Whiskytown

De tre senaste nätterna har sömnmässigt varit något av en katastrof. Det beror både på att mitt kylskåp låter som ett strålvapen ur en fyrtiotalsfilm och på min till och från ovälkomna följeslagare Oro. Den smyger sig på som ett stort kattdjur, ängslan. Svårdefinierad men påtaglig. Ofta infinner den sig när jag har mycket som behöver processas men inte riktigt tid att tänka på det aktivt. Just nu sitter den som ett lejon mellan skulderbladen.

Ikväll ska jag lämna Oro hemma och klä upp mig. Den rör i första hand inte mig den här gången i alla fall. Kläderna som däremot ska röra mig är utvalda och framlagda. Det blir en knälång sammetskjol (storblommig i dovt vinrött och blått) med hög midja som mormorn sytt, en halvgenomskinlig svart skjorta och snedlugg. Till ska jag ha de svarta örhängena som jag utgjutit tårar och blod över tidigare i veckan, och kanske röda läppar om jag ids.

Solen, å solen! Kärlek.