På vägen hem

De står i en klunga utanför 7-11 och röker och gapar, stirrar stint ner i gatan på sina saltstänkta plattsulade tygskor, sina kalvben, sina knän, blicken i asfalten bara inte vänd inåt. De har inga mössor. De har midjekorta skinnjackor, smala byxor och glipor mellan strumpan och skon, står i cirkel med sitt hemblekta hår i tofsar som pekar utåt som en formation mot världen. Det finns ingenting som är starkare än de, flinta i sina fjortonåriga tjejkroppar, ingenting som kan överlista deras psyken. De har sett allt, hört allt, kan inte bli lurade. De röker och tävlar och skulle överlista alla, dig också, på fem röda millisekunder. Ingen lurar en tonåring som har som enda uppgift i världen att vara sten sten sten utåt för att aldrig låta minsta lilla gnista slå igenom väggen och nå det som finns innanför skinnjackan, blektofsen, rökmolnet. Det är säkert minus tio och ingen har ens fingervantar. Alla vet vilket parti som spelas, vilka regler och turer och cigaretter som gäller, vem hon och hon och hon föreställer. En tyst men högljudd pågående förhandling om tronen, femminutersstrålkastarljuset, innan nästa vända. De ber mig köpa cigg åt dem och jag stannar, tvekar, känner pulsen slå. I ljuset från butiksfönstret ser vi alla lika gula ut. De är hårda som granit och ber mig inte, inte egentligen. Det är en order och den kastas ut från deras benvita ögon där mellan mascaralagren lagren lagren. Det kunde ha varit vi. Mina lungor häver sig i bröstet och andas in deras rök, deras hårspray och rädslor, viljor, önskemål om livet och kvällen och de äger det här gatuhörnet. Det kunde ha varit vi, under bron, på strandpromenaden eller i den gamla rökrutan som inte längre fick användas som det ens när vi var fjorton. Det var inte väldigt länge sen, jag har inte glömt Elnett hårspray, inte cirkeln under bron, inte cigaretterna som jag inte vågade röka, blicken i gatan. Det luktar likadant om dem och nu står jag i cirkeln igen. Ett ögonblick en liten kort sekund är jag övertygad om att jag är på väg in i butiken, på väg att köpa dem allt de vill ha, kärlek, nikotin, nya vantar och en kram. På väg att säga att jag älskar dem, att de ska älska sig själva så som de är just nu och aldrig sluta bära sina sommarkläder året om, att de är hårda som de hårdaste superhjältar och att jag en gång var som de. Ni är som jag. Men mina fötter står kvar i sina varma vinterkängor på trottoaren utanför, min mun säger nej tyvärr och mitt hjärta slits sönder innanför knäppningen på min moderiktiga helfodrade kappa. Nej tyvärr. Tyvärr.