Måndag 15 augusti 2022

Något sker, eller har redan skett och nu lever jag i efterdyningarna av ett osynligt skifte. Jag slutade färga håret redan innan jag fyllde fyrtio. Jag blev sjuk och måste till slut klippa av mig allt och det föll sig praktiskt, och billigare, att låta det växa ut som det var. Då var det grått. Men det är inte vad som hände. Jag var mycket nära att lämna min älskare. Jag var på väg att gå sönder och valde den nya erfarenheten att hålla ihop. Även vi höll ihop, till slut. Men det var inte heller vad som hände. Jag kan inte sätta fingret på själva övergången och jag antar att det beror på att den inte består av en singularitet utan utgörs av en rad mer eller mindre betydelsefulla skeenden som alla ledde in i något annat, som över en vågformad tröskel. Så är det kanske för det mesta, att en dag leder in i nästa medan vi kokas levande, fast den här gången måste jag ha haft tur, för min fyrtioårskris verkar vara godartad. Jag har aldrig känt mig så dödlig, och så levande. Två för mig bekanta i ännu ung ålder har förlorat sina allra närmaste den senaste tiden. Jag läser deras texter. Plötsligt vet jag på ett nytt sätt att jag själv kommer vara där. Människor kommer dö ifrån mig, och jag från dem, och i bästa fall dröjer det lite till men det kommer ändå kännas som i morgon. Och då, när det händer, kommer det kännas som igår som jag satt här vid matbordet i ett ganska stökigt kök, där duken som jag köpte för en vecka sedan redan blivit fläckig och jag har lämnat syskrin, fållad klänning och datorladdare framme och egentligen är tvungen att resa mig för att gå ut med hunden. Hunden kommer vara borta, om jag får leva. Jag har varit så rädd för det. Duken köpte jag förresten därför att min mamma hade köpt en likadan och det väckte ett starkt habegär i mig, att kunna sitta vid samma blå mönster som hon, sextio mil bort. I övergången har jag blivit åttio år lika gärna som fyrtio. Men också tio igen, till och med fem. Åldrarna har kollapsat in i en enda där vetskapen om allt som har varit och allt som kommer ske på något sätt uppenbarar sig genom nuet. Jag fick ta över en folkdräkt av min svärmor. Det var inte heller vad som hände, men när jag höll det lila- och grönrandiga linet i mina torra sommarhänder var det som om jag kunde vävt det själv för hundra år sedan. På en trädgårdsfest återberättade en gammal vän en anekdot som jag plötsligt mindes att jag en gång mindes. För honom var den levande, för mig – för vilken den inte betytt lika mycket – är den undanstuvad. Den är bara hans ord nu. De korta detaljerna ger vika. Fram träder långa svep. Minuter bleknar i betydelse men år och till och med decennium tar form som enheter. En känsla jag hade som barn ger plötsligt mening, nu när den färdats många år i min kropp som blivit en annan men har kvar alla barnkänslor i små fickor inuti. Jag uppskattar värme, även om den inte är riktad till mig. Oförrätter går att lämna. Nya går att undvika. Det finns miljontals milda ögonblick och vem vet när de egentligen exploderade. En gång när jag var fjorton och fortfarande försökte lära mig applicera mascara köpte jag en liten, liten ögonfranskam. Hur kan något så litet gå att återfinna i ett så stort universum tänkte jag, hur kan det gå att hålla reda på något så minimalt, med ännu mindre tänder, hur kan det vara användbart i en värld där vi också räknar avstånd i ljusår och inte ens siffrorna räcker till. Och nu slår det mig att jag inte minns hur badrummet i Hässelby såg ut. Jag har glömt allt annat än hur min egen mascarablick mötte mig i spegeln och att plasten i den lilla kammen var transparent innan den blev svartfläckig av sminket. I går skulle min farmor fyllt år.

Tomas skriver till sin döda make, han fortsätter berätta om deras skeenden. Nya vänner skickar meddelanden till varandra, andra verkar återfå kontakten. To me, these are your ashes spreading in the wind, your loving essence making new connections. This is how you live on in us, beyond us. Han skriver att han en dag hoppas kunna glädjas i känslan av närvaro, även om den ändrat skepnad, och att han tror att han kommer komma dit.

