås med andra av rent praktiska skäl. Jag är rädd att jag ska ångra mig när jag blir gammal och ingen hälsar på mig på hemmet, trots att jag vet att inga barn i världen kan och borde utgöra en garant för lycka, och att bli omhändertagen i framtiden heller inte borde ligga på min eventuella avkomma. Förhållanden mellan människor är något annat än garantier, man kan inte veta hur de blir.

Jag vill inte. Ändå går jag omkring och känner efter. Kan jag verkligen lita på den här känslan? Det är en våldsam känsla, svulstig och mastig och kväljande, omöjlig att komma runt hur mycket jag än lirkar. När jag trodde att det fanns risk att jag var gravid i vintras ville jag skära mig i armarna och klösa av mig skinnet för att ta udden av paniken som kröp i kroppen. Ändå kan jag inte sluta ifrågasätta mig själv av rädsla inför en slags framtid som ingen annan kommer att ha. Hur lever man ett liv utan barn? Jag vet precis hur man skulle leva ett med. Det finns en mall, redo att användas. Det betyder så klart inte att jag tror att alla föräldrar gör exakt likadant, men de uppenbara milstolparna finns där. Föräldraledighet, dagis, skola, läxor, träningar, uppror, känslostormar, glädje, kärlek och slit. Var ska jag dumpa min kärlek om inte på mina barn? Vad ska jag välva mitt liv kring, vad kommer att vara viktigt? Så viktigt att jag skulle offra mitt liv för det? Det finns inget färdigt mönster om man inte vill. Jag vet helt enkelt inte vad alternativet är till något jag inte ens vill ha. Det är allt eller inget, normen eller voiden, det kända eller det okända. Jag vill vilja något annat men hur mycket jag än pushar den tanken går det inte. Det är kanske för att viljan att ha eller inte vilja ha barn inte är valbar. Känslor är inte det. Det är lika lite ett val att längta efter barn som att inte vilja ha några. Kanske lika lite som man kan välja sin sexualitet. Man gör helt enkelt det man känner att man måste göra och att kompromissa med sina egna känslor för att få känna att man passar in vore fruktanvärt att göra mot ett barn och skulle ju inte heller göra mig lycklig.

Jag försöker fylla i min framtids okända luckor med möjliga substitut men det är svårt. Det finns nästan inga alternativa narrativ. Inga tillgängliga varianta berättelser om hur man kan leva ett liv. Jag försöker att mota bort sorgen över något som från utsidan verkar som ett val. Den känns i sig förbjuden, jag kunde ju rent tekniskt göra annorlunda. För att göra en dålig liknelse känns det som att försöka ersätta riktigt gott nybgryggt ångande kaffe med beskt barksurrogat, men jag vet att jag är allergisk mot kaffet. Jag sörjer en framtid av att känna mig utanför men samtidigt veta att det som finns innanför inte är för mig. Att den största gemenskapen inte är för mig. Framtiden utan ledstång skrämmer mig oändligt.

11 kommentarer:

Anonymous Boel sa...

Vilken stark beskrivning. Har de senaste åren funderat på frågan själv, och tillsammans med min partner; vill vi ha barn eller vill vi inte? Jag tycker det är skrämmande när barnen tas som en självklarhet, att det nu, efter trettio, det är barnen som är nästa självklara livsmål. Det känns inte rätt. Jag vill ha andra livsmål, andra saker som fyller mitt liv med mening. I mit fall vill jag ha andra saker också, har jag efter mycket eftertanke kommit fram till, men jag tycker att alla verkligen borde tänka efter ordentligt. Med du har ju tänkt efter, så just den frågan är väl avklarad för dig. OM du skulle ångra dig så finns det ju barn i världen som du skulle kunna vara en viktig person för: syskonbarn, kompisars barn, bara andra barn.(Jädra lilla kärnfamiljs-idealet som gör att vi vill begränsa nära relationer till så få människor!) Även om man har barn så ger dom ju inte en mening till allt, andra livsmål känns livsnödvändiga! Meningen med livet nivå. De målen får en tänka vidare på, och omvärdera eftersom. Men ta vara på den här starka övertygelsen du har i en viktig fråga!

8/17/2013 5:44 em  
Anonymous Anonym sa...

Tack Boel! Det är alltid skönt att höra att andra också funderar, att det inte är självklart för alla att skaffa barn.
/Christina

8/17/2013 5:47 em  
Anonymous Andreas sa...

Jag tycker det jobbigaste är hur så mycket tynar bort utan att ersättas med någonting. Dels så klart att vännerna som skaffar barn skaffar nya liv som man inte riktigt passar in i, och när man är äldre blir det svårare att hitta nya vänner att ersätta dem med. Men med tiden försvinner även släktingarna och man slutar fira födelsedag med massor av personer, eller hur julafton tunnas ut till att betyda ingenting. 15 år till och jag kommer vara den där släktingen som bara kanske kommer på firandet, och ingen riktigt är nära släkt med. Efter 60 kommer jag bara (förhoppningsvis) ha en sambo, och några kusiner i en annan stad som jag inte längre träffar.

