Hälsa, oombedda råd och sjukdom

Angående det här inlägget hos Isobel Hadley Kamptz tänker jag passa på att uppröra mig lite över sk hälsomedvetna personers sätt att i tid och otid komma med världsfrånvända, oombedda råd som över huvud taget inte syftar till att faktiskt hjälpa utan bara går ut på att påpeka deras egen moraliska överlägsenhet och tänkta hälsosamma livsstil. Hur jag vet? Jo, därför att ett gott råd dels levereras på efterfrågan, och dels tar hänsyn till den person som vill ha rådet. En ätstörd/fd ätstörd person vill väldigt sällan ha tips på hur en diet kan göra en smalare. Inlägget handlar alltså om hur Hadley Kamptz genomlevt 10-15 år av sitt liv med ätstörningar, och hur hon upplever att diverse kolhydratsfria dieter fungerat (illa) för henne. Inte bara illa för att hon inte gått ned i vikt utan för att de också upprätthållit ett slags ätstört förhållande till mat. Det första som händer är att några självutnämnda hälsomänniskor kommenterar inlägget genom att 1) säga att all matmedvetenhet inte behöver vara ätstörningar (tack, Einstein) och 2) ge råd om hur lchf kan hjälpa en att gå ner i vikt. För sjuttielfte gången, säg efter mig: vikt != hälsa. Att gå ner i vikt betyder inte att man automatiskt blir hälsosam. Att vara hälsosam är dessutom inte enbart ett fysiskt orienterat tillstånd. Genom att ständigt oroa sig för sin vikt och sin kosthållning skapas stor mental stress. Den här stressen lever så många med att den i princip neutraliserats, men det är icke desto mindre ett stort hälsoproblem att var och varannan människa och främst kvinnor lever med ständig ångest för mat. Att ha stresshormon i kroppen under långa perioder är direkt farligt för hälsan.

Jag har funderat lite på vad alla dessa tränings- och hälsogurus har att vinna på att trycka sina egna åsikter om mat och träning på andra, utan att ha blivit tillfrågade. Kanske upplever de sig frälsta och vill missionera (vilket jag på sätt och vis känslomässigt kan begripa men intellektuellt tycker är sunkigt), kanske vill de bara babbla, precis som jag gärna babblar på om mina intressen. Men liksom, mat och hälsa som intresse? Är det inte lite som att säga att man har syre som intresse? Alla behöver det, men vi behöver väl inte obsessa över det 24/7 för det?* Jag tror att det finns en annan anledning till att så många måbra-människor tenderar att bli gåpå-ivriga i sitt försvar av sin kroppsprojektartade livsstil. Jag tror nämligen att de känner sig träffade av tex såna här blogginlägg. Det som för den fd ätstörda definieras som en ätstörning (tex att ständigt tänka på mat) uppfattas ju inte av hälsomänniskan som en ätstörning utan som just en livsstil. Det som fick den ena att känna sig jagad av matångest och begärstankar är för den andra ett sätt att organisera sig, men det innebär en precis lika ständig tankeprocess kring mat och träning som hos den ätstörda. Självklart finns det personer som inte tippar över av att leva så, men att erkänna att det egna förhållandet till mat och träning skulle kunna vara problematiskt för andra blir för obehagligt. Det försätter en själv i både en viss ansvarsposition och också i en potentiell offerroll. Genom att erkänna att ens egen syn på hälsa inte definitionsmässigt ÄR hälsosamt för alla riskerar man att bli försatt i en situation öppen för kritik. Tex att andra plötsligt ska börja oroa sig över att hälsomänniskan är ätstörd(!), så att man inte längre ska kunna lchf:a och långdistansträna fyra mil i veckan ostört. Ett erkännande om att ens egen livsstil inte passar alla riskerar alltså att störa ens egen vardagsrutin, vilket är precis vad den ätstörda är rädd för. Att ens närma sig en roll som lurat offer för en kultur där kroppen blivit en uppvisningsförpackning som avgör hur lyckad man är är antagligen motbjudande. Då är det mycket enklare att peka på andra och säga att allt annat än ens egen livsstil är ätstört och på så sätt försöka skilja sig från den sjuka mängden.

Editerat: läs även Julia Skotts inlägg om samma inlägg, om tex att lchf antas kunna bota ätstörningar.

*Jag menar alltså inte att jag inte förstår att folk har det som intresse. Det är fullkomligt logiskt att kroppen blir ett intresseområde, liksom tex konsumtion i sig har blivit ett intresse. Men jag menar att det inte behöver betyda att det är hälsosamt för det utan att det snarare är en kulturyttring.