Vi är tillbaka i stugan vid havet och jag skriver havet havet havet för här förvandlas allt till hav. Blåsten river utan uppehåll i tallen och i slyn, ute på udden skjuter vädret blixtar i vågorna. Som vanligt tog det några dagar att vänja sig men nu finns inget annat. Årets kor är svarta, de betar som hästar med spelande nackar. Min mor min mor min mor försöker jag, men jag vill inte skriva om min mor. Jag läser om en annans istället. Mödrar önskar och fäder stjäl, eller om det var tvärtom. Hur ska man veta till sist vem som gjorde vad? Tanken följer strandkanten, sen bryggorna och ljungen. Blåsten gungar den häftigt, den blir också till hav. Till ryggar; bär vidare; min mor min mor min mor. Den grå himlen lyser. Jag ser ju inte ljungen här från köksbordet men jag vet. På kvällarna tar vi varsin vindjacka från krokarna i hallen och vandrar ut på klipporna mot Kråkerön. Jag har som en rytm i huvudet jag inte kan bli av med. Alla meningar inleds och slutar likadant. Min mor min mor min..
     Vi försöker sitta ner och titta på solnedgången men hon går alltid ner i bank – jag minns inte vad det betyder. Vädret förblir detsamma, mitt favoritväder, sol och blåst. Allt förvandlas till sig själv, löses upp och fortsätter. Samma tempo, samma väder, himlen flammar inte nu. På dagarna skänker solen sin värme lika till ingen speciell. En sjöfågel dyker ner bland blixtarna och jag försöker igen.
     När solen försvunnit bakom jorden går vi tillbaka mellan klippsnåren. Det sista dröjande skumrasket håller dagen fången lite till innan det spricker och släpper in nattens oöversättliga stjärnmörker. Kan min mor se det här? Fast mörker är det vi inte ser. Jag ville ge henne min lycka så hon slapp vrida sig om nätterna men hon ville inte veta av den sort som gjorde mig lycklig så jag lät bli.

En värdelös syssla

En tom scen så när som på en dörr i en dörrkarm placerad mitt på golvet. Dörren är stängd. Två personer pratar på samma sida om den slutna fyrkanten.

- Men det är väl en modern tid nu? Allt det där gamla spelar ingen roll.
- Spelar och spelar.
- Komma och gå som man vill. Dörren är öppen. Eller stängd.
- Öppen, eller stängd.
- Bara de svaga tror att nåt spelar roll.
- Vad gör vi här?
- Jag är min egen aktör, jag lägger bara handen på handtaget här, jätteenkelt, se.
- Jag ser hur du lägger handen på handtaget där. Det ser lite ansträngt ut.
- Min hand är lätt som siden, jag kan lägga den var jag vill.
- Det tror jag inte på.
- Bara de svaga har svårt att tro!
- Om jag lägger handen där är jag alltså inte svag.
- Precis.
- Du måste ha en härlig tillvaro som tror på allt.
- Ren viljestyrka.
- Och kanske en gnutta tur?
- Tur och tur! Jag lämnar inget åt slumpen. Om jag vill ha dörren öppen lägger jag handen på handtaget och öppnar den, och vill jag ha den stängd gör jag bara hela rörelsen igen, fast i motsatt ordning. Jag bestämmer över riktningen, jag är min egen regissör.
- Jag är min egen sufflör..
- Vad menar du, va?
- Sitter i skuggorna och viskar åt mig själv.
- En värdelös syssla, gå genom dörren!
- Tvivlar och tvekar. Går framåt, sen bakåt. Sticker näsan ut i scenljuset men backar sakta in i byxan igen. Jag säger fel hela tiden, snubblar på mina egna ord.
- Stadigt – så här

Sidenhanden trycker ner dörrhandtaget och kliver demonstrativt genom öppningen och ut på andra sidan. 

- Såg du hur jag gjorde.
- O ja du ser nöjd ut.
- Nöjd och nöjd! Det blir man.
- När då?
- När man tar saken i egna händer. Som jag. Jag tar allt i mina egna händer. De här händerna / håller fram två knutna nävar / är som skapta att ta tag i saker. Jag är som Atlas! Håller hela världen uppe. Eller nere om jag vill.
- Mina händer darrar.
- Ja se människan.
- Det kanske är den nya tiden som drar in / kikar genom öppningen /
- Kom nu då, jag är trött på att vänta på dig.
- Jag vet inte, det kanske inte gör nån skillnad.
- Ett stort kliv bara, rakt igenom, pang. Sen är det gjort, du har tagit tag i saken. Eller foten. Ett litet steg för dig men ett stort steg för, ja, du vet. För oss finns inga gränser.
- Tänk om det drar då?
- Om du är rädd för lite vind har du inget här att göra.
- Gräset är inte grönare har jag hört.
- Hört och hört!
- Jag vill bara försäkra mig om att allt arbete inte är i onödan. Säg att jag tar sats och tar mig över där / pekar på den imaginära tröskeln / bara för att fortsätta rakt in i nya skuggor, på samma gräs, med samma gamla omoderniteter flåsande i nacken.
- Jag lovar. Vi kommer få det bättre här. Allt jag vill är att ge dig en annan möjlighet.
- Ok, nu kommer jag.
- Ja!
- Nej.
- Jo nu!
- Jo.. nej.
- / ilsket / Jag kan känna den nya tiden bli gammal bara av att vänta på dig!
- Förlåt.
- Bara de svaga säger förlåt.

