Kroppen

Det har aldrig känts försvarbart att prata om ålder innan man nått en nämnvärd sådan, säg åtminstone fyrtiofem. Fyrtioåringar minns med nostalgi sina trettionåntingdagar och trettioåringar minns med affekt sina tjugoår. Jag är för tillfället ringa 27 och brukar, som nämnt, inte vilja prata om min ålder i termer av gammal, eftersom jag tycker att man måste framstå som löjlig inför dem som är fyrtiofem. Och äldre. Men min kropp, mina damer och herrar, håller inte ihop. Jag har (nedifrån och upp): skoskav i form av enorm vattenblåsa, något som liknar nageltrång än dock jag inte riktigt vet vad det är, sen klarar sig benen relativt bra till vi når ryggslutet och jag måste erkänna att jag sedan i vintras lidit av segt övergående ryggskott, något som jagat mig i mina mardrömmar och hindrat mig från att knyta mina egna skor. Därefter följer ett knippe knutor som jag vågar påstå beror på min stillasittande vardag och på framsidan dessa tornar mensmagen upp sig som en väderballong redo att stiga till rent franklinska höjder i detta nu. Det känns som om jag har svalt en klump järn. Ja, sen når man halsen, och den är det okej med, men huvudet som vilar där upp på bultar lätt här i solstrimman och läpparna äro spruckna som ett par gamla läderhandskar. Ändå är jag inte gammal! Jag är för helsike ung som en lärka och pigg som en tupp, give or take några djur. Dessutom har jag under våren lagat inte mindre än tre hål i tänderna, som likt andra vårknoppar poppat upp lite här och där. Det var skräckens dyrt och ledsamt på min förut orörda tandrad. Ja, jag vet inte vad jag vill säga, men det känns ju förskräckligt detta. Jag tror jag ska gå och pigga upp mig med en voltaren och en kortisonspruta.