torsdag, oktober 04, 2007

Skuld

Jag skulle vilja säga åt helvete med fel och fel, skulden är ändå deras, eller hur? Någonstans i den socialkonstruktivistiska gröten måste man ju skylla på något eller någon, oavsett den förbannade avsiktens närvaro. Utan skuld, evinnerlig rundgång, resultatet ett rättfärdigande i avståndstagande från ansvar och plikt. Det var deras plikt att se till min konstruktion och de menade säkert mig väl men utfallet kan inte påstås vara optimalt och för det skyller jag på dem. Jag måste både tacka och beskylla dem och det svåraste som finns är att lämna dem man ännu älskar till förmån för sig själv och nästa generations överlevnad som bättre lämpade. Eller låt mig omformulera, lämpad vore att återgå. Bättre öppnade, om jag får be. Skiten består inte så mycket i att anpassa sig som i skammen av att inte göra det. När jag bryter bryter jag inte bara med dem som älskar mig utan med mig, som skapades av dem. När jag säger upp bekantskapen med mig själv återstår mörkret, till vilket gränsen är både synlig och osynlig. Ett upplyst mörker som ett jag utan medel är lämnad till att skapa, åt mig själv och åt de kommande. Svårigheten att skapa något för ett jag jag inte känner utan måste parallellproducera i skapelseprocessen blir uppenbart paradox: hur vet jag vad jag vill ha? (Tydligen en kungsbalkong.) Åt helvete med välvilja, här talar vi skuld.

1 kommentarer:

Anonymous jbb sa...

skuld men inte skam, kunna bli beskylld utan att skämmas..
ja, vad vet jag

10/04/2007 7:28 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida