Efter, mars

Det är mars nu. Igen. Vem säger något sådant? Jag borde tänka mer på Lotta Lundberg. Gräset har redan varit lergrönt utanför kontorsfönstret i flera veckor. Jag hör koltrasten om kvällarna. På lunchen rymmer vi från kontoret, jag och A. Hon ger mig en blick, det är samma blick vi gett varandra i generationer, den av uppgivenhet och ilska, av förorättad ilska över att behöva andas samma luft som de. Vi går ut. Man kan äta sushi eller sallad. Raderna av fönster gapar svarta och tomma, ihåliga som efter en lång vinter när allting frös till slut. När allting gick för fort och stod still och lungorna också frös i en lång kramp av väntan. Jag ska vara ledig sen. Jag ska andas sen. Om bara det här mellanrummet kan ta slut.