Sidenhanden lägger armarna i kors och vänder ryggen till. Darrhanden blickar förtvivlat genom fyrkanten in i ryggtavlans mörker. Flera minuter passerar. Efter ett tag lägger darrhanden handflatorna mot träkarmens obehandlade material och börjar undersöka den. Trevar uppåt och nedåt. Flera minuter till passerar. Till sist tar darrhanden några steg åt sidan, och går sedan runt dörren på utsidan av karmen. Förvånat ser darrhanden ner på sina fingrar som utsträckta mot den andra kroppen vibrerar i luften.

Mellandagarna, fortsättning

Från hörnet av denna inrättning betraktar nuet nuet. Samma som för sex månader sen. Samma som år noll. Från hörnet stjäl man ordens innebörd men inte deras ordning. Korna råmar, trasten drillar, havsvidden ligger tung under saltet – mot öppningen blåser suset i öronen så hårt att det bara går att koncentrera sig på den. Havet öppnar sig. Jag blev kvar. Fastklämd i nuets ovissa glipa mellan gårdagens stenskiva och det som kommer bli i morgon. Det som inte går att ändra och det som ännu måste förstås som ett hopp. Jag menar, också, kärleken. Helt konkret sitter jag i ett hörn i en soffa och ser utan en känsla av förpliktelse på min tid här som en som måste berättas. Konkret är ett var ett när, när?, jo nu. Nu, år noll, ett valår – jag ser som om jag aldrig kommer behöva förstå vad jag har sett, jag ser bara det som syns nittio grader åt höger och nittio grader åt vänster, bort från hörnet. Och hör. Jag tror kon vill in, så nära hörs den. Bakom är det rosor på tapeten. Jag betraktar dem som ett sätt att stanna kvar i glipan. Bli just nu. Bländas av nu om tvåtusen år till. Våren gick ju så fort, vi satte våra fötter i det där luftslottet men hettan svalde häggen och syrenerna med hungern av ett helt folkslag. Hungern gjorde alla andfådda. För närvarande vill jag inte tänka på allt som gick så fort, det vore att missförstå potentialen – jag menar alltså att det inte gått klart, det som gick, det går ännu i – inuti. Jag tänker på potentialen i ingenting samtidigt som jag betraktar nyponrosorna, samtidigt som jag tänker på nu om tvåtusen år, samtidigt som nuet fönstrar sig själv.

För sakens skull

Jag springer. Jag sitter ner, jag reser mig, jag springer. Över sidor, över fält. Längs med viken, sen vänder jag. Jag tar samma sträcka tillbaka, utom i dag, i dag sprang jag över bron. Mina lår orkade inte, jag har suttit för mycket. Baksidan spänner, som pianovajer, jag stretchar och tror att något ska gå av, senorna brista – jag tror det är åldern, jag tror verkligen det. Det gör inget, jag springer ändå. Jag tror att allt är arbete sa P. Det tror jag med men det gör mig glad nu, det är en bra sorts arbete, rätt sorts, det som börjar i mitten, tar sig ut, det som inte är funktionellt, allt det där falska alla harvar med, alla måste harva med – jag måste x för att kunna y, ja, men det finns annat också, ärligt arbete finns, det som börjar någon annanstans, i något annat, upptäckarlust heter det. Avtäckarlust. För sakens skull. Ja.

