torsdag, maj 31, 2007

Försök

Men jag vill inte skriva fler inlägg som går typ:

"...kan inte fokusera på ditt och datt, springer runt som en höna på speed och beskriver brownska rörelser på undervåningen: kokar kaffe (asså trycker på en knapp), byter musik, pratar med mig själv, ringer O, läser tidningen (spridda fragment), ställer mig på vågen, osv."

Det känns gammalt. Gamla Chris gjorde sånt, gamla neggoChris som inte kunde glädjas åt en fjäril som var vacker och borde ha gjort hennes dag. Så då tänkte jag man kanske kunde skriva nåt sånt här:

"'Skriv för oss.' Jag förstår inte hur jag skulle kunna motstå de orden. Slits mellan allt. Slits mellan ett) att erkänna min litenhet och två) erkänna min storhet. Att slitas=att använda stora ord. Nu har jag sett sanningen och den skrämmer mig för den är på väg att försvinna."

Men liksom äh, jag orkar inte låta som en nyfrälst och ingen skulle ändå förstå mig. Jag har inget förtroende för er. Till Eff skrev jag så här:

"Den där klänningen förresten, den ska man ha dåligt samvete för. Man ska ta mig fan ha dåligt samvete för allt. Man föds in i ett samhälle där konsumism och kapitalism är de enda incitamenten för att få folk att göra saker trots att det är uppenbart att till exempel miljön tar stryk av densamma livsstilen som både har försatt oss i den här fällan och nu ska användas för att ta oss ur den (?) och sen ska man skämmas för att man är så enfaldig att man rättat sig i leden, gått på niten, fallit dit, blivit shopoholic . Det borde jag ha fattat att det bara är för den dumma massan av snorblonda blingblingade dokusåpadeltagare att ingå i den där hysterin, vi stilrena upplysta ska väl för fan kunna stå emot skiten. Om inte ens jag som är så beläst och kunnig kan föregå med gott exempel och sluta shoppa klänningar som är gjorda av miljövidrig olja, massproducerade av små barnhänder i Indien och allt det där, vem ska då kunna göra det? Jag borde alltså skämmas vilket jag gör med bravur, för allt jag säger och tänker, men det hjälper ju inte miljön att jag skäms. Min klänning är ändå gjord av olja. I tidningen läser jag i ena spalten om hur innepetter predikar för rätten att skälla ut folk som beter sig som idioter (de som äter sushi med pinnar) och i den andra spalten om hur jag bäst ska matcha mina capribyxor (sommarens måste) med chockrosa nackellack på tårna. Sist i samma tidning finns en pytteliten notis om koldioxidminskningen sedan 1991 (4 %) och om hur det är en siffra som på intet sätt är lovande inför framtiden trots att svenska politiker haussar den som bäst i Europa. Bäst=minst sämst. Jag vet inte på vilket ätstört revben jag ska stå eller om jag bara ska bli en härlig kvinna och frossa i chokladpaj som man också får ett recept på, strax innan bantningstipsen på sidan efter i hälsospalten. Jag vet inte det är så förvirrande eller är det bara jag? Att vara sig själv och må bra är uppenbarligen det enda rätta och botox verkar onekligen vara vägen till dit. Botox och capribyxor. Skänk pengar till radiohjälpen så att Franscisca får gå i skola och lära sig läsa och köp nån en utsläppsrätt i julklapp men bara om du har pengar kvar efter manikyren, handväskan och HD-tvn."

Ovan är jag i alla fall arg även om detta inte är nåt nytt, och arg är bättre än bitter. Men sen gick det så här:

"Nej hörrnini. Det jag egentligen ville säga var att alla är så arga och bittra och postmodernt ignoranta med flit. Det är inte bara en livsstil att vara attitydsstinn, det är ett mänskligt realdrag. Det har inkorporerats i våra gener nu. Kolla, jag skulle tex skriva detta för att jag ville påverka, men nu när jag läser igenom det är det bara bittert och argt ändå. Jag tycker OM att vara cynisk TROTS att jag vet att vi mår dåligt av det."

Så var jag tillbaks där jag började. Kanske bara acceptera man är lite gammal och dassig är det enda rätta. Jag får se.

4 kommentarer:

Blogger eff sa...

Cynism som en kuliss för uppkäftighet, skinn på näsan. Vara så också men även motsats. Världsvan, jag har sett världen och världen är cynisk, så ock jag.

Det är tufft, inne att vara cynisk, n'est pas? Rätt byxa, rätt läppstift, rätt sko, rätt attityd.

Det finns inget vi i vindflöjel. Nej, vänta.

5/31/2007 5:15 em  
Anonymous christina sa...

det är så. snäll är ute, omtänksam bara inne om man är klädd i randigt, för det är hippt. då kan det va okej. har du fula träskor är det kört. eller om du lyssnar på nåt som inte är gammalt och inte nytt. det är helt förbjudet.

puss på dig.

5/31/2007 6:41 em  
Blogger Peter Madison sa...

Visst, världen är kanske cynisk och full av schakaler som vill äta upp dig till frukost men det finns en värld därute som är ganska vacker ändå. Du gör ju världen vacker för oss andra!

Kram påre!

5/31/2007 7:13 em  
Blogger Ms.Take sa...

Hej darling.
Mitt i cynisismen, oron, gammal-och dassigheten - så finns det också plats för glädje, skönhet, fjärilar, sol på blek näsa, ljudet av vatten mot klipporna, en sekund i känslan av "nu duger jag" - kanske den finaste av alla.

Oavsett vilket revben du står på, så är det ditt eget - och vilket håll du vä'ljer att röra dig åt - eller till och med om valet är att inte röra dig - då har du styrfart över ditt eget liv, kontroll över dina egna känslor, ansvar för din egen lycka.

Annars ville jag bara säga att det värmde med ett inlägg från dig igen, lillasyster.

Värme, det är bra.

6/01/2007 4:11 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida