Tiden

Man vill ha allt. Jag vill också ha allt. Pilarna längs Årstaviken har knoppat nu och skriker ut sin livsduglighet, helt vulgärt och oblygt i våren. Ljuset studsar hårt i vattnet, träffar mig vasst i ansiktet, på handlederna, på alla avtäckta delar av huden som inte sett dagen sen fjolårets sista sneda strålar föll in någon gång i september. Det gör mig arg. Jag vill ha allt, varenda foton, varenda grön liten knopp, varenda glas rosé och all tid som finns, som någonsin funnits, som kommer att finnas. Jag blir arg för att det kommer vara över innan det ens har börjat. Innan jag har fått allt, hunnit ta det. Vi rör oss genom sirapsströmmen av söderbor som promenerar med halsdukar och kappor över underarmarna, skjuter vagnar och hundar framför sig medan de tjattrar och dricker kaffe, äter korv, fångar dagen. Är de verkligen nöjda? Våren är en hängbro man trodde gått förlorad i vinterstormarna. Man hittar den igen mellan klipporna och den är ranglig och skev och verkar hal att ge sig ut på men den är enda vägen över. Jag vill över. Allt jag vill är att ta mig över utan att någonsin komma fram. Jag vill fara till Hamburgsund, till Skillinge och Shanghai, sitta på bryggan och se när linfärjan går över sundet, räkna skolskeppen, ana hägringen av Bornholm sväva precis innan horisonten, så tydlig och så obegriplig, dricka drinkar på taken längs The Bund, kisa och se neonet flyta ihop, flyta ut, färga hela natten. Ljus och löv, knoppar och svettpärlor, hastigt uppgjorda planer om att träffas, om att inte gå hem trots att det blir natt, att stanna upp på asfalten i gryningen och fågelkören, jag måste hinna allt innan Årstaviken förångats i värmen. Ett godståg femtio vagnar långt kryper över Liljeholmsbron. Jag är också bunden på rälsen medan tiden rusar förbi och våren våldsamt skriker ur sig livet i ett enda överdrivet tjut. Jag vill ha allt, vill ha hela världen. Ta mig dit, ta mig överallt, innan tiden tar slut. Ta mig innan tiden tar slut.