Vi är tillbaka i stugan vid havet och jag skriver havet havet havet för här förvandlas allt till hav. Blåsten river utan uppehåll i tallen och i slyn, ute på udden skjuter vädret blixtar i vågorna. Som vanligt tog det några dagar att vänja sig men nu finns inget annat. Årets kor är svarta, de betar som hästar med spelande nackar. Min mor min mor min mor försöker jag, men jag vill inte skriva om min mor. Jag läser om en annans istället. Mödrar önskar och fäder stjäl, eller om det var tvärtom. Hur ska man veta till sist vem som gjorde vad? Tanken följer strandkanten, sen bryggorna och ljungen. Blåsten gungar den häftigt, den blir också till hav. Till ryggar; bär vidare; min mor min mor min mor. Den grå himlen lyser. Jag ser ju inte ljungen här från köksbordet men jag vet. På kvällarna tar vi varsin vindjacka från krokarna i hallen och vandrar ut på klipporna mot Kråkerön. Jag har som en rytm i huvudet jag inte kan bli av med. Alla meningar inleds och slutar likadant. Min mor min mor min..
     Vi försöker sitta ner och titta på solnedgången men hon går alltid ner i bank – jag minns inte vad det betyder. Vädret förblir detsamma, mitt favoritväder, sol och blåst. Allt förvandlas till sig själv, löses upp och fortsätter. Samma tempo, samma väder, himlen flammar inte nu. På dagarna skänker solen sin värme lika till ingen speciell. En sjöfågel dyker ner bland blixtarna och jag försöker igen.
     När solen försvunnit bakom jorden går vi tillbaka mellan klippsnåren. Det sista dröjande skumrasket håller dagen fången lite till innan det spricker och släpper in nattens oöversättliga stjärnmörker. Kan min mor se det här? Fast mörker är det vi inte ser. Jag ville ge henne min lycka så hon slapp vrida sig om nätterna men hon ville inte veta av den sort som gjorde mig lycklig så jag lät bli.