Ta en för laget
Ibland önskar jag att killar bara kunde ta en för laget. Ni vet, stoiskt uthärda något, för kampens skull. Vara feminismens byråkratiska, administrativa, jourhavande stab. Utgöra en grå men effektiv arbetande massa som i bakgrunden vänder papper, svarar i telefon, kånkar säckar med murbruk en efter en efter en därför att de måste kånkas av någon, bara hugger i utan att begära extra cred för det. Jag önskar att de bara kunde göra som de blev tillsagda och låta bli att stjäla bollen för att själv försöka göra mål. Jag önskar att killar tänkte lite mer på den gemensamma kampen och lite mindre på sitt eget varumärke. Det är inte helt enkelt, jag förstår. Ser man en orättvisa vill man ju gärna gorma från barrikaderna. I alla fall ibland. I alla fall om det finns pengar eller cred att håva in, på att ge föreläsningar eller låtsas liva kvinna en månad genom att spara 4500 kr av sin egen månadslön och kalla det att leva på kvinnolön.
Jag förstår att ni vill kämpa, men det handlar faktiskt om hur vi för kampen också. Det är känsligt att föra någon annans talan. Jag menar inte att man enbart får gräva där man står, men jag menar att det är viktigt hur man placerar sin lojalitet. Sin solidaritet. Jag kanske ska hålla mig till att svara i telefon och stapla tegelstenar för någon som lever i en annan vardag än jag, hellre än att ta ordet ur hennes mun och göra det till mitt. Jag kanske inte ska ställa mig främst i ledet och gorma för henne, om jag inte specifikt blir ombedd så klart. Risken när någon utanför en grupp approprierar dess kamp är att fokus flyttas från utsatt/utsättare till någon annanstans. Blicken på problemen är plötsligt tredje parts, och fokus riktas mot kampen i sig själv och inte på de reella svårigheter kampen syftar till att lösa. Plötsligt skriver media om Bono och hans magnifika hjärta istället för om kolonialismens katastrofala följder. Plötsligt kan man läsa om att visionmannens sk kvinnolön inte alls är särskilt svår att leva på, istället för det faktum att deltidsarbete är tre gånger så vanligt för kvinnor som för män och att deltid är en stor bidragande faktor till varför människor blir fattigpensionärer senare i livet. (Medianlönen för hela Sverige ligger fö nånstans runt 23000, så att leva på 27500 i månaden är bara ett hån om man vill göra en poäng.)
Alltså. Jag menar inte att män ska låta bli att kämpa, om det nu verkar så. Inte att gorma heller. Jag skulle verkligen älska att se lite mer geist i killar, lite mer guts att säga ifrån, även om det är ens killkompis/manliga kollega som beter sig som ett as. Även om ingen kvinna är närvarande. Men ni kanske redan gör det? Nej, tvärtom önskar jag mig samma hårdhet av er som mina systrar uppvisar. De som orkar göra sig obekväma i lunchrum och i lokaltrafiken även om det innebär att män blir illa till mods, mammorna som tappert stretar emot den shitstorm av krav som slängs emot dem, volontärarbetarna på tjejjourer som står ut med alla historier utan att begära medalj, läxhjälparna som ger av sin tid trots att de är trötta efter eget jobb, vännerna som ställer upp för varandra och hjälper en att kasta av sig patriarkatets slem tusen och åter tusen gånger, utan att begära något i motprestation. Ingen krönikörsplats, inga årets pappa-priser, no nothing. De bara gör, och det vore fantastiskt fint om de kunde få lite avlastning för en gångs skull medan någon annan passade telefonväxeln.
Jag förstår att ni vill kämpa, men det handlar faktiskt om hur vi för kampen också. Det är känsligt att föra någon annans talan. Jag menar inte att man enbart får gräva där man står, men jag menar att det är viktigt hur man placerar sin lojalitet. Sin solidaritet. Jag kanske ska hålla mig till att svara i telefon och stapla tegelstenar för någon som lever i en annan vardag än jag, hellre än att ta ordet ur hennes mun och göra det till mitt. Jag kanske inte ska ställa mig främst i ledet och gorma för henne, om jag inte specifikt blir ombedd så klart. Risken när någon utanför en grupp approprierar dess kamp är att fokus flyttas från utsatt/utsättare till någon annanstans. Blicken på problemen är plötsligt tredje parts, och fokus riktas mot kampen i sig själv och inte på de reella svårigheter kampen syftar till att lösa. Plötsligt skriver media om Bono och hans magnifika hjärta istället för om kolonialismens katastrofala följder. Plötsligt kan man läsa om att visionmannens sk kvinnolön inte alls är särskilt svår att leva på, istället för det faktum att deltidsarbete är tre gånger så vanligt för kvinnor som för män och att deltid är en stor bidragande faktor till varför människor blir fattigpensionärer senare i livet. (Medianlönen för hela Sverige ligger fö nånstans runt 23000, så att leva på 27500 i månaden är bara ett hån om man vill göra en poäng.)
Alltså. Jag menar inte att män ska låta bli att kämpa, om det nu verkar så. Inte att gorma heller. Jag skulle verkligen älska att se lite mer geist i killar, lite mer guts att säga ifrån, även om det är ens killkompis/manliga kollega som beter sig som ett as. Även om ingen kvinna är närvarande. Men ni kanske redan gör det? Nej, tvärtom önskar jag mig samma hårdhet av er som mina systrar uppvisar. De som orkar göra sig obekväma i lunchrum och i lokaltrafiken även om det innebär att män blir illa till mods, mammorna som tappert stretar emot den shitstorm av krav som slängs emot dem, volontärarbetarna på tjejjourer som står ut med alla historier utan att begära medalj, läxhjälparna som ger av sin tid trots att de är trötta efter eget jobb, vännerna som ställer upp för varandra och hjälper en att kasta av sig patriarkatets slem tusen och åter tusen gånger, utan att begära något i motprestation. Ingen krönikörsplats, inga årets pappa-priser, no nothing. De bara gör, och det vore fantastiskt fint om de kunde få lite avlastning för en gångs skull medan någon annan passade telefonväxeln.