Internationellt vatten, juli

Vi tar färjan över till Danmark. Eller Bornholm. Mamma undrar varför Bornholm inte är svenskt längre. Jag lovar att försöka göra något åt det. “Det vore bra” svarar hon i ett sms. Luften är sval och fuktig mellan solfläckarna men där är den nästan varm. Som en påminnelse om sommar, precis innan Öresundsvinden sveper in, tar med sig värmen, drar oss i håret och sveper ut till havs igen. Färjan är full av semesterfirande barnfamiljer. Föräldrarna stör mig. Sättet de aldrig håller käften på. De pratar oavbrutet i märkligt tillgjorda tonfall till sina barn, munnarna går i ett och i ett om tusen förbud som barnen ändå vet att de inte behöver följa. Låt dem förhandla sina godisbyten ifred. Låt oss vara ifred.

Vi sitter vid ett bord mellan två pensionärssällskap. Jag spanar efter kafeterian. Det måste finnas en? Skandinaver klarar inte passager över öppna vatten utan blaskigt koffein i pappkopp. Vi har för övrigt verkligen förträngt att Bornholm inte är svenskt, inte en enda dansk krona har vi med oss. Om jag inte vore så luthersk hade jag köpt vin också, det är olustigt med bilfärjor. Undantag Elvira, men hon går på vajer och även om hon slet sig kunde jag simma över till Hamburgön. Jag antar att man inte kan simma till små före detta svenska öar utanför Ystad som bara syns från kusten som en hägring. Ikväll ser vi bara vatten. Solen ligger inbäddad i ett stort blått moln och himlen är vit och disig mot horisonten. Kajkråkorna spatserar på terminaltaket, kraxar, fast vi kan inte höra dem genom de stora runda fönstren. Motorn brummar, det går precis att ana ett hävande och sänkande av vattenlinjen. Kråkorna kan flyga vart de vill. Världens vackraste stränder finns inom räckhåll men de väljer att stanna här, nära avfallet från hamburgerkedjor och glasskiosker.

M går ner till bildäck för att hämta en glömd plånbok. De ofrånkomliga semesterdetaljerna, huvudet som fylls av dessa logistiska checkrutor. Jag vill bara titta ut på horisonten när jag har chansen att se den hel. En del av mig är ständigt upptagen med att tänka på havet. Det låter ju inte klokt men det har alltid varit så. Det har alltid gjort ont. Det gör ont för att det är omöjligt. Jag kan inte äga havet, det kan aldrig bli mitt och av någon anledning gör det mig oändligt sorgsen. Klipporna i Bohuslän bryr sig inte om jag lever eller dör, saltet kommer fortsätta göra någon annans hud sträv och vit. Det är inte så mycket att jag vill äga stora ansamlingar vatten som att jag vill ha dess erkännande. Ja, du är en del av mig. Jag fångar dig när du faller i, bär dig i vågorna, lovar att återlämna dig till din mor, din mormor, din farmor. Till ditt ursprung. Man kan inte återvända till sitt ursprung. Jag kan inte bara åka tillbaka till Hässelby och Hamburgsund och hörnlägenheten i Malmö och tro att det ska vara som det var. Tro att jag skulle bli mig själv igen. Havet avger inga löften och finns inte till för någon. Jag vill inte tro att något som är så stort och så vackert, så plågsamt obegripligt och farligt inte finns till för någon men det är obevekligt så. Att något som jag älskar inte älskar mig, inte ens bryr sig om jag faller i. Att det bara är. Det ser likadant ut som när jag var liten men det är bedrägligt. Det är bara stort och tyst och sitt eget, vidsträckt och nära, enkelt att sticka foten i, enkelt att drunkna i. Det gör kanske ont för att ensamheten i de där linjerna aldrig går att dela. Det finns ingen gemenskap att hitta i våra enskilda ensamheter.

Vi har lämnat terminalen. Det blåser nästan inget men den långsamma havsrytmen känns alltid på ett visst sätt, Saltsjöns korta vågor på ett annat. Det var trettiotvå år sen jag var på Bornholm sist, min syster var inte född och mamma sa att vi bodde på östra sidan. Man kan inte bara återvända till gamla platser och tro att man ska återfinna saker där men jag kan inte låta bli att hoppas. Jag kanske hittar något när vi kommer fram.