Mellandagarna

Nåja, i det här rummet sitter jag nu, och här sitter jag fast. Det är för att jag sitter här som jag inte sitter någon annanstans, och han, ja han där, han sitter också i samma lilla rum med julblommiga gardiner och en prunkande kaktus, men han sitter inte med mig, nej inte alls, han sitter där med sig själv. Jag här, han där, framför, eller bakom, varsin skärm, eller bok, eller annan förströelse, eller det vi kallar arbete. Nu för tiden kallar vi allt för arbete, allt är ett projekt. Jag har suttit här i rummet mycket länge och nu är det för sent att slå sig ned någon annanstans. Jag har redan försuttit mig, det är märken efter mig i dynorna, min väldiga röv har gjort sig permanent hemmastadd, jag har allaredan lovat att aldrig mera gå, men gå har jag såklart gjort, jag har rest mig och gått, jag har redan vandrat vidare, jag har hunnit lämna den plats där jag var för att strax ett tag därefter befinna mig på annan ort, annars hade jag inte kommit hit, det är så det går till, det var så jag kom hit, man reser sig, man går, jag reste mig, jag gick. Jag gick hit, hit till min älskare. Det är hans rum. Han disponerar små rum runt om i världen. Till exempel det här där vi nu befinner oss, var och en för sig, jag här, han där, i skydd av varsin ridå, helt borta för varandra, trots att vi kom hit ihop. Sidorna i boken är ett hem utan ljus. Jag bläddrar och bläddrar, det går framåt, utom ibland, då det går bakåt. Han slår på sina tangenter, och på mina, fast det vet han inget om. Vi sitter bakom våra apparater, våra små händer som håller i små saker, vi håller oss i oss själva, i våra egna tingestar, inte i varandra och varandras, här sitter vi bra, var och en för sig. Det var ett jävla liv. Han skriver sig brinnande för att komma ut ur det, för att komma levande ut, han är inte nöjd med det han har, jag är inte nöjd med det jag har säger han, han vill också gå, han vill också vandra vidare. Gudarna vet vad det ska bli av mig då, jag som lovat att sitta still, här, jag som lovat att så att säga ha traskat klart en gång för alla. Vem ska jag begravas bredvid, det vill han inte svara på. Han vill skriva tills friktionen glöder mellan honom och orden, tills själva luften brunnit slut, tills livet verkligen inte har någon annanstans att ta vägen än framåt: dit vill han, det säger han, dit vill han ta vägen, framåt, och om jag följer med får jag göra det på egen hand, han kommer inte ha några över, han behöver sina händer för sig själv, vem vet vad man behöver hålla sig i i framtiden, just det, det vet ingen, inte han och inte jag, man kanske måste ha en hand över till sig själv, bort med tassarna, händerna i luften, andiamo, davaj, let’s go. Han skriver och skriver medan jag sitter här och passar opp, helt tyst, andas mellan orden, bläddrar och bläddrar, glöder, bläddrar, han skriver som för livet, alldeles för långsamt. Livet går så långsamt som blommorna vissnar, som havet slutar skumma, som tevattnet i bryggaren kallnar; det går, sen går det inte, först pinnar det på, sen hör det upp men inte plötsligt, nej, för då märkte man ju själva upphörandet, märkte hur det slutade, man la i så fall märkte till det och kunde hejda det och då satt vi väl inte här, om vi kunde hejda det, nej nej, vi märker ingenting och sitter kvar som två statyer. Vi är av marmor i det här rummet, två av nöd skillda kroppar karvade ur olika bitar sten, men dyrbar. Vi har det gemensamt. Vi passar inte ihop, inte han med mig och inte jag med honom, vilket gynnsamt sammanträffande, det är det vi har byggt hela vårt skenäktenskap på, denna lyckliga slump att inte vara förenliga ens med varandra, vi passar ihop bara på pappret, där passar vi perfekt. Vi har vassa kanter, de kan skadas vid kontakt, därför hör vi hemma på behörigt avstånd från varandra, man kan anlända en och en även om man reser ihop, även om man glöder, även om man tätt efter den andra stiger över samma tröskel in i samma rum. Snart måste jag ha en ny bok, innan den här tar slut! Så jag kan sitta här och passa opp, vända sida, ta mig framåt stillasittande, låta blommorna vissna utan att det märks och så vidare. Havet alldeles utanför med sina lakoniska svanar, vem behöver storm och vågor, eller den satans kaktusen som blommar! Som prålar så vulgärt mitt i vintern, mitt i det vita, tysta livet, mitt i stillaståendet på en piedestal mellan han där och mig här, vad tänkte den på som sög av vattnet, gjorde slut på näringen och slog ut i full blom medan frosten ännu sprider sig på rutorna till detta lilla eländiga rum dit jag gått och lovat aldrig mer att lämna, men till vilken nytta, ingen lyssnar ändå på mina löften, ha!, det är som om jag lovat helt mig själv, jag lovar mig, och det både dyrt och heligt: här ska jag bli kvar. Här lämnar jag mig, härifrån får ni karva bort mig med stämjärn, här ska jag dö och smälta samman med dynorna, de som redan luktar ruttet av tång, här ska jag bli ett med naturen, ett med produkterna av naturen åtminstone, inte med det faktiska levande landskapet, där hör jag inte längre hemma, i det finns bara plats för de som säkert existerar, och det av egen fri vilja. De som ännu går, som ännu blir till i sin rörelse. Ändå blommar det mitt i vintern. Mitt i den cykliska istiden, i kylpunkten, för någon mittpunkt finns det inte, det skulle vara graven då, men det är ju en slutpunkt. Den är vad som väntar honom där i slutet av framtiden, längs sträckan han ser framför sig, ditåt han är på väg, i den riktning han så enträget sett ut, som en enögd clown, som om det inte fanns några alternativ, som om livet var ett projekt på samma sätt som arbetet, som nu allt, som den här relationen till exempel, en syssla att klara av, en uppgift, något att passera med resultatet godkänd eller icke godkänd, något man kan bli klar med, en gång för alla lösa, något som har en belöning, som om slutet inte kom lika till oss alla. Där finns graven som en evig sanning; hit men inte längre. Jag som redan funnit min och det bara genom att sitta still! Om han bara kunde lyssna på mig. Om jag bara hade varit hans fru, då skulle han ha lyssnat på mig, om han förärat mig det, den statusen, den ställningen i och utanför detta lilla kyffe, om han kunde se på mig som män ser på sina fruar, i alla fall de nya fruarna, de som inte hunnit bli gamla och mossiga, de som rövarna ännu inte hänger på, då hade jag sagt honom detta, att graven finns i slutet av framtiden eller början av eftertiden vare sig han vill eller inte, vare sig han skriver eller inte, vare sig han brinner, glöder, tiger, karvar, dröjer eller skyndar, vare sig han sitter där eller inte, vare sig jag är fru eller älskarinna eller ihjältigen: han kommer inte undan. Men dit ska han alltså nödvändigtvis ta sig, in i framtiden, och mig tar han inte ens med, jag sitter här med min bok och vänder sida efter sida under filten. Tapeten flagnar bara jag tittar på den. Elden falnar. Nu tar han sin flaska, nu tar han en klunk, nu ställer han tillbaks den på bordet. Tystnaden har aldrig varit så här tyst, jag riktigt njuter. Å den som kunde njuta som jag, om han ändå kunde njuta.

