Da capo, december

Om nätterna är det svårt att sova och om dagarna att äta. Jag vaknar klockan fyra och kan inte komma till ro igen. Ligger med öppna ögon och ser ut i nattmörkret som inte kommer lämna oss förrän i april. Kylan kryper inåt nu men en ny sorts värme håller undan allt. Frosten på träden, på de små grässtråna runt gången utanför kontoret, på bussfönstret när vi far över Västerbron och hela stan svävar i de gulrosa morgnarna. Jag väntar på besvikelsen. Dagarna går. S är i Genève så H och jag äter ensamma. Vi lägger av oss våra jackor, halsdukar, extrakoftor och stickade långvantar och sätter pinnarna i ångande dumplings på små ställen längs Långholmsgatan. Hon går rakt på sak, det är så hon är. Vi delar en kanna te och tusen tankar. Om mindre än två år säger vi. Jag går hem genom kylan och mörkret till ännu en natt utan sömn, med svag hjärtklappning och stark längtan efter Pachelbels stråkar, högt för mig själv. Vill du ha allt? Ja svarade jag. Årstaviken kommer inte att frysa i vinter, jag känner det på mig.