I ren panik, Reimersholme, augusti

Känner ni? Det är sommaren som sliter. Den sliter med sitt sista andetag, sin sista sockrade suck. Det är nära nu. Solen rinner ner som honung genom lövverken, mellan stammarna, längs ryggraden på pendlare, motionärer, de sista semesterfirarna. Den slickar våra kinder, näsor och urringningar, värmer men bränns inte längre. Den suckar oss i örat, glöm mig inte när jag är borta. Jag är lika arg som i våras. När den kom och hetsade oss ut i för tunna kläder och för skarpt sken, väckte oss som trevande mullvadar. Nu minns jag knappt när allt låg framför mig så här när allt är bakom oss. Det är något paniskt i luften. Hetsigt utmattat av det som varit, förskräckt över att det redan tar slut. Ljuset som rasat över oss för att hinna rasa klart på vår korta lilla sommartid, nu ser vi kanten på fallet. Vinklarna sänks timme för timme och jordaxeln lutar sig bort. I våldsam förskräckelse stannar vi ute en kväll till och en till och ser när solen kämpar mot månen i sin långsamma excentriska vals bakom Västerbron och Essingen och bakom horisonten. Vi fyller luften med sentimental desperation, det är allt som finns att andas in. Griper efter värmen, uppvärmd hud, lugna hjärtan, efter varandra. Efter alla känslor för varandra. Det är nära nu. För varje kväll blir tiden kortare och natten sträcker ut sig.