December, en häger och en trast

Klockan är tre. Solen går ner och lyser sitt sista på ovansidan av molnen, som därmed ser ut som snöklädda berg. De reser sig bakom punkthusen i Årsta. Jag vet hur det kommer gå. Snart är snön rosa, sen är det natt. Natt strax efter tre, till åtminstone början av mars. Skatorna jagar över himlen i flaxande uppbrutna streck och i toppen av en spenslig björk sitter en tanklös koltrast. Den vet inte att grenen är så tunn så tunn, att trädet bara är ett stadsträd som växer där på nåder. Så här års sjunger inte trasten.

Tiden går åt till att pendla. Två och en halv timme i varje riktning, den sista halvtimmen till fots. Genom slask om det är så, annars sol, regn, snö, torka. Vattnet har nu stigit och den sista lilla åsen ut mot ön, den som är precis en bilbredd i vidd, tycks ha sjunkit neråt mellan vassruggarna och brutit öns förtöjning. Varje dag när vi ska hem sitter en häger mitt i vägen där och stirrar ut över sjön. Den är grå, även sjön. Den ser för stor ut för att höra hemma i Sverige, björken utanför köksfönstret i stan hade knäckts av en sådan tyngd. Den tar några kliv på sina långa ben och lyfter motvilligt när vi kommer.

Ön i sig är en motvillig plats. Något stretar där, stramar. Emot, jag lämnar det. Jag rör mig mellan två öar, den här och den där borta, mellan två punkter som sakta graviterar mot varandra, spiralformat närmar sig, genom ett nytt fält. Kanske blir det en mitt. Kanske, också, en kollision. Jag bär den första till den andra och den andra till den första så att det är de, inte jag och de, som har en relation med varandra. De dagar Emma kör bil lyssnar vi på The Knife eller hennes pappas bil-cd med titeln Jazzå.