I tacksamhet, februari

Allra käraste systrar

Allra käraste ni. Ni som läser mina mail och finns på chatten 24/7, som ger mig era ord och tankar, som svarar mitt i natten och mitt på dagen, mitt i era egna helveten och glädjestunder, mitt i allt liv som pågår. Ni som känt det jag känner och tänkt det jag tänker. Ni som delar med er. Ni som bär mig genom ångesten och genom tvivlet när ingen ovanför svarar och ni som förstår att man måste be ibland. På sina bara knän måste man. Ni som accepterar att jag inte är starkare än så. Ni som själva krälat i smutsen och nöden, ni som vet att det går över. Ni som dricker vin med mig på Bitter Pills och skrattar och gråter och slår mig på låret och säger att ni vet hur det är. Ni som vet hur det är för att ni har brytt er om att ta reda på det. Ni som är tillräckligt orädda för att inte ge efter men tillräckligt varsamma för att inte karva när det är för sårigt. Ni som drar svärd för mig och förväntar er att jag drar mitt för er. Ni som ger av er tid, frikostigt och utan baktankar, som låter vänskap gå före äktenskap, ni som vill ha hela mig. Ni som vill svälja mig med hull och hår, ni som jag vill ge allt. Ni som ger allt tillbaka. Som aldrig skulle släppa taget om jag bad er hålla i. Ni, som jag aldrig behöver be på mina bara knän. Ni som ser på havet i stormen med mig, sjunger karaoke med mig, möter mig nyklippta och vackra och öppna, som kreverar av skratt i min soffa till någon gammal låt av Europe, ni som vägrar gå hem. Ni som följer med till Palma och till operan. Ni som skriver till mig om Lacan, om Ahmed och Jonasdottir, om er själva. Ni som helar mig och spränger mina gränser. Ni som kommer till mig med era egna sargade hjärtan och håller det i handen och ber mig hålla det ett litet tag. Ni som räcker mig handen och säger här: ta mig vidare. Ni som vill det jag vill. Ni som älskar som jag älskar. Ni som också har systrar.

 Allra käraste ni, tack.