Mellandagarna, fortsättning
Från
hörnet av denna inrättning betraktar nuet nuet. Samma som för sex
månader sen. Samma som år noll. Från hörnet stjäl man ordens
innebörd men inte deras ordning. Korna råmar, trasten drillar,
havsvidden ligger tung under saltet – mot öppningen blåser suset
i öronen så hårt att det bara går att koncentrera sig på den.
Havet öppnar sig. Jag blev kvar. Fastklämd i nuets ovissa glipa
mellan gårdagens stenskiva och det som kommer bli i morgon. Det som inte
går att ändra och det som ännu måste förstås som ett hopp. Jag
menar, också, kärleken. Helt konkret sitter jag i ett hörn i en
soffa och ser utan en känsla av förpliktelse på min tid här som
en som måste berättas. Konkret är
ett var ett när, när?, jo nu. Nu, år noll, ett valår – jag ser som om
jag aldrig kommer behöva förstå vad jag har sett, jag ser bara det
som syns nittio grader åt höger och nittio grader åt vänster,
bort från hörnet. Och hör. Jag tror kon vill in, så nära hörs
den. Bakom är det rosor
på tapeten. Jag betraktar dem som ett sätt att stanna kvar i
glipan. Bli just nu. Bländas av nu om tvåtusen år till. Våren gick ju så fort, vi satte våra fötter
i det där luftslottet men hettan svalde häggen och syrenerna med
hungern av ett helt folkslag. Hungern gjorde alla andfådda. För
närvarande vill jag inte tänka på allt som gick så fort, det vore
att missförstå potentialen – jag menar alltså att det inte gått
klart, det som gick, det går ännu i – inuti. Jag tänker på
potentialen i ingenting samtidigt som jag betraktar nyponrosorna, samtidigt som jag tänker på nu om tvåtusen år, samtidigt som nuet fönstrar sig själv.