söndag, november 10, 2013

Om att projicera sina högst personliga känslor på andra

Om man ska köpa en dator brukar man först fundera på vad man ska ha den till. Ska jag spela spel med tung grafik, surfa, skriva eller behöver jag kanske grym beräkningskraft för att inte behöva vänta aslänge på att min kod ska kompilera? Det finns olika plattformar för olika ändamål och att spela Crysis 3 på en billig surfplatta är lika suboptimalt som att köpa en dyr värstingdator för att skriva brev. Människor är förvisso inte maskiner men vi har olika plattformar. Jag menar inte sociala och ekonomiska förutsättningar nu, utan plattform som i personlighet (som givetvis kan vara formad av miljö). Jag menar våra läggningar. I de allra flesta fall verkar vi vara överens om att en mångfald av personligheter är bra och eftersträvansvärt. Att en person som fått medalj i att räkna inte är bättre än en person som fått nobelpris i litteratur. De är båda briljanta. Den ena känner en stor passion för aritmetik och den andra för att formulera meningar, inte mer med det. Jag får älska böcker lika hett som min syster älskar kaffe. Det händer inte att någon nedvärderar min kärlek för ord och säger att den är mindre värd än hennes kärlek för smak, att det finns sannare kärlek att hämta någon annanstans. Det händer inte. Förrän vi pratar om barn. Då förutsätts det att vi alla har samma plattform och att det finns ett enda sätt att känna mest kärlek och att det är kärleken en förälder känner för sitt barn. Man utgår ifrån att alla har samma navling och värderar sedan en typ av förhållande mest. Man hierarkiserar kärlek och relationer. Om vi kan vara överens om att kärlek är något bra och att mer kärlek är bättre betyder detta i förlängningen oundvikligen att relationen förälder-barn är den bästa och viktigaste. För alla, eftersom man också utgick ifrån att vi har samma plattform. Det är den logiska slutsatsen av uttalanden som "kärleken till ett barn är störst av allt."
Som sagt, jag tror inte att människan är en maskin, men om jag iaf just nu låtsas att det åtminstone finns två olika maskiner/plattformar och inte bara en. Det finns en hos folk som vill ha barn och en hos folk som inte vill. Folk som vill ha barn, vill ha barn. Folk som inte vill ha barn vill inte ha barn. Jag kallar viljan hos folk som vill ha barn koppling A->B och oviljan hos folk som inte vill ha barn för C->D. Och lyssna nu, det här är viktigt: C är inte en invertering av A. Oviljan C är inte en void efter viljan A. Det är två olika känslor som existerar på samma premisser. Att inte vilja ha barn kan vara omvälvande och stort, ett livsbeslut och kännas oerhört betydelsefullt. Precis som det verkar vara för de som vill ha barn. Det är en stor känsla i livet. Jag säger inte att det är så för alla, men jag säger att de båda känslorna har rätt till samma dignitet.
Problemet med uttalanden som "kärleken till ett barn är störst av allt" är att det inte kommer att vara applicerbart på tex mig, som i det förenklade exemplet ovan har kopplingen C->D. Jag är övertygad om att väldigt många föräldrar tycker att det stämmer väl in på dem, men vi har olika plattformar. Det är inte en relevant kärleksrelation för mig. Oavsett hur kärleken för ditt barn får dina känslor att svalla är en förutsättning att du inte känner det jag känner i C, som i sin tur gör att mina känslor kan svalla för D men inte dina. Även om det fanns en tid när du inte hade barn är den jämförelsen värdelös eftersom du och jag har olika utgångspunkter.
Ja, det är ett banalt exempel. Det finns inte två plattformar, det finns oändligt många. Det är också språkligt handikappande att barnfrihet relateras som ett icke till ett vara. Att vilja eller att inte vilja, när det egentligen handlar om två viljor: vilja B eller vilja D. Eller tusen viljor. Jag är så vansinnigt trött på att behöva försvara min förmåga att älska bara för att jag inte vill samma sak som de flesta andra. Jag är innerligt led på att mina kärleksrelationer antas inte kunna ge mig samma hisnande förnimmelser som den kärlek som finns i en förälder. Tänk att vända på samma resonemang och säga: men du som längtar efter barn men inte kan få det kan väl göra som jag och jobba frivilligt med ungdomar istället, för det ger mig en oändligt stor kärlekstripp? Eller om en artist som dedikerat sitt liv åt konsten föreslog att en ofrivilligt barnlös skulle börja måla i olja för att känna den obeskrivbara storheten i att skapa något för någon annan, att gå helt upp i en skapelseprocess som springer från ens innersta djup? Nej, det gör man bara inte.
Grejen är att ingen kan veta. Ingen kan faktiskt veta hur någon annan känner och ingen har rätt att definiera det. Om din egen kärlek är störst till ditt barn litar jag på det du säger. Vad föräldrar däremot känner och tror inför frivillig barnfrihet hos andra är inte relevant på så sätt att deras tro går att jämställa med mina faktiska känslor. Jag blir så klart glad av att du försöker förstå, men för att förstå måste du lyssna och acceptera att jag äger tolkningen av mina egna känslor. Vad någon annan tycker? Ingen bäring.

*Edit: Inlägget handlar om rätten till att definiera sina egna känslor, om det inte framgick. Det finns många andra aspekter att prata om också, tex vad som är kärlek och hur den har kommit att definieras som mest äkta mellan mor och biologiskt (vitt) barn. Eller om barn i väst och miljön. Jag tror dock inte att jag själv hade avstått barn om jag velat ha dem till förmån för en bättre miljö, I'm just saying. Det är kontraproduktivt att rangordna amplitud på kärlekskänslor.

7 kommentarer:

Anonymous Julia sa...

Du skriver så sjukt bra när du skriver.

11/11/2013 4:06 em  
Anonymous Anonym sa...

Tack Julia ♥
/Chris

11/12/2013 12:15 em  
Blogger åsa sa...

*Ställer mig upp och applåderar*
Du är en så bra taleskvinna för oss C->D:are. Tack för det!

11/12/2013 1:45 em  
Anonymous Anonym sa...

Åsa, tack vad snällt sagt! Jag vet inte om jag varken kan eller bör föra andras talan men jag fattar vad du menar.
/Chris

11/12/2013 3:29 em  
Blogger Gustav Groth sa...

Du borde skriva mer, så bra som du skriver.

11/16/2013 11:17 fm  
Blogger Gustav Groth sa...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

11/16/2013 11:17 fm  
Anonymous Anonym sa...

Gustav, tack!! <3
/C

11/16/2013 11:56 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida