Ett väldigt rörigt och ofärdigt inlägg som jag döper till Felet Med Allt.
HÄJ Bloggy! Det var länge sen, förlåt. I dag har jag läst Elins GP-krönika om den privatiserade fattigdomen och tänkt på programmet Lyxfällan. Jag tycker, föga förvånande, att programmet är moraliskt förkastligt och borde förbjudas i lag. Och det står jag för, som Reinfeldt innehållslöst hade uttryckt sig.
Anyho. Jag rantade lite om det på twitter i morse och fick några kommentarer om att individen måste tillskrivas ansvar för sitt eget agerande. Och ja, det håller jag med om. Men individer är inte ensamma öar som agerar helt oberoende på en fri och härlig marknad (även om en del glada liberaler gärna vill att det ska vara så pga himla praktiskt i den matematiska modellen) och ansvarstagande är något som det finns olika förutsättningar för. Att ta ansvar för sig själv är att i en given situation med den kunskap och de medel man har försöka att fatta ett gott beslut. Utan kunskap och medel saknas de grundläggande förutsättningar som gör allting så mycket enklare, bara man inte redan sitter i skiten. Och att hamna i skiten är bevisligen inte oerhört svårt i ett samhälle där utförsäkringar, arbetslöshet och konsumtionshets liksom bara är verklighet.
Jag drog en parallell mellan personerna i Lyxfällan och personer med ätstörningar. Den förhärskande förklaringsmodellen är helt enkelt att man får skylla sig själv. Den som svälter sig för att bli smal har gått på myten om idealet som uppnåeligt, och den som konsumerar fredagsmys och lyxartiklar är så dum att det blir ok, ja tom roligt!, att göra ett tv-program som bara handlar om dumheten. Jag tänkte lista några grejer nedan:
1. Varje gång jag öppnar facebook får jag förslag på hur jag ska rasa i vikt. Gärna 15 kilo på två veckor.
2. Det finns ett tv-program som heter Älskling du har blivit en tjockis, där man kan vinna pengar på att bli smal.
3. Just nu till våren tapetseras Stockholm med reklamskyltar som visar anorektiska modeller i bikini. Förlåt, retuscherade anorektiska modeller i bikini.
4. Om någon har gått ner i vikt bemöts detta alltid med ett "vad smal du har blivit" <--- hurra! glad smiley
5. Om någon ätit en bulle måste detta alltid följas av kommmentaren "nej usch nu måste jag träna" <--- klapp på magen, ledsen smiley
6. Eftersom jag är kvinna är det helt ok att koppla ihop min kropp med min personlighet. Jag är smal och har små bröst = är bra på matte. Är man tjock och har stora bröst = en glad härlig tjaj! Alternativt en hora, beror lite på urringningen.
Ja. Vidare:
7. Jag får ca tre reklambrev i månaden från företag som vill "erbjuda" mig ett kreditkort. Med kredit alltså. Så att jag kan handla först och betala sen.
8. Man kan ta sms-lån på ett par tusen kr, med effektiv ränta på upp till flera hundra procent. Bara att slänga iväg ett textmeddelande.
9. Det är reklam för varor ca ÖVERALLT. Tex i tunnelbanan, denna gemensamt finansierade del av det offentliga rummet som somliga av oss väljer eller tvingas använda. Köp köp köp massa saker! Tex bikinis.
10. Du anses vara lyckad om du har ett vackert hem/kläder/bil/semesterhus. Vackra hem etc kostar en del pengar, man man vill ju vara lyckad.
11. Du anses vara en dålig förälder om inte dina barn får åka på skolresa. Skolresor bekostas ofta av föräldrar.
12. Behöver du gå till tandläkaren? 3000 kr tack! Sjukvårdsförsäkring? Nej nu förstår jag inte. Ta ett sms-lån om du inte kan betala.
Alltså. Det här var ju ingen jättestrukturerad lista, men något känns inte helt fräscht. Å ena sidan hyllar vi entreprenören, företagen med "hållbara" affärsmodeller. Tex att låna ut pengar blanco till personer som av någon anledning inte kan få lån på en vanlig bank. Så himla bra att folk får jobb i såna företag, arbetslinjen ftw. Och ljuvliga H&M som gör sån vinst varje år och sprider så många fina bilder på stan. Vinst är bra och reklam genererar vinst och vinst bygger på att folk konsumerar dvs går på reklamen men hurra för H&M etc. Å andra sidan tycker vi att de som tar de där lånen, och sen dessutom KÖPER grejer för pengarna!, är så överjävligt korkade att vi hånar dem i nationell tv. Eller tycker att de får skylla sig själva om de bantar ihjäl sig. Men hurra för vinst!
