Bomber och granater

Har haft någon form av kvasidiskussion med fröken Anonym på Curiosa's blogg idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men låt mig säga så här: Suck my dick, fröken (frun?). Ämnet rörde från en början Lindex’s we love boobs-kampanj, vilken jag mest tycker är lite kul och inte själv har känt mig illa berörd av. Jag tycker att budskapet fungerar fint. Kvinnor har bröst, de vill använda BH, här hittar Ni något som passar just Er. Däremot blir jag galen, ja fullständigt vettvillig, när människor avsäger sig sitt ansvar. Låt Lindex agera i den verkliga världen, hävdade Anonym. Det är ett företag med aktieägare och vinst att tänka på. Javisst! Då så, låt gå. Med den inställningen kan man ursäkta mycket. Om man ska ta det till ett högre plan får man öppna sig för en mer allmän diskussion. Jag är säker på att reklamboarden på Lindex har diskuterat huruvida man ska eller inte ska låta affischerna se ut si eller så, och är inte en fortsatt diskussion om fenomenet nakna kvinnor i reklamkampanjer viktig? Det är den, för därmed synliggör man att kvinnor är utsatta. Att synliggöra något gör man bäst genom att opponera sig. Att opponera sig konstruktivt gör man bäst genom att grunda sina argument i något genomtänkt, något som inte bildar cirkelbevis. Cirkelbevis är att säga ”this is the way it is, deal with it”. Att deala med det är just precis det man gör när man opponerar sig. Men, nota bene, det är inte bara Lindex reklamkampanj som (eventuellt) objektifierar kvinnor. Den utgör en bricka i spelet, precis som löneskillnad och all annan sorts utseendefixering, som är mycket starkare för kvinnor än för män.

Vad Anonym skulle fnysa åt i resonemanget ovan: Jag använder ord som ”diskussion” och ”synliggöra”. Det säger sig självt att jag är en mossig feminist som ägnat för stor del av min tid åt seminarier a la sex&gender in the 21th century. Feminister får man nämligen förlöjliga bara för att de tar ordet i sin mun. Alla seriösa kallar sig jämställdhetskämpar. Typiskt, tänker Anonym & CO, en sådan där bakåtsträvande feminist som vill diskuteeera. Fuckin’ ey! Och att blanda in det tjugoförsta århundradet är vidare något mycket bra. Om man köpte en mobiltelefon med teknik anno 1985 skulle man inte vara särskilt nöjd. Om man ska diskutera genus bör man använda nutida forskning, annars kommer batteriet snart att ge upp, displayen slockna.

Så kom med ett bättre reklamförslag själv, då, tycker kanske Anonym.

Mitt svar är enkelt; det skulle jag inte kunna. Jag är ingen reklamare. Jag kan helt andra saker. Det medför emellertid inte att jag inte vill väcka tanken, om så ens hos bara en enda annan, om hur vi egentligen ser på kvinnor och kvinnokroppen. Finns det en fixering och hur får man bukt med det? Varför ska vi ens bekymra oss om bukter, hell, this is the way it is. Don’t deal with it, live with it.

Till sist, för att ställa mig på Anonyms sida ett litet slag: jag förstår att Lindex vill gå med vinst. Det är ju skitknepigt hela grejen. Det är inte Lindex fel att samhället kräver det ena eller andra för att en reklamkampanj ska lyckas. Jag förstår att Lindex inte vill offra sig för the greater good. Jag vill inte heller offra mig för det jag tror på, innerst inne. Jag klär mig som en kvinna, jag tycker mot mitt bättre vetande att en benig kvinna är förbannat vacker, jag använder smink och blingbling och skrattar högre i närheten av män. Jag tvivlar på mig själv så hjälplöst. Mina kläder och mitt smink är inte orsaken till att kvinnan är diskriminerad, men den som inte kan se det som en tendens, som en bricka i spelet, ska nog spana en gång till.