Veckans rant: offerkoftan

Så var det den språkliga och idémässiga förvirringen kring begreppet offer. Ibland, ganska ofta faktiskt, kan man få uppfattningen att offer är det absolut fulaste man kan vara och att det samtidigt, märkligt nog, är någon man gör sig själv till. Ett effektivt sätt att avfärda all kritik som pekar på att olika hierarkiska strukturer i samhället utgör hinder för människor är att be dem ta av sig offerkoftan. Det här är givetvis inga nyheter, men låt mig påminna om detta: det absolut värsta man kan vara är inte ett offer. Det värsta man kan vara skulle i så fall vara en förövare, men jag tycker inte att det är sant heller. Man kan däremot, faktiskt, bli ett offer för olika omständigheter. Man kan bli offer för förövare. Man kan bli offer för krig, dåliga gener, dåligt sällskap och missgynnande strukturer. Huruvida det leder till att man tar på sig en offerkofta eller inte är möjligtvis intressant för individen men helt sekundärt ur ett samhällsperspektiv. Det viktigaste är att erkänna att de personer som lidit skada av att vara offer för något får hjälp (individen) och att strukturen bakom arbetas bort (samhället). Det minst kreativa vi kan göra är att frånta människor deras rätt till sina egna upplevelser genom att be dem sluta vara offer, som om det vore något valbart. Att påtala sin utsatthet är för övrigt väldigt långt ifrån att ikläda sig offerkofta, det är att agera individuellt, vilket paradoxalt nog ofta är offerkoftehatarnas lösning på så gott som alla strukturella problem. Det här är som sagt inte precis nyheter. Tex Niklas Hellgren skrev utförligt om offerrollen här och Anna Svensson förtydligar skillnaden mellan att ha varit drabbad av något och att antas ha antagit en identitet som offer här.