fredag, maj 30, 2008

Alla lådor

Fredag smög sig stilla på, klockan fem var den här. Vi har flyttat på Ida och Gustaf idag och installerat dem blott ett kvarter härifrån. De kommer få det ruggans snyggt hos sig när de packat upp sina lådor. Här hemma är det så tyst att jag kan höra Sofia slå, just i detta nu. Sju slår kyrkklockorna, det är fredag efter fem. Jag förstår inte hur det kan vara så här tyst femtio meter från Ringvägen. Jag sitter här, i min lägenhet (nå halva är väl min?) och lyssnar på kyrkklockor och en fågel som sitter i gårdskastanjen. Jag har ätit grönsaksröra på enklaste vis och druckit isvatten till medan tvn skvalat lite bortglömt i hörnet och kvällsbrisen viskat in och kylt mina flyttfötter sommarsvala. Balkongdörrarna står vidöppna, och köksfönstret, men det finns ingen temperaturvägg mellan inne och ute ikväll. Såna här stunder är makalösa. Här finns allt, innanför dessa vita väggar, under taklampan från antikhandlaren på hörnet, i den orange fåtöljen som är så ful att den blir snygg, framför bokhyllan med alla titlar, i vår lägenhet som ingen kan säga upp oss ifrån, med pasta i blodet och nytvättade tår. Det är så skönt att ha rena fötter. Ändå kan det inte hjälpas, en liten nerv som rycker i ögat och vill ut. Inte ut i vädret -ut i natten. Lite vin, lite ost, lite hänga på nån bar, lite öl lite skratt lite se sig över axeln, lite nötter, lite svett, och så vandra vidare med ännu mer förväntningar. Det är skönt här i fåtöljen också och kastanjen luktar gott och fågeln kanske blir ensam om jag går, men det rycker i ögat, det gör det.

Kroppen

Det har aldrig känts försvarbart att prata om ålder innan man nått en nämnvärd sådan, säg åtminstone fyrtiofem. Fyrtioåringar minns med nostalgi sina trettionåntingdagar och trettioåringar minns med affekt sina tjugoår. Jag är för tillfället ringa 27 och brukar, som nämnt, inte vilja prata om min ålder i termer av gammal, eftersom jag tycker att man måste framstå som löjlig inför dem som är fyrtiofem. Och äldre. Men min kropp, mina damer och herrar, håller inte ihop. Jag har (nedifrån och upp): skoskav i form av enorm vattenblåsa, något som liknar nageltrång än dock jag inte riktigt vet vad det är, sen klarar sig benen relativt bra till vi når ryggslutet och jag måste erkänna att jag sedan i vintras lidit av segt övergående ryggskott, något som jagat mig i mina mardrömmar och hindrat mig från att knyta mina egna skor. Därefter följer ett knippe knutor som jag vågar påstå beror på min stillasittande vardag och på framsidan dessa tornar mensmagen upp sig som en väderballong redo att stiga till rent franklinska höjder i detta nu. Det känns som om jag har svalt en klump järn. Ja, sen når man halsen, och den är det okej med, men huvudet som vilar där upp på bultar lätt här i solstrimman och läpparna äro spruckna som ett par gamla läderhandskar. Ändå är jag inte gammal! Jag är för helsike ung som en lärka och pigg som en tupp, give or take några djur. Dessutom har jag under våren lagat inte mindre än tre hål i tänderna, som likt andra vårknoppar poppat upp lite här och där. Det var skräckens dyrt och ledsamt på min förut orörda tandrad. Ja, jag vet inte vad jag vill säga, men det känns ju förskräckligt detta. Jag tror jag ska gå och pigga upp mig med en voltaren och en kortisonspruta.

torsdag, maj 29, 2008

1, 2, 3 på det 4e ska det ske

Jag låg obekvämt i sängen igår kväll och mängden ord som for genom min skalle trängde på tydligt igen, som för ganska länge sen nu. Igår var en spännande dag i det lilla och exhibitionisten i mig ba: berätta rå! För alla! Det är inte så mycket berättandet om som att, men i bakhuvudet blev i alla fall Manifestot vitt, pånyttfött och möjligtvis gående, med brasklapp om utvärdering varannan vecka. Eller så. Inte mycket ur den stora massans ögon, vilka väl aldrig läser här längre, har hänt sen sist, men rätt mycket ur mina korpditon. Eff har fått värsta grymma jobbet, vilket gjorde mig mer än glad, och en dag efter honom landade även jag ett kneg i den techigaste av techvärldar, dock 20 mil ifrån hans hemvist. Således inväntar jag nu augusti 25, då jag infinna mig skall bland glas och betong näst längst ut på blå linjen, iförd något för korta byxor och kaffefläck på tishan. Att smälta in ger självförtroende, tänker jag. Tills dess lunsar jag som vanligt runt på KB och andra ställen, för att göra det sista av det sista allra klarast på momangen. Det är 1) tråkigt 2) ensamt 3) tråkigt. Om jag ynglar av mig nån dag kommer jag behöva berätta att det tog mig alldeles för många år att ta mig igenom teknis. Fast jag kan ju stoltsera med en femma i ryska, vilket inte alla har med sig. Spaciba y dasvidanja.