8/17/2013 11:22 em  
Anonymous Anonym sa...

Andreas, tack för din kommentar! Förändringar kan verkligen vara ledsamma, men om inget nånsin förändras kanske en skulle dö av tristess. Jag vet inte.
/Christina

8/18/2013 4:02 em  
Anonymous Julia sa...

Så fantastiskt bra skrivet. Inunderhuden-bra.

8/19/2013 5:25 em  
Anonymous Fredrik sa...

Tack för ditt inlägg som jag kände enormt mycket igenkänning inför. Just det där med att "bli ensam" eller att "stå utanför" det som alla andra är en del av är ganska återkommande i mina egna funderingar.

Samtidigt känner jag flera frivilligt barnfria par och tänker att man också graviterar mot de personer i sin omgivning som lever ungefär som en själv. Jag är också skraj för att förlora eller tappa kontakten med vänner som ger sig in i föräldralivet, men tänker att vi kanske möts igen när barnen blivit lite äldre. Det kanske inte måste vara ett evigt avstånd?

När jag bloggade om barnfrihet fick jag 150 kommentarer. Laddat ämne helt klart.
http://www.fredrikwass.se/2012/10/30/tankar-om-barnfrihet/

Lyssna gärna på podcasten där jag och Maja Dahl pratar om samma sak om du vill.
http://fanvadfittigt.wordpress.com/2013/07/25/fan-vad-fittigt-med-maja/

Tack för att du lyfter ämnet. Jag vill att folk i allmänhet ska prata mer om såna här tankar. Du kanske har sett omslaget till senaste TIME Magazine? "Living the childfree life", stort reportage.

8/19/2013 6:19 em  
Blogger åsa sa...

Vilken mitt-i-prick text. Tack för den.

Jag är barnfri 36-åring och känner att jag börjar komma ned på andra sidan av kullen nu. Både i att jag känner mig mer och mer trygg i mitt val, och att mina vänners barn börjar bli så pass stora att föräldrarna har mer tid över för umgänge.

8/19/2013 8:21 em  
Anonymous Anonym sa...

Julia, tusen tusen tack <3

Fredrik, tack för din kommentar och tack för tipsen. Jag är uppdaterad och har läst/lyssnat. Jag är ju också frivilligt barnfri eller hur en nu ska se det, men jag hoppas också att vänner kan hitta tillbaka till varandra, eller kanske inte ens glida ifrån.

Åsa, tack för input! Jag har också tänkt så, att det kanske kommer kännas bättre om några år när beslutet liksom fått gro och jag kan vila i att det var rätt.

/Chris

8/19/2013 8:51 em  
Blogger Colombialiv sa...

Den där pressen verkar jättejobbig! Det känns som att barnnormen är extra stark i Sverige. Inte bara att du "måste" ha barn, det ska dessutom vara minst två och max tre, och man får inte vara för långt ifrån 30 år när första föds och absolut max 3-4 år mellan varje barn. Herregud! Kan inte folk bara chilla lite och sluta lägga sig i andras liv och val hela tiden, tänker jag när jag tänker på Sverige... Det är som att standardiseringen av allt även gäller folks livsval.

Jag tror att du hittar din egen väg. Det är ju du som ska leva ditt liv, ingen annan, och det är du och ingen annan som måste vara nöjd med dina val.

Kram!

8/20/2013 4:54 fm  
Anonymous Anonym sa...

Colombialiv, tack för pepp :). Jag hoppas att mitt "val" landar i magen vad det lider. Tack för att du läste!

/Chris

8/20/2013 8:24 fm  
Anonymous frida sa...

De två gånger jag själv har fått barn har jag känt en stark och obetvinglig längtan efter det. Min egen drift, strukturer, internaliserade önskningar, vem vet? Men även jag som valde att bära och föda barn har känt tvivel. Det kommer med åldern tror jag, en insikt om att varje val får konsekvenser för vilka övriga val vi kommer att göra.

Men jag har vänner som aldrig har känt så. De har precis som du brottats med barnfrågan på ett mer intellektuellt plan och där tvivlet har blivit starkare när de har kommit nära 'the point of no return', den där stunden i livet när de känt att om jag inte skaffar barn nu, i den här relationen, med honom, så kommer det aldrig att ske.

De beskriver dock att när de väl gjorde valet kunde de gå vidare. Beslutet var fattat och det var deras eget även om det kanske alltid kommer att vara förenat med sorg att stänga dörrar bakom sig.

Att inte ha egna barn innebär inte heller att man med nödvändighet väljer bort närheten till barn, kärleken till barn. Man kan skapa relationer till barn som finns i ens närhet, älska dom.

Och sorgens egentliga innebörd, så svårt att veta. Vi sörjer så mycket hela tiden. Kanske finns den alltid där oavsett vilket av valen vi gör?


9/02/2013 7:52 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida