Mellandagarna, fortsättning

Från hörnet av denna inrättning betraktar nuet nuet. Samma som för sex månader sen. Samma som år noll. Från hörnet stjäl man ordens innebörd men inte deras ordning. Korna råmar, trasten drillar, havsvidden ligger tung under saltet – mot öppningen blåser suset i öronen så hårt att det bara går att koncentrera sig på den. Havet öppnar sig. Jag blev kvar. Fastklämd i nuets ovissa glipa mellan gårdagens stenskiva och det som kommer bli i morgon. Det som inte går att ändra och det som ännu måste förstås som ett hopp. Jag menar, också, kärleken. Helt konkret sitter jag i ett hörn i en soffa och ser utan en känsla av förpliktelse på min tid här som en som måste berättas. Konkret är ett var ett när, när?, jo nu. Nu, år noll, ett valår – jag ser som om jag aldrig kommer behöva förstå vad jag har sett, jag ser bara det som syns nittio grader åt höger och nittio grader åt vänster, bort från hörnet. Och hör. Jag tror kon vill in, så nära hörs den. Bakom är det rosor på tapeten. Jag betraktar dem som ett sätt att stanna kvar i glipan. Bli just nu. Bländas av nu om tvåtusen år till. Våren gick ju så fort, vi satte våra fötter i det där luftslottet men hettan svalde häggen och syrenerna med hungern av ett helt folkslag. Hungern gjorde alla andfådda. För närvarande vill jag inte tänka på allt som gick så fort, det vore att missförstå potentialen – jag menar alltså att det inte gått klart, det som gick, det går ännu i – inuti. Jag tänker på potentialen i ingenting samtidigt som jag betraktar nyponrosorna, samtidigt som jag tänker på nu om tvåtusen år, samtidigt som nuet fönstrar sig själv.