Am Meer, april

Jag for till havet, för fyra dagar sen. Till havet och vinden och sjöräddningens gula best. Regnet har hållit i sig konstant och på alla ledder, tills i dag. Nu lyser solen så hårt att knopparna brister och kulingen har lagt sig över vågorna. I hörnet vid muren bakom huset, där ödlorna gonar sig om somrarna, sitter jag i wifi:ts ytterkant och värmen. Småfåglarna lurar i magnolian. Vattnet är för nära för gladorna, de seglar inåt land. So much it hurts, I want your love so much it hurts, jag dricker vin från klockan tre och kaffe dygnet runt. Innan gästerna kommer för säsongen breder ensligheten ut sig. På Hamnkrogen pratar jag med en ny kille. Han är född nittonhundraåttiosju och vantrivdes uppe i Gällivare. För en månad sen flyttade han hit och nu mår han, säger han. Som fisken. Den jag får på tallriken är möjligtvis tillagad i underkant men Gällivare är trevlig och söt och oh, so much it hurts. En kvinna var det säkert även där uppe i norr. Lika bra att lämna skiten, lämna landsänden och allt. Han skänkte bort sin soffa. Jag beställer whisky och mitt sällskap en öl till. Vi grälar om något onödigt som båda kommer minnas. Osäkerheten härjar, pontonbryggan slår. Man kan inte tro det, påstår sällskapet. Ett dåligt samvete till. Jag plockar en kvist från en blommande hägg (eller är det vildäpple? E hade vetat) och sätter den i ett litet St Eriksglas. Den doftar löftesrikt trots allt, det blir kanske något till slut. I morgon far jag hem, först buss och sen tåg, hem till staden med skyddshelgonet.