onsdag, februari 22, 2012

Men vi har ju ingen lokal

Är det bara jag, nej men så klart det inte är, som känner en viss uppgivenhet kring samtalet om feminismen och invandringen? Kring det faktum att det enda som pågår och har pågått de senaste åren är en svindlande lång metadebatt om att 1) feminismen har gått för långt kontra feminister blir hatade och 2) vi måste våga prata om islam som ett problem kontra vi ska inte prata om islam som ett problem. Varav jag givetvis håller med om att feminister lever farligt och att det är helt och fullständigt poänglöst och där till rasistiskt att tala om etniska grupper som problem utan att kontextualisera och tex prata om klass och välfärd. Män som kör bil med en hand är inte bättre älskare även om en undersökning en gång visat att det finns en korrelation mellan kurvorna. This old news osv. MEN. Var är debatten om hur vi ska GÖRA!? Var, på framträdande plats i samtalet, finns de rungande arga och handlingskraftiga förslagen om hur vi ska implementera feministiska och antirasistiska idéer och teorier, istället för att metadebattera hur mycket motstånd som finns? Varför måste allt vara en debatt, kan vi inte bara konstatera lite krasst, om så bara en endaste gång? Alltså hold on, jag vill inte förneka motståndet och jag tror inte att vi ska tiga och låtsas som ingenting, men just nu har jag bara känslan av att vi går i cirklar. Inget händer! Vi är förlamade av motståndet och ödar dyrbar kraft på TÖNTAR som får repliker i dn. Vi. Måste. Gå. vidare. Hjälp mig att gå vidare. Motståndet finns där, låt det stå och stampa. Ge det fingret, skriv andra texter (vid sidan av den viktiga kritiken mot de reaktionära galningarna), fatta andra beslut, lyft fram systerskapet och styrkan och handlingskraften. Diskutera strukturer som de faktiska problem de är, äg frågan, SKIT I TÖNTARNA. Om motståndet säger vi: det fanns några gubbar som inte höll med men vi gjorde så här ändå för att det är mänskligt och etiskt korrekt. Slut. Slut på debatten.
Okej, det var bara det. Jag önskar att jag hade något slags eget svar på hur man ska göra för att inte fastna i motståndsdinosauriernas fiskenät och harva runt runt runt i en metadiskussion om huruvida ordet "hen" behövs eller inte. (Alltså herregud, behövs? Really? Ett annat ord som inte behövs: fiskbuljong.) Men i alla fall, consider this a cry for help. Jag är bara en simpel mjukvaruutvecklare god damn it, jag behöver folk som KAN VISA VÄGEN.
Slut. Slut på versaler.

3 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Kvotering. Fadderfamiljer till invandrare. Familjehem till ensamkommande flyktingbarn. Genuspedagogik i förskolan (komplett med pedagogisk filminspelning av personal). En satsning på forskning och personal som ger skolan den utjämnande funktion den är tänkt att ha. Hemma-hos-are som ser till att barn sover på nätterna, äter frukost och kommer till skolan. Mer värdegrundsarbete i skolan.
Politisk aktivism som syftar till att genomföra ovanstående. Andra åtgärder.

/Sofia

2/26/2012 3:30 em  
Anonymous christina sa...

Vi får hjälpas åt. <3

2/26/2012 5:48 em  
Anonymous Anonym sa...

Ni är så tuffa och goda, bakom tangenterna. Fadderfamiljer till invandrare, familjehem till ensamkommande flyktingbarn. Jamen börja ni! Sätt av ett par timmar i veckan som stöd till en nykommen. Inte behöver ni vänta på att regeringen säger åt er att vara solidariska? Klarar ni inte nånting själva? Eller blir det för tight att klämma in mellan shopping/twittrande/parmiddagar? Men andra ska. Alltid dessa andra som ska ställa upp eller betala samtidigt som ni kallar dem töntar, gubbar och dinosaurier.
Kanske dags att växa upp eller VISA VÄGEN SJÄLV? Det är ju trots allt din väg vi pratar om. Men som sagt, det lär nog inte hända. Tomma tunnor skramlar mest, det gäller särskilt tuffa näthens med egen blogg.

3/02/2012 9:19 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida