söndag, mars 17, 2013

Jag hör inte min egen röst för den överröstar sig själv

Det är så svårt att göra vad man vet är bäst för en när allting runt omkring en skriker: Gör något annat! Att lyssna till sig själv när detta Själv är beroende, ja tom definierat, av allting runt omkring och utanför en. Jag vill lägga ner mitt eget individuella projekt. Jag vill inte bli bättre längre. Eller: jag vill inte vilja det. Jag kanske inte är bra, kanske inte dålig, men jag är trött på själva strävandet. Och jag förstår ju att det är revolutionärt att lägga ner. Jag förstår ju att det är det största tabut, det största misslyckandet. Att bara sluta jaga. Sluta jaga mer, jaga efter, jaga nytt. Typ vakna en morgon, kolla ut genom fönstret och sen ta det därifrån. Inte känna dåligt samvete någonsin igen för att jag inte drar in kapital åt någon annan eller mig själv, inte skapar mervärde varenda jävla minut av mitt liv. Att sluta upp med den eviga strävan att åstadkomma. Jag vet bara inte hur. Jag vet inte hur jag ska kunna tvätta bort något som utgör en så grundläggande del av min personlighet. Inte bara av min, av allas. Vi ska inte vara nöjda. Vi ska ha dåligt samvete, inte för att människor sitter utefter Liljeholmsbron och svälter utan för att vi slappar för mycket, har satt för låga personliga mål, inte gör något av våra liv. Underförstått: vill bli chefer. Mellanchef, allra minst. Jag vill inte vilja det. Jag vill fräta bort den del av min hjärna som skriker högt i mig varje gång jag sätter mig i soffan och slutar producera. Sure, jag kan ta hjälp. Jag kan ringa vårdcentralen, få en remiss till en kbt-terapeut eller en psykolog av annat slag som kan hjälpa mig att hantera mig själv. Men jag vill inte behöva ta hjälp. Det som är felet med mig är inte mitt eget fel att rätta till. Jag vill inte behöva kbt:a bort arbetslinjen ur min hjärna för det var inte jag som stoppade in den där från början. Det bär mig emot att krypa till korset och ta på mig samhällets fuck up som om det vore mitt eget individuella ansvar att se till att jag mår bra. Ja, jag skrev just så. Du läste rätt. Vad då inte mitt eget ansvar? Jag är så trött på den inställningen. Det är just den attityden som har gjort att vi har hamnat här. Jag och alla andra tiotusen utmattningsdeprimerade "moderna" människor som jobbar "för mycket". Jag vill inte gå i terapi. Jag vill skicka chefen på terapi. Gå och fixa till din hjärna så du slutar suga ut människor. Det bär mig emot att jag ska behöva ta av den lilla fritid jag har för att lära mig att hantera ett arbetsmarknadssystem som vill att jag ska tjäna in så mycket pengar som möjligt åt någon annan som inte alls gör något solidariskt av dem utan använder dem för att tjäna ännu mer pengar som inte heller kommer att mätta några munnar längs med Liljeholmsbron. Så om någon har några tips tar jag gärna emot dem. Jag behöver nya idéer för att närma mig avvecklandet av mig själv.

4 kommentarer:

Anonymous Julia sa...

Ja.

3/17/2013 9:01 em  
Blogger Sven Wifstrand sa...

Vilken tirad. En första nyfiken fråga: har du ett bra samarbete med dina arbetskamrater?

3/18/2013 9:22 em  
Anonymous christina sa...

Sven: ja.

3/19/2013 3:23 em  
Anonymous Anonym sa...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

3/21/2013 4:31 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida