November

November gör allting omöjligt. Hallen är full av grus, och sulorna, och den stora oformliga massan i huvudet som borde växa, eller krympa. Grus i högar och mellan kuggarna. Själva luften innehåller ett fint lager småsten som lämnar ärr i ansiktet vågar man sig ut. Trafiken står still i sirapen trots att den första snön smälte bort, bakljusen ringlar sig över Liljeholmsbron, någon står på den och skriker. Ett kort tag tror jag att det är jag innan jag upptäcker att det är det. Icakassarna står vid mina kängor, som förresten kostade 750 kronor att reparera och jag sa jaja mycket hårt på grund av den jävla miljön, vid mina kängor med hela blixtlås stod Icakassarna med fryst makrill som inte direkt riskerade att tina det närmaste halvåret och den gav inte ett smack i att jag skrek rakt ut över viken. Era jävlar vrålade jag såklart inte, vem orkar möta sig själv. Nej då. Tyst såg jag och de andra som väntade ut broöppningen på medan sandpråmen gick genom det lergrå vattnet. Det var gruset som skulle spridas ut i mörkret, sakta gled det in mot stan. Ingen av oss försökte stoppa den bittra kaptenen, vi kunde inte ens se in i hennes hytt. Sen stängdes bron lika lydigt som en jäsande deg, ren mekanik bara, vi sköt upp axlarna hela vägen till hjässan och steg ut över gapet för att glömma hela skiten. Sen gick torktumlaren sönder. Sen kom en jättestor räkning som jag bara har mig själv att skylla och sen gick strängarna av. Hur ska man orka möta sig själv när november gör en omöjlig. På fredag ska jag fara till det grå grå havet och gå i den gamla släken.