Ord

Så mycket jag hade velat säga, så mycket jag hade velat höra. Så många ord jag önskar att jag kunde skriva här men inte kan, trots att jag borde. Jag skriver dagbok igen. Det är en liten svart moleskine som jag fick av S. Hon förstod precis, för övrigt. Vi satt på hennes persiska matta och drack kaffe ur små koppar och pratade igenom oss. Efter ett tag la hon sig på rygg, sa jag tänker bättre så här. Så borde jag också göra. Tänka bättre, känna efter. Vi har så väldigt mycket känslor som vi aldrig lyssnar på. Man straffas om man försöker. S rotade i sin stora skänk och grävde fram den där anteckningsboken till mig. Jag gör en notering så ofta jag kommer ihåg. Torra konstaterande fakta om vad som hände den tjugonde januari, andra april, dagen efter och så vidare. Julia säger att allt skrivande är bra, så jag skriver på lappar och i dagboken och på bloggen, på händerna ibland. Och konstant i huvudet. En strid ström ord som jag spelar upp och in i realtid i huvudet medan jag promenerar och springer i skogen. En del ord låter så olika i tanken och på pappret. Den lilla följden hej då, till exempel. Så många ord jag hade kunnat säga. Och få höra.