4.2 mil liksom

Det står en maratonlöpare i min dusch och eftervåndas. Jag blev sanslöst medryckt. Vi klappade i händerna och stampade i fötterna och skrek "ERIKA ERIKA ERIKA" när hon sprang förbi oss på Odengatan. Vid en MYCKET bra mellantid skall skrytas med. Hon märkte ingenting, tryckte lurarna tätare i öronen och såg stark ut, som någonsin. På nåt sätt blev jag smittad av allt, värmen och asfalten och svetten som stänkte, synteten i kläderna och de kenyanska gasellbenen, och jag tänkte att jag också ville vara med. Om man börjar träna efter schema nu går det fint om ett år? Vi hejade och klappade och klappade och hejade och efter två timmar i Odengatans mitt hade jag ont i fötterna, skavsår i händerna och vätskebrist. Jag vet inte om jag är skapt för FYRA mil på springande fot trots allt. Framför allt vet jag inte om jag har psyket. Det skulle nog räcka att jag såg en snygg skyltning för att avbryta och dirigera om maratonlopp till maratonshopp. Idag har entusiasmen dessutom lagt sig och med tanke på ångestkurvan kan jag tänka mig entusiasmkurvan har liknande utseende. Men vi ska dricka kaffe idag, jag och Eff(!), och sen ska jag laga paella till min karl. Och så måste jag lämna igen filmerna vi hyrde för en vecka sen men inte har hunnit se. Sunday in Savannah, typ.