Kära framtida jag

Vi har en lång lista på wikin. Den är indelad i kategorierna todo, ongoing och done. Det är så många punkter på todo-delen att vi inte ens uppdaterar den längre. På done står tiden still. Inget flyttas dit. Ongoing? Vi uppdaterar inte den heller. Vi hinner inte för allt som pågår. Ibland gör vi ett ryck och tittar igenom listan. Tar en paus i support, hårddiskkloning, installation av ny byggmiljö, felsökning av odokumenterad elektronik, möten, fler möten, tröskande av mail, mer support, internsupport och en plötslig serverkrasch. Sen en datorstöld, all tid det tog. Åh vad skönt, nu börjar vi på nytt. Wikin var snabbt full igen. Jag kodade sammanlagt 14 timmar på tre veckors arbetstid. Ibland bryter någon ihop. Oftast jag. Vi löser det genom att under tre timmars extrainsatt möte diskutera Allt Som Inte Fungerar och sen sluta där vi alltid slutar. Vi behöver ett nytt bakplan. Det skulle göra oss jätteglada säger utvecklingsavdelningen (vi är tre). Ledningen är förnärmad (de är fyra). Vår hårdvara är väl inte så dålig och omodern som ni vill påskina? Vi framhärdar. Vi bygger ett rymdskepp av delarna från en skördetröska (från 30-talet). Låt oss jobba lite med en ny bakplanslösning, frågar vi. Igen. De försöker behärska sig i all sin kränkthet. Svetten bryter fram på ledningens panna; ska det verkligen vara nödvändigt? Ni jobbar ju på så bra. Det är fruktansvärt långtråkigt att ro i sirap och det dödar kreativiteten säger vi. Men vi är så nöjda med er! säger de. Vi gräver en grop åt oss själva! säger vi. Inte då! säger ledningen. Då ger vi upp. Vi jobbar faktiskt bra. Vi sliter, till och med. Tyvärr med samma sak tusen gånger tusen gånger eftersom ingen vet hur dessa 30-talsreliker egentligen fungerar och alla kunder har sin egen variant av skördetröska, men visst, vi jobbar på bra. Det gör inget att vi gråter under tiden. Väl. Tänk om vi hade fått tid att börja snickra på en stabilare lösning redan första gången jag utmattad av trötthet utbrast "mitt drottningrike för lite ethernet". Då hade vi haft något nu. Istället fortsätter vi att dränka oss själva i arbete när vi för varje maskin vi säljer också drabbar oss själva med lika mycket extra support. Men vi säljer ju maskiner. Ledningen ser att vi säljer och sälj bekräftar. Min sista kodkommentar för dagen lyder:

/* Dear future me. I had to do it. It was capitalism. */