Mer självförtroende åt alla

För vem finns tekniken? Jag tänker mig en framtid där svaret på den frågan är alla. Teknik är en stor del av vår vardag och den som behärskar den har också makt att påverka den. Den som förstår inte bara hur teknik används utan också hur den skapas kan lättare ställa krav på tekniken runt omkring oss.

Jag tänker mig en framtid där synen på teknik har förändrats från något svårt och mystiskt till något allmängiltigt och samhällsutvecklande. Teknik ska inte gåtfullt skapas i hemliga rum, av glasögonbeklädda nördar utan social kompetens, isolerade från världen. Det är varken en sann eller teknikfrämjande bild. Jag tänker mig en framtid där vi stuckit hål på den där bubblan och en gång för alla avlivat myten om teknik som manligt kodad. Jag vill ha en framtid där alla, oavsett kön och social bakgrund, har samma möjlighet att upptäcka teknikens beståndsdelar, lära sig hur de fungerar och använda sin kunskap till att skapa något nytt och ännu bättre. En framtid där ingen hindras från att ta del av den kunskapen på grund av förtryckande strukturer.

För att lyckas med det måste vi ändra både synen på vad som är teknik, och synen på vem som har rätten till den. Vi måste till exempel skapa en arbetsmarknad som inte är uppdelad i tydliga mans- och kvinnoyrken. Om vi menar allvar med jämställdheten kan vi inte fortsätta att ha ett samhälle i samhället där män skapar teknik och kvinnor på sin höjd använder den. Jag tror att en av våra största utmaningar är att lyckas skapa och förmedla tekniskt självförtroende. Att kunna tro på sig själv är en ovärdelig kunskap. Självförtroende är över lag en bristvara som resulterar i självrensande processer. Det man tycker att man är dålig på väljer man bort. Den som aldrig fått montera isär, undersöka och vara nyfiken, lärt sig att tro på sin egen förmåga att förstå hur tekniken fungerar bakom spakarna och rattarna kommer sannolikt att välja ett annat yrke. Vi behöver fördela hackermentaliteten till många fler. Det är först när man tillåts rota runt, gräva djupare och verkligen undersöka tekniken som nya fantastiska lösningar kan uppstå. Det handlar om tillgång, i såväl praktisk som psykologisk mening. Tillgång till faktiskt, fysisk, teknik, men också tillgång till kunskap om hur man använder den. För den utan mentor riskerar tekniken att förbli ett mysterium. Det gäller helt enkelt att förse varenda unge med ett grundläggande självförtroende och de nycklar som behövs för att förstå teknik, och viljan att dekonstruera den. Dels hur den fungerar i sig och dels vad den betyder i vårt samhälle, vad vi vill ha den till och hur den påverkar oss som individer.

Jag är övertygad om att vägen till den framtiden stavas pedagogik. Genuspedagogik. Att genom att motverka stereotypa idéer om vem som får göra vad med teknik öppna upp för jämställdhet redan från början. Genuspedadogik är förresten ingenting som bara måste höra förskolan till. Inför det på alla skolstadier, ja för alla stadier i samhället. Skolan borde till exempel i sann jämlik och demokratisk anda sträva efter att använda öppen teknik. Istället för att betala licensavgifter till storföretag kan man använda tekniska lösningar baserade på öppen programvara, fri tillgång till källkod och gratis support. Fritt för alla att gräva sig in i.

Jag tänker mig en framtid där de som har makt att förändra tar sitt ansvar och ger alla samma tillgång till teknisk kunskap. Den som får kunskap får makt, och makten tillhör oss alla.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på framtidskommissionen.se/framtidsstafetten.