I know this room, I walked this floor

Som jag ligger i sängen och tänker på hur det börjar och att denna natt just är en början, låg säkert min mor före mig, precis som jag sett min mormor göra om nätterna i Ängby, då jag själv smugit upp mitt i natten för att besöka en toalett, med nattlampan tänd och nervinklad i en bok med många sidor och små tecken. Det har börjat dagas utanför, fåglarna sjunger morgonserenad i en av tallarna, och inte är det den staren jag önskar mig. Den sjunger om sin barndom, om sin korta livstid och om sommaren, om tidens förgänglighet. Den vet att jag inte kan sova där innanför den röda persiennen, som solen, som också vaknat till när den hörde staren, kilat in sina fingrar genom och varsamt bänt isär så att taket ovanför min baldakinlösa säng målats randigt. Jag ligger och tittar på ränderna och formulerar dessa ord i mitt huvud. Åter igen börjar jag om, efter reviderad kommatering, nya ordval och jämförelser som den vänstra halvan av huvudet, detsamma som inte finner ro på kudden och vars lockar tovat sig mot kinden, för någon timme sedan slutat sucka åt. Boken på min mage må vara lätt, ty den är av slaget pocket som finns att köpa för en mindre penning på så många handlar med både bra och, låt mig säga, mindre bra, kanske rent av tvivelaktiga titlar, men orden där i väger tungt. Vilket ett av dem jag än plockar kan jag inga bättre. Och med rätta slutar jag. Kom änglaskaror, kom isande blå sömn, kom John Blund och söv mig, och fåglarna, medan vi fortfarande har en rättvis chans att vakna utvilade till den riktiga dagens gryning.