Alls

Hösten nu, sipprar sakta in genom fönsterfodret och drar på min vänstersida här. Lönnen utanför påminner om ganska mycket och kaffekoppen är ju egentligen inte min. Jag sitter mitt emot i en annan fåtölj och försöker förklara att det känns sorgligt. Inte bara lönnen och kaffekoppen utan allt vackert jag ser. Det kommer inte att vara för evigt och sakta förstörs det också, precis som hösten sakta smög sig på och sakta ska falla undan när snön kommer om en månad eller så. Hon förstår allt, eller inget, beroende på vad man menar med allt. Eller inget. Hon har kort silverfärgat hår och mycket röda glasögonbågar. Jag har bara skäggstubb och röda ögon. Alla har byggt en mur. Alla har raserat den och byggt upp den igen. Alla har skärsår, ärrvävnad, sönderfrätta tänder och upprörd mage. Inget skiljer mig från mängden och det gråter jag över. Hur ska jag kunna ändra på vad jag tror att jag vill när jag bara vet hur jag ska tro det. Hur ska någon av oss rödögda varelser som det inte är synd om kunna ändra på sin barndomsvision av framtiden i bubblan. Jag sitter i fåtöljen och vet att jag hällde salt i degen när jag skulle tagit socker och nu blir det andra bullar. Det blir inga bubbelbullar, så allvarligt är det. Och jag kan välja på två saker: äta salta bullar, eller inga alls.