Våldtäktskultur och kulturarv

Jag argtwittrade lite apropå Vanja Hermeles träffande text i Expressen i går. Den fick mig att komma ihåg hur illa jag som barn tyckte om visan "Maria går på vägen" (En kungens man), och hur den sen dess alltid väcker starka känslor av obehag hos mig. Jag avskyr den fortfarande. Jag skrev att obehaget kommer sig av att en man (Afzelius) profiterar på ett kvinnligt öde. Någon svarade (argt?) och föreslog att jag kanske är av åsikten att ingen man ska få skriva om våldtäkt på medeltiden, och det förbudet vill jag såklart inte se (även om sittande regering gärna stiftar lagar som inskränker allt möjligt eget bestämmande, men det får ni ta med dem).

Men. Jag undrar varför så många män, så många kulturskapande män, med sådan energi tar sig an att gestalta våldtäkter och mord på kvinnor. Axplock: den vidriga och plågsamt utdragna scenen i Millenniumtrilogin, scenen i Ett hål i mitt hjärta, det totala frosseriet i unga, vackra, våldtagna och därefter brutalt mördade kvinnor i varenda FBI-ish serie som sänds tidiga vardagkvällar på trean och femman, visan "Maria går på vägen" osv osv. (Obs, jag är givetvis inte den första som skriver om detta, bara att söka.) Å ena sidan skulle man kunna säga att den här mångfalden av skildringar av våldtäkt speglar vår reella våldtäktskultur och att det inte är konstigt att så många blivit berörda av den och därför vill gestalta den inom ramen för sina egna kulturella uttryck. Å andra sidan måste man i så fall ta hänsyn till eller åtminstone vara beredd på hur sådana uttryck påverkar oss som konsumerar kulturen. En man som skriver om en kvinna som blivit våldtagen verkar inte kontextlöst och måste, borde, också förstå inom vilket tradition han verkar. Man får givetvis skapa vilken kultur man vill (inom lagens ramar) men man kan inte påverka hur den kommer att tas emot, hur den kommer att kännas och tolkas inne i mottagaren. Många kvinnor, och män!, har varit med om våldtäkter, tjatsex, obehagliga fysiska situationer och sexuella trakasserier och/eller lever i en ständigt pågående lågintensiv rädsla för olika grader av sexuellt ofredande. Jag känner inte en enda kvinna som, vare sig hon blivit utsatt för ett sexualbrott eller inte, inte förhåller sig till det ständiga potentiella hotet.

Vad är det alla dessa våldtäksscener egentligen vill säga? Vad vill männen bakom dem göra för intryck på kulturen, på oss? Kritik? Problematisering? Problemlösning? Öppna för diskussion? Anledningen till att jag avskyr "Maria går på vägen" är att den och så sjukt många andra våldtäktsscener är ett svullande, ett slags rulla runt och gotta  sig-i-ande av händelser som är vedervärdiga, som slår sönder människors liv och befäster en till synes evig under- och överordning map kön, utan att egentligen problematisera vidare. Det är inte bara just texten i den här visan, det är hur den poppade upp vid alla möjliga och omöjliga tillfällen genom min barndom, alla lallade och sjöng (alla vuxna också) och så hade man lite mys och fruktstund medan Maria blev våldtagen och stenad. För att hon var kvinna. Det är nåt slags folkkär skatt med trevlig melodi och att den fick min mage att vilja vändas ut och in av ilska och vanmakt var liksom inget att ta hänsyn till, kom igen nu så sjunger vi och har det trevligt.

Vuxna, aningslösa förskollärare, lärare, ledare på seglarläger. Vuxna aningslösa män som skriver visor.

Gemensamt för alla de typer av skildringar jag radade upp är också skaparens totala avståndstagande från Mannen. Mannen i "Maria går på vägen" är en kungens man. Afzelius var inte kungens man. Han är allmänt känd som socialist och klasshatare. Förövaren i hans visa är överklassens avkomling medan offret är vacker och oskyldig, skrattar åt fåglarna och bara ska sälja lite bröd. Det är den perfekta våldtäkten som skildras, där förövaren är allt igenom ond och kvinnan är så from hon kan bli och att förövaren är ond är bara så det är. Han är som sprungen ur ondskan självt. Exakt samma skeva bild av vad som räknas som en riktig våldtäkt utgör grunden för slutshaming och bisarra domslut även i dag. Jag lämnas bara med en känsla av att något vidrigt händer i vårt samhälle, något jag jämt måste vara rädd för men som aldrig kommer att gå över och som ingen man vill kännas vid med mer än med att säga: kolla så hemskt, hu så vedervärdigt, KOLLA KOLLA KOLLA DU MÅSTE KONFONTERAS MED DETTA HEMSKA! Grejen är att jag inte behöver mer reflektionslös konfrontation. Jag vill inte ha mer konfrontation som gör (ännu) mer våld på mig än på världens våldtäktsmän. Jag vill att Afzelius och hans vänner och alla öht konfronterar sig själva och frågar sig vilken del de har i våldtäktkulturen. Han svarar egentligen på det själv i Hermeles text, så här:

"Björn Afzelius var mannen som förespråkade socialism och solidaritet men som också beskrev sig själv som en förbrukare av kvinnor – och skyllde den olyckliga utvecklingen på mamma: 'Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta konsument av kvinnor.'"

Nu hade jag inte koll på vilka vissångare som var kvinnohatare när jag var kid, men det här är bara en av många triggers. För någon annan kanske en annan visa eller en annan film fyller den funktionen. Afzelius menade säkert inget illa (det tror jag absolut inte) och han var säkert upprörd han också på sakernas tillstånd. Det är det naiva och avståndstagande som gör mig trött, att så många män tror att det här är oproblemtiskt för alla utom världens Marior (som om de vore isolerade öar, som om våld inte sprider ringar på vattnet och genom generationer) och att de inte behöver reflektera mer än så. Även om meningen var att visan skulle utgöra ett manifest mot våldtäkt (?) mottogs den av mig som barn och fortf som vuxen som något helt annorlunda i kraft av att vara en del i något större, men utan att ta hänsyn till det. En mainstremad del i en större problematik som förtjänar en vidare historieskrivning. Som något man med skräckblandad förtjusning kunde förfasas över och sen, poff!, gå vidare. Jag mindes bara plötsligt hur jag kände.