Så hur fan ska vi ha det? Människor agerar inte helt frikopplat samhällets normer, verkar det som. Det är väl det vi brukar kalla kultur. Man färgas av den. Konsumtionskulturen, vikthetskulturen, arbetslinjekulturen, skyll-dig-själv-kulturen. Där vi alla givetvis har ansvar för oss själva men ingen blir smartare än kulturen tillåter en vara. Man surfar med eller dör i vågarna, för att sno ett uttryck jag hörde på radio. En fascinerande grej är att det stenhårt individcentrerade högersamhället (och det nedmonterade sociala skyddsnätet) tvingar oss, ja tom förväntar sig!, att människor självmant agerar socialistiskt och delar med sig. Hoho liksom. Ja jag vet inte jag. Vi är alla produkter av vår kultur och fångade i Lyxfällan.
Anyho. Jag rantade lite om det på twitter i morse och fick några kommentarer om att individen måste tillskrivas ansvar för sitt eget agerande. Och ja, det håller jag med om. Men individer är inte ensamma öar som agerar helt oberoende på en fri och härlig marknad (även om en del glada liberaler gärna vill att det ska vara så pga himla praktiskt i den matematiska modellen) och ansvarstagande är något som det finns olika förutsättningar för. Att ta ansvar för sig själv är att i en given situation med den kunskap och de medel man har försöka att fatta ett gott beslut. Utan kunskap och medel saknas de grundläggande förutsättningar som gör allting så mycket enklare, bara man inte redan sitter i skiten. Och att hamna i skiten är bevisligen inte oerhört svårt i ett samhälle där utförsäkringar, arbetslöshet och konsumtionshets liksom bara är verklighet.
Jag drog en parallell mellan personerna i Lyxfällan och personer med ätstörningar. Den förhärskande förklaringsmodellen är helt enkelt att man får skylla sig själv. Den som svälter sig för att bli smal har gått på myten om idealet som uppnåeligt, och den som konsumerar fredagsmys och lyxartiklar är så dum att det blir ok, ja tom roligt!, att göra ett tv-program som bara handlar om dumheten. Jag tänkte lista några grejer nedan:
1. Varje gång jag öppnar facebook får jag förslag på hur jag ska rasa i vikt. Gärna 15 kilo på två veckor.
2. Det finns ett tv-program som heter Älskling du har blivit en tjockis, där man kan vinna pengar på att bli smal.
3. Just nu till våren tapetseras Stockholm med reklamskyltar som visar anorektiska modeller i bikini. Förlåt, retuscherade anorektiska modeller i bikini.
4. Om någon har gått ner i vikt bemöts detta alltid med ett "vad smal du har blivit" <--- hurra! glad smiley
5. Om någon ätit en bulle måste detta alltid följas av kommmentaren "nej usch nu måste jag träna" <--- klapp på magen, ledsen smiley
6. Eftersom jag är kvinna är det helt ok att koppla ihop min kropp med min personlighet. Jag är smal och har små bröst = är bra på matte. Är man tjock och har stora bröst = en glad härlig tjaj! Alternativt en hora, beror lite på urringningen.
Ja. Vidare:
7. Jag får ca tre reklambrev i månaden från företag som vill "erbjuda" mig ett kreditkort. Med kredit alltså. Så att jag kan handla först och betala sen.
8. Man kan ta sms-lån på ett par tusen kr, med effektiv ränta på upp till flera hundra procent. Bara att slänga iväg ett textmeddelande.
9. Det är reklam för varor ca ÖVERALLT. Tex i tunnelbanan, denna gemensamt finansierade del av det offentliga rummet som somliga av oss väljer eller tvingas använda. Köp köp köp massa saker! Tex bikinis.
10. Du anses vara lyckad om du har ett vackert hem/kläder/bil/semesterhus. Vackra hem etc kostar en del pengar, man man vill ju vara lyckad.
11. Du anses vara en dålig förälder om inte dina barn får åka på skolresa. Skolresor bekostas ofta av föräldrar.
12. Behöver du gå till tandläkaren? 3000 kr tack! Sjukvårdsförsäkring? Nej nu förstår jag inte. Ta ett sms-lån om du inte kan betala.
Alltså. Det här var ju ingen jättestrukturerad lista, men något känns inte helt fräscht. Å ena sidan hyllar vi entreprenören, företagen med "hållbara" affärsmodeller. Tex att låna ut pengar blanco till personer som av någon anledning inte kan få lån på en vanlig bank. Så himla bra att folk får jobb i såna företag, arbetslinjen ftw. Och ljuvliga H&M som gör sån vinst varje år och sprider så många fina bilder på stan. Vinst är bra och reklam genererar vinst och vinst bygger på att folk konsumerar dvs går på reklamen men hurra för H&M etc. Å andra sidan tycker vi att de som tar de där lånen, och sen dessutom KÖPER grejer för pengarna!, är så överjävligt korkade att vi hånar dem i nationell tv. Eller tycker att de får skylla sig själva om de bantar ihjäl sig. Men hurra för vinst!
Så hur fan ska vi ha det? Människor agerar inte helt frikopplat samhällets normer, verkar det som. Det är väl det vi brukar kalla kultur. Man färgas av den. Konsumtionskulturen, vikthetskulturen, arbetslinjekulturen, skyll-dig-själv-kulturen. Där vi alla givetvis har ansvar för oss själva men ingen blir smartare än kulturen tillåter en vara. Man surfar med eller dör i vågarna, för att sno ett uttryck jag hörde på radio. En fascinerande grej är att det stenhårt individcentrerade högersamhället (och det nedmonterade sociala skyddsnätet) tvingar oss, ja tom förväntar sig!, att människor självmant agerar socialistiskt och delar med sig. Hoho liksom. Ja jag vet inte jag. Vi är alla produkter av vår kultur och fångade i Lyxfällan.
upplagd av Chris
15:56
13 kommentarer:
Rörigt javisst, men i det här fallet gjorde det att du kopplade till hur rörigt det faktiskt ÄR. Summa summarum - Det här var en helt Briljant post som jag nu tänker berätta för alla andra att de också ska läsa.
Men åh, tusen tack! Kärlek.
Exakt så! Så himla smart parallell.
Stort tack!
En märklig sak med såna där sms-lån eller andra blanko-lån är att det är så hög ränta på dom. Jag fattar att det är en "riskperson" en lånar ut till, men är det inte underligt att de som faktiskt har råd med hög ränta, de får låg (på vanlig bank). Och de som inte har råd med lån i vanligt bank, dom förväntas betala jättemycket mer pengar.
Bakvänt på något sätt. Jag förstår ju varför det är så där, men tycker ändå att det är bakvänt.
Word.
Jag ekar Colombaliv. Word word och bra skrivet.
.perpotator: jag har också funderat på det där. det är så enkelt att få mer pengar om man redan har pengar. eller iaf svårare att bli av med dem.
Colombialiv och Julia: <3 !!
Det gäller ju så himla många saker. Säg att ett par bra vinterskor kostar femtonhundra, och håller i tio år. Om du inte har råd att punga ut femtonhundra kanske du köper ett par halvkassa skor för femhundra, som håller två år om du har tur. På tio år har då den som har mindre pengar gjort av med minst en tusenlapp mer än den som har gott om pengar.
Summorna och det som ska köpas varierar, men det är ofta så att det är dyrare att vara fattig.
Måhända är det ett rörigt inlägg, men jag tycker ändå att poängen går fram. Visst ska individen ta eget ansvar också, men hur mycket ansvar en kan ta beror på situationen samt de medel som finns tillgängliga. I ett samhälle med ökande klassklyftor är det inte konstigt att vissa hamnar utanför, blir skuldsatta o.s.v.. Dessutom påverkas vi av vår kultur (de ideal som finns inom den) samt av våra medfödda sårbarheter. Om en person har en medfödd sårbarhet för psykiska problem, beroenden etc., eller kanske för impulsivitet... samtidigt som vi har alla dessa ideal omkring oss, skall vi verkligen straffa den här personen när hen blir sjuk och/eller ger efter för något av idealen och sedan hamnar i trubbel p.g.a. det?
Jag tycker att det är det vi gör genom program som Lyxfällan. Straffar de här personerna för att de inte är så pass starka & "lyckade" att de kan slå sig fria från alla ideal, eller ha de pengar/den kropp/de förutsättningar i övrigt, som från första början krävs för att inte hamna i dessa situationer.
Sedan kan folk säkert hävda att de får skylla sig själva även för att de förnedras i TV, eftersom de harvalt att vara med i programmet själva. Ja, det har de valt, but then again: samhället. Publicitet. All publicitet ses som bra publicitet i ett samhälle där allt handlar om status och att bli sedd. Who can blame them?
Julia, det där är en fruktansvärt relevant kommentar. Har man inga pengar kan man heller inte planera sina utgifter.
Candy, eller hur! På ngt sätt är ju folk bara produkter av det samhälle vi har runt om oss.
Undrar hur många som hamnar i Lyxfällan (tv-programmet eller verkligheten) som lider av olika bokstavsdiagnoser där avsaknaden av impulskontroll är ett problem.
Har klickat bort all bantnings-, alkohol-, smslånsreklam m fl med motiveringen att det är "against my views". Om en tredjedel av Sveriges kvinnliga/hela befolkning gjorde det så skulle kanske reklambyråerna reagera?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida