Sensommar, september

På kvällen är tåget nästan tomt och Östgötaslätten blänker. I Linköping tittar jag upp och tänker att jag, ja vad, jag tänker att jag i alla fall saknar Eff. Jag vaknar på ett vandrarhem i Motala gamla industriområde. September är varm i år, sommaren tar inte slut. Till och med jag längtar. På verkstadshuset mitt emot sitter en stor skylt. Här ska bli kulturminneslokaler, restauranger och kaféer, det gamla finns inte kvar. Tegelbyggnadens stora fönster speglar sig i en bit av Boren som rinner förbi. Jag har ont i magen, aptiten försvunnen. Två paket cigg om dagen, det var ju inte klokt, det är så stilla att jag måste gå ut. På Netto köper jag frukost, på vägen tillbaks klappar jag en hund. Någon annan lever. Jag spelar en gammal visa, en väldigt gammal vals, och tänker på att gå i skogen, på att spela flipper, på att jag borde leta upp duschen. Daggen ligger på plastmöblerna utanför mitt rum. I går dödade jag en spindel och bäddade sängen själv. Alltid någon annan som bäddar sängen annars, jag fnissar och känner täcket mot huden. Spindeln var för stor, nu kommer den jaga mig i mina drömmar. Redan en gång den här veckan har jag drömt om jättespindlar, och att jag skällde ut Åsa Linderborg. Man känner i hela kroppen att man varken ska döda eller skälla. I övrigt är det inte mycket som känns i kroppen men huvudet svämmar över. Jag är för lång för spegeln på rummet.